Morsdag

Morsdag är en dag då många fina mammor firas. Det är en glädjehögtid för familjen. Handeln blomstrar. Ett och annat handskrivet kort dimper ner hos åldrande mödrar som leende ställer korten på köksbordet.

Men så finns det också söner och döttrar som har en mamma som är ondskan personifierad. De står utanför dagens firande. Exkluderade från det kollektiva. De är dömda till utanförskap och ensamhet en sådan här dag. Eller kanske är det en dom, de lägger på sig själva? Att känna sig exkluderad från normen kan vara både sorgset och skamfyllt. Alla barn vill innerst inne vara som alla andra och leva i glädjeruset och det kollektiva firandet av en fin mamma. Det är en sorg när ens verklighet inte speglar normen, när ens mamma är oförmögen att älska. Det är en sorg att erkänna att man är son eller dotter till en mamma som inte är värd att firas på morsdag. Och det är smärtsamt att erkänna det för sig själv. Ofta lägger man skamkänslor på sig själv, blir självdestruktiv och anklagar sig själv för att vara omöjlig att älska. Man söker förklaringar hos sig själv på varför ens mamma är ond. Ofta är man redan så sabbad att man finner svar och förklaringar hos sig själv: "Om jag bara hade, om jag inte hade sagt- då hade mamma..." Till Dig som känner och tänker så, vill jag bara säga att felet och svaren hittar Du aldrig inom Dig. Hur mycket Du än söker inom Dig själv, hittar Du bara de lögner som har planterats där av ondsinta förövare. Du har rätt att lägga skamen, skulden, ansvaret där den hör hemma. Det är aldrig ett barns fel om en mamma är ond. Du kanske undrar hur jag kan vara så säker? Jag har en gång känt som Du och lagt skulden på mig själv, kämpat förtvivlat för att få mamma att visa mig kärlek. Jag har hatat mig själv, föraktat mig själv för att jag var ett sådant omöjligt barn att älska. Men jag har också haft turen och välsignelsen att träffa på människor som har lärt mig sanningen om mig själv. Jag är allt igenom älskvärd och värdefull, alla andra känslor är lögner som förövare och min egen mamma planterat i mitt inre.

Som vuxen har jag valt nya personer att känna tillhörighet med. För tillhörighet är viktigt, i alla fall för mig. Jag har valt människor som älskar mig villkorslöst, människor som stöder mitt läkande och uppmuntrar mig att växa! De banden är faktiskt starkare än blodsband.

Backspegel 2015

Min allmänna känsla inför sammanfattningen av året, var att 2015 var ett ganska svårt och tufft år. Men efter att ha skrivit 2015 års backspegel, så kan jag konstatera att året visserligen inte har varit någon framgångssaga, men inte heller det katastrof år som jag först trodde. Många saker stal energi som: arvskifte, jobbiga möten, stresspåslag på jobbet och trötthet. Det hade kunnat gått åt skogen, men som tur var så fanns det ju gott om saker som vägde upp det negativa och tunga. Lärde känna Mia, Tina och Michaela mera under året, vänskaper som gav energi och glädje. Sommarsemestern var galet intensiv, men wow vilken resa det var! Monthly Makers projektet höll min kreativitet igång, liksom glaskursen och keramikkursen.  Det var inget pjåkigt år så här i efterhand!

BACKSPEGEL 2015

31/12 Nyåret firades in i Södertälje hos finaste sortens vän tillsammans med två lika fina vänner. Godaste champinjonrisotton serverades tillsammans med kyckling inlindad i lufttorkad skinka. Till efterrätt åt vi cheesecake med bärkompott. Förväntningar inför 2016 delades.

30/12 Speldag hemma hos Tea. Eftermiddagen inleddes med ungsstekt Röding/Fjällöring med kokt potatis och hjortronsås, följt av spelen: Niagarafallet, Rödatråden och frågespelet MIG.

29-30/12 "Röja-i-hemmet-dagarna" gick av stapeln och dammsugaren rymdes äntligen i städskåpet igen efter att ha varit utanför bostadsmarknaden i två långa år.

