Ångest och elände, fast mest handlar det om att städa.

Har haft ganska mycket ångest på senaste tiden och mycket av den har varit kopplad till städning och prylarna i mitt hem som inte har någon bestämd plats (men som naturligtvis kan vara bra att ha någon gång i framtiden). Jag blev inte det minsta tröstad av att min psykiatriker talade om för mig att det är vanligt att städning är ett problem för människor med psykisk funktionsnedsättning och att jag borde överväga att ta emot stöd av soc. och boendestödet. Men jag har redan testat det för länge sedan och bestämde mig då för att aldrig någonsin ta emot hjälp av soc. igen. En känsla som jag tyvärr delar med många människor. Så jag tackade nej så klart och min psykiatriker fick åter igen uppleva sig oförmögen att hjälpa mig. Men han har det gemensamt med min terapeut, att de båda två , hävdar att städning är svårt att klara av när man är traumatiserad och lider av psykisk funktionsnedsättning. Med hjälp av min terapeut har jag hittat en metod för städning som faktiskt hjälpte mig över ångest tröskeln:

• Flytta alla saker till rätt rum.
• Sortera sedan sakerna till rätt plats.

På internet snubblade jag i förmiddags över en annan städmetod: De fem S:en.

• SORTERA
• STRUKTURERA
• STÄDA 
• STANDARDISERA 
• SKAPA VANA

Metoderna har likheter med varandra och det känns lite som om de fem S:en är en fördjupning av min terapeuts metod. Jag känner att de här olika städmetoderna hjälper mig i min vardag och strävan efter att få till ett hem, som det inte ser ut som om det bor en psykiskt sjuk människa i. Allt för ofta ser det eländigt ut och jag får kliva över saker. Intalar mig själv att alla har det så och rör till det lite till. Det är så mitt "stöka ner" ekorrhjul börjar snurra, fortare och fortare tills jag får så mycket ångest, att jag inte kan städa över huvud taget. Men, det är aldrig försent att lära sig nya saker, så nu skall jag börja städa efter ovan nämnda metoder- för hjälp av Soc. tänker jag minsann inte ta! (Boendestöd är en jättebra hjälp som man kan få, missförstå mig rätt, men jag blev så illa behandlad av Soc. så jag tänker aldrig mer utsätta mig för det igen). Förhoppningsvis sköter de andra fall bättre...

Det blev inte som jag hade tänkt

HöstSmajl, ett barnläger i Stockholm, gick av stapeln i helgen som var. Jag var med som ledare och såg fram emot det jättemycket. Cirka 60 barn skulle det vara och ganska okey med ledare. Jag blev tillfrågad att vara med och hålla slöjdklubb med barnen som valde det som intressegrupp. Jag hade för berett två olika sorters ljuslyktor, en som man broderade pärlor på och en som man gjorde i ståltråd och pärlor. Stressade mycket för att hinna med allt och kom cirka en timme sent, missade bara ledarsamlingen så det gjorde inte så mycket. Jag kom samtidigt som barnen helt enkelt.  Mådde lite illa men trodde det berodde på panikångesten jag fick av allt folk vid T-centralen och antog att det skulle bli bättre när jag åt lite kvällsmat som var nästa punkt på programmet. Det blev i alla fall inte värre. Kvällssamlingen började och kvällen avslutades med kvällsfika och snacks. Sedan handlade kvällen om att få alla barn att somna vilket tog sin lilla tid. 22.30 var det ledarsamling som också gick bra. Packade upp lite grejer i lokalen men kände mig för trött liksom, så jag gick och la mig. Klockan 02.00 fick jag ge upp lägret och ringa min pastor och be honom hämta upp mig och skjutsa mig hem, jag hade kräkts. Magsjukans första timme hade påbörjats. Innan han hann fram till kyrkan hade jag redan kräkts fyra gånger. Så jag fick vackert väcka en annan ledare 02.30 och tala om att jag var tvungen att åka hem och att jag skulle maila instruktioner på mina slöjdövningar så att de kunde köra slöjd i alla fall på förmiddagen. Det blev alltså inte som jag hade tänkt. Jag fick vara hemma och vara jättesjuk och andra fick ha roligt och slöjda med barnen. Med det viktigaste var ju att barnen fick ha roligt, fast jag hade velat dela det roliga tillsammans med dem. Men det var klokt av mig att åka hem eftersom jag kräktes hela lördagen och flera gånger på söndagen, dessutom hade jag feber och väldigt ont i magen. Jag hoppas att jag inte smittade ner någon på lägret, för den här varianten av magsjuka var inte kul på något sätt. Nu är det måndag morgon och jag kan fortfarande inte äta normalt, blir illamående av en rostad smörgås och en halv kopp te. Misströstar lite och funderar uppgivet vad jag skall göra för att bli frisk?! Men som mina kloka vänner säger så är det sällan unga människor, som i övrigt är helt friska, dör av magsjuka. Så jag lär komma levande ur detta tillstånd. Det är tur att jag har ett stort DVD utbud i min bokhylla som kan roa mig.

