Det fanns en tid då jag var tom

Det fanns en tid då jag var tom och vilsen. Jag letade efter identitet och mening bland bråtet som var min själ. Det var så mycket som var trasigt. Jag var fylld av tomhet och saknade så mycket hopp. Det fanns så många som gjorde sitt bästa för att knäcka min livsvilja, för att förstöra det fina i mitt jag. På sätt och vis lyckades de göra det, i alla fall för ett tag. Jag trasades sönder och dog lite till, för varje övergrepp de utsatte mig för. För varje slag jag tog emot blev jag osynligare och osynligare i mitt inre. Jag förlorade min identitet, blev vilsen och rädd. Min våldsamma barndom fick mig att tro att mitt liv saknade mening, att jag var någon som man fick göra vad man ville med. Bland spillrorna i min själ rymdes det så mycket tomhet och ensamhet. Det var svårt att orka leva och se mening med dagarna som passerade genom mitt liv.

När jag år 2005 började träffa Chris en frälsningssoldat som min pastor Lars-Göran kände och som var utbildad för att hjälpa människor som mig, hade jag inga ord. Jag ritade mest. Genom tecknandet fick mina hemligheter liv. År 2008 fick jag kontakt med HOPP, där vände mitt liv på riktigt. Jag hittade den terapeut som skulle komma att rädda mitt liv. I terapin började mina konturer sakta växa fram och ta form. Jag började ana vem jag skulle kunna bli. Jag kunde släppa rädslor, hantera känslor och bygga relationer. Genom att spegla mig i andra människor kunde jag till sist greppa och återta mitt jag. Det krävdes mod för att samla ihop min söndertrasade själ. Det krävdes mod för att plocka upp alla skärvor, titta på dem och sätta ord på den smärtan som varje skärva bar. Under många år pendlade jag mellan att känna hopp och hopplöshet. Mitt nya liv som jag försökte bygga upp var så skört, det fanns så många fallgropar på vägen. För det är liksom lättare att trasas sönder än att byggas upp igen. Det är en kamp att bryta självhatet och destruktiviteten och att börja älska och förlåta sig själv. Men till alla er som själva påbörjat en liknande resa som min, kan jag med stor tillförsikt säga att det går att återta sitt liv och läka i själen. Det är en svår resa, en resa som kräver mod, tårar, uthållighet och någon riktigt trygg och bra människa att dela det svåra med. Jag hade de bästa terapeuterna på min sida, utan dem hade jag idag bara varit en dödsruna i en bleknande tidning och stoft i jorden.

Idag är det år 2016 och jag har vänt på de flesta skärvorna. Jag har konfronterat mina rädslor och gråtit mina tårar. Jag har återtagit mitt liv på de flesta områden. Vissa sår läker aldrig och vissa saker är svårare än andra att återta. Jag har inte hittat några svar på varför? Varför allt ont hände just mig? Men jag känner för det mesta att jag är Good enough, (utom inför varje lönesamtal då jag vill säga upp mig för att jag är så värdelös. Mitt självförtroende har svårt för att granskas). Och vissa dagar smärtar det att jag aldrig gift mig, fått de där sockersöta ungarna, villan, hunden och Volvon. På det området känner jag att mina föräldrar berövade mig en bit av livet. Och det smärtar. Men för det mesta mår jag bra idag. Jag anser till och med att jag är värdefull. Jag sover visserligen en aningens sämre än de flesta, är stresskänslig och blir fort trött när jag under glädjerus planerar in för mycket aktiviteter på min fritid. Mitt liv har en djupare mening än vad jag kan greppa och förstå och jag älskar mitt jobb (tja, kanske inte dagarna när 6-åringar har färgkrig strax innan familjefesten, mitt i förberedelserna). Det är klart att jag har mörkare dagar fortfarande, livet strålar inte alltid mot mig, men då tittar jag på min vägg vid sängen som rymmer bilder på alla mina nära vänner som älskar mig villkorslöst och då mister mörkret sin kraft. Och avslutningsvis undrar jag vad jag skriver på min blogg om mitt liv, när jag som 90-åring ser tillbaka på mitt liv? 

Glädjen av att hjälpa andra

Att vara hjälpsam är så himla kul och jag är så glad att jag orkar vara det just nu. Att jag har krafter kvar, utöver jobbet, är inte en självklarhet när det gäller mig. Oftast har jag inte det, vilket märks på dammtussar och bråte som sakta intar yta efter yta i mitt hem. Men ibland glimtar kraften till med sin närvaro och jag får möjligheten att hjälpa någon annan, det är de stunderna som är så himla roliga. I onsdags fick jag bjuda bonus syrran på bio och dessert, det var roligt och trevligt för oss båda. Här om dagen fick jag hjälpa en man som  försökte ta sig fram i en rullstol som bara fastnade i snön hela tiden, min hjälp var välkommen.  I går fick jag hjälpa min kollega att skriva hennes skoluppgift, jag fick lära mig nya saker (spännande) och äta god syriansk mat (gott och trevligt). Min kollega blev nästan klar med sin skoluppgift och kan ta det lugnt i helgen och umgås med familjen, för att jag skriver så snabbt på datorn, jag är glad för att jag kunde bidra till det. När jag klev på tåget idag  fick jag skänka ett pannband till en frusen dam som väntade på ett försenat tåg, som jag fick som bonus när jag köpte en kamera till jobbet. Ofta finns det människor i vår närhet som kan behöva en hjälpande hand om vi bara sänker tempot lite och lyfter blicken.

Om Du vill börja hjälpa andra kan GivingHands vara ett sätt för Dig att förverkliga Din dröm. GivingHands är ett kristet initiativ, som har som syfte att stödja utsatta grupper på Södermalm.  De grupper som de stödjer för tillfället är:

• Ensamstående föräldrar 
• Arbetslösa 
• Långtids sjukskrivna  

GivingHands hjälper dessa grupper med praktiska saker i vardagen och Du kan var med i det projektet/livsgärningen! Besök hemsidan: GivingHands och läs mer om hur Du kan engagera Dig...

