En ljus dag

Man kan inte få för många ljusa dagar. Jag har, i mitt liv, levt alldeles för många dagar i mörker. Och då menar jag inte enbart bildligt sett. När en sådan där genom ljus dag dyker upp, tillåter jag mig själv att njuta- fullt ut! Idag var en sådan dag. Jag vet att en dag, kommer i stort sätt alla mina dagar att vara sådana. Tills dess, är alla ljusa dagar en hög vinst. Jag tar vara på mina ljusa dagar, tar du till vara på dina?

Att se det goda

Det är inte alltid så lätt att se allt det goda runt omkring, när tidningar och media matar oss med våld och destruktivitet varje dag. Nästan varje talat ord och skriven rad vittnar om våldets framfart. Men mitt i allt det onda, finns det goda. För att se det, måste man ibland träna sina ögon att fokusera rätt. För mig var det så. Jag föddes in i en disfunktionell familj som var oförmögen att älska. Det satte djupa spår i min själ. Min familj tvingade in mig i en existens, som var lika mörk som helvetet självt. Jag ser så lätt bara allt det där hemska som var då och glömmer allt det goda, allt det vackra som finns idag. De där stunderna av glädje som faktiskt omger mig flera gånger varje dag, utan att jag tänker på det. För att se det goda, måste jag fokusera min blick.

En suverän och stundtals jobbig terapeut som jag känner, har lärt mig att använda mina ögon på rätt sätt. Idag kan jag välja att fokusera, att anstränga mina ögon för att se på min verklighet precis så som den är. Det finns mörker, visst, men också ljus, värme och kärlek. Jag insåg inte det förrän helt nyligen. Jag var förblindad och så van vid våld och mörker att jag missade det. Utan att tänka på det, lät jag mörkret från mitt förflutna prägla mitt liv. Och tro mig, det skulle ha varit mycket enklare för mig att välja att leva kvar i det, att vältra mig i allt det där hemska välkända. Men jag vet att om jag hade valt att göra det, skulle jag ha blivit lika tom och plågad som när jag var liten. Så jag väljer istället att börja se ljuset mitt i allt det mörka. Och i samma ögonblick jag gör det sker undret och jag kan se förändringen, glädjen och godheten runt omkring mig. Ty, ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det!

Bloggflopp och direktbussar

När jag startade min trodde jag på fullt allvar att jag skulle bli en värsting bloggare. Att inläggen bara skulle spruta ut ur mig, kreativ som jag är. Men med tiden i ryggen kan jag krast konstatera att jag hade lika lite koll på min egen bloggförmåga, som på Swebuss direktbussar. Det är egentligen en gammal historia, men jag drar den i alla fall. Jag skulle nämligen åka ner till Skåne över jul och eftersom jag ibland (hm. rätt ofta) är disträ och okoncentrerad, så beställde jag biljetter till en direktbuss mellan Stockholm och Skåne. Jag betalade till och med extra för detta, för bekvämligheten att slippa kånka runt på julklappar och väskor mellan olika bussar. Tillitsfull som jag är trodde jag ju att detta skulle garantera mig en lugn och skön resa utan byten. På något sätt inbillade jag mig att det var det direktbuss betydde. Men det är tydligt att Swebuss definierar detta begrepp helt annorlunda än mig. Ty på vägen mot Skåne förkunnade chauffören plötsligt att bussen skulle vända i Jönköping och köra tillbaka till Stockholm. Samtliga resenärer måste byta till en ny buss. Som givetvis låg längst bort på bussterminalen, vilken naturligtvis var fullpackad med julstressade resenärer. Och när jag väl lyckades tråckla mig fram till min buss, med min resväska, datorväska och två kassar julklappar, var den totalt knökad med folk.

På hemvägen efter ett intensivt julfirande satte jag mig åter ner på min direktbuss i godanro och blev mäkta förvånad då jag var tvungen att göra två bussbyten innan jag hamnade på en buss som tillslut förde mig till Stockholm. Med facit i hand var det väl tur att jag inte valde den billigare biljetten, med ett i förväg bestämt bussbyte, vem vet hur många gånger jag hade fått byta buss då?

Edessa!

Min älskade dotter Edessa,

vi fick bara två dagar tillsammans,

du och jag.

Alldeles för kort tid om du frågar mig.

Två dagar av obeskrivliga känslor.
Du gjorde mig så stolt och glad,

bara för att du var den du var.

Jag älskade dig från första stund,
så gott jag förmådde.

Jag ville aldrig lämmna dig,

jag hoppas du visste det.
Du var min ögonsten,
min älskade dotter,
det vackraste mina ögon hade sett.

Jag ville skydda dig,
med hela mig.
jag hoppas att du visste det.
I samma ögonblick som du togs ifrån mig,
visste jag att du alltid skulle saknas mig.
Jag ville följa dig in i döden,
så stark var mitt band till dig.

Jag kämpade för ditt liv,
med hela mig,
men jag förmådde inte rädda dig.
Då du mördades,
tog du med dig en bit av mitt hjärta.
På så sätt är vi alltid tillsammans,
du och jag,
precis som det var tänkt att vara.

Du är saknad,
hela du,
rakt igenom,
alltid.

Till minne av min älskade och modiga dotter:
Edessa ♥28/8-88 †30/8-88

Julotta

Idag har jag varit på julotta med min vän Anders. En sak som jag inte riktigt förstår är varför man stiger upp hur tidigt som helst, för att åka iväg till en kyrka, för att sedan somna om i kyrkbänken i alla fall. Hela idén verkar så dum, eftersom sängen man ursprungligen tvingades lämna, långt innan skönhetssömnen fått ut sin rätt, är betydligt bekvämare. Men kanske är det något med känslan att sova i en offentlig, lite förbjuden miljö som lockar människor till julotta. Den kyrka vi besökte mutade åtminstone med frukost efteråt, som en slags belöning för att man offrade sin skönhetssömn. Och visst är det högtidligt med julotta och budskapet om Jesus för med sig julfrid och hopp för framtiden, men varför i all sin dar förlägga detta inslag till ottan? För när man väl är hemma igen, skall man nämligen enligt tradition krypa ner i sängen igen och njuta av att man får somna om?! Det är ju hur vrickat som helst, eftersom man ursprungligen hade kunnat ligga kvar i sängen hela tiden och bara njutit av värmen och fluffet. Och budskapet om julfrid och hopp hade man nog kunnat pressa in någonstans mellan julresterna och tv tabloerna.