Twitter framgångar efter Biblioteks frustrationen

Ett tack är på sin plats. Jag har Twitter världen att tacka för att jag nu är en stolt låntagare på TPB, (Talboks- och Punktskrifts Biblioteket). Tack för Ert engagemang och tack för mejl och Twitter trafik. Jag känner mig väldigt uppmuntrad av det och att jag inte är ensam om att känna frustration. 

Jag har mina lässvårigheter på grund av psykiska begränsningar, jag vill inte kalla dem besvär, men det begränsar mig i min läsning. Det är min dysfunktionella uppväxt och de trauman jag utsattes för som orsakar mina lässvårigheter. Min hjärnas arbetsminne har tagit stryk av uppväxten, det är fullt av trauma minnen istället för minnes kapacitet, bokstäver och vanliga saker. Har man min bakgrund så är man inte heller så himla kaxig i kontakter med myndigheter och auktoriteter. Jag hävdar vanligtvis inte min rätt förrän jag vet att jag har rätt. Så är det. Och när jag då inte får hjälp, fastän jag vet att jag har rätt, då känns det så hopplöst. Jag gav upp direkt orkade inte tjafsa med en Bibliotekarie som inte fattade vad jag sa, men hon skulle ju kolla och återkomma. Jag var inte så värst imponerad dock. Så kom jag hem och slog på min dator, skrev mitt inlägg och misströstade en hel del. Gick till jobbet som vanligt dagen därpå, till fortbildningen jag behöver talboken till. Surfade in på datorn under lunch rasten, jag ville liksom kolla om Biblioteket hade hört av sig. Det hade de inte gjort, men jag hade 10 andra oväntade mejl, från 10 upprörda bibliotekarier från hela Sverige. Och så kollade jag in på bloggen och hade 232 sidvisningar i på inlägget jag hade gjort dagen innan. Spårade trafikkällan till Twitter. Fascinerande, jag måste vara en storbloggare nu när jag blivit Twittrad! 

Med alla Era twitter inlägg och personliga mail i ryggen, kände jag mig stärkt och upprättad som människa. Så stark, att jag gick tillbaka till mitt bibliotek, som inte är ett litet bibliotek utan ett av de större i Stockholm. Tog fram min dator och loggade in på Internet, som är trådlöst där. Slog upp hemsidan på Talboks- och Punktskrifts Biblioteket och sa som det var: "Så här gör ni för att ge mig en kod, nu är jag här för att få den!" Och då fick jag vänta i tio minuter och sedan fick jag komma in på kontoret och fylla i ansökan, för de hade hittat någon i administrationen som kanske visste hur man gjorde. Men det hjälpte att jag visste, det gick betydligt snabbare då. Det lyckades och nio minuter senare hade jag min bok i datorn, för den fanns inläst precis som jag sa! 

Känner mig mycket nöjd med att ha bidragit till mitt Biblioteks fortbildning och att jag äntligen har möjlighet att hänga med på min fortbildning som mitt jobb har satt mig i. Nu har jag helt andra förutsättningar att kunna hänga med och det är jag så himla glad över. För jag är ju liksom inte dum! Jag och min hjärna samarbetar bara inte så bra när det gäller att läsa facklitteratur och samtidigt komma ihåg vad jag läser. Att få tillgång till den där talboken, är det bästa som har hänt mig. För lyssna, det är jag och min hjärna väldigt bra på. Tack än en gång för att Ni engagerade Er för mina rättigheter och gav mig styrkan att kämpa vidare. Nu kan jag lägga till ytterligare livserfarenhet till mitt register av erövrade kunskaper om livet och lägga till nya hjältar på listan över människor som stöder mitt växande som människa. Ni vet vilka Ni är! Tack!

Biblioteks frustration

Känner mig säker på att jag kan mer än personalen som jobbar på mitt lokala bibliotek, i alla fall när det gäller vissa tjänster de skall erbjuda mig som kund. Jag försöker få en bok som talbok, har man lässvårigheter av någon anledning, så finns det ett talboks- och punktskriftsbibliotek som man kan få hjälp av. Det är det lokala biblioteket som förmedlar kontakten och tjänsten. Mitt lokala bibliotek hävdar att boken inte finns inläst och att jag måste gå på högskola för att kunna få hjälp av en personal där som arbetar med handikapp- och hjälpmedels frågor. Men jag vet att boken är inläst, jag kan lyssna på en prov ljudfil direkt i min dator här hemma och man måste inte gå högskola för att låna böcker via TPB tjänsten. Och när jag då säger att man även skall kunna köpa ljudboken, via biblioteket, skakade bibliotekarien bara på huvudet och sa att det har hon aldrig någonsin hört talas om. Då jag tar upp mina utskrifter, som jag så förutseende har skrivit ut från datorn, och visar henne:

1. Boken finns som inläst titel.
2. Jag är behörig att få låna boken, utan att vara inskriven på högskola
3. Man kan köpa den och det är det lokala biblioteket som gör beställningen.

