Dag 5, Auschwitz-Birkenau

Det finns inga bra ord att skriva om detta. Jag har varit här. Det är viktigt att vi inte glömmer och att det inte får hända igen...

Morsdag

Morsdag är en dag då många fina mammor firas. Det är en glädjehögtid för familjen. Handeln blomstrar. Ett och annat handskrivet kort dimper ner hos åldrande mödrar som leende ställer korten på köksbordet.

Men så finns det också söner och döttrar som har en mamma som är ondskan personifierad. De står utanför dagens firande. Exkluderade från det kollektiva. De är dömda till utanförskap och ensamhet en sådan här dag. Eller kanske är det en dom, de lägger på sig själva? Att känna sig exkluderad från normen kan vara både sorgset och skamfyllt. Alla barn vill innerst inne vara som alla andra och leva i glädjeruset och det kollektiva firandet av en fin mamma. Det är en sorg när ens verklighet inte speglar normen, när ens mamma är oförmögen att älska. Det är en sorg att erkänna att man är son eller dotter till en mamma som inte är värd att firas på morsdag. Och det är smärtsamt att erkänna det för sig själv. Ofta lägger man skamkänslor på sig själv, blir självdestruktiv och anklagar sig själv för att vara omöjlig att älska. Man söker förklaringar hos sig själv på varför ens mamma är ond. Ofta är man redan så sabbad att man finner svar och förklaringar hos sig själv: "Om jag bara hade, om jag inte hade sagt- då hade mamma..." Till Dig som känner och tänker så, vill jag bara säga att felet och svaren hittar Du aldrig inom Dig. Hur mycket Du än söker inom Dig själv, hittar Du bara de lögner som har planterats där av ondsinta förövare. Du har rätt att lägga skamen, skulden, ansvaret där den hör hemma. Det är aldrig ett barns fel om en mamma är ond. Du kanske undrar hur jag kan vara så säker? Jag har en gång känt som Du och lagt skulden på mig själv, kämpat förtvivlat för att få mamma att visa mig kärlek. Jag har hatat mig själv, föraktat mig själv för att jag var ett sådant omöjligt barn att älska. Men jag har också haft turen och välsignelsen att träffa på människor som har lärt mig sanningen om mig själv. Jag är allt igenom älskvärd och värdefull, alla andra känslor är lögner som förövare och min egen mamma planterat i mitt inre.

Som vuxen har jag valt nya personer att känna tillhörighet med. För tillhörighet är viktigt, i alla fall för mig. Jag har valt människor som älskar mig villkorslöst, människor som stöder mitt läkande och uppmuntrar mig att växa! De banden är faktiskt starkare än blodsband.

Det fanns en tid då jag var tom

Det fanns en tid då jag var tom och vilsen. Jag letade efter identitet och mening bland bråtet som var min själ. Det var så mycket som var trasigt. Jag var fylld av tomhet och saknade så mycket hopp. Det fanns så många som gjorde sitt bästa för att knäcka min livsvilja, för att förstöra det fina i mitt jag. På sätt och vis lyckades de göra det, i alla fall för ett tag. Jag trasades sönder och dog lite till, för varje övergrepp de utsatte mig för. För varje slag jag tog emot blev jag osynligare och osynligare i mitt inre. Jag förlorade min identitet, blev vilsen och rädd. Min våldsamma barndom fick mig att tro att mitt liv saknade mening, att jag var någon som man fick göra vad man ville med. Bland spillrorna i min själ rymdes det så mycket tomhet och ensamhet. Det var svårt att orka leva och se mening med dagarna som passerade genom mitt liv.

När jag år 2005 började träffa Chris en frälsningssoldat som min pastor Lars-Göran kände och som var utbildad för att hjälpa människor som mig, hade jag inga ord. Jag ritade mest. Genom tecknandet fick mina hemligheter liv. År 2008 fick jag kontakt med HOPP, där vände mitt liv på riktigt. Jag hittade den terapeut som skulle komma att rädda mitt liv. I terapin började mina konturer sakta växa fram och ta form. Jag började ana vem jag skulle kunna bli. Jag kunde släppa rädslor, hantera känslor och bygga relationer. Genom att spegla mig i andra människor kunde jag till sist greppa och återta mitt jag. Det krävdes mod för att samla ihop min söndertrasade själ. Det krävdes mod för att plocka upp alla skärvor, titta på dem och sätta ord på den smärtan som varje skärva bar. Under många år pendlade jag mellan att känna hopp och hopplöshet. Mitt nya liv som jag försökte bygga upp var så skört, det fanns så många fallgropar på vägen. För det är liksom lättare att trasas sönder än att byggas upp igen. Det är en kamp att bryta självhatet och destruktiviteten och att börja älska och förlåta sig själv. Men till alla er som själva påbörjat en liknande resa som min, kan jag med stor tillförsikt säga att det går att återta sitt liv och läka i själen. Det är en svår resa, en resa som kräver mod, tårar, uthållighet och någon riktigt trygg och bra människa att dela det svåra med. Jag hade de bästa terapeuterna på min sida, utan dem hade jag idag bara varit en dödsruna i en bleknande tidning och stoft i jorden.

Idag är det år 2016 och jag har vänt på de flesta skärvorna. Jag har konfronterat mina rädslor och gråtit mina tårar. Jag har återtagit mitt liv på de flesta områden. Vissa sår läker aldrig och vissa saker är svårare än andra att återta. Jag har inte hittat några svar på varför? Varför allt ont hände just mig? Men jag känner för det mesta att jag är Good enough, (utom inför varje lönesamtal då jag vill säga upp mig för att jag är så värdelös. Mitt självförtroende har svårt för att granskas). Och vissa dagar smärtar det att jag aldrig gift mig, fått de där sockersöta ungarna, villan, hunden och Volvon. På det området känner jag att mina föräldrar berövade mig en bit av livet. Och det smärtar. Men för det mesta mår jag bra idag. Jag anser till och med att jag är värdefull. Jag sover visserligen en aningens sämre än de flesta, är stresskänslig och blir fort trött när jag under glädjerus planerar in för mycket aktiviteter på min fritid. Mitt liv har en djupare mening än vad jag kan greppa och förstå och jag älskar mitt jobb (tja, kanske inte dagarna när 6-åringar har färgkrig strax innan familjefesten, mitt i förberedelserna). Det är klart att jag har mörkare dagar fortfarande, livet strålar inte alltid mot mig, men då tittar jag på min vägg vid sängen som rymmer bilder på alla mina nära vänner som älskar mig villkorslöst och då mister mörkret sin kraft. Och avslutningsvis undrar jag vad jag skriver på min blogg om mitt liv, när jag som 90-åring ser tillbaka på mitt liv? 

Vad kännetecknar ett framgångsrikt liv?

