Monthly Makers juniutmaning: Växter

Börjar ifrågasätta min kreativitet. Inte på allvar såklart, jag skulle bli dränkt av mail om jag hävdade något sådant. Men det känns som om det var länge sedan jag skapade något riktigt kreativt. Den här månaden utmanade Monthly Makers oss alla med sitt tema växter. Jag har ju både en balkong och en odlingslott som behöver pysslas om så jag visste ju vad jag behövde göra under denna månadsutmaning.

Började med att vårstäda balkongen. Glömde såklart att ta en före bild, så ni får tänka er en vinterbalkong med sopsäckar, spindelnät, äckliga krukor, diverse skräp och massor av pollen. Sedan började jag plantera växter och piffa till det.

Men så har jag ju också en odlingslott på cirka 10 kvadratmeter. Jag kom igång himla sent med min odling i år, eftersom jag blev sjuk i borrelia i tre veckor och sedan kom jag efter på bästa jobbet vilket resulterade i noll energi över till fritidssysselsättningar. Next year, då ska jag göra bättre ifrån mig lovar.

Grannens odlingslåda går det bättre för, den är grön och lummig. Min gapar mest tom, men det går bra för min potatis. Om man har ett förstoringsglas kan man se att gulbetor, rödbetor, morötter, palsternacka och solros är på G. Mitt hyresbolag ska också ersätta en del växter som de förstörde förra året när de byggde de nya odlingslotterna, men än har jag inte sett röken av dem. Jag ska i alla fall få rabarber, kryddväxter, jordgubbsplantor och en ros av dem någon gång.

Som gårdsvärd för mitt hyresbolag har jag även varit delaktig planteringen ute på gården. Det får bli ett bonusbidrag, för vi var ju flera stycken som designade och genomförde planteringen under junimånad.

Morsdag

Morsdag är en dag då många fina mammor firas. Det är en glädjehögtid för familjen. Handeln blomstrar. Ett och annat handskrivet kort dimper ner hos åldrande mödrar som leende ställer korten på köksbordet.

Men så finns det också söner och döttrar som har en mamma som är ondskan personifierad. De står utanför dagens firande. Exkluderade från det kollektiva. De är dömda till utanförskap och ensamhet en sådan här dag. Eller kanske är det en dom, de lägger på sig själva? Att känna sig exkluderad från normen kan vara både sorgset och skamfyllt. Alla barn vill innerst inne vara som alla andra och leva i glädjeruset och det kollektiva firandet av en fin mamma. Det är en sorg när ens verklighet inte speglar normen, när ens mamma är oförmögen att älska. Det är en sorg att erkänna att man är son eller dotter till en mamma som inte är värd att firas på morsdag. Och det är smärtsamt att erkänna det för sig själv. Ofta lägger man skamkänslor på sig själv, blir självdestruktiv och anklagar sig själv för att vara omöjlig att älska. Man söker förklaringar hos sig själv på varför ens mamma är ond. Ofta är man redan så sabbad att man finner svar och förklaringar hos sig själv: "Om jag bara hade, om jag inte hade sagt- då hade mamma..." Till Dig som känner och tänker så, vill jag bara säga att felet och svaren hittar Du aldrig inom Dig. Hur mycket Du än söker inom Dig själv, hittar Du bara de lögner som har planterats där av ondsinta förövare. Du har rätt att lägga skamen, skulden, ansvaret där den hör hemma. Det är aldrig ett barns fel om en mamma är ond. Du kanske undrar hur jag kan vara så säker? Jag har en gång känt som Du och lagt skulden på mig själv, kämpat förtvivlat för att få mamma att visa mig kärlek. Jag har hatat mig själv, föraktat mig själv för att jag var ett sådant omöjligt barn att älska. Men jag har också haft turen och välsignelsen att träffa på människor som har lärt mig sanningen om mig själv. Jag är allt igenom älskvärd och värdefull, alla andra känslor är lögner som förövare och min egen mamma planterat i mitt inre.

Som vuxen har jag valt nya personer att känna tillhörighet med. För tillhörighet är viktigt, i alla fall för mig. Jag har valt människor som älskar mig villkorslöst, människor som stöder mitt läkande och uppmuntrar mig att växa! De banden är faktiskt starkare än blodsband.

Monthly Makers månadstema för maj är Färg!

