Idag har jag gjort fyra modiga saker, i alla fall tre, det är kanske inte så modigt att gå till Apoteket.
1.Jag konfronterade, eller det är nog ett för starkt ord, jag samtalade snarare med min kollega, som kränkte mig 2003. Jag sa bara som det var, utan att bli känslosam liksom bara sakligt och lugnt. Jag sa att då, när jag fick listan med de där 16 punkterna på saker jag måste förändra om jag skulle fortsätta vara förskollärare, så fanns det ingen rimlig möjlighet för mig att hantera det. Inte utifrån hur jag mådde då och utifrån hur ny utexaminerad jag var. Och att det ligger i luften hela tiden eftersom vi aldrig har pratat om det efteråt. Jag har liksom känt inuti under en lång tid hur det här som hände då, stjäl energi från mig. Och jag berättade att det fortfarande påverkar mig, mest för att jag då la allt i reptil hjärnan, i det där facket man kör ner allt man inte kan hantera. Hon berättade i sin tur hur det gick till när hon berättade sakerna för mig och det fanns en bakgrunds historia. Orsaker som hon inte kunde styra över då och då blev det mycket mer begripligt för mig. Fortfarande inte optimalt utifrån mängden saker jag skulle förändra, men jag förstod varför hon gjorde så. Och det blev ett så himla bra samtal och jag fick min ursäkt som jag längtade efter, utan att jag behövde fråga efter den. Det kändes så helande. Det blev en fin stund. Och jag sa också att jag tycker att det är bra att hon är min handledare på utbildningen som jag går, för nu kan jag integrera en ny bild av hur hon ser på mig och det är viktigt.
2. Jag bråkade klart med mitt bibliotek, gick helt enkelt tillbaka och sa som det var. Tog fram min dator och visade, så här gör man, här är sidan, här är boken och så här gör ni för att ge mig lösenordet. Och efter 9 minuter fanns min kursbok som ljudfil i min dator. Fantastiskt bra.
3. Jag hämtade ut rubbet på min medicin lista på apoteket, för jag upptäckte att jag hade frikort och att det gick ut i februari. Det var en bra upptäckt.
4. Jag överlevde att ha gym genomgång med en manlig instruktör. Det trodde jag aldrig. Jag tänkte inte tanken på att jag kunde få en manlig instruktör när jag beställde tiden, (det var en kvinna som bokade tiden åt mig). Så här i efterhand känns det lite klantigt, fast och andra sidan är det genom att göra misstag som utveckling kan ske. När jag fick reda på att det var en man som skulle introducera mig i gymmet, så var det bara fem minuter kvar och då kände jag att det var för sent att säga nej. Jag tänkte att jag får väl testa och avbryta om det inte går, vilket jag ställde in mig på att göra. Men jag tog i hand, sa hej och det kändes bra. Han var stor, men lugn och tydlig, han var helt enkelt trygg att var med. Jag berättade att jag hade ont, var otränad, att jag inte hade skelett skador utan var mer spänd i musklerna eftersom jag har varit utsatt för övergrepp och kroppen liksom jämt spänt sig. Och han tog det så bra. Det var så oskämmande att prova på det där nya, med att träna i gym. Annars är ju allt nytt liksom skrämmande, innan jag har provat. Men han fick allt att verka så lätt. Det var till och med roligt att träna på gym, är inte det märkligt?
Fyra modiga saker (alternativt 3 beroende på hur man väljer att se det) på en dag, det måste vara lika med en god och bra dag.
