Vad kännetecknar ett framgångsrikt liv?

Min sommar har varit bra på alla sätt och vis, med tre undantag. Min spärrmarkering tas bort i augusti, arvskiftet är inte klart och jag ifrågasätter om mitt liv är framgångsrikt.
Enligt EU finns det 8 nycklar till ett framgångsrikt liv:
1. Kommunikation på modersmålet.
2. Kommunikation på främmande språk.
3. Matematiskt kunnande och grundläggande vetenskaplig och teknisk kompetens.
4. Digital kompetens.
5. Lära att lära.
6. Social och medborgerlig kompetens.
7. Initiativförmåga och företagaranda.
8. Kulturell medvetenhet och kulturella uttrycksformer.
Utifrån EU:s definition klarar jag mig väl hyggligt okey, når kanske inte upp till toppen på kriteriet matematiskt kunnande, grundläggande vetenskaplig- och teknisk kompetens och den digitala kompetensen sträcker sig inte så mycket längre än till bloggande och power point. Vet inte heller riktigt hur min företagaranda ser ut, men och andra sidan kan jag ju räkna ut vad jag är skyldig min resekamrat, vet en hel del vetenskapliga saker och jag kan sätta ihop en möbel från Ikea. Så hyggligt framgångsrik kan man väl ändå säga att jag är?
Det är bara det att när jag ser på mitt liv känner jag mig inte framgångsrik och lyckad. Vad har jag egentligen uppnått med mitt liv? Ett sätt att definiera framgång är: "Framgång är, om man definierar den, förverkligandet av en aktningsvärd överenskommelse. Framgång är olika för olika individer. För vissa, är en årsinkomst på 200 000 kronor en framgång, medan andra ser en miljon i årsinkomst som framgång". Jag vill gärna tro att jag är djupare än att pengar definierar mig som framgångsrik eller ej. Men ändå känner jag mig många gånger underlägsen de som tjänar mer än mig, så helt obetydligt är det inte för mig det där med pengar och framgång. Jag vet varifrån de tankarna kommer, såklart vet jag det. Som det mesta av skiten i mitt liv kommer det från min uppväxt och uppfostran. Jag fostrades in i en "framgångsrik värld", där jag var ständigt värdelös och misslyckad. Jag skulle aldrig klara mig på egen hand om jag bröt med familjen, sa man ständigt till mig. Jag präglades att tro att jag var värdelös och oframgångsrik oavsett hur mycket jag försökte vara till lags. Idag vet jag att de hade fel! Det är lätt att se med facit i hand, idag har jag ju ett jobb och en lön som är hyfsad, nej faktiskt är den väldigt bra. (Jag måste sluta förminska mig)! Så om framgång är att klara sig- då är jag framgångsrik!
Andra menar att jag är framgångsrik för att jag har överlevt min barndom. För att jag tagit mig ur övergrepp, kränkningar och hot. För att jag har läkt och vuxit som människa. För att jag har blivit en sådan varm och omtänksam människa mot alla odds. Och det är klart att det är en enorm bedrift att klara av allt det och samtidigt skaffa mig en utbildning och få drömjobbet och den där lönen som faktiskt är väldigt bra. Och utifrån den definitionen av framgång, så är jag väl också väldigt framgångsrik.
När känslorna inte hänger med förnuftet, finns det tack och lov metoder för att kravla sig fram till att nå ett framgångsrikt liv. Det är det fina med Google, där finns svaren på alla stora livsfrågor. Så hur når man ett framgångsrikt liv då? Tja, det är ganska enkelt faktiskt,  genom att skapa realistiska målsättningar och ha en positiv attityd. Det är så enkelt att jag helt enkelt måste prova det, en vacker dag.
"Målsättningar:
-Skapa realistiska målsättningar, det är en nödvändig faktor för att uppnå framgång. Om Du inte har realistiska målsättningar, hur kan veta när du nått din framgångsnivå? Alla målsättningar måste vara realistiska, kortsiktiga, mätbara och möjliga inom ramen för din egen förnimmelse.
Positiv attityd:
-Se möjligheter istället för omöjligheter i situationer du möter. Det är lättare sagt än gjort förstås. Men om du tror dig kunna eller inte tror dig kunna, kan faktiskt påverka hur det går".

Hittade förstås en jobbig lista med massa krav också:

• Du måste gå upp tidigare än du vill. 
• Du måste ringa samtalet du bävar inför. 
• Du måste leda när ingen annan följer dig än. 
• Du måste ge mer än du får tillbaka i nuläget. 
• Du måste bry dig mer om andra än de bryr sig om dig. 
• Du måste fortsätta kämpa när du redan är trött och vill ge upp. 
• Du måste söka egna förklaringar och vägar även när du blir tillsagd att gilla läget. 
• Du måste försöka, misslyckas och sedan försöka igen. 
• Du måste klara orimliga deadlines och leverera enastående resultat. 
• Du måste våga känna dig osäker och otrygg när spela säkert känns smartare. 
• Du måste investera i dig själv även om ingen annan gör det. 
• Du måste våga se ut som en idiot när du letar efter svar du inte har. 
• Du måste finslipa detaljerna när det känns lättare att strunta i dem. 
• Du måste leverera resultat fastän du kan komma undan med en ursäkt. 
• Du måste springa fortare fastän du redan är andfådd. 
• Du måste våga misslyckas och se ut som en idiot. 
• Du måste vara snäll mot människor som varit elaka mot dig. 
• Du måste ta ansvar för dina handlingar även när saker går åt skogen. 
• Du måste fortsätta mot ditt mål oavsett vad som står i vägen. (Källa:Va.se)

Utifrån ovanstående lista på grejer man måste prestera för att bli framgångsrik, vet jag inte längre om jag vill bli framgångsrik. Överväger att nöja mig med mitt mediokra liv.