Försöker hinna ikapp

Jag gör mitt bästa för att komma ikapp mitt liv och mina åtaganden. Men de flesta klagar på mig i alla fall, trots att jag gör mitt bästa. Känner hur tröttheten gräver sig ner i kropp, sinne och själ. Livsgnistan är inte på topp precis, men snart är det helg. Det är hoppfullt! Fast först skall föräldramöte avklaras, liksom invigningsfest av Verkstaden på jobbet. Det borde kännas roligt, men nej det gör det inte. Mest jobbigt, det hänger så mycket på mig att fixa allt och jag känner att jag inte räcker till. Jag hinner inte med allt som alla förväntar sig. Och frågan är om det är något som jag behöver bry mig om? Kanske borde jag också sänka min arbetsmoral och ha lägre mål för min arbetsinsats? Kanske blir jag lyckligare då?

Världen är full av orättvisor

Världen är full av orättvisor. Unicef jobbar med att bekämpa några av dem. Rädda Barnen bekämpar andra. ECPAT försöker bekämpa barnsexhandel och trafficing i världen. Min kyrka gör en liten del. Enskilda individer bekämpar de orättvisor som korsar deras vardag och världen blir lite vackrare.

Unicef skriver på sin hemsida att: "Många familjer tycker inte att det är värt att investera i sina flickor eftersom de ska gifta in sig i en annan familj. Efter att de gift sig kommer de inte att kunna bidra med något till sin “barndomsfamilj”, vilket gör att det anses onödigt att spendera pengar, tid och kraft på döttrarna. I många utvecklingsländer vaccineras pojkar i större utsträckning än flickor. Eftersom pojkar anses mer värda än flickor får döttrarna inte heller samma tillgång till mat, sjukvård och omvårdnad, som sönerna. Risken att dö är alltså större för flickorna än för pojkarna." I veckan har jag kämpat med en orättvisa, som riktades mot mig som person. Jag utsattes för skitsnack och direkta lögner från en person, som fick konsekvenser i mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle behöva vara med om en sådan situation, det var orättvist! Men i jämförelse till den regelmässiga diskriminering som drabbar flickor runt om i världen, på grund av kulturella värderingar och traditioner, är orättvisan som drabbade mig ingenting.

Rädda Barnen arbetar med Barnkonventionen som grund och inriktar sig på att förändra situationen för de barn som har svårast att få sina rättigheter tillgodosedda. Deras huvudarbetsområden handlar om att barn ska skyddas från våld och sexuella övergrepp och att de ska få gå i skola. Rädda Barnen vill vända världen rätt. Hur ser världen ut om man tittar med Rädda Barnens ögon? "Sverige är ett bra land att växa upp i för många barn, men inte för alla. Trots att Sverige som första land i världen fick ett förbud mot aga 1979, är det fortfarande många barn som utsätts för våld och övergrepp. Och trots att Sverige har undertecknat Barnkonventionen så får inte alla barn sina rättigheter tillgodosedda." Vidare belyser de bland annat flyktingbarnens situation i Sverige: "att vara på flykt gör både barn och vuxna sårbara. De barn som kommer till Sverige har oftast varit med om en mödosam och farlig resa. Skola, lek och fritid kan ge trygghet och skapa framtidstro för ett barn som flytt. Vi arbetar också för att barn utan uppehållstillstånd ska få gå i skolan och ha samma tillgång till sjukvård som andra barn. Barn har också rätt till en prövning av sina egna skäl för uppehållstillstånd. Barnen ses som en del av familjen snarare än som egna individer. Många barn som söker asyl får inte berätta om varför de lämnat sitt hemland för dem som fattar beslut om uppehållstillstånd. I stället är det ofta föräldrarnas skäl som avgör om familjen får stanna eller inte. Rädda Barnen arbetar för att barn ska få sina egna skäl prövade i asylprocessen." Och i jämförelse med alla dem som Rädda Barnen arbetar med och för, är min orättvisa här om dagen plötsligt väldigt obetydlig. Vad gör det att en person snackade skit om mig? Jag vet ju vem jag är och vad jag står för och vad jag har gjort och inte gjort. Jag har det bra när jag tänker efter, jag har haft tur (i alla fall på senare tid, kanske inte i barndomen precis, men nu).