29/12 Vinterpromenad i Alby med finaste sortens vän och kameran i högsta hugg. Vid Arlanda, på väg hem från Dalarna den 28:e kom den första snön.

24/12 Julafton klockan 19.00. Det årliga ljuset tändes för alla ensamma, utsatta offer och överlevare. Tanke och bön förenades med en önskan om trygghet och frid för alla.

23-28/12 Årets julresa med familjen gick till Dalarna och Bjurs, allt enligt traditionen. God mat, lagomt mycket gnissel och gnabb, bordsgemenskap, stiftgårdslunch, kyrkobesök, kattmys, vackra fotovyer, lite tårar, mycket glädje, "sms-förlåt", filmnätter med bonussyrran, lite för mycket förkylningsastma och så julklappar och gran förstås. En alldeles fin jul med andra ord.

21/12 20-års jubileum för det traditions tyngda pepparkaksbaket med familjen Axelsson. Tänk vad tiden går.

20/12 Lars-Göran predikade en sista gång som anställd pastor i Folkungakyrkan, om vad hoppet i Jesus leder till. Lunchhäng på Söder och "This is Christmas" konsert tillsammans med Hillsong Church och finaste vännerna. Kramade Anna i publikhavet!

17/12 Afterwork med Ingrid och Mia på trevlig restaurang.

12/12 Julbord på Flottsbro tillsammans med familjerna Svensson. Sillen var julbordets vinnare och de vackra desserterna.

9/12 Fantastiska Jan borrade och satte upp krok i taket för min nya egentillverkade lampa.

6/12 Var på Cirkus och såg Kristina från Duvemåla tillsammans med Tant Elisabet. En mycket trevlig kväll och en väldigt fin födelsedagspresent!

5/12 Bakade mängder av pepparkakor tillsammans med Tina och Mia. Vi hade fler pepparkaksformar än vad bordets storlek tillät. Det var fantastiskt komiskt.

4/12 Sista keramikkurstillfället för den här terminen. Tog hem min blomkruka "Mistral" och planterade en blå amaryllis i den. Den blev senare en av julklapparna.

1/12 Botkyrka bjöd på halvdan vinterfest med matlåda, på bästa födelsedagstiden. Kompisar skickade födelsedags sms och så födelsedagsfikade jag hemma hos Axelssons.

27/11 Jag köpte mig en hembygdsdräkt från Norrbotten på Blocket. 5 års letande var över!

16-29/11 November månad var den stora sjukdoms månaden. Drog på mig förkylning efter förkylning med astma som följdsjukdom. Men när jag tillfrisknade sydde jag nya julgardiner till köket och satte upp en orangefärgad "kompis-tavel-vägg", i sovdelen av vardagsrummet.

17/11 Fick veta att jag var en av fem kollegor som får åka till Reggio i Italien på studieresa! Wow vilken glädje, mitt i sjukdomsperioden!

7/11 Den stora Paltkokardagen med kollegorna Ingrid och Mia!

6/11 Vann över Tina i Skip-bo!

2-6/11 Förkylningsvecka, var helt orkeslös och eländig. Orkade ingenting, tur att jag har många DVD filmer...

30/10 Janne i kyrkan begravdes. Jag minns honom som välkomnande och öppenhjärtig, en härlig personlighet.

30/10 Inflyttningsfest hos min vän. Glad att dela kvällen med vänner kring livssteg och mod. Det var en viktig och fin kväll.

23-25/10 How people grow helg med Lotta, Tea och Tina i mysigaste sommarhuset i Trosa. En helg av bordsgemenskap, växt, relationsbyggande, bön, bokläsning, promenader och god mat.

22/10 Jokkmokksdagarna i Huddinge, köpte årsförbrukning på glödkakor, fjällröding och renkött.

16/10 Träffade äntligen Chris igen, ett viktigt möte och härligt att återse henne. Behövde få återta min historia och samla ihop lösa trådar.

å2/10 Gerd och Göte var i stan. Vi spenderade det mesta av dagen på Fotografiska och åt lunch på deras restaurang. Utställningen: "Där barn sover" var så stark och skildrade barn på flykt undan krig och IS. Bytte keramikmuggar mot middag i Gamla Stan. En fantastisk dag, men det blåste iskallt!