Perpektiv

Perspektiv på livet. Hela tiden erbjuds jag möjligheter att välja perspektiv. Hur jag väljer att se på mitt liv, påverkar hur lyckad jag känner mig. Den uppväxt jag har haft, av våld och övergrepp påverkar verkligen den syn jag har av mig själv. Kanske inte längre på en intellektuell nivå, men på den emotionella nivån påverkas jag allt som oftast. Det är inte alltid så att jag upptäcker det, men när jag gör det kan jag välja att se på mig själv utifrån ett annat perspektiv. Jag kan välja att se mina förmågor, istället för mina brister. Jag kan välja att se det jag klarar av att genomföra, istället för allt som jag inte orkar göra. Som idag, till exempel då jag äntligen kastade ut garderoben från vardagsrummet! Men det är lätt hänt att jag bara ser allt som jag inte gjorde idag, städade klart, rensade, möblerade om etc. Ibland kan det vara good enought att ha kastat ur en garderob på en dag. Ibland kommer det nya perspektivet från en vän, som visar mig nya möjligheter och erbjuder mig att göra ett nytt val. Så tacksam för att jag har ett nätverk av goda vänner som stöder mitt helande och växande som människa.

Varför jag är pedagog i förskolan

När jag var liten växte jag upp i en dysfunktionell familj, där jag for väldigt illa. En del av Er vet om det. Våld och övergrepp präglade min vardag. Jag växte upp i tron att mina föräldrar hade hittat mig i en papperskorg och tagit in mig för att de tyckte synd om mig, för det var vad de sa varje gång jag frågade varifrån jag kom. Min uppväxt lärde mig att jag var värdelös och inte kunde något. Jag trodde att jag var äcklig och ful, för så kände jag mig. Jag lärde mig att vara tystlåten, att nästan inte finnas. Jag lärde mig vara foglig, att vara någon som alla fick göra vad de ville med, för det spelade ingen roll. Min uppväxt skadade mig svårt, jag fick djupa sår i min själ, redan som väldigt liten. I det skicket kom jag till min förskola eller dagis som det hette på min tid. Jag hade långa dagar på mitt dagis, det blev min räddning.

Jag växte upp på 70-talet, i en tid då man inte pratade om våld och övergrepp, jag klandrar inte dem för att de inte såg, för att de inte agerade. Det var inget tvivel om att jag hade problem, jag var ett udda barn. Ett sådant där ”problembarn” som vi på förskolan, ofta skulle prata om på våra planeringar och reflektionstillfällen, samtidigt som vi skulle himla lite med ögonen och sucka. Jag var ett tystlåtet, avskärmat barn som inte ville leka med någon. Under mina tre första år på dagis, pratade jag överhuvudtaget inte alls. Inte ens ett ja eller ett nej fick pedagogerna ur mig. De vuxna runt omkring mig tyckte att jag var ett jobbigt och svårt barn. När jag var tre år och skulle fylla fyra, fick jag byta avdelning. Där jobbade två pedagoger. De är mina hjältar, för de räddade mitt liv.

De såg mig inte som ett problembarn. De såg mig, bakom allt det där avskärmade och tysta. De gav av sitt engagemang, sin kärlek, sin tid och de läste folksagor för mig. Jag älskar folksagor än idag, för det goda är alltigenom gott, det onda är alltigenom ont och det goda vinner alltid över det onda. När de läste de där sagorna, tändes det ett hopp inuti mig, om att jag kunde ta mig igenom allt det svåra som jag växte upp i. De gav mig det jag inte fick hemma, jag blev respekterad och älskad, de blev glada när jag ritade teckningar till dem och de uppmuntrade mig när jag utvecklades och lärde mig nya saker. De fick mig att börja våga lita på vuxna och jag blev så pass trygg att jag började prata och till och med leka med de andra barnen.

Jag hade tur och fick ha kvar dem i mitt liv tills jag var tolv år, eftersom de började jobba på min fritidsavdelning. Inte ens på min tid fick man egentligen gå på fritids längre än till åk.3, men det var aldrig någon som sa något. Jag tror att de förstod att jag behövde få komma och såg mellan fingrarna. Jag brukar säga, som vuxen, att den enda goda gärningen som mina föräldrar gjorde mot mig som barn, var att ge mig den där platsen på dagis det räddade mitt liv.

När jag var liten brukade jag ofta förundras och fascineras av stjärnornas förmåga att lysa upp den annars djupmörka natthimlen. På samma sätt som en stjärna kan lysa upp det mörkaste mörker, kan en människas kärlek lysa upp och förändra en annan människas liv och situation. Var det ljuset, för de barn som Ni möter. Och varje gång Ni tänker att ett barn är ”jobbigt”- tänk på mig då och tänk på vilken skillnad mina pedagoger gjorde i mitt liv och agera efter den insikten.

Det är det där perspektivet som driver mig i mitt arbete som pedagog, jag vill ge vidare det där som mina pedagoger gav mig, när jag som mest behövde det. Vi kan göra skillnad i ett barns liv, förstå vad viktiga vi kan vara! Se potentialen i varje barn, se bortom det synbara!

Det krävs inte mycket för att bli en hjälte på Facebook

Sexuella övergrepp är ofta en stor Hemlighet som man bär själv, inuti i själen. Idag har jag talat om Hemligheten, om de sexuella övergrepp jag har utsatts för, den här gången till en grupp blivande präster och pastorer. När jag reflekterar kring dagen tänker jag på vilken makt ord har i kampen för överlevnad och helande. Så länge man håller Hemligheten inom sig själv, är man oförmögen att helas. Det är först när man vågar sätta ord på upplevelserna som man kan ta sig vidare.

På Facebook idag har vänner skrivit att jag är en hjälte för att jag idag har satt ord på min historia. Det är lätt att bli hjälte på Facebook. Själv känner jag att de sanna hjältarna är alla de som vågat lyssna till min berättelse och ta den till sig, alla personer som stått kvar och varit mina vänner när jag mådde som sämst, som pallat med att finnas vid min sida när jag befunnit mig i dödsskuggans dal och i dödsångestens mörka träsk. De är hjältarna! Jag behövde många sådana hjältar för att överleva min barndom och uppväxt med två förövare till föräldrar, som sålde min kropp till vidriga människor under stora delar av mitt liv.

