Jag har varit på en föreläsningsdag om barnsrättigheter. För mig blev det en riktig tankeställare. Jag tycker jag har hyfsat okey förhållningssätt, men om jag skall vara ärlig så är det rätt många artiklar jag inte förmår uppfylla. Det har jag gemensamt med Svenska staten, som nyligen kritiserats av FN för en rad brister i hur de följer barnkonventionen och barns rättigheter. Något som Unicef bland annat skriver om i en artikel på nätet, gällande avvisningshotet av en övergiven tvåårig flicka Haddile. Hon har vuxit upp hos en fosterfamilj i Sverige sedan hon övergivits av sin mamma och misshandlas av en pappa figur. Haddile känner inte till något annat, än att hon är en del av fosterfamiljen nu, så svensk som en tvååring kan vara, men nu skall hon utvisas, till frankrike, till ett språk och en kultur som hon inte förstår för så ser reglerna ut. Men är det för barnets bästa? Knappast! Strider det mot barnkonventionen, självklart! Kan det vara tramuatiserande för flickan? Ja, naturligtvis är det ett trauma att tas från sin familj och sättas på ett barnhem i Frankrike, där alla talar ett språk du inte känner till, som serverar mat du aldrig har ätit. Hur kan det vara flickans bästa?! Läs gärna mer på länken:
Unicef om barnkonventionen. Unicef vill att Barnkonventionen blir lag i Sverige, så att barnsrättigheter prövas över de andra lagarna i Sveriges Lag. Hejja Unicef säger jag! Anmärkningsvärt att Sverige, som av många länder hyllas som förgångare och förebild, inte gjort barnkonventionen till lag för länge sedan samt skriver under tredje tillägget som ger barn rätt att klaga om deras rättigheter kränks.
Vidare på föreläsningensdagen var jag på ett föredrag av BRIS som berättade om barn i Sverige som ringer eller mailar om att de far illa i skolan, hemma, bland kompisar, på fritidsaktiviter etc. Barn vars rättigheter kränks, i en vuxenvärld som väljer att blunda. Som slår ifrån sig barnens signaler, som tar deras berättelser med en nypa salt, som blundar och gör sig döva. Ser det ut så? Jag tror att det gör det i ganska stor utsträckning, beroende på många faktorer så klart. Okunskap, eget bagage, illvilja, att det är jobbigt, att det blir konsekvenser etc. Ett färskt exempel på detta fick jag i matkön, på väg ut från föreläsningen: "Jag överhörde i matkön ett samtal mellan två damer 45+, på konferensen om barns rättigheter i förskola och skola, efter seminariet av BRIS som pratade om att lyssna på barn som berättar om övergrepp, att de tyckte att rapporten om att barn far illa i Sverige är överdriven. Alla barn har det ju bra här! Och det där med att barn berättar om övergrepp skall man ju ta med en nypa salt". Detta fick mig att fundera på om de verkligen hade suttit med på samma föreläsning som jag. Den BRIS rapport som jag hörde gjorde mig oroad, det är så många barn som far illa idag som omges av en vuxenvärld som blundar. Jag vill vara en vuxen som ser! Som ställer mig på barnets sida! Som vågar agera när jag ser och hör att ett barn far illa. Ta ställning Du med! Och tanterna undrar Du, sa jag inget? Klart jag gjorde! Jag har ju en hel barndom att ösa exempel ur och tanterna ja de tystnade och sa inte ett ord till under matköandet som tog 30 minuter. Kanske fick de en tankeställare, men jag undrar om de har förmågan inom sig att förändras? Jag hoppas det.
.jpg)