25-27/9 Betonggjutarhelg och kattmys på Dalarö tillsammans med Mia på hennes lantställe. En fantastisk helg och välbehövlig vila från stress och arbetsbörda på jobbet.

18/9 Uppsaladag med Tea med stadsbiblioteksbesök och shopping. Köpte hörlurar och lyssnade på talboken Eragon mest hela dagen!

4-6/9 Besökte Roine och Marice i deras sommarstuga. Filmkvällar, marknader, regn och god mat sammanfattar helgen.

29/8 Speldag och retreat på Åland med Tina och Tea. Solen sken värmande, samtalen gick på djupet och livet delades med varandra under bön och Bibelläsning, tjärtabletter, lakrits och sisu köptes in, Rummy spelades och många skratt hördes under dagen.

22/8 Bröllopsdag och fest för Per och Emma. Storslagen buffé och trevligt sällskap.

20/8 Har bott i Stockholm i 20 år. Missade att fira detta storslagna. :)

10/8 Allas älskade katt Mistral fick somna in idag. Älskade den katten. Hon var verkligen speciell och kände alltid på sig när man behövde henne. Finare katt har aldrig funnits.

9/8 Elfsborg spelar match och vi var där, Lars-Göran, Anna och jag. Satt och messade med motståndarlagets största fans, bästa sortens kollega på jobbet (som var där med sin familj). Matchen slutade oavgjort, så vi kunde obesvärat prata med varandra på jobbet måndagen där på.

7/8-15/7 Spanienresan med bästa resesällskapet Kalle. Vi passerade och såg fantastiska städer, byar och natrureservat: Madrid, Avila, Salamanca, Porto, Santiago, Pontevedra, Cies, A Coruna, Lugo, Navia, Ariondas, Europatopparna med bergen, sjöarna och kossorna, Santanter, Altamira Comillias, San Sebastian och cykelloppet Classica San Sebastial, Pamplona och tillbaka till Madrid. En lång men fantastisk resa, bitvis lite varmt och regnigt vid badorterna.

3/4 One Life konserten, jag delade min livsberättelse där både i ord och genom min konst. Grym dag! Min väninna Cissi kom från Uppsala och besökte mig i samband med konserten.

8-13/7 Församlingsläger på Näset med Folkungakyrkan. Regnigt, kreativt, gemenskapsbyggande, roligt, mysigt och alldeles, alldeles underbart. Badade mycket trots regnet och kylan i sjön. Bodde gjorde jag hemma hos Tinas trevliga familj i Falun. En extranatt spenderades med hennes fina familj och jag lärde mig spela Skip-bo. Bilresan hem till stan gick via ett varv runt Siljan och ett besök på dollar store.

3-5/7 Terapi helg hos bästa terapeuten i världen.

2/7 Afterwork med trevligaste kollegorna

1/7 Fika hemma hos mig med Slöjd-Lotta, mysigaste fikat i år.

19-20/6 Teahäng pga regn och bristande ork firades den traditionstyngda midsommaraftonen inomhus över flertalet brädspel och god mat. Dagen efter började okristligt tidigt med en färd till Torpkonferensen, där vi hakade ihop med Tina. Bästa missionsmötet på länge hanns med innan lunch och seminariumtid.

12/6 Tea 40 år. Fantastisk meny, bästa sällskapet,  trevligaste festen ever och bästa bönen...

8-10/6 Ågesta folkhögskola och rakukurs, tillsammans med ett härligt gäng elever och bästa sortens lärare och mysigaste husmodern. Träffade min bror och livet kraschade liksom en hare som raserade hela min värld. Bästa keramikfröken Anne skrapade ihop resterna av mig, skickade ut mig för att köpa glass och livet kunde återgå till det normala igen. Fick med mig massor av fina minnen och saker från kursen.

9/5 EFKs årskonferens.