Mina hjältar har sett olika ut genom åren, de har varit olika, tjejer och killar, till och med en speciell katt, ja faktiskt en vildsint kanin också. Det de har gemensamt är att de har varit med mig på min resa mot helande och växande som människa. Att de har vågat stå kvar, vågat lyssna, vågat beröra mig, vågat vara hjältar i mitt liv. Känner på mig att en del blir uppröra, för att jag lägger hjältestatusen på andra än på mig själv. Det provocerar säkert till viss del! Det är bara det att jag känner mig inte som en hjälte, kanske beror det på att jag inte gör något märkvärdigt. Jag har bara hittat orden som drar fram Hemligheten i ljuset och sedan gått vidare med mitt liv. Visst kan det vara hjälteaktigt att dela sin livshistoria, samtidigt känner jag att sanna hjältar är osjälviska i sitt hjälteskapsutövande och det är inte jag. Jag berättar min livshistoria för att jag vill påverka andra människor med mina ord. Jag vill att de kliver fram och blir hjältar i någons liv, att de gör skillnad för någon som behöver hjälp, att de vågar stanna kvar och lyssna, att de lär sig bemöta människor med respekt och värme. Därför talar jag ut orden som släpper min livshistoria fri! Men det är klart man kan definiera hjältemod utifrån andra vinklar också. Självklart krävs det mod för att konfrontera sitt förflutna, att hitta orden som drar fram Hemligheten i ljuset så alla kan se den. Alla som vågar göra det är naturligtvis hjältar. Det kräver stort mod att lämna tillbaka skammen och skulden till förövarna, det krävs stort mod att återerövra sitt liv, att gå vidare och helas som människa, alla som gör det är naturligtvis hjältar. Jag med.

Slog föreläsningen hål på några myter om sexuella övergrepp? Jag hoppas det! Fick sexuella övergrepp ett ansikte? Jag hoppas det! Bidrog min berättelse till att nya hjältar började formas? Jag hoppas det! Lyckades jag beröra människor med mina ord? Det vet jag att jag gjorde, för det sa de till mig!

Världen är full av orättvisor

Världen är full av orättvisor. Unicef jobbar med att bekämpa några av dem. Rädda Barnen bekämpar andra. ECPAT försöker bekämpa barnsexhandel och trafficing i världen. Min kyrka gör en liten del. Enskilda individer bekämpar de orättvisor som korsar deras vardag och världen blir lite vackrare.

Unicef skriver på sin hemsida att: "Många familjer tycker inte att det är värt att investera i sina flickor eftersom de ska gifta in sig i en annan familj. Efter att de gift sig kommer de inte att kunna bidra med något till sin “barndomsfamilj”, vilket gör att det anses onödigt att spendera pengar, tid och kraft på döttrarna. I många utvecklingsländer vaccineras pojkar i större utsträckning än flickor. Eftersom pojkar anses mer värda än flickor får döttrarna inte heller samma tillgång till mat, sjukvård och omvårdnad, som sönerna. Risken att dö är alltså större för flickorna än för pojkarna." I veckan har jag kämpat med en orättvisa, som riktades mot mig som person. Jag utsattes för skitsnack och direkta lögner från en person, som fick konsekvenser i mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle behöva vara med om en sådan situation, det var orättvist! Men i jämförelse till den regelmässiga diskriminering som drabbar flickor runt om i världen, på grund av kulturella värderingar och traditioner, är orättvisan som drabbade mig ingenting.

Rädda Barnen arbetar med Barnkonventionen som grund och inriktar sig på att förändra situationen för de barn som har svårast att få sina rättigheter tillgodosedda. Deras huvudarbetsområden handlar om att barn ska skyddas från våld och sexuella övergrepp och att de ska få gå i skola. Rädda Barnen vill vända världen rätt. Hur ser världen ut om man tittar med Rädda Barnens ögon? "Sverige är ett bra land att växa upp i för många barn, men inte för alla. Trots att Sverige som första land i världen fick ett förbud mot aga 1979, är det fortfarande många barn som utsätts för våld och övergrepp. Och trots att Sverige har undertecknat Barnkonventionen så får inte alla barn sina rättigheter tillgodosedda." Vidare belyser de bland annat flyktingbarnens situation i Sverige: "att vara på flykt gör både barn och vuxna sårbara. De barn som kommer till Sverige har oftast varit med om en mödosam och farlig resa. Skola, lek och fritid kan ge trygghet och skapa framtidstro för ett barn som flytt. Vi arbetar också för att barn utan uppehållstillstånd ska få gå i skolan och ha samma tillgång till sjukvård som andra barn. Barn har också rätt till en prövning av sina egna skäl för uppehållstillstånd. Barnen ses som en del av familjen snarare än som egna individer. Många barn som söker asyl får inte berätta om varför de lämnat sitt hemland för dem som fattar beslut om uppehållstillstånd. I stället är det ofta föräldrarnas skäl som avgör om familjen får stanna eller inte. Rädda Barnen arbetar för att barn ska få sina egna skäl prövade i asylprocessen." Och i jämförelse med alla dem som Rädda Barnen arbetar med och för, är min orättvisa här om dagen plötsligt väldigt obetydlig. Vad gör det att en person snackade skit om mig? Jag vet ju vem jag är och vad jag står för och vad jag har gjort och inte gjort. Jag har det bra när jag tänker efter, jag har haft tur (i alla fall på senare tid, kanske inte i barndomen precis, men nu).

 ECPAT är en barnrättsorganisation vars vision är: Barnets rätt till en värld utan sexhandel med barn. Organisationens ändamål är att genom informations-, opinions- och påverkansarbete samt samverkan med andra parter, bidra till att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel, dvs barnsexturism, barnpornografi och människohandel med minderåriga för sexuella syften. På sin hemsida skriver ECPAT att: "Barnsexhandel är ett omfattande globalt och nationellt problem som finns i praktiskt taget alla länder inkl Sverige, och som utgör ett hinder för individers, familjers och samhälles utveckling. ECPAT fokuserar på efterfrågan som den viktigaste drivkraften: utan barnsexköpare inga offer - även om det finns barn i fattigdom eller annan utsatthet." Jag har varit i den branschen som ECPAT så tappert försöker stoppa, under hela min uppväxt och nästan hela mitt vuxenliv, den världen är smutsig och ond. Och i jämförelse med de övergrepp jag utsatts för under mitt liv och barnens situation som lever i sexhandels spår, är den här veckans förorättelse mot mig som en droppe i havet. När jag får perspektiv på orättvisorna i världen, så blir perspektivet annorlunda än när jag lever i min egen bubbla, styrd av känslan att vara kränkt och orättvist behandlad.

Var mot andra, som du själv vill bli behandlad. Vilken vishet de orden rymmer, vilken vacker värld det skulle kunna vara om alla levde efter de ordens innebörd.

Hur det känns att vara jag!