One Life- Set her free, ett konstprojekt av vikt.

Här kan Du lyssna på Anissas sång: SET HER FREE

På långfredagen hade vi ett event i min kyrka "One Life". Ett musikkonsertevent, med risotto och konstutställningar. Jag var med och illustrerade en av Anissas sånger: "Set her free". Sången handlar om en kvinna från Johannesburg som blev bortrövad som barn och såld till trafficking. För mig blev det viktigt att mitt konstverk följde hela historien, från det att hon var liten och blev bortrövad tills det att hon blev befriad. Skapandeprocessen var ganska utmanande för mig under projektet, på många plan berördes jag djupt. Jag och kvinnan från Johannesburg som sången handlar om delar nämligen stora delar av sångtexten, vi har båda levt ett utsatt liv. Så under arbetet med att skulptera fram Anissas sång "Set her free", blev det tydligt för mig att jag också behövde ge mig själv frihet, som en del av konstverket. Det krävdes ett visst mått av mod för att klara av att sätta oss båda fria. Varje scen som jag gjorde kopplade jag ihop med sångtexten och min egen livsberättelse. Det är bland det modigaste jag har gjort sedan jag bröt mig loss från mina föräldrars traffickingnätverk och bearbetade mina trauman.

Jag var fyra år när mina föräldrar började sälja min kropp till främmande män och kvinnor utanför familjen. Kväll efter kväll utsattes jag för övergrepp som sargade min kropp och själ. Medan jag blev trasigare och trasigare, tommare och ensammare njöt mina föräldrar av pengarna min späda kropp drog in. Att sälja små barns kroppar är nämligen en lönsam affär för förövarna och det är barnen som får betala priset. Efter ett par år hade jag slutat känna och drömma, jag ville just ingenting och önskade att jag fick dö. Men utåt log jag som vilket annat barn som helst, för att ingen skulle se skammen jag bar på, eller se hur smutsig och värdelös jag kände mig.

När jag var tio år gick jag på julskyltningen som alla andra ungar gjorde. Jag växte upp på den tiden när alla affärer skyltade om till jul till första advent. Då var det fest på sta’n. Tomtar sprang runt överallt och sålde julklappar till förmån för fattiga barn. Som barn brukade man alltid satsa på det största paketet efter principen att största paketet var det bästa. Det år jag var tio fastnade jag för ett tunt, vykorts stort paket. Jag betalade med min tiosedel och gick hem för att öppna paketet. Det var en glastavla med bönen: ”Gud som haver barnen kär”. Jag hängde den vid min säng, så att jag kunde se på den när förövarna kom för att våldta mig. Det kändes lite mindre ensamt då och jag kunde dissociera bort smärtan och allt det hemska.

Våld och övergrepp blev min vardag. Så länge jag klarade av att dra in pengar var de nöjda. Var jag någon gång sjuk eller allmänt besvärlig, bestraffades jag med tortyrliknande stryk för att jag inte ställde upp på familjen. Men utåt log jag fortfarande som vanligt och dolde blåmärkena så gott jag kunde, jag höll hårt i min fasad om att allt var lugnt och att jag mådde bra. Jag behövde det för att överleva. I skolan fann jag en fristad för det mesta. Skolrutinerna gav mig där känslan av att vara normal, som alla andra. I skolan fick jag vila upp mig och jag var en duktig skoltjej, med bra betyg i alla praktiska ämnen men hade såklart svårt med alla teoretiska ämnen. Trauman har nämligen den inverkan på människor, att hjärnan har fullt upp med att överleva och går på halvfart när det gäller att lagra kunskaper som kräver mycket processande för att förstå.

Min självkänsla blev mindre och mindre, för varje övergrepp jag utsattes för. Jag kände mig maktlös, jag såg ingen utväg och vågade inte be om hjälp, för vem kunde jag lita på? Jag var sjutton år när jag flyttade hemifrån och mitt liv blev lite bättre, men min familj behöll greppet om mig. Skrämd till lydnad som jag var, kom jag lydigt hem så fort de ringde och på alla lov. Övergreppen pågick år efter år och blev grövre och grövre.

Jag var trettiotre år när jag fann modet inom mig själv att faktiskt söka hjälp. Jag var på gränsen att inte orka mer, på gränsen att ta mitt liv. Jag behövde komma bort från våldet och övergreppen, så jag samlade allt mitt mod och berättade. Jag hade tur, för den jag berättade för trodde mig och valde att var modig och göra allt hon kunde för att hjälpa mig loss från mina föräldrars traffickingnätverk. Hon och hennes familj gömde mig när jag behövde gömma mig, de tröstade mig när jag behövde gråta ut min smärta, de klarade av att hantera min ångest när den härbärgerade i min själ, de stod trygga kvar och lugnade mig när skräcken kom över mig. De hjälpte mig att bygga upp ett nätverk av människor runt omkring mig som kunde hjälpa till att stötta och hjälpa mig i vardagen och de hjälpte mig att få skyddade personuppgifter. Men framför allt fick jag tusentals timmar terapi, för hon som hjälpte mig visade sig vara den bästa sortens terapeut.