28/3 Crafternoon-tea, ett kreativt teparty med cupcakes och trevligaste sortens vänner. :)

1/3- 26/2 Gerd 50 år. Bodde på hotell och åt godaste frukostbuffén varje morgon och hängde sedan med Ger, familjen och förkyld Göte. Födelsedagsfirandet gick i engelsk ton med afternoon tea och middag på kulturens hus.

29/1 Sista Feelgood samtalet med Christer. Lärde ut luffarslöjd och sammanfattade samtalen för Eva. Det var ett viktigt möte och enastående roligt att slöjda ihop med en psykolog. Han var mycket tapper!

16/1 Big bang theory dag med Tea. Kunde inte varit en bättre dag, bjöd hem Tina för att spela spel på kvällen och dela sparrispizzans succé med oss.

15/1 Firade bästa bonussyrrans födelsedag, 19 år obegripligt vad tiden går.

9/1 Spontanslöjd med Fia på Suptopia. Fantastiskt trevligt varje gång. Önskar bara att det skedde oftare.

2/1 Palle begravdes. Inte alls så tokigt.

31/1 Nyår firades med vänner i Alby. God mat, twist och nyårsdikt från skansen och såklart storslaget gratisfyrverkeri i förorten.

Mistral, allas fina katt, har somnat in...

Idag förlorade världen en av de största. Jag älskade henne som bara en människa kan älska en liten spinnande katt. Mistral var en katt utöver det vanliga. Hon var unik. Hon älskade tillbaka. Hon var aldrig så kelig som när hon kände att jag inte mådde bra. När ångesten bankade och hopplösheten härjade i min själ, då hoppade hon alltid upp på min mage och trampade med sina tassar och lät mig klappa henne så länge jag ville. När kvällen kom brukade Mistral ta en sväng förbi mitt rum och kolla läget, hon hade koll på när jag behövde henne. De nätter hon kände av min ångest, så lämnade hon inte min säng på hela natten. Hon vakade över mig när jag sov. När jag mådde bra föredrog hon oftast sin älskade matte. Så på så sätt var hon en mycket klok katt.

Idag slutade hennes hjärta slå. Jag är så ledsen för det, trots att Mistral aldrig var min katt. Eller kanske var hon det. Min vän Alva skrev på sitt avskedskort till Mistral att hon var "allas fina katt". Och när jag tänker vidare på saken såg nog Mistral så på sig själv. Mistral var nämligen en katt som var älskad av många och hon älskade alltid tillbaka. Hon berörde och förändrade mångas liv. Hon saknas mig. 

Allas vår älskade katt Mistral

Nu har Lillkanin fått lämna frysen.

Begravningsdag av Lillkanin, 2013-08-12

Lillkanins sista dag.

Jag köpte Lillkanin för att själv få kraft att leva. Hon hjälpte mig med det. Hon blev aldrig den tama typen av kanin, men det var inte hennes fel. Jag var för rädd och mådde för dåligt för att orka hålla på med henne, som man ska göra när kaniner är små. Jag mindes mina egna trauman för mycket helt enkelt. När Lillkanin inte ville bli hållen och sprattlade, blev jag skräckslagen och släppte henne fri. Jag kunde inte skilja på hennes och min egen panik, över att vara fasthållen mot min vilja. Så hon blev den söta sortens kanin, som var nöjdast om hon fick sköta sig själv, fast mat ville hon ha förstås. Hon föredrog sin zooaffärs fröblandning och var missnöjd om hon fick mindre än en deciliter, så en matsked om dagen var inte att tänka på trots zooaffärens råd där om. Hon älskade kryddväxter, morötter, äpplen och broccoli, när hon fick det att mumsa på fick jag alltid klappa min Lillkanin. En gång kröp hon till och med in i matkassen, som jag lite slarvigt glömt bort att jag ställt i min hall och åt upp nästan ett helt broccolihuvud.