På Facebook idag var det en vän till mig som skrev den välkända raden: "Du vet väl om att Du är värdefull"! Och någonstans i bakhuvudet klingar det välbekant, det finns stunder i mitt liv som jag faktiskt klarar av att känna mig värdefull på. Just nu känner jag mig dock mest uppgiven. Eller totalt misslyckad som människa. Det jag inbillar mig att vanliga normala 40 åringar klarar av, är jag inte i närheten av. Det är svårt att känna sig värdefull, när ens hjärna tolkar det begreppet i kontexten klara av att göra saker, att lyckas. Egentligen har ju ordet värdefull inget med vad man klarar av att göra. Och när det gäller andra så ser jag dem som värdefulla, bara av att de finns till, de behöver inte prestera något för att vara värdefulla. Men jag kan själv inte identifiera mig som värdefull om jag inte motpresterar något. Och det är där skon klämmer för tillfället. Jag har en lägenhet som jag bor i, som är bra på alla sätt och vis, förutom att jag inte kan hålla ordning i den. Det gör mig så uppgiven och ledsen. Jag är en vuxen människa på 39 år och jag klarar inte det enkla. Jag klarar inte av att städa den och hålla den fin. Jag vill, men jag har inte förmågan. Det finns orsaker till att jag inte orkar, det kallas psykisk ohälsa. I mitt fall dissociativt syndrom och PTSD, orsakade av min uppväxt och år av grova övergrepp och tortyrliknande misshandel. Men jag vill vara en av alla de där normala 40 åringarna, som jag inbillar mig klarar av alla vuxensaker hur lätt som helst. Det suger att vara jag. Jävla skit liv! Fast så får man kanske inte känna, när man är kristen och har fått livet som en gåva av Gud? Men nu är i alla fall köket någolunda i ordning eftersom städhjälpen jag hade idag hann med det innan han hade andra uppdrag och på onsdag kväll kommer min cellgrupp och hjälper mig städa lite till. Det är tur, mitt i allt, att jag har kärleksfulla människor runt omkring mig som kan hjälpa mig när jag har gett upp och bara går runt och är arg på mig själv och allmänt uppgiven.

Barns rättigheter-Vuxenvärldens skyldigheter!

Jag har varit på en föreläsningsdag om barnsrättigheter. För mig blev det en riktig tankeställare. Jag tycker jag har hyfsat okey förhållningssätt, men om jag skall vara ärlig så är det rätt många artiklar jag inte förmår uppfylla. Det har jag gemensamt med Svenska staten, som nyligen kritiserats av FN för en rad brister i hur de följer barnkonventionen och barns rättigheter. Något som Unicef bland annat skriver om i en artikel på nätet, gällande avvisningshotet av en övergiven tvåårig flicka Haddile. Hon har vuxit upp hos en fosterfamilj i Sverige sedan hon övergivits av sin mamma och misshandlas av en pappa figur. Haddile känner inte till något annat, än att hon är en del av fosterfamiljen nu, så svensk som en tvååring kan vara, men nu skall hon utvisas, till frankrike, till ett språk och en kultur som hon inte förstår för så ser reglerna ut. Men är det för barnets bästa? Knappast! Strider det mot barnkonventionen, självklart! Kan det vara tramuatiserande för flickan? Ja, naturligtvis är det ett trauma att tas från sin familj och sättas på ett barnhem i Frankrike, där alla talar ett språk du inte känner till, som serverar mat du aldrig har ätit. Hur kan det vara flickans bästa?! Läs gärna mer på länken: Unicef om barnkonventionen. Unicef vill att Barnkonventionen blir lag i Sverige, så att barnsrättigheter prövas över de andra lagarna i Sveriges Lag. Hejja Unicef säger jag! Anmärkningsvärt att Sverige, som av många länder hyllas som förgångare och förebild, inte gjort barnkonventionen till lag för länge sedan samt skriver under tredje tillägget som ger barn rätt att klaga om deras rättigheter kränks.

Vidare på föreläsningensdagen var jag på ett föredrag av BRIS som berättade om barn i Sverige som ringer eller mailar om att de far illa i skolan, hemma, bland kompisar, på fritidsaktiviter etc. Barn vars rättigheter kränks, i en vuxenvärld som väljer att blunda. Som slår ifrån sig barnens signaler, som tar deras berättelser med en nypa salt, som blundar och gör sig döva. Ser det ut så? Jag tror att det gör det i ganska stor utsträckning, beroende på många faktorer så klart. Okunskap, eget bagage, illvilja, att det är jobbigt, att det blir konsekvenser etc. Ett färskt exempel på detta fick jag i matkön, på väg ut från föreläsningen: "Jag överhörde i matkön ett samtal mellan två damer 45+, på konferensen om barns rättigheter i förskola och skola, efter seminariet av BRIS som pratade om att lyssna på barn som berättar om övergrepp, att de tyckte att rapporten om att barn far illa i Sverige är överdriven. Alla barn har det ju bra här! Och det där med att barn berättar om övergrepp skall man ju ta med en nypa salt". Detta fick mig att fundera på om de verkligen hade suttit med på samma föreläsning som jag. Den BRIS rapport som jag hörde gjorde mig oroad, det är så många barn som far illa idag som omges av en vuxenvärld som blundar. Jag vill vara en vuxen som ser! Som ställer mig på barnets sida! Som vågar agera när jag ser och hör att ett barn far illa. Ta ställning Du med! Och tanterna undrar Du, sa jag inget? Klart jag gjorde! Jag har ju en hel barndom att ösa exempel ur och tanterna ja de tystnade och sa inte ett ord till under matköandet som tog 30 minuter. Kanske fick de en tankeställare, men jag undrar om de har förmågan inom sig att förändras? Jag hoppas det.

Befinner mig i ett gränsland.

Semestrar i ursprungslänet igen, som ni vet. Det slog mig här om dagen att jag inte längre känner att jag kommer hem, när jag kommer hit. Det är hemtrevligt på sätt och vis och jag trivs mycket bra. Min själ fröjdar sig över skogen, tystnaden, älven, lugnet, ljuset, luften, rytmen, tunnbrödet, surströmmingen och dialekterna. Fast hemma, är nu mer i Stockholm och förorten som jag bor i. Utöver ett visst mått av hemtrevnad och trivsel, väcker det också en hel del minnen av att vara i Norrbotten igen, goda och onda.