 ECPAT är en barnrättsorganisation vars vision är: Barnets rätt till en värld utan sexhandel med barn. Organisationens ändamål är att genom informations-, opinions- och påverkansarbete samt samverkan med andra parter, bidra till att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel, dvs barnsexturism, barnpornografi och människohandel med minderåriga för sexuella syften. På sin hemsida skriver ECPAT att: "Barnsexhandel är ett omfattande globalt och nationellt problem som finns i praktiskt taget alla länder inkl Sverige, och som utgör ett hinder för individers, familjers och samhälles utveckling. ECPAT fokuserar på efterfrågan som den viktigaste drivkraften: utan barnsexköpare inga offer - även om det finns barn i fattigdom eller annan utsatthet." Jag har varit i den branschen som ECPAT så tappert försöker stoppa, under hela min uppväxt och nästan hela mitt vuxenliv, den världen är smutsig och ond. Och i jämförelse med de övergrepp jag utsatts för under mitt liv och barnens situation som lever i sexhandels spår, är den här veckans förorättelse mot mig som en droppe i havet. När jag får perspektiv på orättvisorna i världen, så blir perspektivet annorlunda än när jag lever i min egen bubbla, styrd av känslan att vara kränkt och orättvist behandlad.

Var mot andra, som du själv vill bli behandlad. Vilken vishet de orden rymmer, vilken vacker värld det skulle kunna vara om alla levde efter de ordens innebörd.

Hur man vänder det jobbiga

När jag har obalans i livet är min strategi att göra massa roliga saker, för då brukar det vända och jag slipper bli deprimerad. Det funkar faktiskt, men kräver otroligt mycket. Det är motigt att göra saker som brukar vara roliga, men nu bara känns jobbiga. Minsta hinder gör det jobbigt att försöka ha roligt. Men om jag kliver över den känslan, struntar i hur jobbigt det känns innan och bara gör det, då upptäcker jag att det faktiskt går att ha kul och göra saker jag tycker om. Som att åka in på hårdslöjdskväll på Slöjdhuset i går, trots att det tog en timme att åka och trots att det var sent på kvällen 18.00-21.00 så genomförde jag det. För innerst inne tycker jag träslöjd är bland det roligaste jag vet och det blev kul också. En ro för själen, precis vad jag behövde mitt i allt jobbigt som är just nu. Själva täljandet av kroken var sekundärt men med lite linoljefärg kommer den bli fin i sin enkelhet. Jag längtar tills jag investerar i en egen täljhäst, det önskar jag mig verkligen.

Till sist exploderade jag

Det har visat sig vara så att jag tolererar saker till en viss gräns, sedan exploderar jag. Kanske har jag en släng av Borderline trots allt. Jag har idag haft min första stora konflikt på jobbet med resultatet att jag exploderade av ilska. Skadade dock inte mig själv eller någon annan, vilket jag hade gjort om jag hade haft Borderline på riktigt så jag känner mig inte orolig. Personen som jag hade konflikten med har byggt upp irritation inom mig sedan jag började min nya tjänst, men detta eskalerade under de två planeringsdagarna som vi har haft i veckan. Kanske berodde det på att vi var tvungna att jobba nära varandra under så pass lång tid. Eller så hade explosionen kommit i alla fall så småningom. Som i alla konflikter hävdar vi båda två att vi har rätt och den andre har fel, med resultatet att jag blev rasande och den andre personen känner sig kränkt. Personen har dock rätt i en sak och det är att jag inte behandlar personen på samma sätt som de andra i arbetslaget, men det beror på att de andra i arbetslaget slutför det de påbörjar, har ett mjukt och fint förhållningssätt till barnen och tar hand om materialet på ett bra och ansvarsfullt sätt. Och om personen i konflikten hade lyssnat på mig när jag försökte tala om hur trä reagerar på vatten och fukt och följt instruktionen, hade jag inte behövt explodera på eftermiddagen. Men istället upprepar personen sitt misstag från dagen innan och gör lika dant och tänkte lämna det så till på måndag. Då blev jag arg. Det hävdar jag var bra. Sedan blev det dåligt eftersom personen jag blev osams med inte stannade kvar och redde ut situationen utan stormade ut med orden jag tänker inte lyssna på ett ord till från dig. Min chef vill förstås lösa konflikten, så klart, så det blir konfliktslösning på onsdag kl.8.00. Yeah! Kul, jag tänker inte ge mig. Känner mig som en obstinat tonåring! Men faktum är att alla är så rädda för att ha en konflikt med denna människa att de alltid viker sig och mesar med, för att det är enklare om personen får göra som hon vill. Men jag är inte sådan, förhållningssättet till material och barn är områden jag inte tänker kompromissa med! Sedan hade jag kanske inte behövt explodera, med det är mänskligt att explodera ibland och vuxna människor skall stanna kvar och reda ut situationer som uppstår- det är små ungar som springer i väg.

