Och så var Raku kursen slut för i år.

Det är något speciellt med atmosfären på folkhögskolor och i synnerhet med atmosfären på Ågesta, jag känner mig hemma där på ett positivt och tryggt sätt. I min lägenhet sprids en lite rökig doft från mina alster från kursen. Har ställt upp alla pryttlar på en av mina vägghyllor och det finns så många skulpturer som jag känner stolthet över och saker min själ älskar från djupet. Jag åstadkom mycket på kursen förutom alla vackra skulpturer. Jag övervann rädslor, ångest och tog mig till och med igenom en livskris med hjälp av fantastiska Anne och en glass på Pressbyrån. Jag lärde mig viktiga saker för livet i mötena med omsorgsfulla och stöttande lärare och personal. Jag bär med mig en känsla av värme från kursen och en pyrande stolthet över min bedrift. Jag längtar tillbaka, för det är något speciellt med Ågesta som sagt.

Raku kursens första bränndag

Idag var det första bränndagen på Raku kursen på Ågesta Folkhögskola. En privat grej störde hela dagen på kursen, men bästa sortens folk och lärare stöttade mig hela dagen och hjälpte mig på alla sätt och vis. Tänk vad mycket man klarar av om man bara får lite hjälp? Jag överlevde faktiskt dagen och kan lägga den bakom mig, för nu. Privat grejen ville få mig att tappa modet och känna ångest och det är klart att jag gör det, men ångesten är inte min att bära. Jag kommer att kunna lämna ångestkänslorna bakom mig, jag behöver bara lite tid. Jag är långt ifrån, den jag en gång var oavsett vad jag känner för stunden. För trots allt är jag stolt, stolt över viktiga beslut som jag tagit, stolt över vem jag har blivit och stolt över min kreativa gåva. Resten av kursen tänker jag försöka njuta.

Efter kursdagen firade jag bästa sortens student, i underbart vackert hem. Det var skönt att slippa vara själv med alla tankar och känslor som jag fått under dagen. Det var utmärkt käk och en avslappnad fest med godaste tårtan. Precis vad jag behövde efter en svår dag. Men nu skall jag sova bort ångestresterna som dagen medfört och ta nya tag, för i morgon är det en ny bränndag. Jag har ju trots allt cirka trettio pryttlar kvar att bränna innan kursen tar slut och så får jag inte glömma att ladda för personalfesten senare på kvällen. Ser fram emot att sprida lite brandröks doft på finrestaurangen...

One Life- Set her free, ett konstprojekt av vikt.

Här kan Du lyssna på Anissas sång: SET HER FREE

På långfredagen hade vi ett event i min kyrka "One Life". Ett musikkonsertevent, med risotto och konstutställningar. Jag var med och illustrerade en av Anissas sånger: "Set her free". Sången handlar om en kvinna från Johannesburg som blev bortrövad som barn och såld till trafficking. För mig blev det viktigt att mitt konstverk följde hela historien, från det att hon var liten och blev bortrövad tills det att hon blev befriad. Skapandeprocessen var ganska utmanande för mig under projektet, på många plan berördes jag djupt. Jag och kvinnan från Johannesburg som sången handlar om delar nämligen stora delar av sångtexten, vi har båda levt ett utsatt liv. Så under arbetet med att skulptera fram Anissas sång "Set her free", blev det tydligt för mig att jag också behövde ge mig själv frihet, som en del av konstverket. Det krävdes ett visst mått av mod för att klara av att sätta oss båda fria. Varje scen som jag gjorde kopplade jag ihop med sångtexten och min egen livsberättelse. Det är bland det modigaste jag har gjort sedan jag bröt mig loss från mina föräldrars traffickingnätverk och bearbetade mina trauman.

Jag var fyra år när mina föräldrar började sälja min kropp till främmande män och kvinnor utanför familjen. Kväll efter kväll utsattes jag för övergrepp som sargade min kropp och själ. Medan jag blev trasigare och trasigare, tommare och ensammare njöt mina föräldrar av pengarna min späda kropp drog in. Att sälja små barns kroppar är nämligen en lönsam affär för förövarna och det är barnen som får betala priset. Efter ett par år hade jag slutat känna och drömma, jag ville just ingenting och önskade att jag fick dö. Men utåt log jag som vilket annat barn som helst, för att ingen skulle se skammen jag bar på, eller se hur smutsig och värdelös jag kände mig.

När jag var tio år gick jag på julskyltningen som alla andra ungar gjorde. Jag växte upp på den tiden när alla affärer skyltade om till jul till första advent. Då var det fest på sta’n. Tomtar sprang runt överallt och sålde julklappar till förmån för fattiga barn. Som barn brukade man alltid satsa på det största paketet efter principen att största paketet var det bästa. Det år jag var tio fastnade jag för ett tunt, vykorts stort paket. Jag betalade med min tiosedel och gick hem för att öppna paketet. Det var en glastavla med bönen: ”Gud som haver barnen kär”. Jag hängde den vid min säng, så att jag kunde se på den när förövarna kom för att våldta mig. Det kändes lite mindre ensamt då och jag kunde dissociera bort smärtan och allt det hemska.