Min sommar har varit bra på alla sätt och vis, med tre undantag. Min spärrmarkering tas bort i augusti, arvskiftet är inte klart och jag ifrågasätter om mitt liv är framgångsrikt.
Enligt EU finns det 8 nycklar till ett framgångsrikt liv:
1. Kommunikation på modersmålet.
2. Kommunikation på främmande språk.
3. Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens.
4. Digital kompetens.
5. Lära att lära.
6. Social och medborgerlig kompetens.
7. Initiativförmåga och företagaranda.
8. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer.
Utifrån EU:s definition klarar jag mig väl hyggligt okey, når kanske inte upp till toppen på kriteriet matematiskt kunnande, grundläggande vetenskaplig- och teknisk kompetens och den digitala kompetensen sträcker sig inte så mycket längre än till bloggande och power point. Vet inte heller riktigt hur min företagaranda ser ut, men och andra sidan kan jag ju räkna ut vad jag är skyldig min resekamrat, vet en hel del vetenskapliga saker och jag kan sätta ihop en möbel från Ikea. Så hyggligt framgångsrik kan man väl ändå säga att jag är?
Det är bara det att när jag ser på mitt liv känner jag mig inte framgångsrik och lyckad. Vad har jag egentligen uppnått med mitt liv? Ett sätt att definiera framgång är: "Framgång är, om man definierar den, förverkligandet av en aktningsvärd överenskommelse. Framgång är olika för olika individer. För vissa, är en årsinkomst på 200 000 kronor en framgång, medan andra ser en miljon i årsinkomst som framgång". Jag vill gärna tro att jag är djupare än att pengar definierar mig som framgångsrik eller ej. Men ändå känner jag mig många gånger underlägsen de som tjänar mer än mig, så helt obetydligt är det inte för mig det där med pengar och framgång. Jag vet varifrån de tankarna kommer, såklart vet jag det. Som det mesta av skiten i mitt liv kommer det från min uppväxt och uppfostran. Jag fostrades in i en "framgångsrik värld", där jag var ständigt värdelös och misslyckad. Jag skulle aldrig klara mig på egen hand om jag bröt med familjen, sa man ständigt till mig. Jag präglades att tro att jag var värdelös och oframgångsrik oavsett hur mycket jag försökte vara till lags. Idag vet jag att de hade fel! Det är lätt att se med facit i hand, idag har jag ju ett jobb och en lön som är hyfsad, nej faktiskt är den väldigt bra. (Jag måste sluta förminska mig)! Så om framgång är att klara sig- då är jag framgångsrik!
Andra menar att jag är framgångsrik för att jag har överlevt min barndom. För att jag tagit mig ur övergrepp, kränkningar och hot. För att jag har läkt och vuxit som människa. För att jag har blivit en sådan varm och omtänksam människa mot alla odds. Och det är klart att det är en enorm bedrift att klara av allt det och samtidigt skaffa mig en utbildning och få drömjobbet och den där lönen som faktiskt är väldigt bra. Och utifrån den definitionen av framgång, så är jag väl också väldigt framgångsrik.
När känslorna inte hänger med förnuftet, finns det tack och lov metoder för att kravla sig fram till att nå ett framgångsrikt liv. Det är det fina med Google, där finns svaren på alla stora livsfrågor. Så hur når man ett framgångsrikt liv då? Tja, det är ganska enkelt faktiskt,  genom att skapa realistiska målsättningar och ha en positiv attityd. Det är så enkelt att jag helt enkelt måste prova det, en vacker dag.
"Målsättningar:
-Skapa realistiska målsättningar, det är en nödvändig faktor för att uppnå framgång. Om Du inte har realistiska målsättningar, hur kan veta när du nått din framgångsnivå? Alla målsättningar måste vara realistiska, kortsiktiga, mätbara och möjliga inom ramen för din egen förnimmelse.
Positiv attityd:
-Se möjligheter istället för omöjligheter i situationer du möter. Det är lättare sagt än gjort förstås. Men om du tror dig kunna eller inte tror dig kunna, kan faktiskt påverka hur det går".

Hittade förstås en jobbig lista med massa krav också:

• Du måste gå upp tidigare än du vill. 
• Du måste ringa samtalet du bävar inför. 
• Du måste leda när ingen annan följer dig än. 
• Du måste ge mer än du får tillbaka i nuläget. 
• Du måste bry dig mer om andra än de bryr sig om dig. 
• Du måste fortsätta kämpa när du redan är trött och vill ge upp. 
• Du måste söka egna förklaringar och vägar även när du blir tillsagd att gilla läget. 
• Du måste försöka, misslyckas och sedan försöka igen. 
• Du måste klara orimliga deadlines och leverera enastående resultat. 
• Du måste våga känna dig osäker och otrygg när spela säkert känns smartare. 
• Du måste investera i dig själv även om ingen annan gör det. 
• Du måste våga se ut som en idiot när du letar efter svar du inte har. 
• Du måste finslipa detaljerna när det känns lättare att strunta i dem. 
• Du måste leverera resultat fastän du kan komma undan med en ursäkt. 
• Du måste springa fortare fastän du redan är andfådd. 
• Du måste våga misslyckas och se ut som en idiot. 
• Du måste vara snäll mot människor som varit elaka mot dig. 
• Du måste ta ansvar för dina handlingar även när saker går åt skogen. 
• Du måste fortsätta mot ditt mål oavsett vad som står i vägen. (Källa:Va.se)

Utifrån ovanstående lista på grejer man måste prestera för att bli framgångsrik, vet jag inte längre om jag vill bli framgångsrik. Överväger att nöja mig med mitt mediokra liv.

One Life- Set her free, ett konstprojekt av vikt.

Här kan Du lyssna på Anissas sång: SET HER FREE

På långfredagen hade vi ett event i min kyrka "One Life". Ett musikkonsertevent, med risotto och konstutställningar. Jag var med och illustrerade en av Anissas sånger: "Set her free". Sången handlar om en kvinna från Johannesburg som blev bortrövad som barn och såld till trafficking. För mig blev det viktigt att mitt konstverk följde hela historien, från det att hon var liten och blev bortrövad tills det att hon blev befriad. Skapandeprocessen var ganska utmanande för mig under projektet, på många plan berördes jag djupt. Jag och kvinnan från Johannesburg som sången handlar om delar nämligen stora delar av sångtexten, vi har båda levt ett utsatt liv. Så under arbetet med att skulptera fram Anissas sång "Set her free", blev det tydligt för mig att jag också behövde ge mig själv frihet, som en del av konstverket. Det krävdes ett visst mått av mod för att klara av att sätta oss båda fria. Varje scen som jag gjorde kopplade jag ihop med sångtexten och min egen livsberättelse. Det är bland det modigaste jag har gjort sedan jag bröt mig loss från mina föräldrars traffickingnätverk och bearbetade mina trauman.