En deppig dag

Hur det känns när man får reda på något, som man inte vill veta, men som påverkar framtiden en liten bit framöver. Ordlöst. Känslosamt. Tomt, i betydelsen saknad. Jag vill kunna stanna tiden och styra universum och förändra verkligheten. Istället hör jag mig säga, vad roligt för Dig att Du har hittat en plats där Du kommer till Din rätt. Och jag tycker allt det där, jag önskar bara att platsen för min chefs självförverkligande även i framtiden var på min arbetsplats. Men nu blir det kollegor och barn i en annan förort, som får en närvarande, varm och engagerad pedagogisk ledare. Lyckliga dem! Nu återstår det bara att hantera nuet och möta framtiden med öppen blick och med hela min själ. Det kommer att bli bra, det brukar det bli.

Dikt om övergrepp

Biblioteks frustration

Känner mig säker på att jag kan mer än personalen som jobbar på mitt lokala bibliotek, i alla fall när det gäller vissa tjänster de skall erbjuda mig som kund. Jag försöker få en bok som talbok, har man lässvårigheter av någon anledning, så finns det ett talboks- och punktskriftsbibliotek som man kan få hjälp av. Det är det lokala biblioteket som förmedlar kontakten och tjänsten. Mitt lokala bibliotek hävdar att boken inte finns inläst och att jag måste gå på högskola för att kunna få hjälp av en personal där som arbetar med handikapp- och hjälpmedels frågor. Men jag vet att boken är inläst, jag kan lyssna på en prov ljudfil direkt i min dator här hemma och man måste inte gå högskola för att låna böcker via TPB tjänsten. Och när jag då säger att man även skall kunna köpa ljudboken, via biblioteket, skakade bibliotekarien bara på huvudet och sa att det har hon aldrig någonsin hört talas om. Då jag tar upp mina utskrifter, som jag så förutseende har skrivit ut från datorn, och visar henne:

1. Boken finns som inläst titel.
2. Jag är behörig att få låna boken, utan att vara inskriven på högskola
3. Man kan köpa den och det är det lokala biblioteket som gör beställningen.

Jag fick inte den respons jag önskade, nämligen att hon genast skulle beställa hem ljudfilen till mig. Men jag fick henne i alla fall att lova att undersöka närmare om det finns något som heter "Talboks- och punktskriftsbibliotek" och kolla upp om jag verkligen får låna ljudböcker där, hon skall återkomma till mig... Hm, vi får väl se hur det går med det. Annars får jag gå tillbaka till ett bibliotek jag besökte igår, där kände nämligen bibliotekarien till TPB tjänsten. Så det är inte lika illa överallt, som tur är.

Städningens fem S

Städning är något som väldigt många tycker är otroligt tråkigt och ett nödvändigt ont (det ligger otroligt mycket sanning i detta påstående). Men på Internet är det någon som anser att städningen inte behöver vara en börda, om man vet hur man städar effektivt och har rätt hjälpmedel (det står nu helt klart för mig att nätet är fullt av galningar och att man måste vara försiktig när man är ute på Internet och Googlar). Samma källa har tagit fram en "mall" för hur man städar effektivt och skriver: "Oavsett vad du städar, lägenhet, förråd, garage eller annat finns det några städtips som kan vara extra bra att ha i huvudet, Städningens fem S" :

1. Sortera
Arkivera och märk upp sådant du ska spara, exempelvis garantier och bankpapper.
2. Spara
Hit hör saker med högt affektionsvärde liksom papper som du måste spara. Även de saker som du använder regelbundet.
3. Släng
Saker som inte är hela eller som bara sparats för att kanske användas igen skall slängas. Kläder du inte använt på ett år kommer du inte använda igen!
4. Skänk
Hela kläder som inte kommer att användas samt gamla möbler kan du ge bort, antingen till vänner och bekanta eller till någon hjälporganisation.
5. Sälj
Saker som du tror kan ge lite pengar kan du försöka sälja via exempelvis Tradera eller Blocket. Om ingen är intresserad skänker du istället bort sakerna.

Jag hänger med på punkterna 1-4, men undrar vem som vill köpa min hink med dammtussar? Skall ta tag i punkt 1-3 nu och se om jag kan ta mig igenom bråtet, i det som kallas lägenhet.