Månadens tema på Monthly Makers är färg och passar bra med mitt nya måtto: "allt blir bättre i orange". Som vanligt är jag ute i sista stund med mitt projekt. Maj månad har varit väldigt intensiv, med sjukdom, drömresa till Reggio Emilia och en massiv trötthet som följd. Men med en dag kvar av projekttiden satte jag igång, efter ett besök till Myrorna på Hornsgatan. Där hittade jag nämligen ett Stringbord av enkel modell till en billig penning. Som jag naturligtvis vanhelgade så fort jag kom hem. Gick ner till mitt nya förråd som jag hyr och gick loss med sprayburken.

Jag är fullt medveten om att man inte får göra vad som helst med kultförklarade saker och att spraymåla klassikern String är magstarkt för de flesta. Men jag tänker såklart, varför inte ta tillvara den galenhet som har blivit mig given? Och helt ärligt, vem vill egentligen ha ett vitt Stringbord när man kan få ett orangefärgat? Bordet ska stå på hedersplatsen i mitt vardagsrum och fungera som ett stereobord.

Det fanns en tid då jag var tom

Det fanns en tid då jag var tom och vilsen. Jag letade efter identitet och mening bland bråtet som var min själ. Det var så mycket som var trasigt. Jag var fylld av tomhet och saknade så mycket hopp. Det fanns så många som gjorde sitt bästa för att knäcka min livsvilja, för att förstöra det fina i mitt jag. På sätt och vis lyckades de göra det, i alla fall för ett tag. Jag trasades sönder och dog lite till, för varje övergrepp de utsatte mig för. För varje slag jag tog emot blev jag osynligare och osynligare i mitt inre. Jag förlorade min identitet, blev vilsen och rädd. Min våldsamma barndom fick mig att tro att mitt liv saknade mening, att jag var någon som man fick göra vad man ville med. Bland spillrorna i min själ rymdes det så mycket tomhet och ensamhet. Det var svårt att orka leva och se mening med dagarna som passerade genom mitt liv.

När jag år 2005 började träffa Chris en frälsningssoldat som min pastor Lars-Göran kände och som var utbildad för att hjälpa människor som mig, hade jag inga ord. Jag ritade mest. Genom tecknandet fick mina hemligheter liv. År 2008 fick jag kontakt med HOPP, där vände mitt liv på riktigt. Jag hittade den terapeut som skulle komma att rädda mitt liv. I terapin började mina konturer sakta växa fram och ta form. Jag började ana vem jag skulle kunna bli. Jag kunde släppa rädslor, hantera känslor och bygga relationer. Genom att spegla mig i andra människor kunde jag till sist greppa och återta mitt jag. Det krävdes mod för att samla ihop min söndertrasade själ. Det krävdes mod för att plocka upp alla skärvor, titta på dem och sätta ord på den smärtan som varje skärva bar. Under många år pendlade jag mellan att känna hopp och hopplöshet. Mitt nya liv som jag försökte bygga upp var så skört, det fanns så många fallgropar på vägen. För det är liksom lättare att trasas sönder än att byggas upp igen. Det är en kamp att bryta självhatet och destruktiviteten och att börja älska och förlåta sig själv. Men till alla er som själva påbörjat en liknande resa som min, kan jag med stor tillförsikt säga att det går att återta sitt liv och läka i själen. Det är en svår resa, en resa som kräver mod, tårar, uthållighet och någon riktigt trygg och bra människa att dela det svåra med. Jag hade de bästa terapeuterna på min sida, utan dem hade jag idag bara varit en dödsruna i en bleknande tidning och stoft i jorden.

