Dag 3, Saltgruvan i Wieliczka, Krakow

Idag åkte vi buss till Wieliczka. Ville visa mitt resesällskap saltgruvan. Jag har ju gjort den vandringen förut, när jag var ung och fräch och hade nystukad  fot. Som tur är, så kan man alltid se saltgruvan en gång till. Den är så vacker. Speciellt lamporna i taket.

Lampa med saltkristaller.

Under Andra världskriget, användes saltgruvan av den tyska ockupationsmakten till förvaring och produktion av krigsmateriel. 1978 blev Saltgruvan i Wieliczka ett av de första tolv världsarven på UNESCO:s nyinstiftade världsarvslista. Som turist kan man besöka tre av dessa tio nivåer vilket tar en mer än 130 meter under jorden. För att ta sig ner till första nivån som ligger 64 meter under jorden måste man ta en brant trätrappa som består av 378 trappsteg. Trappan som går moturs rakt neråt känns aldrig att ta slut och man blir snabbt yr. När man äntligen är nere möts man av ett kusligt svagt belyst rum med tjocka träbjälkar på väggarna som verkar ha funktionen att hålla taket och det som finns över vilket är 64 meter med bara sten. Unikt med denna saltgruva är alla underjordiska floder, saltskulpturer, träbroar, kammare, salar, kapell, altare m.m. På ca 130 meters djup finns det till och med en liten stad med restaurang, post, bio, museum, souvenirshops, sanatorium och sport- och teaterhall. Saltgruvan har årligen över en miljon besökare från alla länder. Saltgruvan är därför en av dom kändaste saltgruvor i hela världen och mycket viktigt för Polen.

 

Utedag och välbehövlig vila.

Idag behövde jag vara snäll mot mig själv, trots att det fanns många måsten och borden på agendan. Så jag valde det som var bäst för mig, utan att ta hänsyn till vad andra skulle kunna tänka och tycka om mitt beslut. Jag kravlade mig upp ur sängen, klädde på mig utekläderna och packade ryggan.

Idag gav jag mig själv en utedag. Det hade kanske varit bättre att göra detta i fredags när solen sken och värmde ljuvligt, men bättre sent än aldrig. Helst hade jag velat ha premiär campingen den här helgen, men jag hade inte riktigt orken, så det fick bli en utedag bara. En dag för mig och mina tankar, en dag med naturljud och lugn, en dag med dofter och smaker av alla sorter, en dag med utomhusmatlagning. 

Jag behövde den här dagen. Är så tacksam till mig själv för att jag prioriterade att ta tid för en utedag med vila och lugn, det är så lätt att bara köra på och fylla hjärnan med brus och intryck fastän hela kroppen signalerar "Du behöver vila!" Idag vilade jag...

Gud, lingon, tystnad och korvgrillning.

Gudstjänst på morgonkvisten, inte en helt lyckad kombination efter gårdagskvällens kulturnattsfestande. Lite trött var jag och gäspade flera gånger under den annars väldigt uppbyggliga predikan. Enhet i Kristus var temat för söndagen. Predikan handlade om att kristna slocknar om de inte lever i gemenskap med Kristus- likt vedpinnen som slocknar om den tas bort från elden. Efter gudstjänsten var det mingelfika och sedan gick vi hem och åt gröt med rivet äpple, innan vi åkte till lingonskogen.

 Vi fick i hop en hel del lingon i lingonskogen, även om det inte var så rött i tuvorna. En av oss var flitigare än den andra. Jag spenderade en hel del tid liggandes på rygg, med blicken riktad på den ljusblå, soliga himlen och lyssnade på tystnaden. Det kanske är därför Gerd fick ihop 6 liter lingon medan jag bara fick ihop 1,5 liter. Men till mitt försvar var jag fullt upptagen med att bland annat lyssna på tystnaden som jag redan har nämnt, sedan tog jag 143 kort på lingontuvor, njöt av solen och fikade. Drack te, åt piroger och delikat hembakad chokladkaka. (Gerd vill dock att jag tillägger att även hon fikade och njöt av solen, vet inte om hon vill säga mig något? ) Förövrigt är det tystnaden och ljuset som jag saknar allra mest, nu när jag bor i södra Sverige. Att vara där i den där tysta lingonskogen och bara höra naturen tala, var så mäktigt, lugnt och stillsamt. En vardagslyx som man kanske tar för given här uppe i norr, men som verkligen inte går att hitta på så många platser i dag.

