lördag, oktober 31, 2009

En dag att minnas på!

Allhelgonahelgen är en tid att minnas kära som har gått bort och som för mina tankar långt bort från godistiggeri och oranga pumpor. Idag minns jag min dotter Edessa. Jag sörjer att hon inte längre finns hos mig. Att hennes liv blev så kort och att hennes död var så våldsam. Jag sörjer att jag aldrig fick se henne växa upp, aldrig fick se henne springa över en sommaräng eller sparka omkring i en fluffig lövhög. Jag sörjer allt som hon hade kunnat bli. Jag sörjer att hon fattas mig. Jag sörjer att mitt liv kantats av så mycket ondska och att ingen räddade mig och min dotter från min ursprungsfamilj, så att Edessa hade fått en framtid och ett liv.

Allhelgonahelgen är inte bara en sorgens högtid, det finns glädje också. Idag gläds jag över att jag fick vara Edessas mamma i två dagar. Jag gläds över att veta att hon har det bra, där hon befinner sig, i kärlekens centrum, i himlen. Jag gläds över att Edessa är trygg nu och långt borta från förövare och annan ondska. Jag gläds över att en dag återse henne.

tisdag, oktober 13, 2009

måndag, oktober 12, 2009

Bungyjump från Bloukrans bridge!

Om man bloggar på saknad verkar det inte vara lätt för människor att sätt ord på vad själva ordet saknad betyder. Det finns en uppsjö texter, bloggar, hemsidor om människor som förlorat någon kär och därigenom uttrycker saknad. Men vad är saknad? En del röster ger filosofiska svar och säger att "jag saknar att sakna något, för det jag saknar är att inte sakna något. Och de som säger sig sakna saknaden, saknar nog bara att saknas, när ingenting saknas." Andra uttrycker sig mer sakligt "saknad har en väldigt komplicerad innebörd". Jag tänker att man kan sakna stunder, minnen, personer, saker, platser, djur och tusen saker till som jag inte orkar skriva ner. Saknad kan innebära smärta, lycka, förvirring, glädje, sorg eller allting samtidigt. Förmågan att sakna visar på ett själsligt djup. Jag är glad att jag kan sakna, det är det som gör mig mänsklig tror jag. Förmåga att känna saker är en häftig känsla. I mitt förra liv, då jag var levande död och fast i mina föräldrars övergrepps nätverk, stängde jag av min förmåga att känna saker, för min överlevnads skull. Men nu, när allt är annorlunda och jag lever i frihet igen, hyllar jag livet med att återerövra min undangömda förmåga att känna. Och just saknad är en stark känsla att leva ut i kroppen. Att tillåta sig känna saknad, är som att kasta sig ut i bungyjump från Bloukrans bridge med dess imponerande 216 meter över havet. Skräckinjagande häftigt kan jag tänka mig att det är, men själv skulle jag aldrig göra det, så min bild haltar kan hända en aning. Men endå känner jag att det ligger något i det. Att leva ett liv med hela känsloregistret påslaget på on, är nog som ett bungyjump. Man känner sig läskigt levande. Och trots min motvilja mot att hoppa bungyjump, så väljer jag att leva mitt liv med känslorna påslagna, framför ett liv utan förmåga att känna saker! I veckan som gick, saknade jag en massa saker. Jag saknade Edessa, Gerd och att prata med Paula och Jan som var iväg på en resa. Jag upplevde en intensiv, smärtsam, stark och intrycksfull känsla inuti. Följt av en viss känsla av tomhet. Så kanske kan saknad vara tomhet också och inte bara närvaro av känslor. Trots att det är smärtsamt att sakna, har jag faktiskt börjat gilla den känslan rätt mycket. Saknad signalerar nämligen att man har förmåga att älska och det är en fantastisk bra förmåga att ha. Så lev ditt liv fullt ut, med känslorna påslagna. Det tänker i alla fall jag göra!

söndag, oktober 11, 2009

Man kan köpa lycka för pengar!

Ibland krävs det storverk för att jag skall känna "japp det är värt att leva" och ibland räcker det med små, små under i vardagen för att det skall vara värt allt slit. Jag skall berätta om ett sådant litet under.

Förra veckan såg jag ett program på UR, ett panelsamtal om huruvida man kan köpa lycka för pengar. Det rådde en enighet bland deltagarna att man kunde det och att man var lyckligare med mycket pengar än utan. Och jag tänkte att oj,vilket fattigt liv de måste ha eftersom de kan värdera sin livskvallité i pengar. Men i veckan insåg jag att de faktiskt hade rätt. Det går att köpa viss lycka för pengar. Jag lovar det är sant.

I måndags var jag på IKEA och investerade i tio dörrmattor till min tvåa på 62 kvm. Du tänker säkert att jag antingen är helknäpp eller bara smågalen. Och kanske ligger det lite i det antagandet, men jag hade faktiskt behov av tio dörrmattor, tro det eller ej. Jag har nämligen tagit in Lill Kanin för hösten även känd som "Elanor". (Eller "kaninskrället" och "terroristen", på grund av hennes bestämda ovilja att vilja bli klappad!) Vid samma tillfälle inhandlade jag också 20 meter byggtejp, med vilken jag fogade samman alla dessa dörrmattor till en stor matta som täcker nästan hela golvet i hallen. Nu har Lill Kanin en egen springmatta i hallen och slipper således leka Bambi på hal is, varje gång hon skuttar ut ur buren. Och i samma ögonblick som hon satte ner sina små tassar på mattan skedde ett under, som förövrigt bekräftar tesen att man kan köpa lycka för pengar. Ni förstår, dörrmattorna kostade mig 390 kronor, men vet ni va? Jag får nu mer klappa Lill Kanin varje dag! Antingen har kanin skrället blivit trygg, tokig, traumatiserad eller så har det skett ett mindre mirakel. Hur det än är med den saken, känner jag mig vuxet (i motsats till barnsligt) lycklig i hela mig, rakt igenom. Så nog är det sant att viss lycka kan köpas för pengar alltid!Och jag kan tillägga att jag har varit Lill Kanins matte i fyra år, utan att ha fått klappa henne mer än 20 mickro sekunder per tillfälle (om äns det). Och nu får jag klappa henne tills jag tröttnar, en mycket omtumlande erfarenhet skall jag säga. Men ingen är lyckligare än jag över detta lilla under som gör livet värt att leva!

lördag, oktober 03, 2009

En ovanlig, vanlig lördag.