Varför man inte bör åka till Maldiverna.

Bojkotta Maldiverna!

Det finns många skäl till att vilja åka till sol och värme när man bor i ett årstidsdrabbat land som Sverige. Hela hösten och hela vintern längtar man efter solens värmande strålar och då kan det vara lätt hänt att man vill åka till ett solparadis. Om det är så ni känner (och har pengarna som krävs och en chef som beviljar ledighet) kanske ni tänker att Maldiverna, dit skall jag åka och tanka D-vitamin-vilket paradis. Men just till Maldiverna tycker jag inte att ni skall åka och då menar jag inte för att stränderna är dåliga, utan pga. att deras lagsystem och människosyn är smutsigt och odemokratiskt. Den 28 februari 2013 dömdes en 15-årig flicka till 100 piskrapp efter att ha blivit dömd för otukt efter att hennes styvfar våldtagit henne. Om det kan du läsa här: Amnesty fördömer Maldivernas anklagelser mot 15-årig flicka. Efter världsvida protester och namnunderskrifter så hävdes dock straffet, men organisationer som arbetar med att stärka kvinnors rättigheter på Maldiverna menar att straffupphävningen var en gångs situation. Enligt Independants news, så fälls kvinnorna på Maldiverna för otukt i 9 fall av 10 efter att ha blivit våldtagna,  medan ingen har fällts för våldtäkt de senaste tre år: Independents news om åtalet mot 15-åringen. Det finns också andra demokratiska brister på Maldiverna, religionsfrihet är ett exempel: UD informerar om Maldiverna, Open Doors bild av Maldiverna. Den politiska situationen på Maldiverna är bräcklig, fram tills år 2005 var partier förbjudna på Maldiverna och det första demokratiska valet genomfördes först år 2008. Den demokratiska utvecklingen på Maldiverna går långsamt,  mer om det kan du lyssna på här: SR om den politiska situationen på Maldiverna Så nästa gång Du bladar i resekataloger och drömmer om att åka till ett solparadis, så blada förbi Maldiverna...Det tänker i alla fall jag göra! (Ps, Sardinien är solparadiset jag drömmer om...Ds)

Kan lättja vara en sjukdom?

Jag börjar fundera på om det inte är så att jag har någon slags diagnos, utöver de som psykiatrin har satt på mig? Jag tänker mig någon slags kronisk lättja? Om alkoholmissbruk är en sjukdom, så måste väl lättja också kunna vara det? För det skulle kännas mycket bättre om det var en sjukdom jag har drabbats av, jämfört med att bara lat i största allmänhet?! Har nämligen väldigt svårt med att ta tag i allt praktiskt som behöver göras i min bostad, så att det utåt sett, inte ser ut som att det bor en väldigt städ lat person i lägenheten. Funderar också på om det inte skulle vara värt att anlita städhjälp, för då skulle jag känna att det måste vara "städat" när denne för mig okända städhjälpare kommer för att städa. Men då skulle det ju vara ekonomiskt kontraproduktivt, eftersom det då inte skulle behövas någon städhjälp...Alltså måste jag finna kraften och motivationen inom mig, men så är det ju det där med att det finns så många roligare saker att göra än att städa och att soffan är så skön och att det alltid finns nya DVD filmer att se..

Döden är en del av livet.

Fick beskedet med posten, en biologisk arvsmassa är död. Jag känner: Yes, one to go! Man kan ju undra hur jag kan uttrycka mig så här rått och kallt, jag hör själv hur det låter, men det finns anledningar till detta för er som inte vet något om min bakgrund. Det mesta arvsmassorna i fråga har gett mig i livet är smärta, mardrömmar, svek och ärr i själen. Arvsmassorna skändade min kropp och lät också min kropp skändas av andra från det jag var liten, tills jag blev stor. Övergreppen upphörde inte förrän jag själv bröt mig fri av egen vilja. Banden kapades och jag kunde trevande börja leva mitt liv. Jag var fri att bygga relationer med människor som älskade mig trots ärren, rädslan och ångesten. Människor som har tagit mig hela vägen fram dit jag är idag. Det var värt allt att kapa banden till ursprungsfamiljen, till arvsmassorna, till parenteserna i mitt liv.

Jag brukar ju allt som oftast hävda att Google har svaren på alla mina frågor, så jag Googlade och fann det jag sökte: dödsannonsen. Begravningen hade varit, vilket var skönt för då slapp jag ta ställning mot att gå. För gå, det hade jag aldrig tänkt göra. Det som är spännande med min ursprungsfamilj är att de aldrig slutar förvåna mig, tvärt emot familjetraditionen skall kroppen kremeras och hällas ut på en anonym minneslund. Kan inte låta bli att fundera över anledningen, är det av snålhet eller önskade arvsmassan detta själv?

