Allhelgonahelgen är en tid att minnas kära som har gått bort och som för mina tankar långt bort från godistiggeri och oranga pumpor. Idag minns jag min dotter Edessa. Jag sörjer att hon inte längre finns hos mig. Att hennes liv blev så kort och att hennes död var så våldsam. Jag sörjer att jag aldrig fick se henne växa upp, aldrig fick se henne springa över en sommaräng eller sparka omkring i en fluffig lövhög. Jag sörjer allt som hon hade kunnat bli. Jag sörjer att hon fattas mig. Jag sörjer att mitt liv kantats av så mycket ondska och att ingen räddade mig och min dotter från min ursprungsfamilj, så att Edessa hade fått en framtid och ett liv.
Allhelgonahelgen är inte bara en sorgens högtid, det finns glädje också. Idag gläds jag över att jag fick vara Edessas mamma i två dagar. Jag gläds över att veta att hon har det bra, där hon befinner sig, i kärlekens centrum, i himlen. Jag gläds över att Edessa är trygg nu och långt borta från förövare och annan ondska. Jag gläds över att en dag återse henne.