lördag, februari 07, 2009

Karaktärsbrist eller bara lättja?

Jag är en människa som nästan helt saknar karaktär, på gott och ont. Jag är fenomenal på att göra upp storartade planer i mitt huvud. Jag har en hel lista på saker som jag vill förändra och allt låter så bra inne i huvudet, men när det kommer till händerna så händer ingenting. Vissa skulle väl inte klassificera det som en brist på karaktär, utan snarare som allvarlig lättja. Men jag tycker det låter bättre att sakna karaktär än att vara lat, så jag håller fast vid min ursprungliga självdiagnos.

Jag har blivit tjatad på, man skulle också kunna säga utmanad, under ett helt års tid att börja träna Yoga. Yoga ska vara väldigt bra för mig, har man sagt. Mitt problem är att jag också tror att Yoga skulle vara väldigt bra för mig och detta borde ju då leda till att jag faktiskt måste börja på Yoga. Men som tur är kräver detta karaktär, vilket jag ju redan har fastslagit att jag saknar, så jag hade hittat mitt kryphål för att slippa. Allt var bra igen och jag levde på i min naiva föreställning om att jag också hade fastslagit detta faktum för alla i min bekantskapskrets, men i julklapp fick jag en underbart rosa Yogamatta. Då man äger en egen Yogamatta ställer det helt andra krav på en själv, man måste helt enkelt börja på Yoga. För om jag inte hade börjat Yogaträna, så hade den där Yogamattan stirrat på mig och gett mig en daglig gnagande dos av dåligtsamvete. Som du förstår hade jag helt enkelt inget annat val än att börja på Yoga.

En fredags förmiddag tog jag alltså steget och gick till min livs första Yoga träning. På mitt badhus där jag tränar, har vi drop-in regel eller först-till-kvarn regel, så jag var ute tidigt för att säker få mitt efterlängtade Yoga kort till passet. Jag var naturligtvis först av alla deltagarna och hade gott om tid för att oroa mig för saker och ting. Fem minuter i tolv var jag således tämligen orolig över att det inte skulle komma några fler deltagare och jag ville inget hellre än att bara gå därifrån, eller så var det bara ett tecken på lättja?! Det är mycket möjligt. Två minuter i tolv dök den ena efter den andra deltagaren upp och till sist också Yogaläraren. Alla andra på Yoga passet hade trendiga svarta sportkläder på sig och var vältränade, trådsmala, vegetariska människor och använde badhusets svarta Yogamattor.(Ja, nu är det ju inte så att jag vet att de var vegetarianer, men fördomsfull som jag är så tror jag det). Jag hade rosa osportiga träningskläder, en väldigt i ögonfallande rosa Yogamatta och låt oss säga att man ser lite mer av mig än de andra deltagarna. Har jag glömt att nämna att jag är helt otränad?! Alla andra deltagarna hade tränat Yoga i flera år tillsammans med Yogaläraren och jag har aldrig någonsin gjort något som ens kan liknas vid Yoga. Och till råga på allt skall man utföra de fysiskt krävande kroppsövningarna, samtidigt som man skall djupandas och dessutom hålla balansen...

Alla hade talat om för mig hur bra Yoga skulle vara för mig, men ingen hade talat om för mig att det skulle vara helt omöjligt att utföra Yoga! Jag upptäckte ganska snabbt att jag i grunden inte var skapt för Yoga ty; armar, ben, rygg, ja hela kroppen var för kort. (Vilket en del hävdar beror på att jag är så otränad och ovig, men jag vet bättre! För det kan ju inte vara fel på mig, då måste det vara fel på Yogan). Förutom att det är helt omöjligt för mig att göra olika Yogapositioner (på grund av ovan nämnda förkorta kropps konstruktion), kan jag inte andas och hålla balansen samtidigt!(Vilket jag givetvis skyller på min PTSD diagnos. Det är ju alldeles för komplicerat att göra flera saker samtidigt, när man är så traumatiserad som mig).

Om detta inte vore nog så var tre väggar av fyra, klädda med speglar! Du inser säkert vid detta laget, att jag anser att det inte är helt enkelt att ytöva Yoga i ovan nämnd miljö, iklädd rosa träningskläder på en ytterst rosa Yogamatta, bland alla dessa vältränade, välbalanserade, svartklädda smalisar. Men om jag helt bortser från att jag stod ut i mängden, med mina rosa träningskläder och rosa Yogamatta, att jag var tredubbelt så stor som alla andra, helt saknade styrka i kroppen, var helt nybörjare på Yoga, var totalt obalanserad i kroppen, att jag inte gillade speglarna så hade jag jätte roligt! Jag gillade verkligen Yoga och jag fick träningsvärk i varenda liten muskel i kroppen (till och med i musklerna som jag inte äns visste om att jag hade). Så om jag står ut med att vara rosa och ut stickande, så kanske jag tillsist lär mig att hitta balansen, andningen och positionerna.

Nu har det gått flera veckor sedan mitt första möte med Yoga. Jag är fortfarande ut stickande i mina rosa träningskläder och rosa Yogamatta, men jag känner mig inte ut stickande längre. Jag är fullt upptagen med att följa instruktionerna, hålla kroppslåsen, andas, byta positioner, försöka hålla balansen och uthärda den fysiska anspänngningen. Jag anser dock fortfarande att jag inte är helt skapt för Yoga, men jag har roligt. Och när man har roligt behövs det mindre karaktär, så kanske är jag trots allt skapad för yogaträning när allt kommer omkring. Men en ordentlig utmaning är det trots allt.