Glömde två viktiga dagar

Så kom dagen då jag insåg att livet gått vidare, att sår har läkt. Jag glömde två viktiga dagar i år, det var plötsligt redan september och träden hade blivit lite gula på sina håll. 28 augusti och 30 augusti är speciella dagar för mig, de brukar vara mörka, smärtsamma och fulla av ensamhet. Men i år glömde jag bort sorgen, smärtan och mörkret. Det var två helt vanliga dagar, säkert hyggligt bra dagar också. Det känns som en milstolpe, som att jag har passerat gränsen för att ha återerövrat ett normalt liv. Mitt liv är inte lyckligare än någon annans eller framgångsrikare än någon annans- men jag lever mitt eget liv, bestämmer själv riktningen. Det är ett mirakel, en välsignelse, något riktigt, riktigt stort och jag känner stolthet över mig själv. Känner tacksamhet för all hjälp jag har fått längs vägen av så många. Genom hela livet har stöttande vänner kommit och gått, de har burit mig igenom allt det mörka och svåra. Burit hoppet, när jag inte sett någon utväg. Idag kan jag vara den som bär andra, det är en välsignelse.

Befinner mig i ett gränsland.

Semestrar i ursprungslänet igen, som ni vet. Det slog mig här om dagen att jag inte längre känner att jag kommer hem, när jag kommer hit. Det är hemtrevligt på sätt och vis och jag trivs mycket bra. Min själ fröjdar sig över skogen, tystnaden, älven, lugnet, ljuset, luften, rytmen, tunnbrödet, surströmmingen och dialekterna. Fast hemma, är nu mer i Stockholm och förorten som jag bor i. Utöver ett visst mått av hemtrevnad och trivsel, väcker det också en hel del minnen av att vara i Norrbotten igen, goda och onda.

Smaken av åkerbär, skogen, vitmossan som prasslar under fötterna när man går, lugnet, ljuset, tystnaden, grenar som knäcks, älvens dån, sikhåvning, flugfiske, halstrad sik, mandelpotatis, flytvirket vid älvkanten, hembakat tunnbröd, hjortronsylt, lingonplock, träsken omgärdade av doftande tallskog och kottar som man får ont i fötterna av, norrsken, isvägarna på vintern, pimpelfiske, snö, skidåkning, doften av apelsin en kall vinterdag, Jokkmokks vintermarknad, joik och korvgrillning över öppen eld- är minnen av det goda slaget. Förövarna och ondskan de utsatte mig för, de övergrepp och kränkningar jag fick ta emot under min uppväxt, såren de tillfogade mig och den smärta det medförde, som fortfarande påverkar mitt liv- är minnen av det onda slaget. Det är smärtsamma minnen. Såren sitter djupt i själens dunkla djup. Där inne, i djupet av min själ, bor också minnet av min dotter, Edessa. Nära hjärtat är hennes plats.

Edessa 28-30/8-88

Minnet av henne lever i gränslandet mellan gott och ont. I en gråzon. Genom ondskefulla handlingar mot mig skapades hon och genom samma onda krafter togs hon ifrån mig. Genom godhet blev jag mor till det vackraste barn mina ögon någonsin hade sett och av godhet togs hon ifrån mig, då förövarna tilläts döda henne mot ett träd. Ibland kan godhet ha många ansikten. Det är hemskt och ondskefullt att jag våldtogs och att min dotter dödades mot ett träd. Men det finns också godhet i det. Min dotter behövde aldrig bli våldtagen och skändad av sin morfar och mormor och andra ondskefulla förövare och jag behövde aldrig vara maktlös och oförmögen att beskydda henne mot förövare och övergrepp. Inom mig bär jag både ilska, sorg och smärta, men också hoppet- att vi en dag skall återse varandra, Edessa och jag- som mor och dotter. Därför lever alltjämt minnet av Edessa i en gråzon, i gränslandet mellan gott och ont. 