Jag var fyra år när mina föräldrar började sälja min kropp till främmande män och kvinnor utanför familjen. Kväll efter kväll utsattes jag för övergrepp som sargade min kropp och själ. Medan jag blev trasigare och trasigare, tommare och ensammare njöt mina föräldrar av pengarna min späda kropp drog in. Att sälja små barns kroppar är nämligen en lönsam affär för förövarna och det är barnen som får betala priset. Efter ett par år hade jag slutat känna och drömma, jag ville just ingenting och önskade att jag fick dö. Men utåt log jag som vilket annat barn som helst, för att ingen skulle se skammen jag bar på, eller se hur smutsig och värdelös jag kände mig.

När jag var tio år gick jag på julskyltningen som alla andra ungar gjorde. Jag växte upp på den tiden när alla affärer skyltade om till jul till första advent. Då var det fest på sta’n. Tomtar sprang runt överallt och sålde julklappar till förmån för fattiga barn. Som barn brukade man alltid satsa på det största paketet efter principen att största paketet var det bästa. Det år jag var tio fastnade jag för ett tunt, vykorts stort paket. Jag betalade med min tiosedel och gick hem för att öppna paketet. Det var en glastavla med bönen: ”Gud som haver barnen kär”. Jag hängde den vid min säng, så att jag kunde se på den när förövarna kom för att våldta mig. Det kändes lite mindre ensamt då och jag kunde dissociera bort smärtan och allt det hemska.

Våld och övergrepp blev min vardag. Så länge jag klarade av att dra in pengar var de nöjda. Var jag någon gång sjuk eller allmänt besvärlig, bestraffades jag med tortyrliknande stryk för att jag inte ställde upp på familjen. Men utåt log jag fortfarande som vanligt och dolde blåmärkena så gott jag kunde, jag höll hårt i min fasad om att allt var lugnt och att jag mådde bra. Jag behövde det för att överleva. I skolan fann jag en fristad för det mesta. Skolrutinerna gav mig där känslan av att vara normal, som alla andra. I skolan fick jag vila upp mig och jag var en duktig skoltjej, med bra betyg i alla praktiska ämnen men hade såklart svårt med alla teoretiska ämnen. Trauman har nämligen den inverkan på människor, att hjärnan har fullt upp med att överleva och går på halvfart när det gäller att lagra kunskaper som kräver mycket processande för att förstå.

Min självkänsla blev mindre och mindre, för varje övergrepp jag utsattes för. Jag kände mig maktlös, jag såg ingen utväg och vågade inte be om hjälp, för vem kunde jag lita på? Jag var sjutton år när jag flyttade hemifrån och mitt liv blev lite bättre, men min familj behöll greppet om mig. Skrämd till lydnad som jag var, kom jag lydigt hem så fort de ringde och på alla lov. Övergreppen pågick år efter år och blev grövre och grövre.

Jag var trettiotre år när jag fann modet inom mig själv att faktiskt söka hjälp. Jag var på gränsen att inte orka mer, på gränsen att ta mitt liv. Jag behövde komma bort från våldet och övergreppen, så jag samlade allt mitt mod och berättade. Jag hade tur, för den jag berättade för trodde mig och valde att var modig och göra allt hon kunde för att hjälpa mig loss från mina föräldrars traffickingnätverk. Hon och hennes familj gömde mig när jag behövde gömma mig, de tröstade mig när jag behövde gråta ut min smärta, de klarade av att hantera min ångest när den härbärgerade i min själ, de stod trygga kvar och lugnade mig när skräcken kom över mig. De hjälpte mig att bygga upp ett nätverk av människor runt omkring mig som kunde hjälpa till att stötta och hjälpa mig i vardagen och de hjälpte mig att få skyddade personuppgifter. Men framför allt fick jag tusentals timmar terapi, för hon som hjälpte mig visade sig vara den bästa sortens terapeut.

Den tro jag fann som barn genom den där glastavlan, den bär mig än. Jag är övertygad om att Gud såg min utsatthet från första övergreppet till det sista och att Gud ville ett annat liv för mig. Varför jag fick vänta så länge på att bli fri vet jag inte, men jag är helt säker på att det var Gud som gav mig modet att förändra mitt liv och att Gud själv handplockade alla mina hjälpare som jag behövde för att bli fri. Det är mer än en slump att jag fann rätt människor i rätt tid.

Idag lever jag ett hyggligt bra liv. Jag har jobbat mig igenom mitt trauma med hjälp av den tuffa EMDR-terapin som jag har fått av min terapeut. Utan terapi hade jag nog inte överlevt, det är tack vare den som jag har kunnat återerövrat mitt liv och läka de flesta såren i min själ. Idag är jag stolt över vem jag är och vad jag har åstadkommit med mitt liv. Jag är den enda i min familj som har en högskoleutbildning att vifta med. Jag bor i en schyst hyreslägenhet i en Stockholmsförort, tja i alla fall om man bortser från att den är sjukt kall och dragig på vinterhalvåret. Jag har mina drömmars drömjobb; förskollärare, på bästa sortens förskola i en förort bortanför min. Och jag mår bra, för det mesta. Jag dippar precis som alla andra såklart, men jag har ett bra liv. Jag har två odlingslotter som jag odlar i och vänner att hänga med. Jag bygger relationer med människor och försöker hjälpa dem som behöver hjälp. Jag berättar min livshistoria med förhoppningen om att den en dag skall göra skillnad, i någon annans liv. Kanske kan min livsberättelse ingjuta mod i någon annan, så de vågar berätta och kan bli fria från övergrepp och förtryck. Kanske kan min berättelse bidra till att just Du vågar vara den som hjälper en annan människa fri...

Varför man inte bör åka till Maldiverna.

Bojkotta Maldiverna!

Det finns många skäl till att vilja åka till sol och värme när man bor i ett årstidsdrabbat land som Sverige. Hela hösten och hela vintern längtar man efter solens värmande strålar och då kan det vara lätt hänt att man vill åka till ett solparadis. Om det är så ni känner (och har pengarna som krävs och en chef som beviljar ledighet) kanske ni tänker att Maldiverna, dit skall jag åka och tanka D-vitamin-vilket paradis. Men just till Maldiverna tycker jag inte att ni skall åka och då menar jag inte för att stränderna är dåliga, utan pga. att deras lagsystem och människosyn är smutsigt och odemokratiskt. Den 28 februari 2013 dömdes en 15-årig flicka till 100 piskrapp efter att ha blivit dömd för otukt efter att hennes styvfar våldtagit henne. Om det kan du läsa här: Amnesty fördömer Maldivernas anklagelser mot 15-årig flicka. Efter världsvida protester och namnunderskrifter så hävdes dock straffet, men organisationer som arbetar med att stärka kvinnors rättigheter på Maldiverna menar att straffupphävningen var en gångs situation. Enligt Independants news, så fälls kvinnorna på Maldiverna för otukt i 9 fall av 10 efter att ha blivit våldtagna,  medan ingen har fällts för våldtäkt de senaste tre år: Independents news om åtalet mot 15-åringen. Det finns också andra demokratiska brister på Maldiverna, religionsfrihet är ett exempel: UD informerar om Maldiverna, Open Doors bild av Maldiverna. Den politiska situationen på Maldiverna är bräcklig, fram tills år 2005 var partier förbjudna på Maldiverna och det första demokratiska valet genomfördes först år 2008. Den demokratiska utvecklingen på Maldiverna går långsamt,  mer om det kan du lyssna på här: SR om den politiska situationen på Maldiverna Så nästa gång Du bladar i resekataloger och drömmer om att åka till ett solparadis, så blada förbi Maldiverna...Det tänker i alla fall jag göra! (Ps, Sardinien är solparadiset jag drömmer om...Ds)

Döden är en del av livet.

