.jpg)
Mina så kallade föräldrar höll mig inlåst på mitt rum de sista fem månaderna av graviditeten. Jag var femton år då och obeskrivligt rädd. Men skolan då, undrar du säkert?! Men du vet, om ens pappa råkar vara lärare och talar om för rektorn, att hans dotter skall göra ett utbytes år i USA så ställs inga frågor. Det är just det som är det fina med att vara ett lärarbarn, förutom att man har lediga somrar och lov. (Du kan ana ironin va?) Min så kallade pappa kedjade fast mig i mitt rum och jag vet inte om det var för att förnedra mig eller för att vara säker på att jag inte skulle kunna rymma min väg och på så sätt avslöja dem?! Det var fem väldigt långa månader, för en skrämd, ensam, liten femtonåring. Det var dessutom en ganska tuff graviditet, det kändes så i alla fall, kanske mest för att jag var så rädd och utlämnad med alltihopa. Jag minns att jag kände mig förvirrad för jag hade så många olika känslor inför magen som bara växte och växte. Jag både hatade det och gladde mig på samma gång. Jag försökte låta bli att fästa mig vid det som växte där inuti, för jag anade någonstans instinktivt, djup där inuti, att jag aldrig skulle få behålla det. Men så kom den där första lilla sparken inuti som förändrade precis allt. Moderkärleken och bandet till mitt barn upprättades. Jag älskade mitt barn, helt och fullt, rakt igenom. Och när jag väl kunde älska, började jag per automatik att planera för en framtid tillsammans med mitt barn. Jag kunde inte känslomässigt tänka mig ett annat scenario. Jag ville att varenda tanke, varenda dröm skulle gå i uppfyllelse för mig och mitt barn. Jag ville det av hela mitt hjärta. Men så skulle det inte bli.
Min dotter föddes den 28 augusti, 1988. Och trots all skräck jag upplevde den dagen, var jag lycklig. Hon föddes i en källare, i en villa på gränsen till Finland. Det var bara ett av många hus, som mina föräldrars sexnätverk förfogade över. Förlossningen var smärtsam och utdragen, i alla fall kändes den så när man var femton år och rädd. Jag hade värkar i flera dygn och var jätte rädd, jag visste ju ingenting om värkar och förlossningar och hur det skulle vara. Dessutom roade sig min så kallade mamma, med att förbjuda nätverkets läkare att ge mig bedövning. Hon njöt av att höra mig skrika av smärta. Hon ansåg nämligen att jag förtjänade att lida, eftersom jag hade sett till att bli gravid. Som om jag någonsin hade haft något att säga till om när det gällde sex och att skydda mig?! Hon hade ju själv sålt min kropp till förövare som betalade mer för att slippa ha kondom, från det att jag var fem år. Kanske till och med från det att jag var ännu yngre, det finns tecken och minnen som stärker den tesen. Men jag vet inte säkert, jag bara anar att det var så.