Hon tog hela min hall i besittning och var mycket irriterad om jag dristade mig till att gå in där, för att hämta något eller för att gå på toaletten. Fast på senare år var det just vid dessa toalettbesök, som hon visade att hon ville bli klappad. När hon skuttade fram till högra hörnet av mattan, då visste jag att jag skulle få klappa och gosa med min kanin. Tapeten i hallen älskade hon att bita i och dra sönder, hon missade inte ett enda tillfälle att äta sig mätt på tapetpapper. En gång käkade hon nästan upp alla pusselbitarna från mitt julklapps pussel (som jag hade glömt i hallen), hon älskade uppenbarligen smaken av pappersmassa. Att gnaga var liksom hennes grej, som till exempel hallmattan, den åt hon med eltejp och allt. Under sin livstid käkade hon faktiskt upp fyra hela dörrmattor från Ikea.

Sommarvistelsen i uteburen brukade vara från maj till oktober, ibland flyttade hon inte in i lägenheten förrän snön kom. Lillkanin älskade sin sommarvistelse så mycket att hon brukade skutta till av glädje, som kalvarna gör på våren när de får komma ut på grönbetet. Hon åt upp en hel bur, gnagde sönder den totalt. De sista två somrarna spenderade hon i en rejäl bur, som var näst intill obitbar (men hon var ju inte den sortens kanin som gav sig i första taget, så hon gjorde sina tappra försök). Hon var inte särskilt rymningsbenägen min kanin, men ett år lärde hon sig att skutta högt och plötsligt provade hon att ta språnget över buren ut i friheten. Det var på tiden då hon var ung och pigg och sprang fort som ett jehu. Vi fångade in henne till sist med hjälp av en fjärilshåv. En annan gång rymde hon till en äng 500 meter från buren, vi fick jaga henne genom radhusområdets trädgårdar och klockan var långt efter midnatt. Till slut tröttade vi ut henne och hon fångades in av min pastors stora, trygga händer. När hon hade blivit rätt så många år kom hon på att tassarna var till för att gräva hål i gräsmattan, till radhusägarinnans förtret. En dag tog vi henne på bar gärning och då stack bara svanstippen ut ur hålet och jorden flög åt alla håll. Hon var inte helt nöjd med åtgärden att bli utdragen ur hålet och satt i buren. Och så hon såg ut! Min vita kanin var helt brun och täckt av jord och gräs. Hon såg för rolig ut. Hon fick smak för det där med att gräva på en gång, gräsmattan har idag sina ojämnheter lite varstans efter hennes framfart.

Jag anade, redan när jag släppte ut henne i sommarburen i år, att det här skulle bli hennes sista sommar. Hon var aldrig så där sprättande lycklig som hon brukade vara. Hon tog det mycket lugnare, skuttade runt mindre, vilade mer, satt i buren mer och hängde i skuggan mer. Men jag såg att hon trivdes, det gjorde jag, för hon låg så där på sidan och kisade med ögonen som hon brukade göra, när hon myste som bäst. Och till sist kom dagen, då det var min tur att hjälpa Lillkanin. Hon låg och vilade hjälplöst matt i gräset och jag såg att det var dags. Hon orkade inte ens blinka och vifta bort flugorna som satt i hennes ögon. Då vet man. Jag tror hon ville det själv också, det syntes i hennes ögon på något sätt. Jag är glad för att jag hann hem i tid. Jag tror att hon väntade med att dö, tills jag kom hem igen från semestern. Hon skötte sig exemplariskt den dagen och lät mig ta hand om henne. Hon var aldrig rädd eller arg, utan lät sig lyftas upp och läggas i sin resebur. Hon fick ligga på en handduk och såg ut att ha det bekvämt. Hon blev lugn nästan på en gång, andningen blev mindre snabb och det var säkert skönt för henne att slippa flugorna. Bästa sortens vän gjorde ändringar i sina planer och hjälpte mig ta henne till djursjukhuset. Hon fick en sådan lugn och fin död. Veterinärerna var så försiktiga och fina mot henne och mot mig. Lillkanin fick somna in till mina lugna smekningar över öronen och hon gnisslade tänder, som kaniner gör när de njuter. Sedan somnade hon av medicinen och märkte aldrig när hennes hjärta slutade att slå, tio i ett den 27 juli, 2013.