Fick beskedet med posten, en biologisk arvsmassa är död. Jag känner: Yes, one to go! Man kan ju undra hur jag kan uttrycka mig så här rått och kallt, jag hör själv hur det låter, men det finns anledningar till detta för er som inte vet något om min bakgrund. Det mesta arvsmassorna i fråga har gett mig i livet är smärta, mardrömmar, svek och ärr i själen. Arvsmassorna skändade min kropp och lät också min kropp skändas av andra från det jag var liten, tills jag blev stor. Övergreppen upphörde inte förrän jag själv bröt mig fri av egen vilja. Banden kapades och jag kunde trevande börja leva mitt liv. Jag var fri att bygga relationer med människor som älskade mig trots ärren, rädslan och ångesten. Människor som har tagit mig hela vägen fram dit jag är idag. Det var värt allt att kapa banden till ursprungsfamiljen, till arvsmassorna, till parenteserna i mitt liv.

Jag brukar ju allt som oftast hävda att Google har svaren på alla mina frågor, så jag Googlade och fann det jag sökte: dödsannonsen. Begravningen hade varit, vilket var skönt för då slapp jag ta ställning mot att gå. För gå, det hade jag aldrig tänkt göra. Det som är spännande med min ursprungsfamilj är att de aldrig slutar förvåna mig, tvärt emot familjetraditionen skall kroppen kremeras och hällas ut på en anonym minneslund. Kan inte låta bli att fundera över anledningen, är det av snålhet eller önskade arvsmassan detta själv?

I den kommun som jag jobbar i, har man rätt att vara hemma med lön ett par dagar när nära anhöriga har avlidit, för att sörja. I mitt fall känns "sorgen" komplex, mest för att jag inte känner någon direkt sorg, bara trötthet i kroppen och lite stress över praktiska saker. Emellanåt har jag funderat på om jag borde känna mer. Men nej, jag kapade medberoende-bandet för många år sedan och något annat band har jag och arvsmassan aldrig haft. Nu väntar jag hoppfullt på att resten av arvsmassan också skall dö ut. Då blir mitt liv ännu mer fritt, men redan idag har jag ett liv! Jag har uppnått det jag behöver för att känna mig lyckad och lycklig. Klart man alltid kan sträva efter mer pengar, framgångsrikare arbetsplatser, giftemål etc, men man kan också luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Jag väljer det senare och lutar mig tillbaka i min nya sköna soffa och låter nöjdheten ta plats i mitt inre. Med utandningen viskar jag till min själ: One to go! 

Min Helena

När jag vaknat upp från sorgen efter min goda vän, kan jag se hur mycket hon har betytt för mig genom åren vi känt varandra. Vilken tomhet hon lämnade efter sig. Hennes och min livstråd korsade varandras, för att hon skulle rädda mitt liv. Det är så det känns för mig. Det är sorg och glädje bakom de orden. Helena älskade mig mycket, alltid och rakt igenom, vi var bästa sortens vänner! Det sägs att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för en vän. Hon gav inte "sitt liv" bokstavligt för att rädda mig, men hon räddade mig. Hennes mod gjorde att jag idag kan ha ett rikt liv, fritt från övergrepp. Vi gjorde det tillsammans, Helena och jag. Nu är hon borta, jag får aldrig höra hennes röst igen annat än som en viskning i mitt hjärta. Det är där hon bor nu. Det var rätt att lämna det verkliga livet nu, sa hon. Vi grät båda två! Det gör ont att ta farväl av vänner man tycker om, även då det är rätt på alla sätt och vis!

Jag kommer alltid (om jag inte blir alltför dement) att minnas min Helena, den bästa vän jag haft! Jag har kvar alla minnen, skrivna uppmuntrande ord, hennes och mina favorit filmer och saker som påminner om allt som var Helena. En dag så gör det inte ont längre, jag vet det för jag har varit med förut. Det kommer bli bra det här. "Det jag vet" som Helena skulle ha sagt! Men just nu är det mest gråt jag känner, sorg efter en vän som gått vidare och lever kvar i mitt inre. Tack Helena för åren vi fick ihop, för all hjälp Du gav mig och för Ditt mod som gav mig styrkan att leva!

Nu skall jag leva livet.

Men hur gör man? Lever livet alltså? Funderar över vad som är viktigt. Vad jag skall uppnå innan jag faller död ner. Livet har valt en livsväg åt mig, att vara singel och veta att min släkt inte kommer leva vidare genom mig. Vet inte om mitt liv hade sett annorlunda ut om jag inte hade utsatts för övergrepp, från det att jag var liten tills jag blev stor. Nu är min själ alltför trött och sliten för att ha en relation av det slaget med någon. Jag orkar knappt vårda mina vänskapsrelationer, jag har tur de frodas fastän de får väldigt lite näring.

Det är bara ibland som mina tankar jagar mig. Fastän jag vet att det inte är någon idé att grubbla över det förflutna och saker jag inte kan påverka, så sker det emellanåt. Jag kan inte göra något åt det förflutna det som har varit, har varit. Det är framtiden som jag kan påverka.Vad skall jag göra av tiden som ligger framför mig? När vardagen slår mot mig, så känner jag mig inte alltid så himla framgångsrik. Som till exempel när jag förra året valde att lämna en arbetssituation som inte var bra för mig, men tillslut hamnade på ett sämre ställe. Eller att jag, trots att jag mår bättre, har mer ångest och fortfarande dissocierar i tid och otid. Eller att kroppen värker, från topp till tå. Otur eller karma? Ja, ibland undrar jag. Som kristen skall jag förstås inte tro så mycket på karma, det hör ju andra religioner till. Fast det är kämpigt det där, att känna att man ligger efter liksom hela tiden. Att man aldrig når det där framgångsrika, det där som man borde uppnå innan man faller död ner. 

Varför jag är pedagog i förskolan

När jag var liten växte jag upp i en dysfunktionell familj, där jag for väldigt illa. En del av Er vet om det. Våld och övergrepp präglade min vardag. Jag växte upp i tron att mina föräldrar hade hittat mig i en papperskorg och tagit in mig för att de tyckte synd om mig, för det var vad de sa varje gång jag frågade varifrån jag kom. Min uppväxt lärde mig att jag var värdelös och inte kunde något. Jag trodde att jag var äcklig och ful, för så kände jag mig. Jag lärde mig att vara tystlåten, att nästan inte finnas. Jag lärde mig vara foglig, att vara någon som alla fick göra vad de ville med, för det spelade ingen roll. Min uppväxt skadade mig svårt, jag fick djupa sår i min själ, redan som väldigt liten. I det skicket kom jag till min förskola eller dagis som det hette på min tid. Jag hade långa dagar på mitt dagis, det blev min räddning.