Jag minns ett litet oskyldigt barn

Alla helgons dag, är en dag då vi minns våra döda och hedrar deras minne. Jag minns ett flickebarn, Edessa. Det vackraste barn jag har hållit i mina armar och famn. Jag har ingen grav att minnas henne vid, ingenstans att gå för att tända ett ljus.

Alla helgons dag är en viktig dag för mig, det är liksom mer legitimt att sörja då. Det är en kollektiv sorgehögtid, man samlas och minns tillsammans. Jag har inte så många att samla och Edessas minneslund får jag bära inuti min själ. Jag går tillbaka i tid och rum, tar mig tid att minnas. Edessa var en fin, liten människa. Den finaste, mina ögon hade sett. Jag var femton år då. Vilsen och utsatt. Min dotter föddes in i grym verklighet, men i två dagar fick hon trygghet i min famn. Jag hoppas att det är det hon minns.

Gråten sliter i halsen och tårarna rinner varma nedför mina kinder. Jag stannar tiden lite och hedrar hennes minne. Stänger av TV:n. Låter mig omfamnas av tystnaden, mörkret och smärtan. Jag tänder ett ljus, hennes ljus och påminner mig om att mörkret inte är starkare än ljuset. Hon grät hjärtskärande, när ondskan personifierad slet henne ur min famn och senare samma dag slog ihjäl henne mot ett träd. Jag sörjer min dotter Edessa och är arg på hennes mördare, men jag gläds över att jag fick vara hennes mamma så länge hon fanns till. Hennes våldsamma död, överskuggar inte lyckan av att jag fick ha henne i mitt liv, de där två dagarna för 23 år sedan. Men det gör ont, där inuti. Jag kan inte distansera mig från smärtan längre. Jag har min terapeut att tacka för det. Edessa är värd mina tårar och hon får göra ont inuti min själ. Jag får känna sorg och saknad, efter en liten människa som hastigt korsade min livsväg. Hon saknas mig, rakt igenom, alltid.

Edessa ♥ 1988-08-28 † 1988-08-30

En släng av sorg

Edessa, min älskade. Jag saknar dig. Det gör ont i mitt inre ibland, så mycket saknar jag dig. Idag firade jag påsk med goda vänner, du hade säkert gillat dem. Jag saknade dig vid bordet och önskade att ödet hade varit annorlunda, att du fortfarande var en del av mitt liv. Men jag gläds genom tårarna, för jag vet att du har det bra. Du saknar inte mig, för där du är finns ingen sorg och ingen smärta. Jag är stolt över att jag fick vara din mamma. Och en dag, ses vi igen, du och jag. Det är mitt hopp. Älskar dig, hela dig, rakt igenom- alltid!

1 December- min födelsedag.

En skuggbild av den jag är.

Idag firar jag min födelsedag. Egentligen har jag redan varit ett år äldre i 21 dagar, om man sneglar på pass och ID-kort. Jag vill fira mig själv på en neutral dag, en dag utan trauma minnen. Så när skattemyndigheten beviljade mig mitt nya namn, passade jag på att byta dag för att fira min födelsedag på. Och så länge jag håller mig till att bara ha födelsedag en gång per år, så reagerar inte omgivningen nämnvärt då dagen skiftar en aning. (Jag har bestämt mig för att hålla mig inom den gränsen). Jag är nu 37 år ung (för jag känner mig inte gammal), singel, barnlös och sjukskriven på 50%. Beroende på hur man har vuxit  upp och vilken kultur man tillhör, kan man utifrån ovan nämnda uppgifter, känna sig både lyckad och misslyckad som människa. Vilken kategori av människa tillhör jag? 