Smaken av åkerbär, skogen, vitmossan som prasslar under fötterna när man går, lugnet, ljuset, tystnaden, grenar som knäcks, älvens dån, sikhåvning, flugfiske, halstrad sik, mandelpotatis, flytvirket vid älvkanten, hembakat tunnbröd, hjortronsylt, lingonplock, träsken omgärdade av doftande tallskog och kottar som man får ont i fötterna av, norrsken, isvägarna på vintern, pimpelfiske, snö, skidåkning, doften av apelsin en kall vinterdag, Jokkmokks vintermarknad, joik och korvgrillning över öppen eld- är minnen av det goda slaget. Förövarna och ondskan de utsatte mig för, de övergrepp och kränkningar jag fick ta emot under min uppväxt, såren de tillfogade mig och den smärta det medförde, som fortfarande påverkar mitt liv- är minnen av det onda slaget. Det är smärtsamma minnen. Såren sitter djupt i själens dunkla djup. Där inne, i djupet av min själ, bor också minnet av min dotter, Edessa. Nära hjärtat är hennes plats.

Edessa 28-30/8-88

Minnet av henne lever i gränslandet mellan gott och ont. I en gråzon. Genom ondskefulla handlingar mot mig skapades hon och genom samma onda krafter togs hon ifrån mig. Genom godhet blev jag mor till det vackraste barn mina ögon någonsin hade sett och av godhet togs hon ifrån mig, då förövarna tilläts döda henne mot ett träd. Ibland kan godhet ha många ansikten. Det är hemskt och ondskefullt att jag våldtogs och att min dotter dödades mot ett träd. Men det finns också godhet i det. Min dotter behövde aldrig bli våldtagen och skändad av sin morfar och mormor och andra ondskefulla förövare och jag behövde aldrig vara maktlös och oförmögen att beskydda henne mot förövare och övergrepp. Inom mig bär jag både ilska, sorg och smärta, men också hoppet- att vi en dag skall återse varandra, Edessa och jag- som mor och dotter. Därför lever alltjämt minnet av Edessa i en gråzon, i gränslandet mellan gott och ont. 

Lämnade mottagningen i affekt idag

Det är spännande med min psykiatrimottagning. Vad som än händer, är det alltid patientens fel, de gör aldrig något fel. Idag hade jag tid klockan två, jag skyndade mig dit, stressade järnet. Jag var där i tid, jag hann, allt var väl. Tog nummerlapp satte mig snällt och väntade på en stol. Väntade på att personalen skulle avsluta sitt samtal med varandra. Fem minuter gick och sedan var det min tur. Personalen i kassan sa att min psykiatriker var sjuk och att de tyvärr inte kunde ha meddelat mig detta innan, eftersom de inte kunde veta att det var just jag som skulle träffa Per pga. min skyddade identitet. Men att jag nu skulle få träffa deras inhyrda jourpsykiatriker. Detta avböjde jag bestämt, jag har inget som helst intresse av att träffa en okänd tillfällig psykiatriker som jag aldrig kommer att träffa igen. Var på personalen sa, att om jag bara gick min väg, så skulle det minsann skrivas in i journalen att jag lämnade mottagningen i affekt! Och?! sa jag, vad bryr jag mig om det? Det är ju i alla fall ingen annan än ni som läser de där journalerna och knappt ni heller. Så vad spelar det mig för roll vad du skriver där. Skriv vad du vill, men jag tänker gå nu. Hej då. Och så gick jag i affekt enligt henne, lugnt och beskedligt om ni frågar mig. Min psykiatrimottagning slutar aldrig förvåna mig.

Du gör världen vacker, Grattis!!

Grattis på födelsedagen!

Idag fyller en väldigt viktig person i mitt liv år. Jag uppskattar henne för hennes absoluta rakhet, att man inte behöver gissa vad hon tänker och tycker i frågor, stora som små. Jag uppskattar att jag får vända mig till henne och ha ett bollplank i henne. Jag beundrar hennes engagemang, hängivenhet och medkänsla för människor. Om fler var som hon skulle världen vara vackrare. Jag tycker om Dig, hela Jag, rakt igenom - alltid! Grattis till Dig, Du vackra och braiga människa! Du vet vem Du är!

Twitter framgångar efter Biblioteks frustrationen

Ett tack är på sin plats. Jag har Twitter världen att tacka för att jag nu är en stolt låntagare på TPB, (Talboks- och Punktskrifts Biblioteket). Tack för Ert engagemang och tack för mejl och Twitter trafik. Jag känner mig väldigt uppmuntrad av det och att jag inte är ensam om att känna frustration. 

Jag har mina lässvårigheter på grund av psykiska begränsningar, jag vill inte kalla dem besvär, men det begränsar mig i min läsning. Det är min dysfunktionella uppväxt och de trauman jag utsattes för som orsakar mina lässvårigheter. Min hjärnas arbetsminne har tagit stryk av uppväxten, det är fullt av trauma minnen istället för minnes kapacitet, bokstäver och vanliga saker. Har man min bakgrund så är man inte heller så himla kaxig i kontakter med myndigheter och auktoriteter. Jag hävdar vanligtvis inte min rätt förrän jag vet att jag har rätt. Så är det. Och när jag då inte får hjälp, fastän jag vet att jag har rätt, då känns det så hopplöst. Jag gav upp direkt orkade inte tjafsa med en Bibliotekarie som inte fattade vad jag sa, men hon skulle ju kolla och återkomma. Jag var inte så värst imponerad dock. Så kom jag hem och slog på min dator, skrev mitt inlägg och misströstade en hel del. Gick till jobbet som vanligt dagen därpå, till fortbildningen jag behöver talboken till. Surfade in på datorn under lunch rasten, jag ville liksom kolla om Biblioteket hade hört av sig. Det hade de inte gjort, men jag hade 10 andra oväntade mejl, från 10 upprörda bibliotekarier från hela Sverige. Och så kollade jag in på bloggen och hade 232 sidvisningar i på inlägget jag hade gjort dagen innan. Spårade trafikkällan till Twitter. Fascinerande, jag måste vara en storbloggare nu när jag blivit Twittrad! 

Med alla Era twitter inlägg och personliga mail i ryggen, kände jag mig stärkt och upprättad som människa. Så stark, att jag gick tillbaka till mitt bibliotek, som inte är ett litet bibliotek utan ett av de större i Stockholm. Tog fram min dator och loggade in på Internet, som är trådlöst där. Slog upp hemsidan på Talboks- och Punktskrifts Biblioteket och sa som det var: "Så här gör ni för att ge mig en kod, nu är jag här för att få den!" Och då fick jag vänta i tio minuter och sedan fick jag komma in på kontoret och fylla i ansökan, för de hade hittat någon i administrationen som kanske visste hur man gjorde. Men det hjälpte att jag visste, det gick betydligt snabbare då. Det lyckades och nio minuter senare hade jag min bok i datorn, för den fanns inläst precis som jag sa! 

