För en tid sedan köpte jag "The Bucket List", filmen handlar om två cancersjuka mäns sista månader i livet. Alla behandlingsalternativ är prövade och de skall dö. En pessimistisk film tänker du, men det är en fascinerande film om livsglädje. Den ena mannen (Morgan Freeman) började skriva en lista över saker han ville göra innan han dog. Den andra mannen (Jack Nicholson) hakade på och skrev dit hisnande saker, eftersom han tyckte den andres livsdrömmar var mesiga. Sedan gav de sig iväg på en resa för att uppfylla sina sista önskningar och leva livet fullt ut. Jag har funderat lite på vad som skulle stå på min lista. Jag har en hel del saker jag skulle vilja göra/se innan jag dör och för mig är det hoppfullt. Det betyder nämligen att jag inte kan dö än på ett tag. Jag har ofta tänkt att innan jag dör skulle jag vilja se Israel, landet där allt startade en gång. I alla fall om man är religiöst lagd, som jag är, så är resemålet intressant utifrån den synvinkeln. Fast Israel är mer än så. Det var en häftig resa och jag är glad att jag har gjort den.
Jag planerade att flänga runt och göra spännande strapatser i trånga gränder, bland nya dofter, påträngande försäljare, bibliska platser, ruiner, berg, öken och sjöar. Det skulle bli en behaglig resa utan några större problem, en riktig drömsemester. Det var den bilden jag hade. Men veckan innan vi skulle åka anade jag att det inte riktigt skulle bli så. Jag kände nämligen i hela kroppen att jag hade jobbat för mycket, under för lång tid. Och jag vet att när jag gör det, blir jag sjuk när jag sedan får ledigt. Och så blev det. Jag avverkade förkylning, öroninflammation och ögoninflammation de första två veckorna och under den sista veckan avrundade jag med bihåleinflammation. Stackars mig tänker du och det var synd om mig och dessutom stal någon min ena kamera. (Givetvis täckte inte min försäkring stöld utomhus, men det är en läxa som jag har lärt mig nu, tilläggsförsäkring är planerad.) Jag valde mellan att bädda ner mig och missa min drömresa eller att vara lite oförståndig och knapra maxdos av Panodil och kämpa mig fram. Jag valde det senare och så upplevde jag mina drömmars resmål. Även om det inte blev fullt så njutbart som jag hade önskat och drömt om, så var det en otrolig upplevelse att resa runt i Israel.
Jag är glad över att jag fick följa med min vän dit och se saker som jag inte hade fått se, om jag hade åkt dit på en organiserad bussresa. Det var en ansträngande resa, men ett minne för livet. Det var häftigt att få se att alla Bibliska platser fanns på riktigt, även om människor har förstört det mesta med att smälla upp kyrkor på alla viktiga platser, istället för att bevara ursprungs känslan. Jag gillade inte trappstegen i Jerusalem och inte minaret utropen 04.45 heller, men utsikten var mäktig och sevärda platser fanns det vart man än vände sig (och Internet cafét Alibaba var billigt).
Pilgrimsvandringen mellan Jerusalem och Betlehem på julafton var sannerligen en upplevelse. Nunnorna som ledde vandringen, tappade jämt och ständigt medlemmar ur gruppen längs vägen och hade noll koll på hur många vi var. Det var lite lustigt, men väl framme vid gränskontrollen vid den nya muren, var jag ändå tacksam för vi blev igenomsläppta som "nunnegrupp" och slapp den omständliga passkontrollen.
Mitt resesällskap tvingade mig att hänga i Betlehem över tolvslaget, för att uppleva julnattens under som hände för si så där 2000 år sedan. Jag var lite för sjuk för att uppskatta detta tilltag just då, men i efterhand är det väl lite häftigt att ha varit där på julnatten.
Annars uppskattade jag nog Galileiska sjön och områdena runt omkring den mest. Många häftiga Bibliska berättelser ägde rum där. Men hur jag än försökte så hade jag inte tillräckligt med tro för att gå på vattnet, men badade i sjön gjorde jag i alla fall precis som Jesus (Även om ingen lärjunge brydde sig om att skriva ner något om det i Bibeln, är jag övertygad om att Jesus badade i Galileiska sjön så fort Han fick en chans.)
Jordanien var också häftigt. Sämre luft än i Israel, betydligt mer avgaser och trafik. Vi besökte bara ruiner i Jordanien, Jerash och Petra. Den ena staden innehöll ruiner efter romarna och den andra ruiner efter nabatéerna. Båda storslagna på sitt sätt.
Jerash har de bäst bevarade exemplen på romersk arkitektur i världen, utanför Europa/Italien. Jerash var ett härligt friluftsområde, där man i stort sätt fick ströva runt vart man ville och hur man ville. Man blev kastad tillbaka i tiden och man försökte föreställa sig hur det såg ut i Jerash under dess glansdagar.
Petra var ett fantastiskt häftigt ställe, men krävande. Branta berg och slingriga trappor skulle besegras innan man fick en glimt av underverken, som placerat Petra på UNESCO listan över de sju nya underverken. Under klättringens gång undrade man lite smått om det var värt allt slit, men väl uppe på bergstopparna fick man sin lön. Utsikten var magisk och lite avundsjuk på beduinbarnen blev man allt, för tänk att ha Petra som lekplats. Vi besteg berg och tittade på flera fantastiska kungagravar, en offerplats och en tempelriddar borg. Efter att ha besegrat si så där 8000 trappsteg och tre bergstoppar, var jag glad över att vi gjorde denna resa på vintern då det bara var +31 grader i solen och inte +45 grader i skuggan eller vad det nu kan vara på sommaren.
Återvände sedan till lugnet i Israel efter en tidskrävande passkontrolls ritual, både på den Jordanska sidan och på Israels sida. Tre nätter på fint hotell vid Röda havet, korallrev och fiskar avslutade vår resa om man bortser från den sista korta natten i Tel Aviv och fem timmar i Prag.
Efter 20 dagar i Israel och Jordanien kan jag stryka en punkt på min Bucket List! Nu lever jag för nya äventyr...