Jag tror alla människor vill vara lyckade. Det vill jag också. Utifrån min ursprungsfamiljs perspektiv på mig är jag dock tämligen misslyckad som person och människa. Jag bröt mig loss från deras destruktivitet och förtyck, jag blev inte en förövare och jag involverade mig inte i deras människohandel- och trafficingnätverk. Jag blev en vanlig, normal människa som helt har brutit med hela släkten och som inte finner mig i att bli utnyttjad längre. Det liv som jag har idag har jag kämpat för att få, det var inget som min ursprungsfamilj ville eller gav mig gratis. Så det är egentligen en enorm bedrift att jag idag lever och fyller 37 år, trots att jag är singel, barnlös och sjukskriven på 50%.

Utifrån min kulturella tillhörighet som frikyrkomedlem så ligger jag nog i en gråzoon. Att vara 37 år, singel, barnlös och sjukskriven pga. psykiatriskproblematik hör inte till det normala och anses nog inte som det mest optimala livsmönstret. Men och andra sidan, vem säger att man måste gifta sig vid 25 och få tre barn innan man har fyllt 40 och dessutom le och stråla av himmelskglädje? Det är faktiskt ingen som har sagt det till mig, men då man vistas i en miljö där det normala är att man gifter sig, får barn och ser allmänt lycklig ut är det svårt att inte känna sig lite misslyckad då ens eget liv är så långt ifrån det livet. Men man kan också se det som att jag är en stark, lyckad person som vågar stå för den jag är. Jag står verkligen för att jag vill vara singel och för att jag inte har några barn (förutom Edessa som de flesta inte vet om och som dog två dagar ung). Jag skäms heller inte för att jag är sjukskriven längre, men jag skryter inte om orsaken till det i kyrkan. Upplever trots allt att psykisk problematik/sjukdom är tabu i kyrkan, precis som i samhället i övrigt. Och det är nog det som drar ner mig i gråzoonen.

Vem är jag då i mina egna ögon? Egentligen är det bara mitt perspektiv, som i längden ska betyda något. Hur ser jag på mig själv? Vem är det som bestämmer hur jag ska se på mig själv? Jag bär med mig en massa olika känslor och tankar i min ryggsäck, som påverkar min syn på mig själv. Min terapeut och hennes familj har hjälpt mig att se det. Så hur förhåller jag mig till det? Allt går inte att skaka av sig så enkelt, en del grejer liksom hänger kvar i känslorna. Det är då man behöver hålla fast i "vetheten", det man vet är sant oavsett hur det känns. För är det något som jag har lärt mig i terapin, så är det att känslor oftast ljuger. Känslor är ofta alltför djupt involverade i trauma minnen och förövarna, för att kunna återspegla den sanna bilden.  Så vad är det jag vet om mig själv som jag kan hålla fast i? I det stora hela vet jag att jag är en otroligt stark person, en överlevare, en streetsmart kvinna. Jag är kreativ och lycklig alla dagar, utom då jag är deppig. Jag är normal med andra ord. Det faktum att jag inte nöjde mig med att vara ett offer och bli en förövare själv, gör mig till en otroligt lyckad person. Det är precis så jag tänker välja att se på mig själv.

28 Augusti- En dag som förändrade mitt liv.

28 Augusti, 1988 förändrade mitt liv. Jag blev mamma till en fullständigt unik och vacker dotter, Edessa. En röd och skrynklig liten filur som hjärtskärande tog sina första andetag eller gälla skrik, beroende på hur man ser på saken. När jag äntligen fick hålla henne, lugnade hon sig och följde snart mina andetag. Det är en fantastisk känsla det där, att kunna trösta någon som skriker så intensivt. Jag brukar tänka på det när jag möter barnen på mitt jobb eller i bekantskapskretsen, att det är fantastiskt att få vara med och trösta, att barnen känner sådan tillit till mig att de låter sig tröstas. Det värmer inuti. Men det ligger också en sorg i det. Jag borde ha fått trösta Edessa i många, många år. Men hon ryktes bort från mig efter bara två dagar, så nu får jag trösta andra barn i hennes ställe och det är bra det med men inte samma sak. Jag saknar min Edessa!