Jag fick inte den respons jag önskade, nämligen att hon genast skulle beställa hem ljudfilen till mig. Men jag fick henne i alla fall att lova att undersöka närmare om det finns något som heter "Talboks- och punktskriftsbibliotek" och kolla upp om jag verkligen får låna ljudböcker där, hon skall återkomma till mig... Hm, vi får väl se hur det går med det. Annars får jag gå tillbaka till ett bibliotek jag besökte igår, där kände nämligen bibliotekarien till TPB tjänsten. Så det är inte lika illa överallt, som tur är.

Vilken dag "sejer" jag bara, som Paulina brukar säga!

Hatar Sverige. Inte så att jag vill fly landet eller emigrera till Norge eller så. Men det är så fyrkantigt och byråkratiskt i detta land. Sådana här psykiskt störda människor som mig, blir alldeles matta av allt krångel. Och de där förnekade Borderline symptomen påckar på och vill utagera mot diverse fyrkantiga byråkrater och bankfolk. Varför denna upprördhet undrar säkert de flesta (om de återstår några ovetande individer fortfarande, jag har ju varit rätt bra på att muntligt sprida min upprördhet omkring mig). Jo, jag tappade bort min plånbok och var super duktig och gjorde polisanmälan och ringde bank för att spärra bank kort efter konstens alla regler. Och spärrservice frågade om jag ville ha ett ersättningskort och jag sa ja såklart! Och sedan frågade jag vart de kommer att skicka kortet eftersom jag har skyddade personuppgifter. Och då sa tjejen att jamen då kan hon inte utfärda ett nytt kort och tog bort beställningen och så kopplade hon mig till banken. Väl framme på banken och efter mycket om och men sa bank killen att jag kan ju inte få ett internationellt bank kort eftersom de inte kan göra en kreditupplysning på mig eftersom jag har skyddade personuppgifter. Men ett bankomat kort kunde jag få. Men ärligt, vem över 18 år vill ha ett sådant? Jag blev jätte arg och försökte behärskat tala om för honom att min kredit trovärdighet knappast hunnit förändrats på fem minuter och att jag minsann har haft ett internationellt Visa kort hos dem i 8 år. Men det hjälpte inte så jag sa hej då och nej tack till bankkortet. Sedan ringde jag min privata ekonom ansvariga hjälpare, Jan, för han är så bra på att vara arg på inkompetenta människor och system och det brukar sluta med att han får som han vill. Vilket i detta fallet skulle vara gynnsamt för min sak. Under tiden som Jan försöker komma fram till banken, ringer jag skatteverket för att fråga dem hur man gör när man har skyddade personuppgifter och behöver få ett bankkort. Han jag fick prata med hänvisade bara helt oförstående mig tillbaka till banken, de måste veta sa han. Och jag visste ju att det vet dem ju inte alls. Men sedan ringde jag kundtjänst igen och lossades vara en ny kund och då gick det lite bättre, de var mycket vänliga men tog stopp vid kreditkollen igen. Så då frågade jag om han kunde ta reda på vilket kreditföretag de anlitar så att jag kunde ringa dem och fråga hur man kan få ut de rätta papperna som krävdes. För jag tycker ju att det måste gå att få ut sin egen kredit upplysningsuppgift på något sätt. Och medan han kopplar och håller på så tappar han bort mig och efter en lång stunds tystnad i telefonen så blir jag tillbaka kopplad till kundtjänst och en ny handläggare. Hon är väldigt hjälpsam och frågar runt och jag sitter åter med en mycket tyst telefonlur i flera minuter. Sedan hör jag hennes röst igen och hon ber mig vänta hon ska bra kolla en sak till, ny väntan, ursäkta att det dröjer jag ska bara ringa några samtal så återkommer jag, ny väntan som den här gången varar i 10 minuter. Hinner under tiden smsa en kompis, starta det här blogg inlägget, skicka två till sms och sedan var min väntan över. Hon hade ringt någon som i sin tur hade beviljat mig ett internationellt Visa kort. Allt var som det skulle igen. Men det kostade massa dyrbar tid, 3,5 timme allt som allt tog det. Sedan skulle det visa sig att allt var helt i onödan, för min vän hade hittat min plånbok på precis det ställe där jag sa att hon skulle leta. Men då var ju all skada redan gjord och kaoset återställt till det normala igen. Slutet gott allting gott som man brukar säga. Men nästa gång jag tappar plånboken tänker jag bara spärra kortet som obrukbart på bankens egen hemsida. Det är en lärdom jag har fått av den här situationen. Paula och Jan tycker förstås att jag borde ha lärt mig att vara försiktigare med mina saker och mer ordningsam. Men det är nog överkurs...