Känner mig mycket nöjd med att ha bidragit till mitt Biblioteks fortbildning och att jag äntligen har möjlighet att hänga med på min fortbildning som mitt jobb har satt mig i. Nu har jag helt andra förutsättningar att kunna hänga med och det är jag så himla glad över. För jag är ju liksom inte dum! Jag och min hjärna samarbetar bara inte så bra när det gäller att läsa facklitteratur och samtidigt komma ihåg vad jag läser. Att få tillgång till den där talboken, är det bästa som har hänt mig. För lyssna, det är jag och min hjärna väldigt bra på. Tack än en gång för att Ni engagerade Er för mina rättigheter och gav mig styrkan att kämpa vidare. Nu kan jag lägga till ytterligare livserfarenhet till mitt register av erövrade kunskaper om livet och lägga till nya hjältar på listan över människor som stöder mitt växande som människa. Ni vet vilka Ni är! Tack!

Fyra modiga saker på en dag

Idag har jag gjort fyra modiga saker, i alla fall tre, det är kanske inte så modigt att gå till Apoteket.

1.Jag konfronterade, eller det är nog ett för starkt ord, jag samtalade snarare med min kollega, som kränkte mig 2003. Jag sa bara som det var, utan att bli känslosam liksom bara sakligt och lugnt. Jag sa att då, när jag fick listan med de där 16 punkterna på saker jag måste förändra om jag skulle fortsätta vara förskollärare, så fanns det ingen rimlig möjlighet för mig att hantera det. Inte utifrån hur jag mådde då och utifrån hur ny utexaminerad jag var. Och att det ligger i luften hela tiden eftersom vi aldrig har pratat om det efteråt. Jag har liksom känt inuti under en lång tid hur det här som hände då, stjäl energi från mig. Och jag berättade att det fortfarande påverkar mig, mest för att jag då la allt i reptil hjärnan, i det där facket man kör ner allt man inte kan hantera. Hon berättade i sin tur hur det gick till när hon berättade sakerna för mig och det fanns en bakgrunds historia. Orsaker som hon inte kunde styra över då och då blev det mycket mer begripligt för mig. Fortfarande inte optimalt utifrån mängden saker jag skulle förändra, men jag förstod varför hon gjorde så. Och det blev ett så himla bra samtal och jag fick min ursäkt som jag längtade efter, utan att jag behövde fråga efter den. Det kändes så helande. Det blev en fin stund. Och jag sa också att jag tycker att det är bra att hon är min handledare på utbildningen som jag går, för nu kan jag integrera en ny bild av hur hon ser på mig och det är viktigt.

2. Jag bråkade klart med mitt bibliotek, gick helt enkelt tillbaka och sa som det var. Tog fram min dator och visade, så här gör man, här är sidan, här är boken och så här gör ni för att ge mig lösenordet. Och efter 9 minuter fanns min kursbok som ljudfil i min dator. Fantastiskt bra.

3. Jag hämtade ut rubbet på min medicin lista på apoteket, för jag upptäckte att jag hade frikort och att det gick ut i februari. Det var en bra upptäckt.

4. Jag överlevde att ha gym genomgång med en manlig instruktör. Det trodde jag aldrig. Jag tänkte inte tanken på att jag kunde få en manlig instruktör när jag beställde tiden, (det var en kvinna som bokade tiden åt mig). Så här i efterhand känns det lite klantigt, fast och andra sidan är det genom att göra misstag som utveckling kan ske. När jag fick reda på att det var en man som skulle introducera mig i gymmet, så var det bara fem minuter kvar och då kände jag att det var för sent att säga nej. Jag tänkte att jag får väl testa och avbryta om det inte går, vilket jag ställde in mig på att göra. Men jag tog i hand, sa hej och det kändes bra. Han var stor, men lugn och tydlig, han var helt enkelt trygg att var med. Jag berättade att jag hade ont, var otränad, att jag inte hade skelett skador utan var mer spänd i musklerna eftersom jag har varit utsatt för övergrepp och kroppen liksom jämt spänt sig. Och han tog det så bra. Det var så oskämmande att prova på det där nya, med att träna i gym. Annars är ju allt nytt liksom skrämmande, innan jag har provat. Men han fick allt att verka så lätt. Det var till och med roligt att träna på gym, är inte det märkligt?

Fyra modiga saker (alternativt 3 beroende på hur man väljer att se det) på en dag, det måste vara lika med en god och bra dag.

Psykiatrins roll i mitt liv

Jag har inte haft så mycket med psykiatrin att göra och ändå känns det som om jag skulle kunna skriva en bok om alla turer kring mig på olika mottagningar. Att bli bra bemött inom psykiatrin är snarare undantag än regel. Och jag är inte ensam om att uppleva det så, tyvärr ser det ut så över hela Sverige. Man kan undra varför det är så. Psyk tar emot de mest sårbara människorna av alla vårdgivare, så det är tragiskt tycker jag att så många patienter känner sig dåligt bemötta av dem. Jag är inget undantag, jag har mött bra människor inom psyk och fruktansvärt dåliga oavsett om det har rört sig om sjuksystrar, psykologer eller psykiatriker. Det de har gemensamt är att ingen av dem har någon hjälp att erbjuda. Inte ens i början av min vandring mot helande då jag egentligen var svårt traumatiserad och hade allvarliga symptom och var farlig för mig själv. Jag hade tur, för jag hittade en privat, icke psykiatri ansluten, terapeut. Annars tror jag att jag hade gått under. Jag hade inte pallat, att bli kränkt och förringad av psykpersonal, gång på gång. Inte i längden.

I mitt fall började det bra, MBT teamet i Huddinge gjorde ett fantastiskt bra jobb med att utreda mina problem och svårigheter. Jag bemöttes med värme och respekt, jag blev förstådd och tagen på allvar. Sen remitterades jag vidare till öppen psyk där jag bodde. Där var man typ precis tvärt om. Jag har med mig journal anteckningar därifrån, som beskriver mig som aggressiv och utåtagerande och oförmögen att visa känslor. På två veckor förvandlades jag från att vara en traumatiserad patient pga mångåringa och svåra övergrepp, till att bli betraktad som en aggressiv gränspsykotisk patient. Den ena diagnosen fastställd av ledande psykiatri experter och den andra ställd av klåpare på öppen psyk. Det finns ju förstås ett visst utrymme för att öppenpsyk har rätt om mig, jag är ju trots allt bara en psykpatient och vi saknar ju ofta självinsikt om vårt sjukdomstillstånd. Det vet ju alla. Men och andra sidan så är det bara inom den där öppen psyk mottagningen, som jag har fått höra att jag skulle vara aggressiv, ha svag förmåga att visa känslor och svårt att relatera till verkligheten. Jag har långa och fina vänskapsrelationer, en del vänner har jag haft i över tjugo år och man kan ju tycka att de skulle ha märkt om jag ständigt var aggressiv och psykotisk. Eller? Och min privata terapeut har aldrig märkt av några symptom, utöver de svårigheter som är naturliga efter en svår traumatisering. Jag väljer att tro på experter och min välutbildade trauma terapeut.