Idag skulle Edessa ha firat sin 22 års dag, en stor tjej med andra ord. Jag önskar att hon fortfarande fanns i mitt liv. Jag hade velat se henne växa upp, men jag vet att det liv som hon hade fått skulle ha gjort henne mer skada än gott. Jag vilar tryggt i, att hon har det väldigt mycket bättre där hon är nu, i kärlekens centrum, där varken sorg eller tårar finns och i mina tankar och hjärta.

Edessa, Jag älskar Dig, rakt igenom, alltid. Jag har inte glömt.

Till min dotter Edessa ♥28/8-88 †30/8-88

En dag att minnas på!

Allhelgonahelgen är en tid att minnas kära som har gått bort och som för mina tankar långt bort från godistiggeri och oranga pumpor. Idag minns jag min dotter Edessa. Jag sörjer att hon inte längre finns hos mig. Att hennes liv blev så kort och att hennes död var så våldsam. Jag sörjer att jag aldrig fick se henne växa upp, aldrig fick se henne springa över en sommaräng eller sparka omkring i en fluffig lövhög. Jag sörjer allt som hon hade kunnat bli. Jag sörjer att hon fattas mig. Jag sörjer att mitt liv kantats av så mycket ondska och att ingen räddade mig och min dotter från min ursprungsfamilj, så att Edessa hade fått en framtid och ett liv.

Allhelgonahelgen är inte bara en sorgens högtid, det finns glädje också. Idag gläds jag över att jag fick vara Edessas mamma i två dagar. Jag gläds över att veta att hon har det bra, där hon befinner sig, i kärlekens centrum, i himlen. Jag gläds över att Edessa är trygg nu och långt borta från förövare och annan ondska. Jag gläds över att en dag återse henne.

Bungyjump från Bloukrans bridge!

Om man bloggar på saknad verkar det inte vara lätt för människor att sätt ord på vad själva ordet saknad betyder. Det finns en uppsjö texter, bloggar, hemsidor om människor som förlorat någon kär och därigenom uttrycker saknad. Men vad är saknad? En del röster ger filosofiska svar och säger att "jag saknar att sakna något, för det jag saknar är att inte sakna något. Och de som säger sig sakna saknaden, saknar nog bara att saknas, när ingenting saknas." Andra uttrycker sig mer sakligt "saknad har en väldigt komplicerad innebörd". Jag tänker att man kan sakna stunder, minnen, personer, saker, platser, djur och tusen saker till som jag inte orkar skriva ner. Saknad kan innebära smärta, lycka, förvirring, glädje, sorg eller allting samtidigt. Förmågan att sakna visar på ett själsligt djup. Jag är glad att jag kan sakna, det är det som gör mig mänsklig tror jag. Förmåga att känna saker är en häftig känsla. I mitt förra liv, då jag var levande död och fast i mina föräldrars övergrepps nätverk, stängde jag av min förmåga att känna saker, för min överlevnads skull. Men nu, när allt är annorlunda och jag lever i frihet igen, hyllar jag livet med att återerövra min undangömda förmåga att känna. Och just saknad är en stark känsla att leva ut i kroppen. Att tillåta sig känna saknad, är som att kasta sig ut i bungyjump från Bloukrans bridge med dess imponerande 216 meter över havet. Skräckinjagande häftigt kan jag tänka mig att det är, men själv skulle jag aldrig göra det, så min bild haltar kan hända en aning. Men endå känner jag att det ligger något i det. Att leva ett liv med hela känsloregistret påslaget på on, är nog som ett bungyjump. Man känner sig läskigt levande. Och trots min motvilja mot att hoppa bungyjump, så väljer jag att leva mitt liv med känslorna påslagna, framför ett liv utan förmåga att känna saker! I veckan som gick, saknade jag en massa saker. Jag saknade Edessa, Gerd och att prata med Paula och Jan som var iväg på en resa. Jag upplevde en intensiv, smärtsam, stark och intrycksfull känsla inuti. Följt av en viss känsla av tomhet. Så kanske kan saknad vara tomhet också och inte bara närvaro av känslor. Trots att det är smärtsamt att sakna, har jag faktiskt börjat gilla den känslan rätt mycket. Saknad signalerar nämligen att man har förmåga att älska och det är en fantastisk bra förmåga att ha. Så lev ditt liv fullt ut, med känslorna påslagna. Det tänker i alla fall jag göra!