Ps. Så här i efterhand vill jag lägga till en punkt, baserat på min egen erfarenhet:

 6. Smärta

I min iver att vara ordentlig och ta hand om mig själv, ramlade jag ner från min loftsäng och rammade bokhyllan, innan jag slog i golvet. Jag känner att jag finns och är färgglad lite varstans på kroppen. Varje dag medför livserfarenhet som sagt, men det var tur att jag inte hunnit städa så mycket, jag är säker på att dammråttorna dämpade fallet lite. Ds.

Tvättkväll.

Jag har ett helt badkar med tvätt och det känns ungefär som med ett diskberg, fast värre för det tar mer plats. Så idag har jag bokat tvätt tid, med förhoppning att snart kunna duscha utan att ösa ur kläder, lakan och handdukar från badkaret.

Mitt enformiga liv.

Känner stundtals att mitt liv är en aning enformigt. Jag jobbar, äter, sover och städar och så ser livet ut, ja ja jag träffar vänner också emellanåt. Dessvärre misstänker jag att de allra flesta människornas liv ser ut ungefär som mitt och att jag ingalunda är ensam om att ha detta enformiga liv. I veckan har jag jobbat, ätit mat och sovit, det ända jag inte har gjort än är att städa och i dag är det således städdag. Jag är otroligt skicklig i konsten att hävda att jag skall städa och välbevandrad i konsten att skriva städlistor, det praktiska hantverket däremot är det lite si och så med. Har hävdat hela morgonen att jag ska städa, men viktiga saker verkar komma emellan som bloggande till exempel och TV:n verkar svår att slå av...Okey efter frukosten ska jag städa, jag lovar...om inte...Ja, man kan aldrig veta vilka viktiga saker som kan dyka upp?!

Före städningen råder kaos i lägenheten:

Solen skiner

Jag har könummer 96 till Försäkringskassan och beräknad 26 minuters väntetid. Väldigt hoppfullt. Det är tur att jag är modern och kan ha igång både TV, mobil och dator samtidigt. Jag är en sann media användare. Känner mig mycket cool. Förutom köande till FK skall jag städa idag för det skulle regna hela dagen, så därför städade jag inte igår när det skulle vara soligt hela dagen. Men som vanligt med det Svenska vädret blev det tvärt om, regn igår sol idag. Hur som helst måste jag städa, diska och helst få till en tvättid idag. Jag blänger på solen och längtar bort. Ny kö och beräknad väntetid okänd, köplats 2, handläggare 1. Ingen idé att börja städa innan avslutat samtal så jag kryper ner under täcket igen.

En sådan dära dag man helst vill glömma.

Jag önskar att Gud hade smällt upp Klagomuren i Stockholm istället för i Jerusalem, då skulle jag hänga vid den idag och ropa ut min klagan. Då kan man ju förstås fundera på vad jag har att klaga på. I det stora hela har jag ju det helt fantastiskt bra. Jag har en lägenhet att bo i, inte rik men tillräckligt god ekonomi för att leva ett gott liv, jag har en odlingslott på min gård, en cykel i källaren, kylen och frysen full med mat, ett skönt täcke, HOPPsan, garderober fulla med kläder, vänner. Jag har allt det där som man behöver och miljontals människor saknar så vad har jag att klaga på egentligen. Jag vet inte riktigt, är bara fullständigt utmattad med gråt i halsen, slutkörd och trött. Tycker att jag är värdelös och att jag mest förstör allt som jag berör, att förskolan skulle ha det bättre utan mig och att jag borde säga upp mig och flytta ut i skogen i ett tält. Tillsvidare har jag placerat mig i soffan under mitt duntäcke. Behöver höra min Terapeuts uppmuntrande och stärkande röst...

Att skapa ordning och reda tar tid

Har spenderat dagen med att organisera papper efter papper efter papper. 20 cm papper sorterades in i pärmar och 45 cm slängdes och 10 cm väntar på en pärm. Så mycket papper har jag. Men nu är två pappers påsar fulla och på väg ner till grovsoporna. Ser fram emot att få loss bokhyllan från garderoben. Det kommer att bli så himla bra. Har investerat i en lila fin skohylla i tyg som skall hänga i den garderoben. Nu väntar disken, sist tog det två David Johansson predikningar. Idag hoppas jag det går fortare. Jag längtar efter ordning och reda i mitt liv, på alla plan. Men under kan ju ske sägs det. Köket är städat och belöningen blev härliga tulpaner att vila ögat på.

Städar idag...

Det blir mycket roligare så här!