I den kommun som jag jobbar i, har man rätt att vara hemma med lön ett par dagar när nära anhöriga har avlidit, för att sörja. I mitt fall känns "sorgen" komplex, mest för att jag inte känner någon direkt sorg, bara trötthet i kroppen och lite stress över praktiska saker. Emellanåt har jag funderat på om jag borde känna mer. Men nej, jag kapade medberoende-bandet för många år sedan och något annat band har jag och arvsmassan aldrig haft. Nu väntar jag hoppfullt på att resten av arvsmassan också skall dö ut. Då blir mitt liv ännu mer fritt, men redan idag har jag ett liv! Jag har uppnått det jag behöver för att känna mig lyckad och lycklig. Klart man alltid kan sträva efter mer pengar, framgångsrikare arbetsplatser, giftemål etc, men man kan också luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Jag väljer det senare och lutar mig tillbaka i min nya sköna soffa och låter nöjdheten ta plats i mitt inre. Med utandningen viskar jag till min själ: One to go! 

Glömde två viktiga dagar

Så kom dagen då jag insåg att livet gått vidare, att sår har läkt. Jag glömde två viktiga dagar i år, det var plötsligt redan september och träden hade blivit lite gula på sina håll. 28 augusti och 30 augusti är speciella dagar för mig, de brukar vara mörka, smärtsamma och fulla av ensamhet. Men i år glömde jag bort sorgen, smärtan och mörkret. Det var två helt vanliga dagar, säkert hyggligt bra dagar också. Det känns som en milstolpe, som att jag har passerat gränsen för att ha återerövrat ett normalt liv. Mitt liv är inte lyckligare än någon annans eller framgångsrikare än någon annans- men jag lever mitt eget liv, bestämmer själv riktningen. Det är ett mirakel, en välsignelse, något riktigt, riktigt stort och jag känner stolthet över mig själv. Känner tacksamhet för all hjälp jag har fått längs vägen av så många. Genom hela livet har stöttande vänner kommit och gått, de har burit mig igenom allt det mörka och svåra. Burit hoppet, när jag inte sett någon utväg. Idag kan jag vara den som bär andra, det är en välsignelse.

Nu har Lillkanin fått lämna frysen.

Begravningsdag av Lillkanin, 2013-08-12

Nu är tiden inne.

På väg att bli med soffa, känns nervöst och pirrigt på samma gång. Min första soffa tiggde jag till mig som 6 åring av en tant som skulle flytta till ett vårdhem. Det var en antik soffa med vackra träsniderier och rosa tyg, en dröm för ett litet barn som jag. Jag sa helt enkelt till tanten, att hon inte kommer att ha användning för soffan dit hon skulle och så fick jag den. I mitt första boende gick den inte in genom dörren, så den fick stå ett par år hos en vän innan soffan slutligen kom hem till mig i förorten där jag nu bor. Efter en tid hamnade dock soffan i soprummet, den förde med sig för mycket negativ energi och påminde mig om mina barndomstrauman. Så när jag rensade ut all skit i mitt liv fick soffan också åka, men den var verkligen vacker! (Gläder mig dock åt att soffan fick ett nytt hem redan efter tio minuter i soprummet, då en ny ägare tog med sig den hem till sig). Min andra soffa kostade 200 kronor på Myrorna och den klädde jag om två gånger. Det var en liten och behändig soffa, lätt att skruva isär, flytta runt på och att klä om (den bor nu i mitt källarförråd och väntar på att någon skall behöva en vacker liten soffa i brunt). Min tredje soffa ärvde jag gratis, den har stort trygghetsvärde för mig och jag somnar gott i den allt som oftast. Men nu är den gammal och sliten, den går sönder allt mer som gamlingar har en tendens att göra med tiden. Men jag älskar den och allt vad den står för! Den kommer att saknas mig! Min tilltänkta soffa på Mio möbler (den fjärde soffan i mitt liv) kostar lite mer än de andra, men jag hoppas jag blir lika nöjd med den. Men så är det ju det där med att jag inte gillar förändringar, det är ju mitt svåraste symptom efter min traumatiska uppväxt, näst stresskänsligheten, så det känns blandat nu när jag skall bege mig till Mio! Jag vill ha en ny soffa, men jag vill samtidigt inte skiljas från den jag har! För den jag har, är en symbol för trygghet för mig och gör jag mig av med den, försvinner då min känsla av trygghet? Jag vet att det är mitt "gamla tänk" som spökar och att jag idag bär trygghetskänslan inom mig, men som vanligt hänger inte känslorna och hjärnverksamheten ihop riktigt som det skall. Min terapeut suckar nog lite inombords och jag hör henne säga: men tänk på sängen, som du höll på innan och hur blev det? Nu vill du ju aldrig byta tillbaka till gamla loftsängen?! Förändringar dör man inte av, du vet ju det vid det här laget! Och jag vet ju allt det där, så det är tid för mig att resa mig upp ur soffan och bege mig till Mio möbler och beställa min soffa Focus! Det kommer att bli bra, jag vet ju det...Mio möbler here I come!