Det är midsommar

Det är midsommar och året är 2009. Mina tankar är hos Dig, min dotter. Har bundit en krans av fina sommarblommor till Dig och lagt den på din minneslund. Jag hoppas att Du kan se den från Din himmel och känna att jag minns Dig och hur mycket jag älskar Dig. Idag finns Du i mina tankar, som så många andra dagar. Glad midsommar på Dig, älskade Edessa.

Martina McBride

Att bli berövad sitt barn. Orden räcker inte till. Alla världens språk tillsammans är för fattiga, för att skriva den smärtsamma berättelsen. Idag får Martina McBrides sång "Where I used to have a heart" skriva en del av min berättelse. Morgondagen kanske medför helt andra ord, men idag får MacBride sätta ord på mina känslor: "I got a hole inside. The doctor just can't stitch". Det är så det känns, där inuti, när jag tänker på Edessa och det korta liv hon fick. Jag låter Martina McBride själv sjunga sina ord och tro mig, hon sjunger dem bättre än jag...

Martina McBride - Where I Used To Have A Heart (Official Music Video) - Free videos are just a click away
Where I used to have a heart by Martina McBride
_____________________________________
Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

There were times when I would hold you
And feel the pounding in my chest
Now I'm just as empty
As a canyon way out west
That's how deep I loved you
And babe, I love you still
To the bottom of this place I'll never fill

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

I guess I'll learn to live with
A different kind of pain
I'm suffering from a sickness
That I cannot give a name
Such a strange sensation
I've never felt before
Missing you has cut me to the core

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

Till minne av Edessa...

Run freely in Heaven, little girl!

Jag vet inte varför minnena av min dotter Edessa gör så ont den här veckan, kanske för att det snart är jul. Jag kallar henne Edessa, för det är det vackraste namn jag vet. Edessa är en av mina hemligaste hemligheter. När jag var femton år skrämde mina så kallade föräldrar mig till tystnad och fick mig att lova att aldrig prata om henne. Men idag känner jag att det är på tiden att jag ger Edessa en plats i världen för min egen skull, lika mycket som för hennes skull. Jag behöver få skapa en plats där min dotter får finnas och jag tycker att det här är ett bra ställe. Historien är inte vacker men det betyder inte att jag skall vara tyst. Hon föddes för tjugo år sedan och hon var det vackraste mina ögon hade sett.

Mina så kallade föräldrar höll mig inlåst på mitt rum de sista fem månaderna av graviditeten. Jag var femton år då och obeskrivligt rädd. Men skolan då, undrar du säkert?! Men du vet, om ens pappa råkar vara lärare och talar om för rektorn, att hans dotter skall göra ett utbytes år i USA så ställs inga frågor. Det är just det som är det fina med att vara ett lärarbarn, förutom att man har lediga somrar och lov. (Du kan ana ironin va?) Min så kallade pappa kedjade fast mig i mitt rum och jag vet inte om det var för att förnedra mig eller för att vara säker på att jag inte skulle kunna rymma min väg och på så sätt avslöja dem?! Det var fem väldigt långa månader, för en skrämd, ensam, liten femtonåring. Det var dessutom en ganska tuff graviditet, det kändes så i alla fall, kanske mest för att jag var så rädd och utlämnad med alltihopa. Jag minns att jag kände mig förvirrad för jag hade så många olika känslor inför magen som bara växte och växte. Jag både hatade det och gladde mig på samma gång. Jag försökte låta bli att fästa mig vid det som växte där inuti, för jag anade någonstans instinktivt, djup där inuti, att jag aldrig skulle få behålla det. Men så kom den där första lilla sparken inuti som förändrade precis allt. Moderkärleken och bandet till mitt barn upprättades. Jag älskade mitt barn, helt och fullt, rakt igenom. Och när jag väl kunde älska, började jag per automatik att planera för en framtid tillsammans med mitt barn. Jag kunde inte känslomässigt tänka mig ett annat scenario. Jag ville att varenda tanke, varenda dröm skulle gå i uppfyllelse för mig och mitt barn. Jag ville det av hela mitt hjärta. Men så skulle det inte bli.

