7 saker man kan göra om man har en värdelös dag

Vaknade med samma värdelösa känsla inom mig som jag hade när jag gick och lade mig igår. Så på morgonkvisten Googlade jag på sökorden: "Vad skall man göra om man har en värdelös dag?" och fick upp en sida som hade svaren:  "7 tips på vad man kan göra om man har en dålig dag".

1. Byt miljö.

"Att jobba i en ny miljö kan damma av hjärnan lite grann och dessutom kan du få nya idéer bara av att titta på nya saker runt omkring dig."
Jag tror att det är nyttigt och bra att byta perspektiv ibland! Som förskollärare kan jag faktiskt byta miljö ganska ofta och dessutom med stöd av Läroplanen, som ett pedagogiskt inslag i verksamheten. Det är bra!

2. Var tacksam över det du har.

"Gör en lista med alla dina framgångar och allt bra som har hänt i ditt liv hittills. Jag lovar dig att du kommer få en adrenalin-kick bara av att tänka på allt. Alla har något positivt som har hänt i deras liv. Det handlar bara om vilken inställning vi har och hur mycket vi väljer att fokusera på det som faktiskt är bra."
Här håller jag också med, i psykologin kallas detta för Kognitiv Beteende Terapi, det man till vardags kallar KBT. Det är mycket modernt och psykiatrin erbjuder alla denna metod för helande och upprättande, oavsett symptom och diagnos. Helt knasigt och ineffektivt, om man inte har de behov/besvär som KBT faktiskt kan hjälpa mot. Men att fokusera på det goda och vackra runt omkring förändrar faktiskt tillslut hur man ser på saker och ting. Det har jag lärt mig göra. Så det är inte ofta jag hamnar i depp-läget (förutom nu då).

3. Ändra ditt sätt att tala.

"Våra ord har större inflytande över våra liv än vad vi faktiskt tror. Undersökningar har visat att människan tror mer på vad hon själv säger, än på vad någon annan säger. Det räcker inte med att bara sluta tala negativt, du måste börja tala positivt! Både du och andra snappar upp vad du säger och det får en positiv -eller negativ effekt på ditt liv beroende på hur du talar om dig själv. Dessutom blir du en så mycket trevligare människa att umgås med, om du är positiv. Så börja säga positiva saker om dig själv och ditt liv!"
Tänkvärt! Det får bli min enda kommentar, eftersom jag just nu inte förmår göra något av det... men det låter ju bra!

4. Ändra ditt sätt att tänka.

"Det är minst lika viktigt att tänka rätt, som att tala rätt. Faktum är att allt vi säger eller gör börjar med en tanke. En människa som konstant talar negativt, har någonstans börjat negativt. Samma sak gäller för positiva människor. Så tänk på, vad du tänker på!"
Det förklarar en hel del! Inte undra på att kollegerna på jobbet är så jobbiga...Nej skojade bara, men det ligger något i det. Jag omges av två negativa pooler på mitt jobb, de påverkar mig så att jag blir modlös (utöver mitt eget dysfunktionella liv, det finns en hel del negativa pooler i det också.) Så det handlar om att leta upp andra positiva källor och hämta kraft från dem, så att jag i min tur får kraft att bryta de negativa pooler som omger mig. Och det börjar med mig!

5. Omge dig med positiva människor.

"Checka din vänskapskrets, kanske har du fler sura citroner runt omkring dig än vad du har insett. Man kan vara vän med alla, men man ska noga se över vilka man släpper in i sin närmaste vänskapskrets. Man blir som man umgås, är ett gammalt uttryck som finns kvar än idag och bär på en djup men enkel sanning; de du umgås med har en stark inverkan på din personlighet."
Check! Redan gjort detta. Det var bra för mig, så det är något jag kan rekommendera.

6. Städa eller byt inredning.

"Själv blir jag glad av att städa och göra fint runt mig, och då pratar jag inte om att dammsuga, sopa eller torka golv. Inte heller tvätta eller gå ut med soporna vilket är sjukt trist. Vad jag syftar på här är att göra det fint och mysigt runt mig. Slänga gammalt skräp, sortera kläderna i färgordning, köp nya saker till kontoret eller sortera alla smycken i små askar. Allt för att sätta igång den där kreativa delen av hjärnan." 
Det är ju trevligt att ha det prydligt och sorterat, stilrent och tomt. Det är mitt ideal, men som jag aldrig når upp till. Så den här punkten kommer inte att få min dag att kännas mindre meningslös. Kanske hjälper den Dig, vad vet jag?