Idag är det år 2016 och jag har vänt på de flesta skärvorna. Jag har konfronterat mina rädslor och gråtit mina tårar. Jag har återtagit mitt liv på de flesta områden. Vissa sår läker aldrig och vissa saker är svårare än andra att återta. Jag har inte hittat några svar på varför? Varför allt ont hände just mig? Men jag känner för det mesta att jag är Good enough, (utom inför varje lönesamtal då jag vill säga upp mig för att jag är så värdelös. Mitt självförtroende har svårt för att granskas). Och vissa dagar smärtar det att jag aldrig gift mig, fått de där sockersöta ungarna, villan, hunden och Volvon. På det området känner jag att mina föräldrar berövade mig en bit av livet. Och det smärtar. Men för det mesta mår jag bra idag. Jag anser till och med att jag är värdefull. Jag sover visserligen en aningens sämre än de flesta, är stresskänslig och blir fort trött när jag under glädjerus planerar in för mycket aktiviteter på min fritid. Mitt liv har en djupare mening än vad jag kan greppa och förstå och jag älskar mitt jobb (tja, kanske inte dagarna när 6-åringar har färgkrig strax innan familjefesten, mitt i förberedelserna). Det är klart att jag har mörkare dagar fortfarande, livet strålar inte alltid mot mig, men då tittar jag på min vägg vid sängen som rymmer bilder på alla mina nära vänner som älskar mig villkorslöst och då mister mörkret sin kraft. Och avslutningsvis undrar jag vad jag skriver på min blogg om mitt liv, när jag som 90-åring ser tillbaka på mitt liv? 

Mail kontra snigelbrev

Det är något genuint och vackert med handskrivna kort och brev. Omsorgen som läggs ner i de snirkliga bokstäverna och presentmöjligheterna ett vadderat kuvert erbjuder. Man känner sig speciell. Det här är anledningen till att mail aldrig kan konkurrera med snigelbrev. Så fort avin dimper ner genom brevinkastet tänds en förväntan i själen och stjärnglitter i ögonen. Något spännande är påväg att avslöjas. Ett mail avslöjar allt omedelbart, drar aldrig ut på spänningen. Är lite kliniskt och opersonligt till sin karraktär.

Idag fick jag en postavi. Ett vadderat kuvert adresserat till mig. Ett paket från bästa sortens vän, en vän som förstår vad som är viktigt i livet. En gåva utan gränser. Det kan bli vad som helst. Det är bara min fantasi som sätter gränser. Och kanske min förmåga att forma fina stygn med nålen. Jag är långt ifrån en skicklig brodös. Kanske blir det ett självporträtt, ett vist ord eller kanske en busig katt?! Jag älskar äventyr och snart ska jag börja ett nytt...

Nya kameran är invigd

Min nya kamera Nikon 5500 har flyttat hem till mig nu och har redan tjänat mig väl. Jag brukar alltid ge mina viktiga saker ett namn, så får jag presentera vad min nya kamera Hugo kan prestera medviss assistans av mig:

Odlingslotten är invigd.

Det har varit lite upp och ned med odlingslotten eller rättare sagt med mina känslor kring odlingslotten. Den här resan började med ilska i höstas när hyresbolaget jämnad mina gamla odlingslotter med marken och körde alla min växter till tippen. Då var mina känslor i kaosläge. Efter ett par ilskna mail, fick jag dock löfte om ersättning för de förstörda växterna. Då kändes det bättre igen. Sedan byggde man de nya odlingslotterna och då fick jag en lott istället för två som jag hade förut. Då kände jag mig besviken. Sedan fick jag erbjudande om att få en till odlingslott och då blev allt perfekt igen. En vecka senare fick jag reda på att odlingslotterna skulle lottas ut eftersom det var sex personer som ville ha en till och det fanns bara fem stycken odlingslotter. Då blev det jobbigt igen. Tänk om jag skulle bli utan? Suck! Men sedan kom dagen för utlottningen och då dök bara fem personer upp, så alla som var där fick en och jag var ju där! Nu känns allt perfekt!

Har inlett odlingssäsongen med att sätta potatisen som jag fått av Paula och Jan. Jag tror det kan bli bra! Nu har jag bara fem rutor kvar att planera och plantera i!

Att äga en Murikka

Det är inte ofta det blir av att jag lagar mat på min älskade muurikka, men det är så härligt att äga en och kunna dra ut i naturen och laga mat över öppen eld. Alla borde ha en eller känna någon som har en. Mat smakar alltid bäst ute i en skog, vid en sjö, vid ett träsk, vid en älvkant, ute på fjället, i en park...Aa, ni fattar!

Måluppföljning sen sist till sista april

Under 2016 vill jag utveckla:

• Självrespekt.
• God ordning.
• Odlingsintresse/Kreativitet.
• Stabil ekonomi/ökat sparande/minskad konsumtion.