Min dotter föddes den 28 augusti, 1988. Och trots all skräck jag upplevde den dagen, var jag lycklig. Hon föddes i en källare, i en villa på gränsen till Finland. Det var bara ett av många hus, som mina föräldrars sexnätverk förfogade över. Förlossningen var smärtsam och utdragen, i alla fall kändes den så när man var femton år och rädd. Jag hade värkar i flera dygn och var jätte rädd, jag visste ju ingenting om värkar och förlossningar och hur det skulle vara. Dessutom roade sig min så kallade mamma, med att förbjuda nätverkets läkare att ge mig bedövning. Hon njöt av att höra mig skrika av smärta. Hon ansåg nämligen att jag förtjänade att lida, eftersom jag hade sett till att bli gravid. Som om jag någonsin hade haft något att säga till om när det gällde sex och att skydda mig?! Hon hade ju själv sålt min kropp till förövare som betalade mer för att slippa ha kondom, från det att jag var fem år. Kanske till och med från det att jag var ännu yngre, det finns tecken och minnen som stärker den tesen. Men jag vet inte säkert, jag bara anar att det var så.

Edessa var det vackraste mina ögon hade sett. Hon var älskad från första stund av mig, hela hon, rakt igenom, så gott jag förmådde. Det var en otrolig upplevelse att få hålla min dotter i min famn, den där allra första gången och att få se hur mina hjärtslag lugnade hennes skrik. Hon blev så trygg och tillitsfull nästan på en gång och hon började så småningom att smacka mjölk ur mitt bröst. Det var härligt och underbart, men det kändes konstigt också på samma gång. I det ögonblicket var min dotter det vackraste som fanns. Jag vet att de allra flesta föräldrar känner så inför sina barn och jag är glad och tacksam över att jag inte var ett undantag. Jag fick bara välsignelsen att ha Edessa hos mig i två dagar, alldeles för kort tid om du frågar mig. Det var två dagar av obeskrivliga känslor; kärlek, sorg, smärta, lycka allt på en och samma gång. Från första stund ville jag behålla mitt barn för alltid, jag kunde inte tänka mig något annat och jag hoppas att hon visste det! Tror du att små bebisar kan känna igen sådana starka känslor, som moderkärlek är? Jag ville skydda min dotter och rädda hennes liv, med hela mig. Men så blev det inte, fast jag gjorde allt jag förmådde. Jag grät, skrek och vädjade till mamma att skona hennes liv. Jag skulle vara snäll och göra allt hon bad mig om- bara Edessa fick leva. Men hon bara skrattade hånfullt åt mig och i nästa sekund slog hon ihjäl min älskade dotter mot ett träd. Utan att röra en enda min. Jag skrek ur djupet av min själ, det värsta skrik jag någonsin har skrikit. Det var som om tid och rum stod stilla och samma ögonblick som min dotter dog, önskade jag att hon hade dödat mig med. Jag ville följa min lilla dotter in i döden. Jag hade inget att leva för längre, så kändes det. Jag hade fullständig panik och ville inte att min dotter skulle behöva vara ensam i sin grav. Jag ville att hon och jag skulle vara tillsammans, så som det var tänkt att vara. Det vill jag fortfarande ibland, ty jag ville aldrig att hon skulle dö. Tror du hon visste det? Jag hoppas det!