Jag växte upp på 70-talet, i en tid då man inte pratade om våld och övergrepp, jag klandrar inte dem för att de inte såg, för att de inte agerade. Det var inget tvivel om att jag hade problem, jag var ett udda barn. Ett sådant där ”problembarn” som vi på förskolan, ofta skulle prata om på våra planeringar och reflektionstillfällen, samtidigt som vi skulle himla lite med ögonen och sucka. Jag var ett tystlåtet, avskärmat barn som inte ville leka med någon. Under mina tre första år på dagis, pratade jag överhuvudtaget inte alls. Inte ens ett ja eller ett nej fick pedagogerna ur mig. De vuxna runt omkring mig tyckte att jag var ett jobbigt och svårt barn. När jag var tre år och skulle fylla fyra, fick jag byta avdelning. Där jobbade två pedagoger. De är mina hjältar, för de räddade mitt liv.

De såg mig inte som ett problembarn. De såg mig, bakom allt det där avskärmade och tysta. De gav av sitt engagemang, sin kärlek, sin tid och de läste folksagor för mig. Jag älskar folksagor än idag, för det goda är alltigenom gott, det onda är alltigenom ont och det goda vinner alltid över det onda. När de läste de där sagorna, tändes det ett hopp inuti mig, om att jag kunde ta mig igenom allt det svåra som jag växte upp i. De gav mig det jag inte fick hemma, jag blev respekterad och älskad, de blev glada när jag ritade teckningar till dem och de uppmuntrade mig när jag utvecklades och lärde mig nya saker. De fick mig att börja våga lita på vuxna och jag blev så pass trygg att jag började prata och till och med leka med de andra barnen.

Jag hade tur och fick ha kvar dem i mitt liv tills jag var tolv år, eftersom de började jobba på min fritidsavdelning. Inte ens på min tid fick man egentligen gå på fritids längre än till åk.3, men det var aldrig någon som sa något. Jag tror att de förstod att jag behövde få komma och såg mellan fingrarna. Jag brukar säga, som vuxen, att den enda goda gärningen som mina föräldrar gjorde mot mig som barn, var att ge mig den där platsen på dagis det räddade mitt liv.

När jag var liten brukade jag ofta förundras och fascineras av stjärnornas förmåga att lysa upp den annars djupmörka natthimlen. På samma sätt som en stjärna kan lysa upp det mörkaste mörker, kan en människas kärlek lysa upp och förändra en annan människas liv och situation. Var det ljuset, för de barn som Ni möter. Och varje gång Ni tänker att ett barn är ”jobbigt”- tänk på mig då och tänk på vilken skillnad mina pedagoger gjorde i mitt liv och agera efter den insikten.

Det är det där perspektivet som driver mig i mitt arbete som pedagog, jag vill ge vidare det där som mina pedagoger gav mig, när jag som mest behövde det. Vi kan göra skillnad i ett barns liv, förstå vad viktiga vi kan vara! Se potentialen i varje barn, se bortom det synbara!

Dagen idag

Det verkar som om jag har svårt att planera mina dagar, ingen dag blir riktigt som jag vill. Det är inte så att jag är alltigenom missnöjd, det är bara det att jag inte hinner med allt jag vill. Istället för att ligga steget före, ligger jag konstant två steg efter. Vet inte alltid om det är dåligt, kanske vill jag en massa onödiga saker? Fast i det stora hela, känns det som om jag jagar efter ett liv som jag vill ha, men aldrig hinner ikapp. Varför blir det så hela tiden? Antar att det har med min uppväxt att göra, man kan nämligen skylla det mesta på saker som hände i barndomen. Min källa är ganska djup att ösa ursäkter från, det var mycket som var fel med min uppväxt och som format mig till den jag är idag, med mina styrkor, svagheter och brister. Kanske kommer min känsla av att jaga livet ur att jag ständigt var tvungen och ligga steget före min ursprungsfamilj och försöka parera deras ondska innan det drabbade mig? Kanske kommer det ur ångesten över att jag aldrig lyckades fullt ut läsa av och undkomma nästa onda gärning? Jag vet inte, kan bara spekulera som i många andra frågor som rör mig som person och mitt eget värde som människa. Dagens "vilja-hinna-med-lista" innan det blir mörkt, hinner jag inte ens påbörja. Det få bli en annan gång och mitt jagande efter att få tiden att räcka till för allt jag vill hinna med, fortsätter i samma hjulspår.

Det krävs inte mycket för att bli en hjälte på Facebook

Sexuella övergrepp är ofta en stor Hemlighet som man bär själv, inuti i själen. Idag har jag talat om Hemligheten, om de sexuella övergrepp jag har utsatts för, den här gången till en grupp blivande präster och pastorer. När jag reflekterar kring dagen tänker jag på vilken makt ord har i kampen för överlevnad och helande. Så länge man håller Hemligheten inom sig själv, är man oförmögen att helas. Det är först när man vågar sätta ord på upplevelserna som man kan ta sig vidare.

På Facebook idag har vänner skrivit att jag är en hjälte för att jag idag har satt ord på min historia. Det är lätt att bli hjälte på Facebook. Själv känner jag att de sanna hjältarna är alla de som vågat lyssna till min berättelse och ta den till sig, alla personer som stått kvar och varit mina vänner när jag mådde som sämst, som pallat med att finnas vid min sida när jag befunnit mig i dödsskuggans dal och i dödsångestens mörka träsk. De är hjältarna! Jag behövde många sådana hjältar för att överleva min barndom och uppväxt med två förövare till föräldrar, som sålde min kropp till vidriga människor under stora delar av mitt liv.

Mina hjältar har sett olika ut genom åren, de har varit olika, tjejer och killar, till och med en speciell katt, ja faktiskt en vildsint kanin också. Det de har gemensamt är att de har varit med mig på min resa mot helande och växande som människa. Att de har vågat stå kvar, vågat lyssna, vågat beröra mig, vågat vara hjältar i mitt liv. Känner på mig att en del blir uppröra, för att jag lägger hjältestatusen på andra än på mig själv. Det provocerar säkert till viss del! Det är bara det att jag känner mig inte som en hjälte, kanske beror det på att jag inte gör något märkvärdigt. Jag har bara hittat orden som drar fram Hemligheten i ljuset och sedan gått vidare med mitt liv. Visst kan det vara hjälteaktigt att dela sin livshistoria, samtidigt känner jag att sanna hjältar är osjälviska i sitt hjälteskapsutövande och det är inte jag. Jag berättar min livshistoria för att jag vill påverka andra människor med mina ord. Jag vill att de kliver fram och blir hjältar i någons liv, att de gör skillnad för någon som behöver hjälp, att de vågar stanna kvar och lyssna, att de lär sig bemöta människor med respekt och värme. Därför talar jag ut orden som släpper min livshistoria fri! Men det är klart man kan definiera hjältemod utifrån andra vinklar också. Självklart krävs det mod för att konfrontera sitt förflutna, att hitta orden som drar fram Hemligheten i ljuset så alla kan se den. Alla som vågar göra det är naturligtvis hjältar. Det kräver stort mod att lämna tillbaka skammen och skulden till förövarna, det krävs stort mod att återerövra sitt liv, att gå vidare och helas som människa, alla som gör det är naturligtvis hjältar. Jag med.