Våld och övergrepp blev min vardag. Så länge jag klarade av att dra in pengar var de nöjda. Var jag någon gång sjuk eller allmänt besvärlig, bestraffades jag med tortyrliknande stryk för att jag inte ställde upp på familjen. Men utåt log jag fortfarande som vanligt och dolde blåmärkena så gott jag kunde, jag höll hårt i min fasad om att allt var lugnt och att jag mådde bra. Jag behövde det för att överleva. I skolan fann jag en fristad för det mesta. Skolrutinerna gav mig där känslan av att vara normal, som alla andra. I skolan fick jag vila upp mig och jag var en duktig skoltjej, med bra betyg i alla praktiska ämnen men hade såklart svårt med alla teoretiska ämnen. Trauman har nämligen den inverkan på människor, att hjärnan har fullt upp med att överleva och går på halvfart när det gäller att lagra kunskaper som kräver mycket processande för att förstå.

Min självkänsla blev mindre och mindre, för varje övergrepp jag utsattes för. Jag kände mig maktlös, jag såg ingen utväg och vågade inte be om hjälp, för vem kunde jag lita på? Jag var sjutton år när jag flyttade hemifrån och mitt liv blev lite bättre, men min familj behöll greppet om mig. Skrämd till lydnad som jag var, kom jag lydigt hem så fort de ringde och på alla lov. Övergreppen pågick år efter år och blev grövre och grövre.

Jag var trettiotre år när jag fann modet inom mig själv att faktiskt söka hjälp. Jag var på gränsen att inte orka mer, på gränsen att ta mitt liv. Jag behövde komma bort från våldet och övergreppen, så jag samlade allt mitt mod och berättade. Jag hade tur, för den jag berättade för trodde mig och valde att var modig och göra allt hon kunde för att hjälpa mig loss från mina föräldrars traffickingnätverk. Hon och hennes familj gömde mig när jag behövde gömma mig, de tröstade mig när jag behövde gråta ut min smärta, de klarade av att hantera min ångest när den härbärgerade i min själ, de stod trygga kvar och lugnade mig när skräcken kom över mig. De hjälpte mig att bygga upp ett nätverk av människor runt omkring mig som kunde hjälpa till att stötta och hjälpa mig i vardagen och de hjälpte mig att få skyddade personuppgifter. Men framför allt fick jag tusentals timmar terapi, för hon som hjälpte mig visade sig vara den bästa sortens terapeut.

Den tro jag fann som barn genom den där glastavlan, den bär mig än. Jag är övertygad om att Gud såg min utsatthet från första övergreppet till det sista och att Gud ville ett annat liv för mig. Varför jag fick vänta så länge på att bli fri vet jag inte, men jag är helt säker på att det var Gud som gav mig modet att förändra mitt liv och att Gud själv handplockade alla mina hjälpare som jag behövde för att bli fri. Det är mer än en slump att jag fann rätt människor i rätt tid.

Idag lever jag ett hyggligt bra liv. Jag har jobbat mig igenom mitt trauma med hjälp av den tuffa EMDR-terapin som jag har fått av min terapeut. Utan terapi hade jag nog inte överlevt, det är tack vare den som jag har kunnat återerövrat mitt liv och läka de flesta såren i min själ. Idag är jag stolt över vem jag är och vad jag har åstadkommit med mitt liv. Jag är den enda i min familj som har en högskoleutbildning att vifta med. Jag bor i en schyst hyreslägenhet i en Stockholmsförort, tja i alla fall om man bortser från att den är sjukt kall och dragig på vinterhalvåret. Jag har mina drömmars drömjobb; förskollärare, på bästa sortens förskola i en förort bortanför min. Och jag mår bra, för det mesta. Jag dippar precis som alla andra såklart, men jag har ett bra liv. Jag har två odlingslotter som jag odlar i och vänner att hänga med. Jag bygger relationer med människor och försöker hjälpa dem som behöver hjälp. Jag berättar min livshistoria med förhoppningen om att den en dag skall göra skillnad, i någon annans liv. Kanske kan min livsberättelse ingjuta mod i någon annan, så de vågar berätta och kan bli fria från övergrepp och förtryck. Kanske kan min berättelse bidra till att just Du vågar vara den som hjälper en annan människa fri...

Livserfarenhet

Jag har under perioden november 2014 till januari 2015 erövrat en ny sorts livserfarenhet som har förändrat hela mitt liv. Allt började i och med en hotfull situation på min arbetsplats som i sin tur utlöste ett stresspåslag, det stresspåslaget tvingade fram en förändring av mitt liv. Jag var tvungen att korrigera mitt sätt att leva, återigen utmana mina gamla reaktionsmönster och möta mina rädslor. Lyckligtvis behövde jag inte lösa den här kaosperioden i mitt liv på egen hand. Jag fick stöd och hjälp av min chef, företagshälsovården, vänner och bonusfamiljer. Den process som jag gick igenom under sju intensiva terapiveckor, lärde mig otroligt mycket om mig själv och jag tog stora kliv mot ett friare liv på många plan.

