måndag, september 26, 2011

Djupa andetag i tider av kris

KBT-tänker...
Andningen fastnar i en klump i halsen. Känner mig missmodig. Mina erfarenheter av myndigheter är ju inte toppen bäst. Har pratat med skatteverket idag och fick en ångestklump i halsen som inte vill ge med sig, trots att jag vet att jag inte kan påverka situationen mer än vad jag redan gör. Alltså kan jag släppa situationen, jag har gjort vad jag har kunnat, nu är det upp till myndighetspersoner att göra sitt jobb efter det regelverk som finns. Jag försöker förnya mitt sekretess skydd och det brukar alltid gå bra, men efter samtal med skatteverket känner jag mig inte säker på att det skall gå vägen den här gången. Delvis för att min psykiatriker inte skriver sitt intyg som han lovade att skyndsamt göra för tre veckor sedan, men också för att skatteverket egentligen vill ha ett mer "riktigt" intyg som stärker hot bilden, typ polisanmälan, besöksförbud, socialtjänst utlåtande etc. Men jag har ju inga sådana kontakter. Och senast i juli fick jag bekräftat att mina förövare inte släppt taget om mig, då jag fick ett "rart" brev från mamma. "Jag älskar dig, det värsta som kan hända en mor är det som händer nu. Snälla hör av dig. Vi mår inte bra så länge vi inte vet vad som har hänt dig." Det är rart i ordens rätta betydelse, det är bara det att det aldrig är rart på riktigt då det är ord skrivna av mamma. Det ligger alltid hot bakom, oavsett hur trevligt och rart skrivet det är. Jag vet det. Men hur polisanmäler man hot omskrivet i kärleks ord? Polisen skulle bara tro att jag var rubbad om jag kom och visade upp det brevet.

Känner mig så maktlös när min trygghet vilar i andras händer, när det inte räcker med att jag gör allt jag kan för att skydda mig själv. Tänk om jag faller på en fyrkantig myndighets utövande person som bara följer sitt fyrkantiga och stela regelverk? Jag som har kämpat så hårt för att ta mig loss från mina föräldrars sexuella nätverk och kämpat så hårt i terapi för att återerövra mitt liv. Jag tänker slåss för min rätt till frihet och skydd.

Började med att personligen överlämna en skrivelse till min psykiatriker, så att han skriver sitt intyg någon gång. Sedan pratade jag med min terapeut som skulle skriva ett ytterligare utlåtande. Fick uppskov med tiden av skatteverket för att få in intyget. Jag har gjort vad jag har kunnat med andra ord, så varför lossnar inte klumpen i halsen? Försöker andas djupt och gå vidare med livet. Tackar Yoga träningen för det...

Idag  sista september när mitt sekretess skydd egentligen går ut, har jag skickat in de sista intygen och nu har jag verkligen gjort allt jag har kunnat och hoppas på rättvisa, under och mirakler. Intyget från min psykiatriker var verkligen välskrivet och jag är glad för det, men jag medger att jag hade varit gladare om jag hade fått det för tre veckor sedan.

Idag den 19 oktober, 2011 fick jag slutligen det besked jag oroligt har väntat på. Fick förlängd sekretess till september 2013 och jag känner att jag kan andas igen.