Den tro jag fann som barn genom den där glastavlan, den bär mig än. Jag är övertygad om att Gud såg min utsatthet från första övergreppet till det sista och att Gud ville ett annat liv för mig. Varför jag fick vänta så länge på att bli fri vet jag inte, men jag är helt säker på att det var Gud som gav mig modet att förändra mitt liv och att Gud själv handplockade alla mina hjälpare som jag behövde för att bli fri. Det är mer än en slump att jag fann rätt människor i rätt tid.

Idag lever jag ett hyggligt bra liv. Jag har jobbat mig igenom mitt trauma med hjälp av den tuffa EMDR-terapin som jag har fått av min terapeut. Utan terapi hade jag nog inte överlevt, det är tack vare den som jag har kunnat återerövrat mitt liv och läka de flesta såren i min själ. Idag är jag stolt över vem jag är och vad jag har åstadkommit med mitt liv. Jag är den enda i min familj som har en högskoleutbildning att vifta med. Jag bor i en schyst hyreslägenhet i en Stockholmsförort, tja i alla fall om man bortser från att den är sjukt kall och dragig på vinterhalvåret. Jag har mina drömmars drömjobb; förskollärare, på bästa sortens förskola i en förort bortanför min. Och jag mår bra, för det mesta. Jag dippar precis som alla andra såklart, men jag har ett bra liv. Jag har två odlingslotter som jag odlar i och vänner att hänga med. Jag bygger relationer med människor och försöker hjälpa dem som behöver hjälp. Jag berättar min livshistoria med förhoppningen om att den en dag skall göra skillnad, i någon annans liv. Kanske kan min livsberättelse ingjuta mod i någon annan, så de vågar berätta och kan bli fria från övergrepp och förtryck. Kanske kan min berättelse bidra till att just Du vågar vara den som hjälper en annan människa fri...

Stå upp för det som är rätt

Jag har muckat med kidzen i förorten där jag bor. De såg det som irriterande, jag såg det som det enda rätta att göra. De förföljde en funktionsnedsatt man och skrek otrevliga och kränkande ord efter honom. Han skrek såklart tillbaka för att freda sig. Det var nio kidz mot en funktionsnedsatt äldre man, nio kidz som omringade honom och skrek fulheter och skrattade rått. Det skedde rakt nedanför min balkong, på min innergård, i min förrort där jag bor. Det berörde mig. Så jag bestämde mig för det enda rätta, att faktiskt blanda mig i, ta mitt vuxenansvar. Så jag lämnade min bekvämlighet och den talbok jag lyssnade på och gick ut för att bemöta kidzen.

Blev överraskad av min egen känsla av rädsla, orsakad av det hot som jag upplevde när de omringade mig istället för mannen som de nu lämnade ifred. Men jag var vuxen och de bara ett gäng kidz, så jag återtog kontrollen över mina känslor och bemötte dem. Mina ord var enkla: Man säger inte sådana otrevliga saker som ni gjorde till den mannen. Det är inte okey. Det var då de tyckte att jag muckade och inte tyckte att jag skulle bestämma över vad de gjorde. Det var en liten osäker kille på max nio år som var kaxigast och försökte få med sig de andra. Han fick med sig tre, fyra stycken av sitt gäng på nio. De försökte försvara lillgrabben genom att säga saker som att mannen jagade dem, att de bara försvarade sig, att mannen var knäpp. Jag lyssnade, fast jag visste att de ljög, för jag hade sett allt från mitt fönster när jag vattnade mina blommor. Jag hade sett hur ungarna reste sig från träbänkarna, för att sedan framspringandes omringa mannen och jag hade hört hur de började håna honom. Det var ju då jag bestämde mig för att ingripa. Så jag fortsatte göra det enda rätta, jag fortsatte lägga mig i, jag fortsatte mucka. Mina ord var fortfarande enkla, men de hade en tydlighet i sig som gjorde gänget osäkert. Jag sa som det var: Jag muckar inte, jag säger bara som det är, man beter sig inte mot någon som ni just gjorde. Man säger inte sådana saker till någon som ni gjorde. Det är inte okey. Varje gång jag ser någon utsätta någon för sådana saker som ni utsatte mannen för, tänker jag lägga mig i. Jag är vuxen och jag tänker ta mitt vuxenansvar på allvar och det innebär att lägga sig i när man ser sådant. Grabben, den kaxige, förlorade stödet av sina anhängare, de ville att de skulle gå eller dra som de själva sa! En granne kom ut på sin balkong två våningar upp, en till vuxen som tog ansvar för det som var rätt, hon förstärkte pondusen i mina ord och den kaxiga grabben tystnade tillsist, alltmedan gänget drog med sig honom bort. De skrattade inte kaxigt längre. Vi skildes åt.

Balkongdörren stängdes, kidzen gick mot centrum och jag gick in till mig igen. Men jag hoppas att vårt möte sätter spår, att kidzen tvingas tänka en andra gång innan de utsätter någon för något sådant igen. Att de faktiskt inte gör så igen, men antagligen behöver de många modiga vuxna runt sig som säger samma saker om och om igen, för att kunna finna modet inom sig själva för att förändra sina liv. Men det finns alltid hopp, alla kan förändras, det är aldrig försent, men man måste vara modig om man skall kunna förändra sitt liv!