Lillkanins sista dag.

Jag köpte Lillkanin för att själv få kraft att leva. Hon hjälpte mig med det. Hon blev aldrig den tama typen av kanin, men det var inte hennes fel. Jag var för rädd och mådde för dåligt för att orka hålla på med henne, som man ska göra när kaniner är små. Jag mindes mina egna trauman för mycket helt enkelt. När Lillkanin inte ville bli hållen och sprattlade, blev jag skräckslagen och släppte henne fri. Jag kunde inte skilja på hennes och min egen panik, över att vara fasthållen mot min vilja. Så hon blev den söta sortens kanin, som var nöjdast om hon fick sköta sig själv, fast mat ville hon ha förstås. Hon föredrog sin zooaffärs fröblandning och var missnöjd om hon fick mindre än en deciliter, så en matsked om dagen var inte att tänka på trots zooaffärens råd där om. Hon älskade kryddväxter, morötter, äpplen och broccoli, när hon fick det att mumsa på fick jag alltid klappa min Lillkanin. En gång kröp hon till och med in i matkassen, som jag lite slarvigt glömt bort att jag ställt i min hall och åt upp nästan ett helt broccolihuvud.

Hon tog hela min hall i besittning och var mycket irriterad om jag dristade mig till att gå in där, för att hämta något eller för att gå på toaletten. Fast på senare år var det just vid dessa toalettbesök, som hon visade att hon ville bli klappad. När hon skuttade fram till högra hörnet av mattan, då visste jag att jag skulle få klappa och gosa med min kanin. Tapeten i hallen älskade hon att bita i och dra sönder, hon missade inte ett enda tillfälle att äta sig mätt på tapetpapper. En gång käkade hon nästan upp alla pusselbitarna från mitt julklapps pussel (som jag hade glömt i hallen), hon älskade uppenbarligen smaken av pappersmassa. Att gnaga var liksom hennes grej, som till exempel hallmattan, den åt hon med eltejp och allt. Under sin livstid käkade hon faktiskt upp fyra hela dörrmattor från Ikea.

Sommarvistelsen i uteburen brukade vara från maj till oktober, ibland flyttade hon inte in i lägenheten förrän snön kom. Lillkanin älskade sin sommarvistelse så mycket att hon brukade skutta till av glädje, som kalvarna gör på våren när de får komma ut på grönbetet. Hon åt upp en hel bur, gnagde sönder den totalt. De sista två somrarna spenderade hon i en rejäl bur, som var näst intill obitbar (men hon var ju inte den sortens kanin som gav sig i första taget, så hon gjorde sina tappra försök). Hon var inte särskilt rymningsbenägen min kanin, men ett år lärde hon sig att skutta högt och plötsligt provade hon att ta språnget över buren ut i friheten. Det var på tiden då hon var ung och pigg och sprang fort som ett jehu. Vi fångade in henne till sist med hjälp av en fjärilshåv. En annan gång rymde hon till en äng 500 meter från buren, vi fick jaga henne genom radhusområdets trädgårdar och klockan var långt efter midnatt. Till slut tröttade vi ut henne och hon fångades in av min pastors stora, trygga händer. När hon hade blivit rätt så många år kom hon på att tassarna var till för att gräva hål i gräsmattan, till radhusägarinnans förtret. En dag tog vi henne på bar gärning och då stack bara svanstippen ut ur hålet och jorden flög åt alla håll. Hon var inte helt nöjd med åtgärden att bli utdragen ur hålet och satt i buren. Och så hon såg ut! Min vita kanin var helt brun och täckt av jord och gräs. Hon såg för rolig ut. Hon fick smak för det där med att gräva på en gång, gräsmattan har idag sina ojämnheter lite varstans efter hennes framfart.