Edessa var det vackraste mina ögon hade sett. Hon var älskad från första stund av mig, hela hon, rakt igenom, så gott jag förmådde. Det var en otrolig upplevelse att få hålla min dotter i min famn, den där allra första gången och att få se hur mina hjärtslag lugnade hennes skrik. Hon blev så trygg och tillitsfull nästan på en gång och hon började så småningom att smacka mjölk ur mitt bröst. Det var härligt och underbart, men det kändes konstigt också på samma gång. I det ögonblicket var min dotter det vackraste som fanns. Jag vet att de allra flesta föräldrar känner så inför sina barn och jag är glad och tacksam över att jag inte var ett undantag. Jag fick bara välsignelsen att ha Edessa hos mig i två dagar, alldeles för kort tid om du frågar mig. Det var två dagar av obeskrivliga känslor; kärlek, sorg, smärta, lycka allt på en och samma gång. Från första stund ville jag behålla mitt barn för alltid, jag kunde inte tänka mig något annat och jag hoppas att hon visste det! Tror du att små bebisar kan känna igen sådana starka känslor, som moderkärlek är? Jag ville skydda min dotter och rädda hennes liv, med hela mig. Men så blev det inte, fast jag gjorde allt jag förmådde. Jag grät, skrek och vädjade till mamma att skona hennes liv. Jag skulle vara snäll och göra allt hon bad mig om- bara Edessa fick leva. Men hon bara skrattade hånfullt åt mig och i nästa sekund slog hon ihjäl min älskade dotter mot ett träd. Utan att röra en enda min. Jag skrek ur djupet av min själ, det värsta skrik jag någonsin har skrikit. Det var som om tid och rum stod stilla och samma ögonblick som min dotter dog, önskade jag att hon hade dödat mig med. Jag ville följa min lilla dotter in i döden. Jag hade inget att leva för längre, så kändes det. Jag hade fullständig panik och ville inte att min dotter skulle behöva vara ensam i sin grav. Jag ville att hon och jag skulle vara tillsammans, så som det var tänkt att vara. Det vill jag fortfarande ibland, ty jag ville aldrig att hon skulle dö. Tror du hon visste det? Jag hoppas det!
Trots att jag önskade min dotter det allra bästa och ville ge henne allt; en bra framtid, en lycklig barndom med sommarängar och bad, var det bara en utopi. För vilken framtid hade jag egentligen kunnat erbjuda henne? Om hon hade fått leva, hade jag aldrig kunnat skydda henne från mina föräldrars och deras "vänners" sexuella och fysiska övergrepp. Så, på ett sätt var det bäst för Edessa att få dö, innan någon hann skända hennes kropp och döda hennes själ. Jag vet det! Och trots att en del av mig är glad över att hon slapp lida, så var det inte helt enkelt då. För en annan del av mig önskade att hon skulle ha tagit min plats, så jag hade sluppit undan fler övergrepp. Jag vet att det är hemskt att känna så, men jag var bara femton år och visste inte hur jag skulle överleva fler övergrepp. Jag var desperat och väldigt utsatt, glöm inte bort det när du dömer mig! Samtidigt dog en annan del av mig i samma ögonblick som man stormade in i mitt rum och slet min dotter ur mina armar. Jag hatar min så kallade mamma för det. Jag kommer alltid att hata henne för det. Hur kunde hon ta min dotter ifrån mig, det vackraste jag hade?! Det gick inte att förstå när man bara var femton år, förresten så går inte att förstå nu heller! Hur kan en mamma göra så mot sitt eget barn? Mot sitt barnbarn? Hon hävdade att hon var tvungen att döda henne, för att lära mig att inte bli gravid igen. Jag vet inte vad jag tänkte då, jag trodde henne säkert. Men idag vet jag bättre. Min dotter mördades för att hon var ett alldeles för starkt DNA-vittne till deras kriminella verksamhet. Det var därför hon behövde dö, i den där skogen någonstans på gränsen till Finland, den 30 augusti, 1988.
Vårterminen 1989, var jag tillbaka i skolan igen och jag skulle bete mig som vanligt. Pladdra på om mitt fantastiska utbytes år i USA. Mina så kallade föräldrar hade drillat mig i veckor för att min berättelse skulle var övertygande och tro mig, det var den. Jag vågade inget annat! De sa att jag skulle hamna i fängelse om jag sa något om barnet, de skulle säga att det var jag som hade dödat henne. Så från och med då, upphörde Edessa att existera för mig. Det var som om hon aldrig hade funnits, för det var mitt enda sätt att hantera och överleva förlusten av min dotter. Tills nu. Här i min blogg får hon finnas, tillsammans med min smärta, sorg och ilska. Nu kan jag hedra hennes liv genom att berätta hennes historia, för även om du trodde att jag berättade min historia, så var det minst lika mycket hennes. Hon förtjänar en plats i världen, i ditt och mitt hjärta. Så jag undrar om du vill ta emot henne och minnas henne, tillsammans med mig? Jag hoppas det!