7. Träna.

"Att gå till gymmet eller ta en joggingrunda kan förändra hela din dag. Ingen känner egentligen för att gå till jobbet på morgonen, om man har en dålig dag, men efter lite träning mår man bättre både fysiskt och psykiskt. Detta höjer motivationsnivån drastiskt."
Detta får mig att tro att författaren till dessa 7 tips, inte är förskollärare utan någon med flextid alternativt en extremt morgonpigg typ som först bakar brödkakor på morgonen, joggar en timme, äter frukosten och sedan prick klockan 8.00 befinner sig på kontoret. Jag är inte typen, som kan genomföra ett träningspass innan jobbet på morgonen. Kämpar för att orka iväg på träning efter jobbet, även det är oftast ett omöjligt projekt. Jag måste hitta motivationen någon annanstans. 

Jag tjänade 350 kr idag

Jag tjänade 350 kr idag på att min psykiatriker var mer än 30 minuter sen. Hade marginalen på min sida, ty han var 33 minuter sen. Efter viss diskussion med receptionisten fick jag mina pengar tillbaka, hon kände inte till sjukvårdens egna regler och ville stryka stämpeln i stämpelkortet. Men det gick jag inte på, för jag kan reglerna och efter att ha citerat informationsplanschen i väntrummet fick jag mina pengar och mitt stämpelkort förblev ifyllt. Innan jag åkte till psyk bakade jag min terapeuts goda saffransbullar och gav en påse till min psykiatriker också. Tänkte att han behövde lite uppmuntran efter en lång arbetsdag, jag är ju trots allt hans sista patient innan julledigheten. I övrigt hade vi som vanligt en trevlig stund, fick beröm för att jag sagt upp mig och för att jag värderat mig högt! Det var kul.

Pengarna som jag tjänade idag har jag inte kvar, jag köpte ett par turkosa jeans, ett par Ecco skor och en lila tunika för pengarna (och några kronor till, om jag skall vara helt ärlig). Sedan fikade jag lite kvällsmat i Gallerian, det var mycket trevligt och  köpte julklapp till lillsyrran förstås. Är ganska nöjd med dagen faktiskt, nu skall köttbullarna rullas och stekas, sedan är jag faktiskt nästan ikapp julen. Bara knäck och julgodis kvar nu...

Lämnade mottagningen i affekt idag

Det är spännande med min psykiatrimottagning. Vad som än händer, är det alltid patientens fel, de gör aldrig något fel. Idag hade jag tid klockan två, jag skyndade mig dit, stressade järnet. Jag var där i tid, jag hann, allt var väl. Tog nummerlapp satte mig snällt och väntade på en stol. Väntade på att personalen skulle avsluta sitt samtal med varandra. Fem minuter gick och sedan var det min tur. Personalen i kassan sa att min psykiatriker var sjuk och att de tyvärr inte kunde ha meddelat mig detta innan, eftersom de inte kunde veta att det var just jag som skulle träffa Per pga. min skyddade identitet. Men att jag nu skulle få träffa deras inhyrda jourpsykiatriker. Detta avböjde jag bestämt, jag har inget som helst intresse av att träffa en okänd tillfällig psykiatriker som jag aldrig kommer att träffa igen. Var på personalen sa, att om jag bara gick min väg, så skulle det minsann skrivas in i journalen att jag lämnade mottagningen i affekt! Och?! sa jag, vad bryr jag mig om det? Det är ju i alla fall ingen annan än ni som läser de där journalerna och knappt ni heller. Så vad spelar det mig för roll vad du skriver där. Skriv vad du vill, men jag tänker gå nu. Hej då. Och så gick jag i affekt enligt henne, lugnt och beskedligt om ni frågar mig. Min psykiatrimottagning slutar aldrig förvåna mig.

Psykiatrins roll i mitt liv

Jag har inte haft så mycket med psykiatrin att göra och ändå känns det som om jag skulle kunna skriva en bok om alla turer kring mig på olika mottagningar. Att bli bra bemött inom psykiatrin är snarare undantag än regel. Och jag är inte ensam om att uppleva det så, tyvärr ser det ut så över hela Sverige. Man kan undra varför det är så. Psyk tar emot de mest sårbara människorna av alla vårdgivare, så det är tragiskt tycker jag att så många patienter känner sig dåligt bemötta av dem. Jag är inget undantag, jag har mött bra människor inom psyk och fruktansvärt dåliga oavsett om det har rört sig om sjuksystrar, psykologer eller psykiatriker. Det de har gemensamt är att ingen av dem har någon hjälp att erbjuda. Inte ens i början av min vandring mot helande då jag egentligen var svårt traumatiserad och hade allvarliga symptom och var farlig för mig själv. Jag hade tur, för jag hittade en privat, icke psykiatri ansluten, terapeut. Annars tror jag att jag hade gått under. Jag hade inte pallat, att bli kränkt och förringad av psykpersonal, gång på gång. Inte i längden.

