fredag, november 28, 2008

A secret to you...

Inser plötsligt att det verkar bli mycket film på den här bloggen och det kan ju bero på flera olika saker. Antingen är jag inte den där värsting bloggaren som jag (ibland) tror mig vara. Eller så påverkar min brist på kabel Tv mig, så till den milda grad, att jag desperat kastar mig ut i cyberrymden och låter mig hänföras av första bästa rörliga bild. Eller så är det bara så enkelt att vissa saker bara måste sägas och då gör YouTube det så mycket bättre, än vad jag någonsin skulle klara av att pränta ner på egen hand. Nåja, vad filmtätheten än beror på hittade jag filmen "The sectet to you" på www.andrumforum.se, ett stödforum för överlevare av sexuella övergrepp, som hade den filmen länkad i en av sina trådar. Och trots att det ligger en hel del dolda filosofier bakom orden i den här filmen, (som jag vid en närmare granskning vet att jag inte skulle hålla med om), så fick filmen mig endå att tänka till om livet. Den fick mig att tänka på hur jag ser på livet och vad jag värdesätter. Jag tar så mycket förgivet hela tiden, vill ha så mycket, strävar efter så mycket... Man kan ju lätt tro att någon som varit utsatt för övergrepp som mig och tagit sig ur det, har en djupare syn på livet och vad som är viktigt. Och kanske är det så till en viss del. Men endå, jag tar så mycket för givet och ser gärna bara mina tillkorta kommanden och det jag tycker mig sakna, istället för att se vad jag har och vad som är viktigt. Idag fick jag tillexempel veta att en vän till mig, som också är en överlevare, har drabbats av en kronisk sjukdom av det allvarliga slaget. Och det förändrar också perspektivet, livet är så flyktigt ibland, så oförutsägbart, så obegripligt och så orättvist. Jag tycker ibland att det ligger så mycket i uttrycket "att leva i nuet" och att ta vara på tiden, men lever jag så i allmänhet? Jag tror inte att jag gör det, i alla fall inte fullt ut. När man lever med sviterna efter ett liv med övergrepp, måste man till viss del leva en dag i taget på grund av minnen, back flash, ångest och dåligt mående, men tar jag vara på allt det vackra runt omkring? Ser jag alltid glädjen? Hör jag alltid fågelsången? Jag tror nämligen att det ofta är i det lilla och obetydliga, som man finner den största livskraften. Så frågan är: Tar jag mig tid att stanna upp och se mig omkring? Gör du det? För jag tror att om vi gör det, infinner sig livskraften på ett helt annat sätt och våra gråa dagar blir mindre gråa. Filmen ger, trots sin filosofi, perspektiv på livet tycker jag. Kanske kan det vara värt att stanna upp i 2 minuter och 35 sekunder för att se filmen...Kanske förändras vårt perspektiv...Kanske förändras vår syn på livet...Kanske går filmen bara obemärkt förbi, men då slösade vi bara 2 minuter och 35 sekunder av vårt liv och det är ju inte hela världen, när allt kommer omkring...

tisdag, november 25, 2008

Good Touch!

Under hela hösten sprang diverse upprörda representanter från hyresgästföreningen runt i mitt bostadsområde. De viftade med den ena efter den andra protestlistan, delade ut röda tygbanderoller att hänga ut genom fönstren, anordnade protestmöten och protestmarscher till stadshuset, allt för att försöka få regeringen att stoppa Familjebostäders ut-försäljning av just vårt bostadsområde. Under hela hösten gjorde jag nästan inget annat än att reta mig på dessa representanter. De hade nämligen en viss irriterande benägenhet att alltid ringa på, under bästa kabel Tv sändning (som ekonomiskt nog ingick i hyran, sedan det analoga nätet släcktes ner.) Jag vägrade naturligtvis att skriva på alla dessa fåniga protestlistor de sprang runt med. Det spelade ingen roll hur många olika argument hyresgäst-förenings-representanterna pressade fram, jag sa blankt nej varje gång! Jag ansåg nämligen att det inte spelar någon som helst roll vem som äger mitt hyreshus, så länge jag kan ringa vaktmästaren så fort min kran droppar och elementen tjärvar. Det var i alla fall vad jag trodde då. Nu i efterhand ångrar jag bittert att jag inte skrev under varenda protestlapp, för kanske hade just min namnunderskrift tvingat Familjebostäder att behålla sina hyreshus, i just mitt bostadsområde.