Min erfarenhet är att i och med att man är inskriven på en psyk mottagning, faller ens trovärdighet direkt. Det gäller inte bara inom psykiatrin utan i alla kontakter med myndigheter som man kan tänka sig behöva hjälp ifrån, polis och socialtjänst bland annat. För som psykpatient saknar man ju ofta självinsikt och då är man ju inte helt trovärdig. Eh...Så ser det faktiskt ut, ingen säger så klart det rakt i ansiktet, men man läser det lätt mellan raderna. I ett samtal med socialtjänsten som jag hade i en period då jag trodde att de var till för att hjälpa människor, så ansökte jag om att få ett skyddat boende för att slippa bli trakasserad av förövare. Efter att socialtanterna (7 st) hade utrett mig under 10 månader, lyssnat på min berättelse och sett läkarjournaler, sett att jag hade skyddad identitet, fått se hotbrev och vittnen berättat vad de hade hört och sett frågar en socialtant om hon kunde få tillstånd av mig att kontakta mina föräldrar "för nu har vi ju bara hört en sida av myntet, en berättelse har ju två sidor och nu har vi ju bara hört din version". Eh...nä det fick hon inte, tackade Gud för att jag var myndig och hade rätt att neka henne. Det är för mig det yttersta beviset för att man som psykpatient inte anses trovärdig av myndigheter.

På grund av mina dåliga behandlare inom öppenpsyk, korkade soctanter och feg åklagare (som pga min psykiska ohälsa inte gick vidare med min anmälan) så fick jag ingen som helst hjälp med att stoppa pågående övergrepp. Jag fick förlita mig på mig själv, på mina vänner och på min fantastiska terapeut med man- utan det skydd de kunde ge mig hade jag inte haft en chans. De gav mig det skydd jag behövde och ja, idag är jag fri från mina förövare. Idag äger jag mitt liv och bestämmer över hur jag vill att livet skall vara. Men alla andra då, alla offer som inte har min styrka, mina vänner, min terapeut och hennes man i sina liv, hur går det för dem? De som är tvingade att vara utlämnade till psykiatrins godtycklighet och andra myndigheters ignorans, de måste tacka och buga för varje smula av hjälp de kan få och oftast är det bara ett tjog pillerburkar och en bunt journalanteckningar. När skall socialtjänst, psykiatri och polis ta sitt ansvar och stå upp för de svagaste?

Min nuvarande psykiatriker är trevlig och sitter bra i sin stol (inte ens det är en självklarhet, tro mig). Han har ingen hjälp att erbjuda mig, för jag tillhör patientgruppen som inte får kosta pengar. Men om jag vill ha en eller två nya pillerburkar varje gång vi ses, har han många att erbjuda. För pillerburkar är kostnadseffektivt, till skillnad från kroppsterapeuter och terapi, trots att piller inte botar och knappt lindrar. Jag är för mediciner, för de behövs ibland. Det ser jag när jag surfar runt på olika stödforum på Internet som jag är väldigt engagerad i. Men när jag läser inlägg där och ser folk lista sina olika tablettsorter, blir jag skrämd. En del kan käka 13 olika mediciner för sina psykiska symptom och det är galet mycket. Jag fattar inte varför den här patientgruppen inte får bättre behandlingar, det måste gå att kunna må hyfsat bra med färre tabletter och mer samtalshjälp och stöd. Psykisk sjukdom måste få börja kosta pengar, dessutom är de flesta av de jag träffar på i olika forum, inte ens psykiskt sjuka, bara väldigt svårt traumatiserade av de övergrepp de utsatts för under uppväxten. Man botar inte trauman med tabletter, däremot är EMDR-terapi väldigt effektivt och i längden också väldigt kostnadseffektivt, kanske inte för psykiatrin men för samhället och stadskassan. Hade jag fortsatt behandlas enbart med piller inom öppen psyk, hade jag fortfarande varit heltidssjukskriven. Nu jobbar jag 50%, på väg mot 75% även om vägen dit är hisnande lång och svår.

Skall ut och resa i världen idag

Äntligen skall det ske, jag skall ut i världen och se mig om, fika lite och avsluta dagen med att klippa mig. Jag tar ju tåget bort från förorten där jag bor till orten Arboga, för det är där jag har min frisör. Jag har velat klippa mig sedan två veckor innan jul så jag behöver verkligen min klippning. Sedan väntar en "härlig" terapi stund, intensiv i alla fall, innan jag vänder tillbaka till min kära förort och soffan. Ser fram emot att få skrota runt i Arboga igen, jag vill bo där varje gång jag kommer dit,  men så tänker jag efter lite och kommer på att det bara skulle vara kul i tre dagar. Så jag nöjer mig alltid med att bara klippa mig, fika på kafét och titta runt i kuriosa butikerna, tar en sväng till Second Hand butiken också. Ser mer fram emot Arboga trippen än terapin, för det är så mycket som skall tas omhand i terapin på så kort tid. Men det kommer att bli så himla mycket bättre efteråt, så det är väl investerad tid och kraft.

1 December- min födelsedag.

En skuggbild av den jag är.

Idag firar jag min födelsedag. Egentligen har jag redan varit ett år äldre i 21 dagar, om man sneglar på pass och ID-kort. Jag vill fira mig själv på en neutral dag, en dag utan trauma minnen. Så när skattemyndigheten beviljade mig mitt nya namn, passade jag på att byta dag för att fira min födelsedag på. Och så länge jag håller mig till att bara ha födelsedag en gång per år, så reagerar inte omgivningen nämnvärt då dagen skiftar en aning. (Jag har bestämt mig för att hålla mig inom den gränsen). Jag är nu 37 år ung (för jag känner mig inte gammal), singel, barnlös och sjukskriven på 50%. Beroende på hur man har vuxit  upp och vilken kultur man tillhör, kan man utifrån ovan nämnda uppgifter, känna sig både lyckad och misslyckad som människa. Vilken kategori av människa tillhör jag? 