Varför jag är pedagog i förskolan

När jag var liten växte jag upp i en dysfunktionell familj, där jag for väldigt illa. En del av Er vet om det. Våld och övergrepp präglade min vardag. Jag växte upp i tron att mina föräldrar hade hittat mig i en papperskorg och tagit in mig för att de tyckte synd om mig, för det var vad de sa varje gång jag frågade varifrån jag kom. Min uppväxt lärde mig att jag var värdelös och inte kunde något. Jag trodde att jag var äcklig och ful, för så kände jag mig. Jag lärde mig att vara tystlåten, att nästan inte finnas. Jag lärde mig vara foglig, att vara någon som alla fick göra vad de ville med, för det spelade ingen roll. Min uppväxt skadade mig svårt, jag fick djupa sår i min själ, redan som väldigt liten. I det skicket kom jag till min förskola eller dagis som det hette på min tid. Jag hade långa dagar på mitt dagis, det blev min räddning.

Jag växte upp på 70-talet, i en tid då man inte pratade om våld och övergrepp, jag klandrar inte dem för att de inte såg, för att de inte agerade. Det var inget tvivel om att jag hade problem, jag var ett udda barn. Ett sådant där ”problembarn” som vi på förskolan, ofta skulle prata om på våra planeringar och reflektionstillfällen, samtidigt som vi skulle himla lite med ögonen och sucka. Jag var ett tystlåtet, avskärmat barn som inte ville leka med någon. Under mina tre första år på dagis, pratade jag överhuvudtaget inte alls. Inte ens ett ja eller ett nej fick pedagogerna ur mig. De vuxna runt omkring mig tyckte att jag var ett jobbigt och svårt barn. När jag var tre år och skulle fylla fyra, fick jag byta avdelning. Där jobbade två pedagoger. De är mina hjältar, för de räddade mitt liv.

De såg mig inte som ett problembarn. De såg mig, bakom allt det där avskärmade och tysta. De gav av sitt engagemang, sin kärlek, sin tid och de läste folksagor för mig. Jag älskar folksagor än idag, för det goda är alltigenom gott, det onda är alltigenom ont och det goda vinner alltid över det onda. När de läste de där sagorna, tändes det ett hopp inuti mig, om att jag kunde ta mig igenom allt det svåra som jag växte upp i. De gav mig det jag inte fick hemma, jag blev respekterad och älskad, de blev glada när jag ritade teckningar till dem och de uppmuntrade mig när jag utvecklades och lärde mig nya saker. De fick mig att börja våga lita på vuxna och jag blev så pass trygg att jag började prata och till och med leka med de andra barnen.

Jag hade tur och fick ha kvar dem i mitt liv tills jag var tolv år, eftersom de började jobba på min fritidsavdelning. Inte ens på min tid fick man egentligen gå på fritids längre än till åk.3, men det var aldrig någon som sa något. Jag tror att de förstod att jag behövde få komma och såg mellan fingrarna. Jag brukar säga, som vuxen, att den enda goda gärningen som mina föräldrar gjorde mot mig som barn, var att ge mig den där platsen på dagis det räddade mitt liv.

När jag var liten brukade jag ofta förundras och fascineras av stjärnornas förmåga att lysa upp den annars djupmörka natthimlen. På samma sätt som en stjärna kan lysa upp det mörkaste mörker, kan en människas kärlek lysa upp och förändra en annan människas liv och situation. Var det ljuset, för de barn som Ni möter. Och varje gång Ni tänker att ett barn är ”jobbigt”- tänk på mig då och tänk på vilken skillnad mina pedagoger gjorde i mitt liv och agera efter den insikten.

Det är det där perspektivet som driver mig i mitt arbete som pedagog, jag vill ge vidare det där som mina pedagoger gav mig, när jag som mest behövde det. Vi kan göra skillnad i ett barns liv, förstå vad viktiga vi kan vara! Se potentialen i varje barn, se bortom det synbara!

Det krävs inte mycket för att bli en hjälte på Facebook

Sexuella övergrepp är ofta en stor Hemlighet som man bär själv, inuti i själen. Idag har jag talat om Hemligheten, om de sexuella övergrepp jag har utsatts för, den här gången till en grupp blivande präster och pastorer. När jag reflekterar kring dagen tänker jag på vilken makt ord har i kampen för överlevnad och helande. Så länge man håller Hemligheten inom sig själv, är man oförmögen att helas. Det är först när man vågar sätta ord på upplevelserna som man kan ta sig vidare.

På Facebook idag har vänner skrivit att jag är en hjälte för att jag idag har satt ord på min historia. Det är lätt att bli hjälte på Facebook. Själv känner jag att de sanna hjältarna är alla de som vågat lyssna till min berättelse och ta den till sig, alla personer som stått kvar och varit mina vänner när jag mådde som sämst, som pallat med att finnas vid min sida när jag befunnit mig i dödsskuggans dal och i dödsångestens mörka träsk. De är hjältarna! Jag behövde många sådana hjältar för att överleva min barndom och uppväxt med två förövare till föräldrar, som sålde min kropp till vidriga människor under stora delar av mitt liv.

