
Jag brukar ju allt som oftast hävda att Google har svaren på alla mina frågor, så jag Googlade och fann det jag sökte: dödsannonsen. Begravningen hade varit, vilket var skönt för då slapp jag ta ställning mot att gå. För gå, det hade jag aldrig tänkt göra. Det som är spännande med min ursprungsfamilj är att de aldrig slutar förvåna mig, tvärt emot familjetraditionen skall kroppen kremeras och hällas ut på en anonym minneslund. Kan inte låta bli att fundera över anledningen, är det av snålhet eller önskade arvsmassan detta själv?
I den kommun som jag jobbar i, har man rätt att vara hemma med lön ett par dagar när nära anhöriga har avlidit, för att sörja. I mitt fall känns "sorgen" komplex, mest för att jag inte känner någon direkt sorg, bara trötthet i kroppen och lite stress över praktiska saker. Emellanåt har jag funderat på om jag borde känna mer. Men nej, jag kapade medberoende-bandet för många år sedan och något annat band har jag och arvsmassan aldrig haft. Nu väntar jag hoppfullt på att resten av arvsmassan också skall dö ut. Då blir mitt liv ännu mer fritt, men redan idag har jag ett liv! Jag har uppnått det jag behöver för att känna mig lyckad och lycklig. Klart man alltid kan sträva efter mer pengar, framgångsrikare arbetsplatser, giftemål etc, men man kan också luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Jag väljer det senare och lutar mig tillbaka i min nya sköna soffa och låter nöjdheten ta plats i mitt inre. Med utandningen viskar jag till min själ: One to go!