Trots att jag önskade min dotter det allra bästa och ville ge henne allt; en bra framtid, en lycklig barndom med sommarängar och bad, var det bara en utopi. För vilken framtid hade jag egentligen kunnat erbjuda henne? Om hon hade fått leva, hade jag aldrig kunnat skydda henne från mina föräldrars och deras "vänners" sexuella och fysiska övergrepp. Så, på ett sätt var det bäst för Edessa att få dö, innan någon hann skända hennes kropp och döda hennes själ. Jag vet det! Och trots att en del av mig är glad över att hon slapp lida, så var det inte helt enkelt då. För en annan del av mig önskade att hon skulle ha tagit min plats, så jag hade sluppit undan fler övergrepp. Jag vet att det är hemskt att känna så, men jag var bara femton år och visste inte hur jag skulle överleva fler övergrepp. Jag var desperat och väldigt utsatt, glöm inte bort det när du dömer mig! Samtidigt dog en annan del av mig i samma ögonblick som man stormade in i mitt rum och slet min dotter ur mina armar. Jag hatar min så kallade mamma för det. Jag kommer alltid att hata henne för det. Hur kunde hon ta min dotter ifrån mig, det vackraste jag hade?! Det gick inte att förstå när man bara var femton år, förresten så går inte att förstå nu heller! Hur kan en mamma göra så mot sitt eget barn? Mot sitt barnbarn? Hon hävdade att hon var tvungen att döda henne, för att lära mig att inte bli gravid igen. Jag vet inte vad jag tänkte då, jag trodde henne säkert. Men idag vet jag bättre. Min dotter mördades för att hon var ett alldeles för starkt DNA-vittne till deras kriminella verksamhet. Det var därför hon behövde dö, i den där skogen någonstans på gränsen till Finland, den 30 augusti, 1988.

Vårterminen 1989, var jag tillbaka i skolan igen och jag skulle bete mig som vanligt. Pladdra på om mitt fantastiska utbytes år i USA. Mina så kallade föräldrar hade drillat mig i veckor för att min berättelse skulle var övertygande och tro mig, det var den. Jag vågade inget annat! De sa att jag skulle hamna i fängelse om jag sa något om barnet, de skulle säga att det var jag som hade dödat henne. Så från och med då, upphörde Edessa att existera för mig. Det var som om hon aldrig hade funnits, för det var mitt enda sätt att hantera och överleva förlusten av min dotter. Tills nu. Här i min blogg får hon finnas, tillsammans med min smärta, sorg och ilska. Nu kan jag hedra hennes liv genom att berätta hennes historia, för även om du trodde att jag berättade min historia, så var det minst lika mycket hennes. Hon förtjänar en plats i världen, i ditt och mitt hjärta. Så jag undrar om du vill ta emot henne och minnas henne, tillsammans med mig? Jag hoppas det!

Edessa!

Min älskade dotter Edessa,

vi fick bara två dagar tillsammans,

du och jag.

Alldeles för kort tid om du frågar mig.

Två dagar av obeskrivliga känslor.
Du gjorde mig så stolt och glad,

bara för att du var den du var.

Jag älskade dig från första stund,
så gott jag förmådde.

Jag ville aldrig lämmna dig,

jag hoppas du visste det.
Du var min ögonsten,
min älskade dotter,
det vackraste mina ögon hade sett.

Jag ville skydda dig,
med hela mig.
jag hoppas att du visste det.
I samma ögonblick som du togs ifrån mig,
visste jag att du alltid skulle saknas mig.
Jag ville följa dig in i döden,
så stark var mitt band till dig.

Jag kämpade för ditt liv,
med hela mig,
men jag förmådde inte rädda dig.
Då du mördades,
tog du med dig en bit av mitt hjärta.
På så sätt är vi alltid tillsammans,
du och jag,
precis som det var tänkt att vara.

Du är saknad,
hela du,
rakt igenom,
alltid.

Till minne av min älskade och modiga dotter:
Edessa ♥28/8-88 †30/8-88