Mina hjältar har sett olika ut genom åren, de har varit olika, tjejer och killar, till och med en speciell katt, ja faktiskt en vildsint kanin också. Det de har gemensamt är att de har varit med mig på min resa mot helande och växande som människa. Att de har vågat stå kvar, vågat lyssna, vågat beröra mig, vågat vara hjältar i mitt liv. Känner på mig att en del blir uppröra, för att jag lägger hjältestatusen på andra än på mig själv. Det provocerar säkert till viss del! Det är bara det att jag känner mig inte som en hjälte, kanske beror det på att jag inte gör något märkvärdigt. Jag har bara hittat orden som drar fram Hemligheten i ljuset och sedan gått vidare med mitt liv. Visst kan det vara hjälteaktigt att dela sin livshistoria, samtidigt känner jag att sanna hjältar är osjälviska i sitt hjälteskapsutövande och det är inte jag. Jag berättar min livshistoria för att jag vill påverka andra människor med mina ord. Jag vill att de kliver fram och blir hjältar i någons liv, att de gör skillnad för någon som behöver hjälp, att de vågar stanna kvar och lyssna, att de lär sig bemöta människor med respekt och värme. Därför talar jag ut orden som släpper min livshistoria fri! Men det är klart man kan definiera hjältemod utifrån andra vinklar också. Självklart krävs det mod för att konfrontera sitt förflutna, att hitta orden som drar fram Hemligheten i ljuset så alla kan se den. Alla som vågar göra det är naturligtvis hjältar. Det kräver stort mod att lämna tillbaka skammen och skulden till förövarna, det krävs stort mod att återerövra sitt liv, att gå vidare och helas som människa, alla som gör det är naturligtvis hjältar. Jag med.

Slog föreläsningen hål på några myter om sexuella övergrepp? Jag hoppas det! Fick sexuella övergrepp ett ansikte? Jag hoppas det! Bidrog min berättelse till att nya hjältar började formas? Jag hoppas det! Lyckades jag beröra människor med mina ord? Det vet jag att jag gjorde, för det sa de till mig!

Världen är full av orättvisor

Världen är full av orättvisor. Unicef jobbar med att bekämpa några av dem. Rädda Barnen bekämpar andra. ECPAT försöker bekämpa barnsexhandel och trafficing i världen. Min kyrka gör en liten del. Enskilda individer bekämpar de orättvisor som korsar deras vardag och världen blir lite vackrare.

Unicef skriver på sin hemsida att: "Många familjer tycker inte att det är värt att investera i sina flickor eftersom de ska gifta in sig i en annan familj. Efter att de gift sig kommer de inte att kunna bidra med något till sin “barndomsfamilj”, vilket gör att det anses onödigt att spendera pengar, tid och kraft på döttrarna. I många utvecklingsländer vaccineras pojkar i större utsträckning än flickor. Eftersom pojkar anses mer värda än flickor får döttrarna inte heller samma tillgång till mat, sjukvård och omvårdnad, som sönerna. Risken att dö är alltså större för flickorna än för pojkarna." I veckan har jag kämpat med en orättvisa, som riktades mot mig som person. Jag utsattes för skitsnack och direkta lögner från en person, som fick konsekvenser i mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle behöva vara med om en sådan situation, det var orättvist! Men i jämförelse till den regelmässiga diskriminering som drabbar flickor runt om i världen, på grund av kulturella värderingar och traditioner, är orättvisan som drabbade mig ingenting.

Rädda Barnen arbetar med Barnkonventionen som grund och inriktar sig på att förändra situationen för de barn som har svårast att få sina rättigheter tillgodosedda. Deras huvudarbetsområden handlar om att barn ska skyddas från våld och sexuella övergrepp och att de ska få gå i skola. Rädda Barnen vill vända världen rätt. Hur ser världen ut om man tittar med Rädda Barnens ögon? "Sverige är ett bra land att växa upp i för många barn, men inte för alla. Trots att Sverige som första land i världen fick ett förbud mot aga 1979, är det fortfarande många barn som utsätts för våld och övergrepp. Och trots att Sverige har undertecknat Barnkonventionen så får inte alla barn sina rättigheter tillgodosedda." Vidare belyser de bland annat flyktingbarnens situation i Sverige: "att vara på flykt gör både barn och vuxna sårbara. De barn som kommer till Sverige har oftast varit med om en mödosam och farlig resa. Skola, lek och fritid kan ge trygghet och skapa framtidstro för ett barn som flytt. Vi arbetar också för att barn utan uppehållstillstånd ska få gå i skolan och ha samma tillgång till sjukvård som andra barn. Barn har också rätt till en prövning av sina egna skäl för uppehållstillstånd. Barnen ses som en del av familjen snarare än som egna individer. Många barn som söker asyl får inte berätta om varför de lämnat sitt hemland för dem som fattar beslut om uppehållstillstånd. I stället är det ofta föräldrarnas skäl som avgör om familjen får stanna eller inte. Rädda Barnen arbetar för att barn ska få sina egna skäl prövade i asylprocessen." Och i jämförelse med alla dem som Rädda Barnen arbetar med och för, är min orättvisa här om dagen plötsligt väldigt obetydlig. Vad gör det att en person snackade skit om mig? Jag vet ju vem jag är och vad jag står för och vad jag har gjort och inte gjort. Jag har det bra när jag tänker efter, jag har haft tur (i alla fall på senare tid, kanske inte i barndomen precis, men nu).