Jag anade, redan när jag släppte ut henne i sommarburen i år, att det här skulle bli hennes sista sommar. Hon var aldrig så där sprättande lycklig som hon brukade vara. Hon tog det mycket lugnare, skuttade runt mindre, vilade mer, satt i buren mer och hängde i skuggan mer. Men jag såg att hon trivdes, det gjorde jag, för hon låg så där på sidan och kisade med ögonen som hon brukade göra, när hon myste som bäst. Och till sist kom dagen, då det var min tur att hjälpa Lillkanin. Hon låg och vilade hjälplöst matt i gräset och jag såg att det var dags. Hon orkade inte ens blinka och vifta bort flugorna som satt i hennes ögon. Då vet man. Jag tror hon ville det själv också, det syntes i hennes ögon på något sätt. Jag är glad för att jag hann hem i tid. Jag tror att hon väntade med att dö, tills jag kom hem igen från semestern. Hon skötte sig exemplariskt den dagen och lät mig ta hand om henne. Hon var aldrig rädd eller arg, utan lät sig lyftas upp och läggas i sin resebur. Hon fick ligga på en handduk och såg ut att ha det bekvämt. Hon blev lugn nästan på en gång, andningen blev mindre snabb och det var säkert skönt för henne att slippa flugorna. Bästa sortens vän gjorde ändringar i sina planer och hjälpte mig ta henne till djursjukhuset. Hon fick en sådan lugn och fin död. Veterinärerna var så försiktiga och fina mot henne och mot mig. Lillkanin fick somna in till mina lugna smekningar över öronen och hon gnisslade tänder, som kaniner gör när de njuter. Sedan somnade hon av medicinen och märkte aldrig när hennes hjärta slutade att slå, tio i ett den 27 juli, 2013.

Jag är så glad för de år som vi fick ihop och så ledsen på samma gång, för att hon inte längre finns hos mig och skuttar omkring på gröna gräset, som hon älskade så mycket. Elanor, som min kanin hette, fick nio och ett halvt lyckliga år i livet. Det är ett långt liv för en liten kanin, så jag är rätt säker på att jag var en good enough matte till min älskade lillkanin.

En ljuvlig dag i livet

Cykelutflykt till Gömmarens naturreservat.

Badankor som de skall se ut.

Gotska Sandön, dag 7

Packdag och hemresedag! Jag var först med att lägga på packningen på packvagnen, Yes! Det är ju en vacker ö, Sandön, men efter sju dagar längtar jag faktiskt hem till min betongförort. Okey, kanske inte till betongen, men till min varma dusch, sköna säng, mitt kylskåp, hem till bekvämligheterna helt enkelt.

Även vandringen till båten var njutbar och full av vackra vyer, trots att det egentligen bara var en transportsträcka som vi skulle avverka. När vi väl var framme i bukten som båten skulle avgå ifrån fick vi veta att båten var försenad en timme på grund av det hårda vädret. Det bådade inte gott inför hemresan. Min vän och jag konspirerade ihop en plan för att få de bästa platserna på båten, en av oss skulle armbåga oss fram till första turen ut med gummibåten och helt enkelt sno platsen.

På bilden ser det ju inte så värst stormigt ut, men bara en liten bit ut på havet gungade det rejält. Det var två meter dyningar och man lyfte från sätet, när båten åkte upp och ner i de där dyningarna. Det var en mardrömsresa, de flesta på båten kräktes och mådde illa. Jag klarade mig dock, tack vare att jag kunde ligga ner och blunda hela resan tills jag skulle på toa vill säga. Då kräktes jag så jag aldrig trodde att jag skulle sluta kräkas, men det gjorde jag till sist och kunde kura ihop mig på sätet igen. Har aldrig varit gladare att en resa tagit slut som jag var idag.

Gotska Sandön, dag 6

Idag skulle vi ha åkt hem, men vi fick en bonusdag på grund av oväder på kvällskvisten, annars var dagen solig och fin så det blev ytterligare en sol och bad dag. Läste äntligen ut min dåliga roman jag hade släpat med mig och började läsa en fantasyroman istället. Mycket bättre med en hederlig Tad Williams roman om kökspojkar och kungar, intriger och mord. På kvällen blåste det upp till oväder, så då kröp jag in i matsalen och såg en Batman film på min portabla DVD-spelare som jag har köpt en gång i tiden. Ett utmärkt sätt att fördriva en stormig kväll. Lagomt till kvällsandakten så slutade filmen och jag skyndade iväg till kyrkan, var lite sen men slank in i alla fall. En trevlig sångkväll, till stearinljusens sken och några väl valda ord blev det.