Första dagen träffade vi olika sorters människor och lyssnade på olika sorters berättelser. Det var mycket att ta in. Vi träffade pastorn för församlingen vi besökte och han berättde om församlingens arbete och utmaningar. Vid lunchdags anslöt också allas vår vän Kalle.
Vi åt god mat tillsammans med våra vänner innan dagen fortsatte. Bland annat fick vi förmånen att möta en ung flyktingfamilj, två föräldrar som kämpade för att ge sina barn en framtid och hopp i ett nytt tryggt land. Jag blev så himla berörd av deras berättelse och mod. För det krävs mod för att våga fly, att lämna alla nära och kära, lämna hem och hus. Det krävs mod för att få ihop pengar till mat för dagen, till en varm plats att sova på. Det krävs mod för att leva under utvisningshot i ett främmande land, för att kämpa med myndigheter, mot byråkrati, för uppehållstillstånd. Det krävs mod för att överleva.
Man måste låta sig beröras av sådana livsberättelser, av sådant mod. Man måste låta sig beröras av människor som kämpar i motvind, mot orättvisor, mot förföljelse. Man måste låta sig beröras av människor som överlever trots att de har så mycket emot sig, trots att de lever i fattigdom, missär och utanförskap.
Jag är glad att jag lät mig beröras och jag kommer att minnas den här familjen i mitt hjärta och i mina böner.
(Och ja, jag tog tunnelbanan tillbaka då mina krafter var helt väck efter en sådan intensiv dag av intryck, medan de andra piggt strosade hem till fots.)