Jag är så glad för de år som vi fick ihop och så ledsen på samma gång, för att hon inte längre finns hos mig och skuttar omkring på gröna gräset, som hon älskade så mycket. Elanor, som min kanin hette, fick nio och ett halvt lyckliga år i livet. Det är ett långt liv för en liten kanin, så jag är rätt säker på att jag var en good enough matte till min älskade lillkanin.

Min Helena

När jag vaknat upp från sorgen efter min goda vän, kan jag se hur mycket hon har betytt för mig genom åren vi känt varandra. Vilken tomhet hon lämnade efter sig. Hennes och min livstråd korsade varandras, för att hon skulle rädda mitt liv. Det är så det känns för mig. Det är sorg och glädje bakom de orden. Helena älskade mig mycket, alltid och rakt igenom, vi var bästa sortens vänner! Det sägs att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för en vän. Hon gav inte "sitt liv" bokstavligt för att rädda mig, men hon räddade mig. Hennes mod gjorde att jag idag kan ha ett rikt liv, fritt från övergrepp. Vi gjorde det tillsammans, Helena och jag. Nu är hon borta, jag får aldrig höra hennes röst igen annat än som en viskning i mitt hjärta. Det är där hon bor nu. Det var rätt att lämna det verkliga livet nu, sa hon. Vi grät båda två! Det gör ont att ta farväl av vänner man tycker om, även då det är rätt på alla sätt och vis!

Jag kommer alltid (om jag inte blir alltför dement) att minnas min Helena, den bästa vän jag haft! Jag har kvar alla minnen, skrivna uppmuntrande ord, hennes och mina favorit filmer och saker som påminner om allt som var Helena. En dag så gör det inte ont längre, jag vet det för jag har varit med förut. Det kommer bli bra det här. "Det jag vet" som Helena skulle ha sagt! Men just nu är det mest gråt jag känner, sorg efter en vän som gått vidare och lever kvar i mitt inre. Tack Helena för åren vi fick ihop, för all hjälp Du gav mig och för Ditt mod som gav mig styrkan att leva!

Sista Gudstjänsten i Elim

Pampig lovsång, kyrkan full med folk precis som det skall vara. Nu är sista gudstjänsten i Elimkyrkan firad, sorgligt och roligt på samma gång. Tråkigt att lämna byggnaden där så mycker roligt har skett , men roligt att snart få flytta in i Folkkungakyrkan där nya äventyr skall komma till.

Ett nytt steg i livet

Den 10 december, sa jag upp mig från mitt jobb. Det har jag aldrig gjort förut, det känns omtumlande och väldigt bra på samma gång. Det är ett beslut som har mognat fram sedan en tid tillbaka och jag är glad för att jag har tagit det här steget, för jag tror att det är det bästa för mig. Och i förlängningen också det som är bäst för min arbetsplats.

När jag började på mitt jobb var jag en ganska skör människa. Jag kom dit efter en långtidssjukskrivning och med mig hade jag en ryggsäck med massa negativa erfarenheter, misslyckanden och trauman från min uppväxt, men min nya arbetsplats välkomnade mig som en av dem och jag växte som människa och som pedagog.

Jag har haft förmånen att arbeta i fantastiska arbetslag under min tid på förskolan, det har format mig till den pedagog jag är idag. Några har jag jobbat närmare med och andra har jag bara flyktigt pratat med i korridorer, fikarum och i reflektionsgrupper. Mina kollegor har berört mitt liv, var och en, på olika sätt. Jag har fantastiskt många pedagoger på min förskola, som jag ser upp till och beundrar, som jag har lärt mig nya saker av, varje dag, i varje möte och i varje reflektion. Jag har erövrat med deras hjälp en barnsyn, ett förhållningssätt till material och miljö på ett sätt som jag aldrig ens kunde drömma om att jag skulle erövra och bli skicklig i. Jag har börjat närma mig en förståelse för pedagogisk dokumentation och hur det redskapet kan berika och fördjupa verksamheten, tack vare att jag har fått vara med och driva spännande projekt tillsammans med några av mina kollegor. Och jag hoppas att jag också har bidragit till att berika och utveckla dem och verksamheten på min förskola, att jag inte bara har varit en parasit som har tagit emot och utvecklats på andras bekostnad.