Min krishanterare under processen hette Krister och var bästa sortens psykolog: trevlig, lyhörd, utmanande och talade på ett språk som jag kunde relatera till känslomässigt och rent intellektuellt. Vi var en bra matchning!

Jag lärde mig om hur mitt förflutna fortfarande styr mitt nu och påverkar mina reaktionsmönster. Jag fick verktyg för att hantera och motverka dessa automatiserade reaktionsmönster.

Fiskbensmetoden var den första metoden som jag lärde mig.

Den metoden går ut på att man lyfter ut ett problemområde, i mitt fall tittade vi på rubriken: Ansvar. Det är ett problem för mig att jag känner så stort ansvar och att jag tar för mycket ansvar. Ett område som jag var helt blockerad att arbeta med innan jag fick den här metoden. I huvudet på fisken skriver man in problemet man vill jobba med, i mitt fall ansvar. På fiskbenen skriver man olika exempel på vad problemet består av, i mitt fall var det saker som 45 sekundersregeln, att göra andras jobb, att jag erbjuder mig att göra saker för att inte belasta andra, handla grejer, planering och struktur mm. När problemet har benats ut, var det lättare för mig att se att det faktiskt fanns saker som jag kunde förändra och därigenom minska min stress. Det är svårt att göra något åt " jag tar för mycket ansvar" men när jag kunde plocka ut små saker som: 45 sekundersregeln, gå och handla saker, bara göra mina arbetsuppgifter mm. ja då gick det ju att minska stressfaktorerna. Jag lärde mig att det var möjligt att förändra mitt liv och må bättre.

När man har fyllt i ett "fiskben" går man vidare till "diagram analysen". Där för man in de olika fiskbenen i de olika rutorna, de sakerna som hamnar på minussidan behöver man inte ägna så mycket tid åt i ett inledande skeende, utan de är sakerna på plussidan som man skall titta på främst och förändra. Och då framför allt rutan "Svårt att ta itu med, men ger mycket bra/bra stressreducering". Det var en bra metod för mig att att ta reda på vart jag skulle börja, vad jag skulle ta itu med först liksom för att få ut mest stressreducering. Men det var verkligen inte en lätt process för mig, det drog fram mycket ångest ur min själ att försöka förändra och rucka på dessa inlärda beteenden. Men fantastiska Krister klarade av att härbärgera min ångest och rädsla. Han klarade av att leda mig ut ur min rädsla och se möjligheterna, under hela den här förändringsfasen av mitt liv.

ABC-Metoden, lärde jag mig mest av en slump. Krister och jag fick extra tid av HRM och kunde fördjupa min process att stressreducera mitt arbetsliv (och privatliv, de hänger ju liksom ihop). Det var en metod som hjälpte mig att förstå mig själv och mina reaktionsmönster, helt på egen hand. Jag har alltid fått väldigt bra hjälp av mina fantastiska terapeuter när det gäller att förstå mig själv och varför jag reagerar som jag gör. Men nu kunde jag själv se sambanden. Jag använder ABC-metoden så ofta som jag behöver. A står för Aktivator, dvs. den händelse som sätter igång ett beteende, B står för Beteende, dvs. allt man gör och säger, C står för Concequenses (Konsekvenser) dvs. det som följer på ett beteende och antingen uppmuntrar beteendet eller får beteendet att avta. Man börjar med att skriva ner ett beteende som man vill förändra och skriver ner det i B kolumnen. Sedan tar man reda på vad det är som aktiverar det beteendet, och skriver in det i A kolumnen. Slutligen tittar man på vad konsekvenserna blir, antingen man fortsätter som vanligt eller om man väljer att förändra beteendet och när man har skrivit ner det i C kolumnen gör man ett val. Kanske det svåraste valet man kommer att göra, för det är inte enkelt att förändra sitt liv och rucka på inlärda reaktionsmönster och vanor.

För mig var processen som jag fick göra på Feel Good företagshälsovård tillsammans med Krister min räddning, både privat och arbetslivsmässigt. Jag investerade jättemycket tid, kraft och energi på att verkligen försöka förändra mitt liv, för att jag är värd det. Idag lever jag ett annat liv, ett liv där balansen är upprättad mellan arbete och fritid, där båda delarna är lika viktiga. Jag är glad att min chef och arbetsgivare gav mig den här möjligheten och att jag fann modet inom mig själv att verkligen förändra mitt sätt att leva. Nu orkar jag ha fritid igen, schemalagd träning och olika sorters kreativitets utövande. Som att lära Krister, bästa sortens psykolog, att luffarslöjda. Konstaterade glatt att han var den sortens slöjdare som var lätt att handleda, men som inte kunde slöjda och prata samtidigt så han har lite att lära...