 ECPAT är en barnrättsorganisation vars vision är: Barnets rätt till en värld utan sexhandel med barn. Organisationens ändamål är att genom informations-, opinions- och påverkansarbete samt samverkan med andra parter, bidra till att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel, dvs barnsexturism, barnpornografi och människohandel med minderåriga för sexuella syften. På sin hemsida skriver ECPAT att: "Barnsexhandel är ett omfattande globalt och nationellt problem som finns i praktiskt taget alla länder inkl Sverige, och som utgör ett hinder för individers, familjers och samhälles utveckling. ECPAT fokuserar på efterfrågan som den viktigaste drivkraften: utan barnsexköpare inga offer - även om det finns barn i fattigdom eller annan utsatthet." Jag har varit i den branschen som ECPAT så tappert försöker stoppa, under hela min uppväxt och nästan hela mitt vuxenliv, den världen är smutsig och ond. Och i jämförelse med de övergrepp jag utsatts för under mitt liv och barnens situation som lever i sexhandels spår, är den här veckans förorättelse mot mig som en droppe i havet. När jag får perspektiv på orättvisorna i världen, så blir perspektivet annorlunda än när jag lever i min egen bubbla, styrd av känslan att vara kränkt och orättvist behandlad.

Var mot andra, som du själv vill bli behandlad. Vilken vishet de orden rymmer, vilken vacker värld det skulle kunna vara om alla levde efter de ordens innebörd.

Hur det känns att vara jag!

På Facebook idag var det en vän till mig som skrev den välkända raden: "Du vet väl om att Du är värdefull"! Och någonstans i bakhuvudet klingar det välbekant, det finns stunder i mitt liv som jag faktiskt klarar av att känna mig värdefull på. Just nu känner jag mig dock mest uppgiven. Eller totalt misslyckad som människa. Det jag inbillar mig att vanliga normala 40 åringar klarar av, är jag inte i närheten av. Det är svårt att känna sig värdefull, när ens hjärna tolkar det begreppet i kontexten klara av att göra saker, att lyckas. Egentligen har ju ordet värdefull inget med vad man klarar av att göra. Och när det gäller andra så ser jag dem som värdefulla, bara av att de finns till, de behöver inte prestera något för att vara värdefulla. Men jag kan själv inte identifiera mig som värdefull om jag inte motpresterar något. Och det är där skon klämmer för tillfället. Jag har en lägenhet som jag bor i, som är bra på alla sätt och vis, förutom att jag inte kan hålla ordning i den. Det gör mig så uppgiven och ledsen. Jag är en vuxen människa på 39 år och jag klarar inte det enkla. Jag klarar inte av att städa den och hålla den fin. Jag vill, men jag har inte förmågan. Det finns orsaker till att jag inte orkar, det kallas psykisk ohälsa. I mitt fall dissociativt syndrom och PTSD, orsakade av min uppväxt och år av grova övergrepp och tortyrliknande misshandel. Men jag vill vara en av alla de där normala 40 åringarna, som jag inbillar mig klarar av alla vuxensaker hur lätt som helst. Det suger att vara jag. Jävla skit liv! Fast så får man kanske inte känna, när man är kristen och har fått livet som en gåva av Gud? Men nu är i alla fall köket någolunda i ordning eftersom städhjälpen jag hade idag hann med det innan han hade andra uppdrag och på onsdag kväll kommer min cellgrupp och hjälper mig städa lite till. Det är tur, mitt i allt, att jag har kärleksfulla människor runt omkring mig som kan hjälpa mig när jag har gett upp och bara går runt och är arg på mig själv och allmänt uppgiven.

Barns rättigheter-Vuxenvärldens skyldigheter!

Jag har varit på en föreläsningsdag om barnsrättigheter. För mig blev det en riktig tankeställare. Jag tycker jag har hyfsat okey förhållningssätt, men om jag skall vara ärlig så är det rätt många artiklar jag inte förmår uppfylla. Det har jag gemensamt med Svenska staten, som nyligen kritiserats av FN för en rad brister i hur de följer barnkonventionen och barns rättigheter. Något som Unicef bland annat skriver om i en artikel på nätet, gällande avvisningshotet av en övergiven tvåårig flicka Haddile. Hon har vuxit upp hos en fosterfamilj i Sverige sedan hon övergivits av sin mamma och misshandlas av en pappa figur. Haddile känner inte till något annat, än att hon är en del av fosterfamiljen nu, så svensk som en tvååring kan vara, men nu skall hon utvisas, till frankrike, till ett språk och en kultur som hon inte förstår för så ser reglerna ut. Men är det för barnets bästa? Knappast! Strider det mot barnkonventionen, självklart! Kan det vara tramuatiserande för flickan? Ja, naturligtvis är det ett trauma att tas från sin familj och sättas på ett barnhem i Frankrike, där alla talar ett språk du inte känner till, som serverar mat du aldrig har ätit. Hur kan det vara flickans bästa?! Läs gärna mer på länken: Unicef om barnkonventionen. Unicef vill att Barnkonventionen blir lag i Sverige, så att barnsrättigheter prövas över de andra lagarna i Sveriges Lag. Hejja Unicef säger jag! Anmärkningsvärt att Sverige, som av många länder hyllas som förgångare och förebild, inte gjort barnkonventionen till lag för länge sedan samt skriver under tredje tillägget som ger barn rätt att klaga om deras rättigheter kränks.