Efter lingon plockningen var det tänkt att vi skulle bege oss till Bälinge naturreservat för att grilla korv på berget, som bär spår av inlandsisens framfart. Men så blev det inte. För efter 400 meter ramlade jag på den fina, platta skogsstigen och stukade foten. Dumt och smärtsamt. Fick linka tillbaka till bilen där min vän förband min fot med min tröja. Korven fick vi grilla hemma på hennes tomt istället. Foten fick ett riktigt bandage, så fort vi kom hem och jag haltade sedan upp till grillplatsen. Jag fick bli eldvakt, medan min vän fixade tilltugget till korven på spisen inomhus. Elden brann ner jättefort och grillglöden var inte av bästa kvalité, men med lite tålamod blev korvarna i alla fall varma om än inte så brända. Grillad Falukorv är aldrig fel och särskilt inte i goda vänners sällskap.

Katarinakyrka och besök av kär vän.

Var på Gudstjänst i Katarina kyrkan idag med min vän som rest långväga för att besöka mig. Det var trevligt att få träffa henne så klart, men också att få återvända till ursprungs samfundet jag en gång tillhört. Jag gillar min frikyrka som jag i bland förärar med ett besök, men Svenska Kyrkan har en speciell plats i mitt hjärta och det känns som om jag "kommer hem" igen när jag besöker en gudstjänst där. Det var verkligen en fin upplevelse att besöka Katarina kyrkan. De lyckades väldigt väl med att få mig att känna mig inkluderad och välkommen precis som jag är, i min sårbarhet, med alla mina fel och tillkortakommanden. Musiken var vacker, särskilt när de kombinerade orgelmusiken med flygelspelande, de tonerna gifte sig bra med varandra. Det var sparsamt med liturgi, men den som fanns lyfte mig nära Gud, precis som liturgi skall. Predikan handlade om vikten av att välja rätt färdkamrat i båten, när det stormar i Livet. Jag kunde spegla mig i prästens bilder och predikan kändes som om den var förankrad i det verkliga livet och att den kan beröra mig i min vardag. Psalmerna var väl valda utifrån dagens gudstjänst tema och väldigt pampiga och rika på mäktiga proklamationer om vem och hur dan Gud är. Sammanfattningsvis en väldigt bra Gudstjänst helt enkelt, i god väns sällskap. Efteråt gick vi och åt på vår stamställe på Söder, en vegetarisk- och vegan restaurang som serverar Indisk mat. God mat, rikliga portioner och rimligt pris. Mycket trevlig. Sedan gick vi på en del konstgallerier, för det hör liksom till när man strosar runt på Södern. 

Dagen avslutade vi hemma hos mig, i min soffa, vid middagsbordet, sedan tillbaka till soffan en sväng för att titta på "Så skall det låta", drack en kopp rött te och sedan väntade kortspel vid köksbordet på oss. Min vän vann, men jag har redan krävt revansch till sommaren. En mycket trevlig dag och kväll.

Varmrökt röding från Jokkmokk med hemgjord klyftpotatis och hjortronsås samt grönsaks sallad.

Det blev ingen tråkig tvättdag idag

Idag bestämde jag mig för att inte tvätta utan åka på utflykt istället, egentligen kände jag mig låg och trött och orkade inte det heller. Men ibland måste man bara bestämma att man faktiskt visst orkar, fast man inte gör det. Hur som helst åkte jag till Haga Norra för att strosa runt i Haga parken och se fjärillshuset. Men eftersom istiden har dragit in över mitt Stockholm bestämde jag mig snabbt för att gå in i det tropiska klimatet i fjärillshuset istället. På något sätt känns +25 grader betydligt bättre än -6. Jag acklimatiserade mig väldigt snabbt till det välbehagliga och fuktiga tropiska klimatet som rådde i växthusen. Kameran hade betydligt svårare att hänga med i temperaturskiftningarna och linsen befann sig länge i dimmchock. Men tillslut klickade jag mig fram genom växthusen, 157 kort blev det. Och varje gång jag ställs inför sådana hisnande fakta, så förstår jag inte hur man kunde leva på tiden innan digitalkamerans tid. Hur gjorde man? Hur klarade man sig? Hur kunde man vänta en vecka innan man fick se korten? Hur hade man råd att betala för alla suddiga och skakiga kort? Tack och lov att IT-tiden drabbade världen under min livstid. Hoppas bara att den håller i sig.

Det var en trevlig utflykt och hela jag hade roligt och trivdes bland fiskarna, fjärillarna och små fåglarna. Det var dock inte lika behagligt att kliva ut ur tropikvärlden och in it den bittra verkligheten igen, ute var det fortfarande minus grader och frostbiten mark. Men om två veckor åker jag till Tunisien och då hoppas jag på äkta sol och värme.