Slog föreläsningen hål på några myter om sexuella övergrepp? Jag hoppas det! Fick sexuella övergrepp ett ansikte? Jag hoppas det! Bidrog min berättelse till att nya hjältar började formas? Jag hoppas det! Lyckades jag beröra människor med mina ord? Det vet jag att jag gjorde, för det sa de till mig!

På väg till Uppsala

Sitter i soffan och förbereder mig inför en ny dag. Idag skall jag till Johannelunds Teolgiska Högskola och berätta om mitt liv och lyssna till min fantastiska terapeut, tillsammans hoppas jag att vi skall slå hål på några myter om sexuella övergrepp. 

Världen är full av orättvisor

Världen är full av orättvisor. Unicef jobbar med att bekämpa några av dem. Rädda Barnen bekämpar andra. ECPAT försöker bekämpa barnsexhandel och trafficing i världen. Min kyrka gör en liten del. Enskilda individer bekämpar de orättvisor som korsar deras vardag och världen blir lite vackrare.

Unicef skriver på sin hemsida att: "Många familjer tycker inte att det är värt att investera i sina flickor eftersom de ska gifta in sig i en annan familj. Efter att de gift sig kommer de inte att kunna bidra med något till sin “barndomsfamilj”, vilket gör att det anses onödigt att spendera pengar, tid och kraft på döttrarna. I många utvecklingsländer vaccineras pojkar i större utsträckning än flickor. Eftersom pojkar anses mer värda än flickor får döttrarna inte heller samma tillgång till mat, sjukvård och omvårdnad, som sönerna. Risken att dö är alltså större för flickorna än för pojkarna." I veckan har jag kämpat med en orättvisa, som riktades mot mig som person. Jag utsattes för skitsnack och direkta lögner från en person, som fick konsekvenser i mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle behöva vara med om en sådan situation, det var orättvist! Men i jämförelse till den regelmässiga diskriminering som drabbar flickor runt om i världen, på grund av kulturella värderingar och traditioner, är orättvisan som drabbade mig ingenting.

Rädda Barnen arbetar med Barnkonventionen som grund och inriktar sig på att förändra situationen för de barn som har svårast att få sina rättigheter tillgodosedda. Deras huvudarbetsområden handlar om att barn ska skyddas från våld och sexuella övergrepp och att de ska få gå i skola. Rädda Barnen vill vända världen rätt. Hur ser världen ut om man tittar med Rädda Barnens ögon? "Sverige är ett bra land att växa upp i för många barn, men inte för alla. Trots att Sverige som första land i världen fick ett förbud mot aga 1979, är det fortfarande många barn som utsätts för våld och övergrepp. Och trots att Sverige har undertecknat Barnkonventionen så får inte alla barn sina rättigheter tillgodosedda." Vidare belyser de bland annat flyktingbarnens situation i Sverige: "att vara på flykt gör både barn och vuxna sårbara. De barn som kommer till Sverige har oftast varit med om en mödosam och farlig resa. Skola, lek och fritid kan ge trygghet och skapa framtidstro för ett barn som flytt. Vi arbetar också för att barn utan uppehållstillstånd ska få gå i skolan och ha samma tillgång till sjukvård som andra barn. Barn har också rätt till en prövning av sina egna skäl för uppehållstillstånd. Barnen ses som en del av familjen snarare än som egna individer. Många barn som söker asyl får inte berätta om varför de lämnat sitt hemland för dem som fattar beslut om uppehållstillstånd. I stället är det ofta föräldrarnas skäl som avgör om familjen får stanna eller inte. Rädda Barnen arbetar för att barn ska få sina egna skäl prövade i asylprocessen." Och i jämförelse med alla dem som Rädda Barnen arbetar med och för, är min orättvisa här om dagen plötsligt väldigt obetydlig. Vad gör det att en person snackade skit om mig? Jag vet ju vem jag är och vad jag står för och vad jag har gjort och inte gjort. Jag har det bra när jag tänker efter, jag har haft tur (i alla fall på senare tid, kanske inte i barndomen precis, men nu).

 ECPAT är en barnrättsorganisation vars vision är: Barnets rätt till en värld utan sexhandel med barn. Organisationens ändamål är att genom informations-, opinions- och påverkansarbete samt samverkan med andra parter, bidra till att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel, dvs barnsexturism, barnpornografi och människohandel med minderåriga för sexuella syften. På sin hemsida skriver ECPAT att: "Barnsexhandel är ett omfattande globalt och nationellt problem som finns i praktiskt taget alla länder inkl Sverige, och som utgör ett hinder för individers, familjers och samhälles utveckling. ECPAT fokuserar på efterfrågan som den viktigaste drivkraften: utan barnsexköpare inga offer - även om det finns barn i fattigdom eller annan utsatthet." Jag har varit i den branschen som ECPAT så tappert försöker stoppa, under hela min uppväxt och nästan hela mitt vuxenliv, den världen är smutsig och ond. Och i jämförelse med de övergrepp jag utsatts för under mitt liv och barnens situation som lever i sexhandels spår, är den här veckans förorättelse mot mig som en droppe i havet. När jag får perspektiv på orättvisorna i världen, så blir perspektivet annorlunda än när jag lever i min egen bubbla, styrd av känslan att vara kränkt och orättvist behandlad.

Var mot andra, som du själv vill bli behandlad. Vilken vishet de orden rymmer, vilken vacker värld det skulle kunna vara om alla levde efter de ordens innebörd.

Hur det känns att vara jag!