I mitt fall började det bra, MBT teamet i Huddinge gjorde ett fantastiskt bra jobb med att utreda mina problem och svårigheter. Jag bemöttes med värme och respekt, jag blev förstådd och tagen på allvar. Sen remitterades jag vidare till öppen psyk där jag bodde. Där var man typ precis tvärt om. Jag har med mig journal anteckningar därifrån, som beskriver mig som aggressiv och utåtagerande och oförmögen att visa känslor. På två veckor förvandlades jag från att vara en traumatiserad patient pga mångåringa och svåra övergrepp, till att bli betraktad som en aggressiv gränspsykotisk patient. Den ena diagnosen fastställd av ledande psykiatri experter och den andra ställd av klåpare på öppen psyk. Det finns ju förstås ett visst utrymme för att öppenpsyk har rätt om mig, jag är ju trots allt bara en psykpatient och vi saknar ju ofta självinsikt om vårt sjukdomstillstånd. Det vet ju alla. Men och andra sidan så är det bara inom den där öppen psyk mottagningen, som jag har fått höra att jag skulle vara aggressiv, ha svag förmåga att visa känslor och svårt att relatera till verkligheten. Jag har långa och fina vänskapsrelationer, en del vänner har jag haft i över tjugo år och man kan ju tycka att de skulle ha märkt om jag ständigt var aggressiv och psykotisk. Eller? Och min privata terapeut har aldrig märkt av några symptom, utöver de svårigheter som är naturliga efter en svår traumatisering. Jag väljer att tro på experter och min välutbildade trauma terapeut.

Min erfarenhet är att i och med att man är inskriven på en psyk mottagning, faller ens trovärdighet direkt. Det gäller inte bara inom psykiatrin utan i alla kontakter med myndigheter som man kan tänka sig behöva hjälp ifrån, polis och socialtjänst bland annat. För som psykpatient saknar man ju ofta självinsikt och då är man ju inte helt trovärdig. Eh...Så ser det faktiskt ut, ingen säger så klart det rakt i ansiktet, men man läser det lätt mellan raderna. I ett samtal med socialtjänsten som jag hade i en period då jag trodde att de var till för att hjälpa människor, så ansökte jag om att få ett skyddat boende för att slippa bli trakasserad av förövare. Efter att socialtanterna (7 st) hade utrett mig under 10 månader, lyssnat på min berättelse och sett läkarjournaler, sett att jag hade skyddad identitet, fått se hotbrev och vittnen berättat vad de hade hört och sett frågar en socialtant om hon kunde få tillstånd av mig att kontakta mina föräldrar "för nu har vi ju bara hört en sida av myntet, en berättelse har ju två sidor och nu har vi ju bara hört din version". Eh...nä det fick hon inte, tackade Gud för att jag var myndig och hade rätt att neka henne. Det är för mig det yttersta beviset för att man som psykpatient inte anses trovärdig av myndigheter.

På grund av mina dåliga behandlare inom öppenpsyk, korkade soctanter och feg åklagare (som pga min psykiska ohälsa inte gick vidare med min anmälan) så fick jag ingen som helst hjälp med att stoppa pågående övergrepp. Jag fick förlita mig på mig själv, på mina vänner och på min fantastiska terapeut med man- utan det skydd de kunde ge mig hade jag inte haft en chans. De gav mig det skydd jag behövde och ja, idag är jag fri från mina förövare. Idag äger jag mitt liv och bestämmer över hur jag vill att livet skall vara. Men alla andra då, alla offer som inte har min styrka, mina vänner, min terapeut och hennes man i sina liv, hur går det för dem? De som är tvingade att vara utlämnade till psykiatrins godtycklighet och andra myndigheters ignorans, de måste tacka och buga för varje smula av hjälp de kan få och oftast är det bara ett tjog pillerburkar och en bunt journalanteckningar. När skall socialtjänst, psykiatri och polis ta sitt ansvar och stå upp för de svagaste?