Jag tror alla människor vill vara lyckade. Det vill jag också. Utifrån min ursprungsfamiljs perspektiv på mig är jag dock tämligen misslyckad som person och människa. Jag bröt mig loss från deras destruktivitet och förtyck, jag blev inte en förövare och jag involverade mig inte i deras människohandel- och trafficingnätverk. Jag blev en vanlig, normal människa som helt har brutit med hela släkten och som inte finner mig i att bli utnyttjad längre. Det liv som jag har idag har jag kämpat för att få, det var inget som min ursprungsfamilj ville eller gav mig gratis. Så det är egentligen en enorm bedrift att jag idag lever och fyller 37 år, trots att jag är singel, barnlös och sjukskriven på 50%.

Utifrån min kulturella tillhörighet som frikyrkomedlem så ligger jag nog i en gråzoon. Att vara 37 år, singel, barnlös och sjukskriven pga. psykiatriskproblematik hör inte till det normala och anses nog inte som det mest optimala livsmönstret. Men och andra sidan, vem säger att man måste gifta sig vid 25 och få tre barn innan man har fyllt 40 och dessutom le och stråla av himmelskglädje? Det är faktiskt ingen som har sagt det till mig, men då man vistas i en miljö där det normala är att man gifter sig, får barn och ser allmänt lycklig ut är det svårt att inte känna sig lite misslyckad då ens eget liv är så långt ifrån det livet. Men man kan också se det som att jag är en stark, lyckad person som vågar stå för den jag är. Jag står verkligen för att jag vill vara singel och för att jag inte har några barn (förutom Edessa som de flesta inte vet om och som dog två dagar ung). Jag skäms heller inte för att jag är sjukskriven längre, men jag skryter inte om orsaken till det i kyrkan. Upplever trots allt att psykisk problematik/sjukdom är tabu i kyrkan, precis som i samhället i övrigt. Och det är nog det som drar ner mig i gråzoonen.

Vem är jag då i mina egna ögon? Egentligen är det bara mitt perspektiv, som i längden ska betyda något. Hur ser jag på mig själv? Vem är det som bestämmer hur jag ska se på mig själv? Jag bär med mig en massa olika känslor och tankar i min ryggsäck, som påverkar min syn på mig själv. Min terapeut och hennes familj har hjälpt mig att se det. Så hur förhåller jag mig till det? Allt går inte att skaka av sig så enkelt, en del grejer liksom hänger kvar i känslorna. Det är då man behöver hålla fast i "vetheten", det man vet är sant oavsett hur det känns. För är det något som jag har lärt mig i terapin, så är det att känslor oftast ljuger. Känslor är ofta alltför djupt involverade i trauma minnen och förövarna, för att kunna återspegla den sanna bilden.  Så vad är det jag vet om mig själv som jag kan hålla fast i? I det stora hela vet jag att jag är en otroligt stark person, en överlevare, en streetsmart kvinna. Jag är kreativ och lycklig alla dagar, utom då jag är deppig. Jag är normal med andra ord. Det faktum att jag inte nöjde mig med att vara ett offer och bli en förövare själv, gör mig till en otroligt lyckad person. Det är precis så jag tänker välja att se på mig själv.

Att bära varandra

I kyrkan talar vi ofta om att dela varandras bördor. Men hur gör man? Hur går man från ord-babbleri till handling? Jag funderar mycket på det just nu, eftersom en av mina kolleger blivit måltavla för en förälder som inte mår bra och agerar ut. Det påverkar inte bara min kollega, utan hela arbetslaget far illa av dessa falska och fula anklagelser. På ett sätt kan man säga att vi delar hennes börda genom att bära en del av obehaget inom oss. Men, det hjälper ju inte på riktigt. Hur kan man visa att man står upp för sin kollega, att man finns där, på riktigt liksom? Hur fördriver man orättvisor och krossar lögner? Jag känner mig arg och uppskakad å´ min kollegas vägnar, för jag vet att anklagelserna är falska. Jag är arg för att lögnens makt är så stark, så övertygande. Jag är arg för att en oskyldig har drabbats av orättvisa. Mitt i hela den här situationen känner jag ändå att jag äger en slags tillit, att sanningen är starkare i slutstriden. Jag hoppas i alla fall det. Under tiden skall jag försöka vara ett bra stöd för min kollega, mitt arbetslag och barnen på min avdelning. Jag tänker börja med att utnyttja en av mina starkaste talanger, bildskapande och kreativ kommunikation. Jag vill göra ett uppmuntran kort till min kollega. I det kortet kommer sanningen att härska och då måste lögnen fly, om än för ett ögonblick. Jag tänker vila i det.

Till mina läsare av det mognare slaget.

Det har kommit till min kännedom att mina läsare av det mognare slaget har svårt att läsa min blogg på grund av dess mörka bakgrund. För att tillmötesgå dessa mogna människors behov, har jag förändrat bloggens utseende och undrar således om bloggen är bättre så här eller är det så att ålderdomens mognad kräver större förändringar?

Var med och förändra världen

Google resultat!

Googlade runt på nätet under reklam pausen och snubblade över en text om rättigheter, tänker att rättigheterna gäller Dig lika mycket som mig. Skillnaden är kanske bara att jag är en överlevare och inte Du? Eller så är Du också en överlevare? Och då kan vi kanske hjälpa varandra att komma ihåg, att vi också har rättigheter, precis som alla andra människor som snubblar runt på jorden och i cybervärlden. Hoppas bara att Din engelska är bra...

SURVIVORS RIGHTS

I, the survivor, have the right to pursue happiness in it’s safest and most beneficial forms. I am free to find love, contentment and satisfaction in every day life.

I, the survivor, have the right to let go of old patterns and create new ones. I have the right to eat and feel good. I have a right to privacy in thought, in spirit and in my home. I have the right to make choices based on morals and values that I adopt as my own. I have the right to use the word “no” even when it offends others.

I, the survivor, have the right to be treated as an adult, and as an equally respected human being. I have the right to dismiss those who have proven that they cannot accept my reasonable personal boundaries. I have the right to be who I was born to be.

I, the survivor, have the right to peace of mind, to a good night’s sleep, to a memory painted with colours and not gray and black. I have the right to justice. I have the right to assert my rights; assertion of rights is what separates a survivor from a victim. I have the right to be a survivor.