Hatar Sverige. Inte så att jag vill fly landet eller emigrera till Norge eller så. Men det är så fyrkantigt och byråkratiskt i detta land. Sådana här psykiskt störda människor som mig, blir alldeles matta av allt krångel. Och de där förnekade Borderline symptomen påckar på och vill utagera mot diverse fyrkantiga byråkrater och bankfolk. Varför denna upprördhet undrar säkert de flesta (om de återstår några ovetande individer fortfarande, jag har ju varit rätt bra på att muntligt sprida min upprördhet omkring mig). Jo, jag tappade bort min plånbok och var super duktig och gjorde polisanmälan och ringde bank för att spärra bank kort efter konstens alla regler. Och spärrservice frågade om jag ville ha ett ersättningskort och jag sa ja såklart! Och sedan frågade jag vart de kommer att skicka kortet eftersom jag har skyddade personuppgifter. Och då sa tjejen att jamen då kan hon inte utfärda ett nytt kort och tog bort beställningen och så kopplade hon mig till banken. Väl framme på banken och efter mycket om och men sa bank killen att jag kan ju inte få ett internationellt bank kort eftersom de inte kan göra en kreditupplysning på mig eftersom jag har skyddade personuppgifter. Men ett bankomat kort kunde jag få. Men ärligt, vem över 18 år vill ha ett sådant? Jag blev jätte arg och försökte behärskat tala om för honom att min kredit trovärdighet knappast hunnit förändrats på fem minuter och att jag minsann har haft ett internationellt Visa kort hos dem i 8 år. Men det hjälpte inte så jag sa hej då och nej tack till bankkortet. Sedan ringde jag min privata ekonom ansvariga hjälpare, Jan, för han är så bra på att vara arg på inkompetenta människor och system och det brukar sluta med att han får som han vill. Vilket i detta fallet skulle vara gynnsamt för min sak. Under tiden som Jan försöker komma fram till banken, ringer jag skatteverket för att fråga dem hur man gör när man har skyddade personuppgifter och behöver få ett bankkort. Han jag fick prata med hänvisade bara helt oförstående mig tillbaka till banken, de måste veta sa han. Och jag visste ju att det vet dem ju inte alls. Men sedan ringde jag kundtjänst igen och lossades vara en ny kund och då gick det lite bättre, de var mycket vänliga men tog stopp vid kreditkollen igen. Så då frågade jag om han kunde ta reda på vilket kreditföretag de anlitar så att jag kunde ringa dem och fråga hur man kan få ut de rätta papperna som krävdes. För jag tycker ju att det måste gå att få ut sin egen kredit upplysningsuppgift på något sätt. Och medan han kopplar och håller på så tappar han bort mig och efter en lång stunds tystnad i telefonen så blir jag tillbaka kopplad till kundtjänst och en ny handläggare. Hon är väldigt hjälpsam och frågar runt och jag sitter åter med en mycket tyst telefonlur i flera minuter. Sedan hör jag hennes röst igen och hon ber mig vänta hon ska bra kolla en sak till, ny väntan, ursäkta att det dröjer jag ska bara ringa några samtal så återkommer jag, ny väntan som den här gången varar i 10 minuter. Hinner under tiden smsa en kompis, starta det här blogg inlägget, skicka två till sms och sedan var min väntan över. Hon hade ringt någon som i sin tur hade beviljat mig ett internationellt Visa kort. Allt var som det skulle igen. Men det kostade massa dyrbar tid, 3,5 timme allt som allt tog det. Sedan skulle det visa sig att allt var helt i onödan, för min vän hade hittat min plånbok på precis det ställe där jag sa att hon skulle leta. Men då var ju all skada redan gjord och kaoset återställt till det normala igen. Slutet gott allting gott som man brukar säga. Men nästa gång jag tappar plånboken tänker jag bara spärra kortet som obrukbart på bankens egen hemsida. Det är en lärdom jag har fått av den här situationen. Paula och Jan tycker förstås att jag borde ha lärt mig att vara försiktigare med mina saker och mer ordningsam. Men det är nog överkurs...