När jag lämnar min förskola, så är jag inte längre samma person som jag var när jag kom. Min ryggsäck är inte bara fylld med negativa erfarenheter, misslyckanden och trauman längre. Den är fylld av skatter och juveler, relationer, möten och erfarenheter från min tid på förskolan. Min förskola är en arbetsplats som jag är stolt över. Jag är glad över den utveckling vi är mitt uppe i och den utveckling vi redan har lagt bakom oss. Det kommer att ske många spännande saker på min förskola framöver, det är jag helt övertygad om. För vi har en engagerad och drivande chef, en pedagogisk utvecklande resurs i vår pedagogista, resursstarka och entusiastiska pedagoger och helt fantastiska barn, framtiden för min förskola är ljus.

Jag kommer att sakna många, både barn och kollegor, samtidigt som jag ser fram emot de nya utmaningarna som min nya arbetsplats kommer att erbjuda mig. Det är både sorgligt och roligt på samma gång, en mycket märklig känsla. Jag kommer ofta att tänka tillbaka på min tid här på förskolan och så kommer jag säga på mitt nya jobb: ”att på min förra förskola, så gjorde vi så här, där tänkte vi så här…” För vi gör så otroligt bra saker här och vi tänker så himla rätt i pedagogiska frågor och utvecklingsmål.

Min tid på min gamla förskola har format mig som pedagog, jag kommer alltid att vara tacksam för det och förvalta den gåvan i mina framtida jobb. Jag önskar min gamla förskola allt gott och lycka till i framtiden och jag hoppas att tiden på min nya förskola skall vara lika lyckosam.

Det krävs inte mycket för att bli en hjälte på Facebook

Sexuella övergrepp är ofta en stor Hemlighet som man bär själv, inuti i själen. Idag har jag talat om Hemligheten, om de sexuella övergrepp jag har utsatts för, den här gången till en grupp blivande präster och pastorer. När jag reflekterar kring dagen tänker jag på vilken makt ord har i kampen för överlevnad och helande. Så länge man håller Hemligheten inom sig själv, är man oförmögen att helas. Det är först när man vågar sätta ord på upplevelserna som man kan ta sig vidare.

På Facebook idag har vänner skrivit att jag är en hjälte för att jag idag har satt ord på min historia. Det är lätt att bli hjälte på Facebook. Själv känner jag att de sanna hjältarna är alla de som vågat lyssna till min berättelse och ta den till sig, alla personer som stått kvar och varit mina vänner när jag mådde som sämst, som pallat med att finnas vid min sida när jag befunnit mig i dödsskuggans dal och i dödsångestens mörka träsk. De är hjältarna! Jag behövde många sådana hjältar för att överleva min barndom och uppväxt med två förövare till föräldrar, som sålde min kropp till vidriga människor under stora delar av mitt liv.

Mina hjältar har sett olika ut genom åren, de har varit olika, tjejer och killar, till och med en speciell katt, ja faktiskt en vildsint kanin också. Det de har gemensamt är att de har varit med mig på min resa mot helande och växande som människa. Att de har vågat stå kvar, vågat lyssna, vågat beröra mig, vågat vara hjältar i mitt liv. Känner på mig att en del blir uppröra, för att jag lägger hjältestatusen på andra än på mig själv. Det provocerar säkert till viss del! Det är bara det att jag känner mig inte som en hjälte, kanske beror det på att jag inte gör något märkvärdigt. Jag har bara hittat orden som drar fram Hemligheten i ljuset och sedan gått vidare med mitt liv. Visst kan det vara hjälteaktigt att dela sin livshistoria, samtidigt känner jag att sanna hjältar är osjälviska i sitt hjälteskapsutövande och det är inte jag. Jag berättar min livshistoria för att jag vill påverka andra människor med mina ord. Jag vill att de kliver fram och blir hjältar i någons liv, att de gör skillnad för någon som behöver hjälp, att de vågar stanna kvar och lyssna, att de lär sig bemöta människor med respekt och värme. Därför talar jag ut orden som släpper min livshistoria fri! Men det är klart man kan definiera hjältemod utifrån andra vinklar också. Självklart krävs det mod för att konfrontera sitt förflutna, att hitta orden som drar fram Hemligheten i ljuset så alla kan se den. Alla som vågar göra det är naturligtvis hjältar. Det kräver stort mod att lämna tillbaka skammen och skulden till förövarna, det krävs stort mod att återerövra sitt liv, att gå vidare och helas som människa, alla som gör det är naturligtvis hjältar. Jag med.