Min nuvarande psykiatriker är trevlig och sitter bra i sin stol (inte ens det är en självklarhet, tro mig). Han har ingen hjälp att erbjuda mig, för jag tillhör patientgruppen som inte får kosta pengar. Men om jag vill ha en eller två nya pillerburkar varje gång vi ses, har han många att erbjuda. För pillerburkar är kostnadseffektivt, till skillnad från kroppsterapeuter och terapi, trots att piller inte botar och knappt lindrar. Jag är för mediciner, för de behövs ibland. Det ser jag när jag surfar runt på olika stödforum på Internet som jag är väldigt engagerad i. Men när jag läser inlägg där och ser folk lista sina olika tablettsorter, blir jag skrämd. En del kan käka 13 olika mediciner för sina psykiska symptom och det är galet mycket. Jag fattar inte varför den här patientgruppen inte får bättre behandlingar, det måste gå att kunna må hyfsat bra med färre tabletter och mer samtalshjälp och stöd. Psykisk sjukdom måste få börja kosta pengar, dessutom är de flesta av de jag träffar på i olika forum, inte ens psykiskt sjuka, bara väldigt svårt traumatiserade av de övergrepp de utsatts för under uppväxten. Man botar inte trauman med tabletter, däremot är EMDR-terapi väldigt effektivt och i längden också väldigt kostnadseffektivt, kanske inte för psykiatrin men för samhället och stadskassan. Hade jag fortsatt behandlas enbart med piller inom öppen psyk, hade jag fortfarande varit heltidssjukskriven. Nu jobbar jag 50%, på väg mot 75% även om vägen dit är hisnande lång och svår.

Om två år får jag fler semesterdagar

Det fysiska skal som kallas kroppen blev äldre för 21 dagar sedan, men jag firar i dag. Förra året gick jag igenom mitt liv och delade in mitt liv i lyckat- och misslyckat liv. (Här). Jag vet inte om jag har varit mer framgångsrik i år, men jag känner mig bättre. Jag är mer nöjd med det mesta. Fast det är klart, det var ju inte länge sedan jag bloggade min lista över saker jag vill förändra. Hm, undra hur nyanserad min känsla av nöjdhet är? Kanske har jag bara i skrivandets stund anammat mitt mantra om att se det goda runt omkring och ta tillvara på kraften i det.

Men för att åtrergå till ämnet, så har jag i dag firat min födelsedag med tårta och presenter i goda vänners sällskap och god mat på TGF. Och firandet fortsätter under de kommande veckorna. Jag är väldigt lyckligt lottad, som har vänner som uppskattar mitt sällskap. Jag tror att det är just det som får mig att känna mig så nöjd, att jag nu har en massa vänner som jag kan relatera till och hänga med. Det har inte alltid varit så, mest för att orken och psykisk ohälsa gjort mig skygg och utmattad. Men efter fem fina, intensiva och asjobbiga år i terapi med fantastisk terapeut och goda vänners stöd så orkar jag fantastiskt mycket och mår triljoner gånger bättre. Så underbart det är.

Men ändå så finns det något där inne i min själ som viskar (tystar i år än tidigare) att jag inte förtjänar att bli firad och få presenter, att jag är ovärdig uppmärksamheten, att jag borde skämmas. Det grumlar min blick en aning och sorgen tar plats där inne i hjärtats innersta rum. Men min erfarenhet är att det bara är falska tankar och känslor, så jag gör vad jag kan för att skaka av mig dem. Jag Googlar på nätet och letar efter stereon jag skall köpa för presentkort jag fick och i öronen dinglar mina nya pärlörhängen, dammsugaren skall snart få jobba för i morgon kommer första gästen på resten av mitt firandet. (Och om två år får jag fler semesterdagar, det måste vara det bästa med att fylla fyrtio.)

En sådan där dag

Idag var jag ledig, skönt efter en lång arbetsdag igår. Hade tid hos min psykiatriker på eftermiddagen. Jag gillar honom. Han är schysst. Tyvärr kan han inte erbjuda mig någon behandling eller hjälp över huvudtaget vilket triggar min frustration varje gång jag besöker psyk. Inte så mycket för min egen skull, men det finns så många patienter i kategorin "människor med psykisk ohälsa", som är helt ensamma och utelämnade till psykiatrin som inte har någon hjälp att erbjuda. Det är så oerhört provocerande att det finns så lite hjälp för människor som behöver hjälp. Jag vet att jag är privilegierad som har ett socialt skyddsnät runt omkring mig, bestående av väldigt goda vänner och en fantastisk privat terapeut. Det är därför jag blir så arg när jag tänker på hur många det är som måste må dåligt på egen hand, som inte har vänner som kan hjälpa/lyssna och som psykiatrin också sviker.