På Facebook idag var det en vän till mig som skrev den välkända raden: "Du vet väl om att Du är värdefull"! Och någonstans i bakhuvudet klingar det välbekant, det finns stunder i mitt liv som jag faktiskt klarar av att känna mig värdefull på. Just nu känner jag mig dock mest uppgiven. Eller totalt misslyckad som människa. Det jag inbillar mig att vanliga normala 40 åringar klarar av, är jag inte i närheten av. Det är svårt att känna sig värdefull, när ens hjärna tolkar det begreppet i kontexten klara av att göra saker, att lyckas. Egentligen har ju ordet värdefull inget med vad man klarar av att göra. Och när det gäller andra så ser jag dem som värdefulla, bara av att de finns till, de behöver inte prestera något för att vara värdefulla. Men jag kan själv inte identifiera mig som värdefull om jag inte motpresterar något. Och det är där skon klämmer för tillfället. Jag har en lägenhet som jag bor i, som är bra på alla sätt och vis, förutom att jag inte kan hålla ordning i den. Det gör mig så uppgiven och ledsen. Jag är en vuxen människa på 39 år och jag klarar inte det enkla. Jag klarar inte av att städa den och hålla den fin. Jag vill, men jag har inte förmågan. Det finns orsaker till att jag inte orkar, det kallas psykisk ohälsa. I mitt fall dissociativt syndrom och PTSD, orsakade av min uppväxt och år av grova övergrepp och tortyrliknande misshandel. Men jag vill vara en av alla de där normala 40 åringarna, som jag inbillar mig klarar av alla vuxensaker hur lätt som helst. Det suger att vara jag. Jävla skit liv! Fast så får man kanske inte känna, när man är kristen och har fått livet som en gåva av Gud? Men nu är i alla fall köket någolunda i ordning eftersom städhjälpen jag hade idag hann med det innan han hade andra uppdrag och på onsdag kväll kommer min cellgrupp och hjälper mig städa lite till. Det är tur, mitt i allt, att jag har kärleksfulla människor runt omkring mig som kan hjälpa mig när jag har gett upp och bara går runt och är arg på mig själv och allmänt uppgiven.

Befinner mig i ett gränsland.

Semestrar i ursprungslänet igen, som ni vet. Det slog mig här om dagen att jag inte längre känner att jag kommer hem, när jag kommer hit. Det är hemtrevligt på sätt och vis och jag trivs mycket bra. Min själ fröjdar sig över skogen, tystnaden, älven, lugnet, ljuset, luften, rytmen, tunnbrödet, surströmmingen och dialekterna. Fast hemma, är nu mer i Stockholm och förorten som jag bor i. Utöver ett visst mått av hemtrevnad och trivsel, väcker det också en hel del minnen av att vara i Norrbotten igen, goda och onda.

Smaken av åkerbär, skogen, vitmossan som prasslar under fötterna när man går, lugnet, ljuset, tystnaden, grenar som knäcks, älvens dån, sikhåvning, flugfiske, halstrad sik, mandelpotatis, flytvirket vid älvkanten, hembakat tunnbröd, hjortronsylt, lingonplock, träsken omgärdade av doftande tallskog och kottar som man får ont i fötterna av, norrsken, isvägarna på vintern, pimpelfiske, snö, skidåkning, doften av apelsin en kall vinterdag, Jokkmokks vintermarknad, joik och korvgrillning över öppen eld- är minnen av det goda slaget. Förövarna och ondskan de utsatte mig för, de övergrepp och kränkningar jag fick ta emot under min uppväxt, såren de tillfogade mig och den smärta det medförde, som fortfarande påverkar mitt liv- är minnen av det onda slaget. Det är smärtsamma minnen. Såren sitter djupt i själens dunkla djup. Där inne, i djupet av min själ, bor också minnet av min dotter, Edessa. Nära hjärtat är hennes plats.

Edessa 28-30/8-88

Minnet av henne lever i gränslandet mellan gott och ont. I en gråzon. Genom ondskefulla handlingar mot mig skapades hon och genom samma onda krafter togs hon ifrån mig. Genom godhet blev jag mor till det vackraste barn mina ögon någonsin hade sett och av godhet togs hon ifrån mig, då förövarna tilläts döda henne mot ett träd. Ibland kan godhet ha många ansikten. Det är hemskt och ondskefullt att jag våldtogs och att min dotter dödades mot ett träd. Men det finns också godhet i det. Min dotter behövde aldrig bli våldtagen och skändad av sin morfar och mormor och andra ondskefulla förövare och jag behövde aldrig vara maktlös och oförmögen att beskydda henne mot förövare och övergrepp. Inom mig bär jag både ilska, sorg och smärta, men också hoppet- att vi en dag skall återse varandra, Edessa och jag- som mor och dotter. Därför lever alltjämt minnet av Edessa i en gråzon, i gränslandet mellan gott och ont. 

Ångest och elände och dessutom snöar det ute!

Ute vräker snön ner, det känns bara hur fel som helst. Men kanske passar det med snö, en dag som denna. Idag sitter jag på en buss bort från staden jag bor i. Jag skall köpa säng idag, tillsammans med min terapeut. För det är nämligen så här, att sängar väcker den mest obehagliga ångesten hos mig. Jag blir livrädd bara jag går igenom en sängavdelning på ett möbelvaruhus. Och idag skall jag alltså inte bara titta på en säng, jag måste ju också provligga den för att kunna köpa den. Vill helst undvika hela grejen och fly undan, det är ju ofta i teorin det enklast sättet att hantera ångest på, men min kropp behöver en bättre säng än den loftsäng jag har nu. Jag försöker intala mig själv att jag kommer att överleva, ett litet försök att KBT-övertala min hjärna att sängar inte är farliga. Min erfarenhet säger ju något annat, i sängar händer det farliga saker. Eller rättare sagt, i sängar gjorde onda människor farliga saker mot mig och min kropp när jag fortfarande var fast i mina föräldrars trafficing nätverk. Nu är ju allt annorlunda, jag är fri och håller ju på att återerövra makten över mitt eget liv. Kanske är en ny säng ytterligare en pusselbit mot ett friare och ett mer helt liv. Det är synd att det väcker så mycket rädsla och ångest bara. Det är inte bara det att sängar känns farliga utan det är också en känsla av att jag inte får vara snäll mot min kropp och köpa saker som är bra för mig. Det triggar liksom ångesten det där att vara snäll mot kroppen. Jag gillar ju inte min kropp. Den är bara äcklig och jobbig, eller det är så jag känner. Inte alltid, men just nu känns det så fast egentligen tror jag det handlar om att jag skall köpa säng idag. Mina förövare och sängar och min kropp är så intimt sammanflätade med varandra och så mycket äckel känslor att det är svårt att ställa sig utanför och bena ut vad som är vad. Om en timme skall jag köpa säng och jag fattar inte hur jag skall klara av det, men på något sätt vet jag att jag kommer att klara av det- för det gör jag alltid. Och jag är ju inte ensam, jag har ju min terapeut med mig och hon sviker mig aldrig. Tillsammans kommer vi att ta oss över alla hinder, det är jag trygg med och hennes man kommer att se till att priset på sängen blir hanterlig för mig också. Jag har ju pengarna på kontot, men det är ju det här med att jag inte får kosta på mig något som är bra för mig och det är han så bra på att prata omkull. Han är den bästa KBT terapin man kan få när det kommer till ekonomi och pengar. Det är så nyttigt för mig att ta in hans perspektiv i de frågorna. Det här kommer att bli bra eller KBT pratar jag bara med min hjärna nu? Det återstår att se.

Dikt om övergrepp

Twitter framgångar efter Biblioteks frustrationen

Ett tack är på sin plats. Jag har Twitter världen att tacka för att jag nu är en stolt låntagare på TPB, (Talboks- och Punktskrifts Biblioteket). Tack för Ert engagemang och tack för mejl och Twitter trafik. Jag känner mig väldigt uppmuntrad av det och att jag inte är ensam om att känna frustration. 