Uppnått mål

Delvis påbörjat mål

Inte alls påbörjat mål

Det är mycket jag inte är stolt över i mitt liv som tex. att utvärderingarna över min livssituation inte kommer så värst regelbundet. Viket i sin tur innebär att jag inte utvecklar vanor som skulle vara bra för mig. Men det finns värre saker i livet än att vara lite sen hit och dit med saker och ting. Okey, då kör jag igång!

Självrespekt:

-Promenera hem från jobbet några gånger varje månad. 
- Planera in och genomför en
naturupplevelse varje vecka. Jag har varit ute i naturen flera gånger den här månaden. Både med jobbet och på fritiden. Har gjort kortare utflykter i närområdet, vid en sjö och i Tantolunden.
- Utöva yoga eller annan träning en gång i veckan.
- Göra matsedel varje lördag.
- Äta på regelbundna tider.
- Minska snacksätandet.
- Minska på sofftiden.
- Läsa 15 minuter varje dag.
- Lägga mig i tid på kvällen, senast kl.23.00

God ordning:

- Städa varje tisdag.
- Plocka undan småsaker varje dag.
- Städa ett skåp eller i källaren varje månad. Har påbörjat rensning av saker i skåpen. Jag har fokuserat på Ateljén och linneskåpet under februari månad.
- Diska efter varje måltid.
- Putsa fönster vår och höst.

Odlingsintresse/Kreativitet:

- Lära mig mer om stadsodling. Har börjat prenumerera på en trädgårdstidning och läser i min bok om ekologiskt odling. 
- Skriva kontrakt på nya odlingslotterna! Jag har 9 kvadratmeter odlingsyta att fylla med spännande saker.
- Odla tre rutor ätbart och en ruta blommor och utveckla balkongodlingen. Glädjande nog har jag två odlingslotter att plantera i. Sorgligt nog är jag bara på planeringsstadiet än. Längtar efter att sätta igång på riktigt. 
- Vara kreativ varje vecka. Har bland annat luffarslöjdat och gjort magneter.
- Projekt: Bygga en kyrka till Advent. Har inte börjat än.

Stabil ekonomi/ökat sparande/minskad konsumtion:

- Handla långsamt!
- Följa matsedel och veckohandla varje vecka.
- Handla råvaror efter säsong.
- Återbruka mera.
- Utveckla projektsparande.
- Öka mitt kapitalförsäkringssparande till 3000 kr/månad, senast sista augusti
-Förhandla med hyresvärden om att få ett cykelrum. Fixat och klart. Nu ska jag bara laga min cykel och skruva ihop min cykelvagn. Så snart har jag inga fler ursäkter för att skippa veckohandling och matsedelsshopping....

Våren är här, liksom Mounthly Makers aprilutmaning.

Monthly Makers månadstema den här månaden var: Våren. Jag har drivit upp några kryddfrön, vårstädat i krukorna på balkongen och skrivit kontrakt på två odlingslotter på 9 m2. Utöver det hade jag stora visioner för vad jag ville göra under temat. Men det där med att starta kreativa projekt har gått trögt, trots att jag blev riktigt peppad av temat. Jag måste sluta att surfa runt på Pinterest! Det finns för mycket inspiration där och jag får för många idéer! Känner mig stressad hela tiden, för att jag inte hinner testa allt jag skulle vilja! Det blir liksom för svårt att välja och så går tiden och det är plötsligt dags att redovisa temat. Tiden går så fort.

Det är tur för mig att man har tid på sig till sista dagen på Mounthly Makers, för igår fick jag faktiskt något gjort. Jag har gjort kylskåpsmagneter av fotografier och självhäftande magneter. Min kära Nikon kamera har somnat in och mött utslitningsdöden. Så medan jag väntar på min nya kamera Nikon 5500, har jag fotat vårblommor med mobilkameran. Inte bästa kameran, men man tager vad man haver som talespråket säger. Fotografierna instagramredigerade jag och skrev sedan ut dem på min fotoskrivare. Jag använde skalpell för att skära ut fotografierna och sedan limmade jag fast dem på formboardkartong för stabilitetens skull. Sist satte jag fast de självhäftande magneterna. Alla bilderna är tagna under april, utom bilden på finaste katten Mistral som lämnade jordelivet förra året. Citatet: "Älskad, värdefull, dyrbar och allmänt bra" hittade jag på nätet och kände att det måste med i mitt kylskåpsmagnetcollage. Det är ett budskap som hjärnan mår bra av att matas med dagligen.