Vidare på föreläsningensdagen var jag på ett föredrag av BRIS som berättade om barn i Sverige som ringer eller mailar om att de far illa i skolan, hemma, bland kompisar, på fritidsaktiviter etc. Barn vars rättigheter kränks, i en vuxenvärld som väljer att blunda. Som slår ifrån sig barnens signaler, som tar deras berättelser med en nypa salt, som blundar och gör sig döva. Ser det ut så? Jag tror att det gör det i ganska stor utsträckning, beroende på många faktorer så klart. Okunskap, eget bagage, illvilja, att det är jobbigt, att det blir konsekvenser etc. Ett färskt exempel på detta fick jag i matkön, på väg ut från föreläsningen: "Jag överhörde i matkön ett samtal mellan två damer 45+, på konferensen om barns rättigheter i förskola och skola, efter seminariet av BRIS som pratade om att lyssna på barn som berättar om övergrepp, att de tyckte att rapporten om att barn far illa i Sverige är överdriven. Alla barn har det ju bra här! Och det där med att barn berättar om övergrepp skall man ju ta med en nypa salt". Detta fick mig att fundera på om de verkligen hade suttit med på samma föreläsning som jag. Den BRIS rapport som jag hörde gjorde mig oroad, det är så många barn som far illa idag som omges av en vuxenvärld som blundar. Jag vill vara en vuxen som ser! Som ställer mig på barnets sida! Som vågar agera när jag ser och hör att ett barn far illa. Ta ställning Du med! Och tanterna undrar Du, sa jag inget? Klart jag gjorde! Jag har ju en hel barndom att ösa exempel ur och tanterna ja de tystnade och sa inte ett ord till under matköandet som tog 30 minuter. Kanske fick de en tankeställare, men jag undrar om de har förmågan inom sig att förändras? Jag hoppas det.

Befinner mig i ett gränsland.

Semestrar i ursprungslänet igen, som ni vet. Det slog mig här om dagen att jag inte längre känner att jag kommer hem, när jag kommer hit. Det är hemtrevligt på sätt och vis och jag trivs mycket bra. Min själ fröjdar sig över skogen, tystnaden, älven, lugnet, ljuset, luften, rytmen, tunnbrödet, surströmmingen och dialekterna. Fast hemma, är nu mer i Stockholm och förorten som jag bor i. Utöver ett visst mått av hemtrevnad och trivsel, väcker det också en hel del minnen av att vara i Norrbotten igen, goda och onda.

Smaken av åkerbär, skogen, vitmossan som prasslar under fötterna när man går, lugnet, ljuset, tystnaden, grenar som knäcks, älvens dån, sikhåvning, flugfiske, halstrad sik, mandelpotatis, flytvirket vid älvkanten, hembakat tunnbröd, hjortronsylt, lingonplock, träsken omgärdade av doftande tallskog och kottar som man får ont i fötterna av, norrsken, isvägarna på vintern, pimpelfiske, snö, skidåkning, doften av apelsin en kall vinterdag, Jokkmokks vintermarknad, joik och korvgrillning över öppen eld- är minnen av det goda slaget. Förövarna och ondskan de utsatte mig för, de övergrepp och kränkningar jag fick ta emot under min uppväxt, såren de tillfogade mig och den smärta det medförde, som fortfarande påverkar mitt liv- är minnen av det onda slaget. Det är smärtsamma minnen. Såren sitter djupt i själens dunkla djup. Där inne, i djupet av min själ, bor också minnet av min dotter, Edessa. Nära hjärtat är hennes plats.

Edessa 28-30/8-88

Minnet av henne lever i gränslandet mellan gott och ont. I en gråzon. Genom ondskefulla handlingar mot mig skapades hon och genom samma onda krafter togs hon ifrån mig. Genom godhet blev jag mor till det vackraste barn mina ögon någonsin hade sett och av godhet togs hon ifrån mig, då förövarna tilläts döda henne mot ett träd. Ibland kan godhet ha många ansikten. Det är hemskt och ondskefullt att jag våldtogs och att min dotter dödades mot ett träd. Men det finns också godhet i det. Min dotter behövde aldrig bli våldtagen och skändad av sin morfar och mormor och andra ondskefulla förövare och jag behövde aldrig vara maktlös och oförmögen att beskydda henne mot förövare och övergrepp. Inom mig bär jag både ilska, sorg och smärta, men också hoppet- att vi en dag skall återse varandra, Edessa och jag- som mor och dotter. Därför lever alltjämt minnet av Edessa i en gråzon, i gränslandet mellan gott och ont. 

Ensamhet kontra övergivenhet

Ensamhet kan vara underbart när man väljer det själv, men då ensamhet är påtvingad kan den kännas väldigt smärtsam och svår. Denna sortens ensamhet har bott i mitt innersta djup väldigt länge, så länge jag kan minnas egentligen. Det har blivit en del av min identitet. Det är inte det att jag har varit ensam under mitt liv, snarare är det tvärt om. Jag har hela tiden haft väldigt många vänner. Jag såg till att vara omgiven av människor hela tiden, under vissa perioder av mitt liv. Men att vara bland många människor betyder inte nödvändigtvis att jag kunde känna gemenskap med dem. Man kan faktiskt känna sig otroligt ensam bland en grupp människor, om man inte känner tillhörighet och acceptans. Som barn blev jag sviken så svårt av min ursprungsfamilj, att det skapade ett tomrum i min själs dunkla djup. Det bor ett sår där, som aldrig tycks läka. Ensamhet, rotlöshet och övergivenhet är var, som kommer från det där såret.