Jag har mina lässvårigheter på grund av psykiska begränsningar, jag vill inte kalla dem besvär, men det begränsar mig i min läsning. Det är min dysfunktionella uppväxt och de trauman jag utsattes för som orsakar mina lässvårigheter. Min hjärnas arbetsminne har tagit stryk av uppväxten, det är fullt av trauma minnen istället för minnes kapacitet, bokstäver och vanliga saker. Har man min bakgrund så är man inte heller så himla kaxig i kontakter med myndigheter och auktoriteter. Jag hävdar vanligtvis inte min rätt förrän jag vet att jag har rätt. Så är det. Och när jag då inte får hjälp, fastän jag vet att jag har rätt, då känns det så hopplöst. Jag gav upp direkt orkade inte tjafsa med en Bibliotekarie som inte fattade vad jag sa, men hon skulle ju kolla och återkomma. Jag var inte så värst imponerad dock. Så kom jag hem och slog på min dator, skrev mitt inlägg och misströstade en hel del. Gick till jobbet som vanligt dagen därpå, till fortbildningen jag behöver talboken till. Surfade in på datorn under lunch rasten, jag ville liksom kolla om Biblioteket hade hört av sig. Det hade de inte gjort, men jag hade 10 andra oväntade mejl, från 10 upprörda bibliotekarier från hela Sverige. Och så kollade jag in på bloggen och hade 232 sidvisningar i på inlägget jag hade gjort dagen innan. Spårade trafikkällan till Twitter. Fascinerande, jag måste vara en storbloggare nu när jag blivit Twittrad! 

Med alla Era twitter inlägg och personliga mail i ryggen, kände jag mig stärkt och upprättad som människa. Så stark, att jag gick tillbaka till mitt bibliotek, som inte är ett litet bibliotek utan ett av de större i Stockholm. Tog fram min dator och loggade in på Internet, som är trådlöst där. Slog upp hemsidan på Talboks- och Punktskrifts Biblioteket och sa som det var: "Så här gör ni för att ge mig en kod, nu är jag här för att få den!" Och då fick jag vänta i tio minuter och sedan fick jag komma in på kontoret och fylla i ansökan, för de hade hittat någon i administrationen som kanske visste hur man gjorde. Men det hjälpte att jag visste, det gick betydligt snabbare då. Det lyckades och nio minuter senare hade jag min bok i datorn, för den fanns inläst precis som jag sa! 

Känner mig mycket nöjd med att ha bidragit till mitt Biblioteks fortbildning och att jag äntligen har möjlighet att hänga med på min fortbildning som mitt jobb har satt mig i. Nu har jag helt andra förutsättningar att kunna hänga med och det är jag så himla glad över. För jag är ju liksom inte dum! Jag och min hjärna samarbetar bara inte så bra när det gäller att läsa facklitteratur och samtidigt komma ihåg vad jag läser. Att få tillgång till den där talboken, är det bästa som har hänt mig. För lyssna, det är jag och min hjärna väldigt bra på. Tack än en gång för att Ni engagerade Er för mina rättigheter och gav mig styrkan att kämpa vidare. Nu kan jag lägga till ytterligare livserfarenhet till mitt register av erövrade kunskaper om livet och lägga till nya hjältar på listan över människor som stöder mitt växande som människa. Ni vet vilka Ni är! Tack!

Fyra modiga saker på en dag

Idag har jag gjort fyra modiga saker, i alla fall tre, det är kanske inte så modigt att gå till Apoteket.

1.Jag konfronterade, eller det är nog ett för starkt ord, jag samtalade snarare med min kollega, som kränkte mig 2003. Jag sa bara som det var, utan att bli känslosam liksom bara sakligt och lugnt. Jag sa att då, när jag fick listan med de där 16 punkterna på saker jag måste förändra om jag skulle fortsätta vara förskollärare, så fanns det ingen rimlig möjlighet för mig att hantera det. Inte utifrån hur jag mådde då och utifrån hur ny utexaminerad jag var. Och att det ligger i luften hela tiden eftersom vi aldrig har pratat om det efteråt. Jag har liksom känt inuti under en lång tid hur det här som hände då, stjäl energi från mig. Och jag berättade att det fortfarande påverkar mig, mest för att jag då la allt i reptil hjärnan, i det där facket man kör ner allt man inte kan hantera. Hon berättade i sin tur hur det gick till när hon berättade sakerna för mig och det fanns en bakgrunds historia. Orsaker som hon inte kunde styra över då och då blev det mycket mer begripligt för mig. Fortfarande inte optimalt utifrån mängden saker jag skulle förändra, men jag förstod varför hon gjorde så. Och det blev ett så himla bra samtal och jag fick min ursäkt som jag längtade efter, utan att jag behövde fråga efter den. Det kändes så helande. Det blev en fin stund. Och jag sa också att jag tycker att det är bra att hon är min handledare på utbildningen som jag går, för nu kan jag integrera en ny bild av hur hon ser på mig och det är viktigt.

2. Jag bråkade klart med mitt bibliotek, gick helt enkelt tillbaka och sa som det var. Tog fram min dator och visade, så här gör man, här är sidan, här är boken och så här gör ni för att ge mig lösenordet. Och efter 9 minuter fanns min kursbok som ljudfil i min dator. Fantastiskt bra.

3. Jag hämtade ut rubbet på min medicin lista på apoteket, för jag upptäckte att jag hade frikort och att det gick ut i februari. Det var en bra upptäckt.

4. Jag överlevde att ha gym genomgång med en manlig instruktör. Det trodde jag aldrig. Jag tänkte inte tanken på att jag kunde få en manlig instruktör när jag beställde tiden, (det var en kvinna som bokade tiden åt mig). Så här i efterhand känns det lite klantigt, fast och andra sidan är det genom att göra misstag som utveckling kan ske. När jag fick reda på att det var en man som skulle introducera mig i gymmet, så var det bara fem minuter kvar och då kände jag att det var för sent att säga nej. Jag tänkte att jag får väl testa och avbryta om det inte går, vilket jag ställde in mig på att göra. Men jag tog i hand, sa hej och det kändes bra. Han var stor, men lugn och tydlig, han var helt enkelt trygg att var med. Jag berättade att jag hade ont, var otränad, att jag inte hade skelett skador utan var mer spänd i musklerna eftersom jag har varit utsatt för övergrepp och kroppen liksom jämt spänt sig. Och han tog det så bra. Det var så oskämmande att prova på det där nya, med att träna i gym. Annars är ju allt nytt liksom skrämmande, innan jag har provat. Men han fick allt att verka så lätt. Det var till och med roligt att träna på gym, är inte det märkligt?

Fyra modiga saker (alternativt 3 beroende på hur man väljer att se det) på en dag, det måste vara lika med en god och bra dag.