Mistral, allas fina katt, har somnat in...

Idag förlorade världen en av de största. Jag älskade henne som bara en människa kan älska en liten spinnande katt. Mistral var en katt utöver det vanliga. Hon var unik. Hon älskade tillbaka. Hon var aldrig så kelig som när hon kände att jag inte mådde bra. När ångesten bankade och hopplösheten härjade i min själ, då hoppade hon alltid upp på min mage och trampade med sina tassar och lät mig klappa henne så länge jag ville. När kvällen kom brukade Mistral ta en sväng förbi mitt rum och kolla läget, hon hade koll på när jag behövde henne. De nätter hon kände av min ångest, så lämnade hon inte min säng på hela natten. Hon vakade över mig när jag sov. När jag mådde bra föredrog hon oftast sin älskade matte. Så på så sätt var hon en mycket klok katt.

Idag slutade hennes hjärta slå. Jag är så ledsen för det, trots att Mistral aldrig var min katt. Eller kanske var hon det. Min vän Alva skrev på sitt avskedskort till Mistral att hon var "allas fina katt". Och när jag tänker vidare på saken såg nog Mistral så på sig själv. Mistral var nämligen en katt som var älskad av många och hon älskade alltid tillbaka. Hon berörde och förändrade mångas liv. Hon saknas mig. 

Allas vår älskade katt Mistral

Förändring!

Jag har föreställt mig hur det skulle kännas när de genetiska arvsmassorna som skapade mig var döda. Jag har drömt om hur mitt liv skulle vara då. Det knepiga med drömmar är att det sällan blir som man drömmer och föreställer sig...

Dagen som jag har väntat på kom till sist. Han är äntligen död och borta, han som var min sista genetiska arvsmassa. Han har aldrig varit en pappa för mig och jag har aldrig varit en dotter för honom. Han dog som han levde. Utan samvete och ånger, det visar till och med testamentet. Men mitt liv fortsätter oberoende av hans död, för mig har han varit död länge. När den kvinnliga genetiska arvsmassan dog först, så tänkte jag att han nog skulle se till att jag fick ärva så lite som möjligt, som straff för att jag valde ett annat liv. Jag känner mig lite besviken på att jag fick rätt på den punkten. Någonstans djupt i mitt hjärta önskade jag att han på dödsbädden skulle känna ånger och skuld för all smärta han åsamkat min kropp och själ, men istället gav han bort nästan alla pengar fyra dagar innan han dog som en sista ondsint gärning. Men det säger mer om honom än om mig.

Jag har skapat mig en ny identitet, byggt upp ett nytt liv och jag är så långt ifrån den person han önskade att jag skulle vara. Jag känner mig stolt över vad jag har åstadkommit med mitt liv, med hjälp av hundratals timmar terapi och goda vänners osvikliga stöd. Jag är jag och jag tänker: Fy i helvete vilken jävla tur att jag inte är min ursprungsfamilj!