Under min uppväxt var jag inte direkt älskad av min ursprungsfamilj, jag kränktes, misshandlades och våldtogs av dem gång på gång. Jag utlämnades till människors ondska och efteråt övergavs jag och fick själv bära alla hemligheter, känslor och ledsenhet. Jag tror att det är därför jag så lätt tolkar nutidens ensamhetskänslor på samma sätt som då. Ensamheten blir inte bara ensamhet, utan likställd med den där övergivenheten som jag kände som barn. Ensamheten blir då betydligt mer ångestladdad och djup. Men det finns hopp, till och med för mig, för idag fick jag fatt på en ny insikt. Ensamhet idag, är inte lika med övergivenhet. Att jag är för mig själv mycket betyder inte att jag är övergiven, jag har människor runt omkring mig som jag i djupet av min själ vet älskar mig och som jag har samhörighet med.

Hur man upplever ensamhet beror som sagt i stor utsträckning på vilka erfarenheter vi bär med oss ifrån det förflutna. Om man känt sig sedd och älskad som barn, får ensamheten en annan kvalité. Det är kanske trist lite nu och då att vara ensam, men man drar inte så lätt slutsatsen att ensamheten beror på att det är något fel på mig, att man inte duger eller att man är övergiven. Ett visst mått av ensamhet kan vara berikande. Det kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva och höra vår egen inre röst. Om man inte har så mycket obearbetade negativa erfarenheter av ensamhet i det förflutna, blir det inte lika stor skillnad mellan påtvingad och självvald ensamhet. Då är det också lättare att själv ta sig ur ensamheten.

Om man känner ensamhet, vad kan man då göra åt den?

- Om ensamhet är negativt laddat för dig; försök att möta känslan istället för att fly undan.

- Försök att förstå vad det är som hindrar dig från att uppleva den gemenskap du vill och bryt ner det i små steg som känns möjliga för dig att genomföra. Du vet att du träffar rätt, när det ger dig entusiasm istället för att göra dig modlös och nedslagen.

- Att samtala med någon du känner förtroende för kan hjälpa dig se nya perspektiv och möjligheter. Jag pratar med goda vänner och min terapeut och det är bland annat då som jag får nya insikter, till exempel att ensamhet inte är lika med övergivenhet!

- Att åka på en retreat kan vara ett bra sätt att möta sig själv och sina rädslor – men också en möjlighet att uppleva en ny sorts ensamhet som kan vara oerhört kreativ och upplyftande. Du är ensam men ändå i en gemenskap och det finns någon som du kan vända dig till om du behöver det.

- Om du, precis som jag, är den kreativa sortens människa, kan en konsthantverks kurs ge dig ett sammanhang och hjälpa dig att bryta din ensamhet och skapa nya relationer.

Om du vill hjälpa andra:

Ensamhet ser olika ut från person till person. Alla upplever inte ensamhet på samma sätt som du och jag. Man behöver ta reda på om personen man vill hjälpa har en kreativ självvald ensamhet eller om det är en mer påtvingad isolerande ensamhet. Ibland kan man klampa in i människors liv som faktiskt inte vill ha eller behöver någon hjälp. Jag tänker att det är bättre att "klampa in" än att "ignorera".

Vilka i din omgivning behöver en vän? Vad kan du göra för att förändra någons ensamhet? Är du ensam? Vilka steg kan du ta för att bryta den känslan?

Att leva i våldets närhet.

Jag har levt i våldets närhet, nästan hela mitt liv. När jag var liten kunde jag känna i luften när jag kom in i ett rum, om det skulle bli en dag av våld och övergrepp eller inte. Jag är fortfarande ganska känslig för sådan där luft, det liksom känns i kroppen och ångesten smyger sig på. Nu lever jag ju ett stilla liv och lämnar sällan soffan, om jag inte jobbar, men i lördags smög sig våldet på mig igen. Inte på mig personligen, men våldet kröp in i mitt rum och min själ, ett kort ögonblick bara. Men tillräckligt för att sabba nattsömnen. Ett fjantigt tonårsgäng på tio stycken tretton, fjorton åringar, gav sig på en kamrat på tunnelbaneperongen utanför mitt fönster. De sparkade honom och försökte kasta ner honom på spåret framför tåget. Killen slet sig och sprang, men blev nersparkad vid trappan igen. Grabben flydde ännu en gång, skrikande kutade han upp och ut  igenom spärren. Blev på nytt ikapp sprungen och nersparkad, uppe vid restaurangen. Tunnelbanevagnen släppte av rusningstrafikens myller av stressade människor. Det bildades en stor ring av människor, som ställde sig och tittade på, medan tio grabbar sparkade på en som låg ner på backen. Bara en späd liten tonårstjej vågade skrika att de skulle ge fan i honom, han ligger ju ner. Hon vågade ta ställning, medan de vuxna runtomkring vara tysta betraktare. Jag stod vid mitt fönster, i min lägenhet. Jag var en betraktare jag också och jag kände att tonårstjejen och jag var ganska lika. Jag ville också skrika va fan håller ni på med. Jag tog den ensamme grabbens parti och ringde polisen, som faktiskt kom till platsen innan misshandeln var över. Det tio tuffa grabbarna, var inte längre så tuffa och sprang för sitt liv. Barnens hjälte Bamse brukar säga att det är fegt att slåss och jag håller faktiskt med, särskillt om man är tio och grabben man sparkar ligger ner. Jag är glad att min uppväxt inte trubbat av mig helt, utan faktiskt hjälper mig ta ställning. Att ha levt i våldets närhet har präglat mitt liv och den jag idag har blivit, på gott och ont. Men jag kommer aldrig att bli en tyst betraktare, jag kommer alltid att ta den slagnes parti.