Själva läkarbesöket hos psykiatrikern gick bra, vi hade en rolig stund tillsammans.Det är så skönt att min psykiatriker är trevlig och har humor. Han vågar till och med skratta åt mina skämt numera. I början var han alltid tvungen att fråga "det där var ett skämt va?" nu kommer skratten spontant. Trots att han är så bra min psykiatriker, blev jag nedstämd och orolig under besöket idag, en del av mig blev rädd för honom. Mådde ganska dåligt ett tag, drog runt lite i affärer efteråt och tyckte synd om mig själv och var ledsen. Men så ringde en vän till mig och bjöd hem mig på fredagsmys och det kändes så skönt att slippa vara själv med alla känslor, så jag tackade med glädje ja. Jag åkte hem för att göra i ordning mig för fredagsmyset och väl hemma igen så tappade jag bort nycklarna i lägenheten, precis när jag skulle gå. Och när sådana där små saker invaderar mitt liv, bara orkar jag inte. Jag fick ett plötsligt psykbryt, det händer inte ofta som tur är. Jag överväldigades av frustration och gick bara runt och skrek och ville kasta saker. Det känns ganska fånigt och gå omkring och skrika när man är singel och de man skriker på bara finns i huvudet. Det kändes som om ingenting funkade liksom. Suck, ibland bara hatar jag att vara DID. Idag var en sådan dag. Till sist sansade jag mig så pass mycket, att jag ringde min terapeut som hjälpte mig tillbaka till lugnet och påminde mig om allt som funkar. När jag var lugn igen hittade jag mina nycklar i arbetsrummet, där jag inte hade varit på hela dagen. Jag kom iväg på fredagsmys, med trevlig film och goda vänner. Så tacksam för alla mina modiga vänner som vågar vara med mig, både bra och dåliga dagar.

På väg hem stannade jag till utanför tunnelbanan, där min kyrka bjöd på kaffe, te och glögg. Tog tillfället i akt och hjälpte till en stund med att servera varma drycker och samtala med människor om deras vardag och om Gud. Det var roligt, och för en stund fick en eller annan ensam människa någon att prata med. Så viktigt. En dålig dag som slutade på ett mycket trevligt sätt, med andra ord. Det var en sådan där dag, idag.

Min hjälte Christer

Jag och Christer har aldrig träffats, men idag står han högt på min lista av hjältar. Han gjorde inget utöver det som rimligen ingår i hans jobb, men han var duktig på sitt jobb och därför är han en hjälte i mina ögon och värd ett blogginlägg. Han jobbar (just nu i allafall) som receptionist på psykmottagningen som jag är inskriven på. Jag ringde dit idag och fick prata med denne Christer och fick ett så fint och trevligt bemötande genom hela samtalet, från hej till ärende till hej då. Antingen är han nyutexad eller bara en sommarjobbare och har inte hunnit snappa upp att man skall vara otrevlig och provocerande när man jobbar på en psykreception eller så har mottagningen fått tag i en riktig guldklimp till tjänsten. Jag hoppas på det senare, skulle vara väldigt tråkigt om han föll in i de andras provocerande dåliga attityd. Men idag skrev jag in honom på min lista över hjältar. Och det var inte bara det att han var trevlig, han höll också vad han lovade. Han pushade på mitt ärende och återkopplade redan samma eftermiddag. Är djupt förstummad. 

Förtroligt samtal

När jag är hos min psykiatriker har han och jag vad man kallar ett förtroligt samtal med varandra. Vårt samtal har många likheter med samtalet som tvillingarna har med varandra. Jag pratar på och min psykiatriker upprepar det jag säger, som att han försöker se om han har uppfattat vad jag har försökt förmedla. I bästa fall lägger han till några väl valda ord, som i och för sig oftast går ut på att försöka få mig att antingen prova en ny medicin eller pracka på mig hans KBT-tänk. Oftast är det jag som pricksäkert och fyllt med ironi svarar mig själv (i hans ställe) och så skrattar vi ihop åt eländet. Tro inte för allt i världen att jag inte uppskattar psykiatrins hjälpande hand i mitt liv, jag tycker faktiskt helt ärligt att mina 45 minuter med min psykiatriker är en höjdpunkt i mitt annars mediokra liv. Vi har väldigt roligt ihop, min psykiatriker och jag. Han kommer att bli saknad, när psykiatrin sätter sin omorganisation i rullning och han byts ut. Men våra samtal är ungefär lika meningsfulla som tvillingarnas tjatter, det är roligt för stunden men förändrar inte verkligheten på något sätt.