Mitt nya bostadsbolag, blåste mig nämligen på mitt gratis-kabel-Tv-utbud här om dagen! Det är ju omöjligt att tillfredsställa sitt flipp-behov mellan enbart kanal 1, 2 och 4. Det förstår ju vem som helst, utom mitt nya bostadsbolag förstås! Det är upprörande! Man borde inte få göra så mot sina hyresgäster, när man är ett stort och starkt bostadsbolag! Ja, ja, jag vet att man kan betala för att få tillbaka kanalerna, men att betala för något som förrut var gratis bär ju emot, eller hur? I brist på Kabelkanaler att flippa runt på, tvingades jag ta mig an YouTubes utbud. Och då när jag flippade runt som bäst, stötte jag på "Good Touch!" En otroligt söt film med engelsk text, som lär barn vad en bra beröring är för något och vad de kan göra för att skydda sig mot övergrepp. Så kanske var det tur ändå att jag inte skrev under några fåniga protestlistor, för då hade jag kanske aldrig hittat den här filmen?! Offra gärna 10 minuter av Ditt liv för att se filmen, Du kanske lär Dig något nytt som Du kan lära ut till något barn som Du känner. Vilket i sin tur kan leda till att ett barn räddas från att utsättas för övergrepp. Du förstår väl att det är välinvesterade 10 minuter av ditt liv,va?!


fredag, november 21, 2008

Till minne av Edessa...

tisdag, november 18, 2008

Concrete Angle a song by Martina Mcbride

She walks to school with the lunch she packed
Nobody knows what she's holdin' back
Wearin the same dress she wore yesterday
She hides the bruises with linen and lace
The teacher wonders but she doesn't ask
It's hard to see the pain behind the mask
Bearing the burden of a secret storm
Sometimes she wishes she was never born

Through the wind and the rain
She stands hard as a stone
In a world that she can't rise above
But her dreams give her wings
And she flies to a place where she's loved
Concrete Angel

Somebody cries in the middle of the night
The neighbors hear, but they turn out the lights
A fragile soul caught in the hands of fate
When morning comes it'll be too late

Through the wind and the rain
She stands hard as a stone
In a world that she can't rise above
But her dreams give her wings
And she flies to a place where she's loved
Concrete Angel

A statue stands in a shaded place
An angel girl with an upturned face
A name is written on a polished rock
A broken heart that the world forgot

Through the wind and the rain
She stands hard as a stone
In a world that she can't rise above
But her dreams give her wings
And she flies to a place where she's loved
Concrete Angel

måndag, november 17, 2008

När jag vaknade var det mörkt ute!

När jag vaknade var det fortfarande mörkt ute. Jag satte mig upp och tittade ut genom fönstret. De många stjärnorna var utspridda över himlen i fantastiska stjärnbildsmönster och lyste upp den annars djupmörka natthimlen. När jag var liten brukade ofta förundras och fascineras av stjärnornas förmåga att undantränga mörkret. Redan innan jag hade hunnit fylla fyra år, hade jag stor erfarenhet av mörker. Jag föddes nämligen in i en disfunktionell familj som var oförmögen att älska. Jag kände aldrig riktigt att jag hörde hemma där och var ofta rädd. Jag var en tyst och lite udda flicka när jag var liten. Jag kände mig udda i alla fall. Jag stack ut på mitt tysta vis, inget konkret men ändå avvikande. De vuxna på förskolan pratade och diskuterade med varandra, om vad det var som gjorde mig så tyst och avskärmad. Jag hade ju allt man kunde önska sig: välutbildade föräldrar, bodde i villa och var ledig alla somrar och lov. Ingen tänkte på att fråga mig, en fyraåring. Jag visste mycket väl vad det var som gjorde mig så tyst och avskärmad. Men vem vill egentligen lyssna till rösten av en rädd liten flicka? I brist på andra lösningar, placerades jag på en annan avdelning med färre barn. Där arbetade Louise och Roland eller "Rolle" som han kallades av oss ungar. De hakade inte upp sig på att jag inte ville leka i dockvrån, som de andra vuxna på förskolan hade gjort. Eller att jag bara lekte med killar, ville klättra i träd, snickra och bygga trädkojor. Det var plötsligt helt okey. Rolle och Louise gjorde allt det där med oss ungar. Det kändes att Rolle och Louise såg oss och var intresserade.

Under en av Rolles och mina sagostunder ihop, lyfte han försiktigt upp mig i sitt knä. Jag började streta emot det värsta jag kunde, jag skrek och slog för att komma loss. Rolle släppte inte taget om mig och jag kunde för första gången i mitt liv slappna av och ta emot. Det var då jag förstod. Jag hade, utan att märka det själv, släpp in någon i min tysta avskärmade värld. Jag visste i den stunden, att Rolle hade genomskådat min tystnad. Rolle och senare också Louise såg, det de andra vuxna på förskolan aldrig förmådde att ta in, att min tystnad egentligen var ett högljutt rop efter kärlek. På förskolan, hos Louise och Rolle, fick jag det jag aldrig fann där hemma: den villkorslösa kärleken, människovärdet, uppmuntran och den starka framtidstron. Efter den dagen satt jag ofta i deras knä och lyssnade på sagor. Sagor, där det goda alltid besegrade det onda och jag fick hopp för framtiden igen. Mitt mörker blev aldrig lika mörkt igen efter den dagen. Louise och Rolle, lyste upp mitt liv och blev de första "stjärnorna" i mitt mörker. Senare i livet skulle jag få en hel stjärnhimmel, men det visste jag inte då, när jag bara var fyra år.

Ty, med samma kraft som enda stjärna lyser upp och förändrar det mörkaste mörker, kan en människas villkorslösa kärlek lysa upp och förändra en annan människas liv och situation. Jag vill vara ett ljus i någons annans mörker, vill du?