Slog föreläsningen hål på några myter om sexuella övergrepp? Jag hoppas det! Fick sexuella övergrepp ett ansikte? Jag hoppas det! Bidrog min berättelse till att nya hjältar började formas? Jag hoppas det! Lyckades jag beröra människor med mina ord? Det vet jag att jag gjorde, för det sa de till mig!

Livets förgänglighet

Fick ett oväntat möte i tvättstugan idag som förde med sig tråkiga nyheter. Min granne under mig dog strax innan jul. En annan av mina grannar försökte rädda hans liv med hjärt- och lungräddning och ringde ambulansen. Men trots att han fick hjälp snabbt, så gick hans liv inte att rädda. I hans fönster lyser fortfarande julbelysningarna, så jag har hela tiden tänkt att han var hemma som vanligt. Men det var han alltså inte, aldrig mer kommer han att vara det. Det är synd för han var en trevlig man, även om han var lite för puss vänlig för min smak. Men jag kommer att sakna våra små trappuppgångs samtal som vi har haft nu och då. Det var ett trevlig inslag i trappuppgångens betongklädda väggar.

Ensamhet kontra övergivenhet

Ensamhet kan vara underbart när man väljer det själv, men då ensamhet är påtvingad kan den kännas väldigt smärtsam och svår. Denna sortens ensamhet har bott i mitt innersta djup väldigt länge, så länge jag kan minnas egentligen. Det har blivit en del av min identitet. Det är inte det att jag har varit ensam under mitt liv, snarare är det tvärt om. Jag har hela tiden haft väldigt många vänner. Jag såg till att vara omgiven av människor hela tiden, under vissa perioder av mitt liv. Men att vara bland många människor betyder inte nödvändigtvis att jag kunde känna gemenskap med dem. Man kan faktiskt känna sig otroligt ensam bland en grupp människor, om man inte känner tillhörighet och acceptans. Som barn blev jag sviken så svårt av min ursprungsfamilj, att det skapade ett tomrum i min själs dunkla djup. Det bor ett sår där, som aldrig tycks läka. Ensamhet, rotlöshet och övergivenhet är var, som kommer från det där såret.

Under min uppväxt var jag inte direkt älskad av min ursprungsfamilj, jag kränktes, misshandlades och våldtogs av dem gång på gång. Jag utlämnades till människors ondska och efteråt övergavs jag och fick själv bära alla hemligheter, känslor och ledsenhet. Jag tror att det är därför jag så lätt tolkar nutidens ensamhetskänslor på samma sätt som då. Ensamheten blir inte bara ensamhet, utan likställd med den där övergivenheten som jag kände som barn. Ensamheten blir då betydligt mer ångestladdad och djup. Men det finns hopp, till och med för mig, för idag fick jag fatt på en ny insikt. Ensamhet idag, är inte lika med övergivenhet. Att jag är för mig själv mycket betyder inte att jag är övergiven, jag har människor runt omkring mig som jag i djupet av min själ vet älskar mig och som jag har samhörighet med.

Hur man upplever ensamhet beror som sagt i stor utsträckning på vilka erfarenheter vi bär med oss ifrån det förflutna. Om man känt sig sedd och älskad som barn, får ensamheten en annan kvalité. Det är kanske trist lite nu och då att vara ensam, men man drar inte så lätt slutsatsen att ensamheten beror på att det är något fel på mig, att man inte duger eller att man är övergiven. Ett visst mått av ensamhet kan vara berikande. Det kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva och höra vår egen inre röst. Om man inte har så mycket obearbetade negativa erfarenheter av ensamhet i det förflutna, blir det inte lika stor skillnad mellan påtvingad och självvald ensamhet. Då är det också lättare att själv ta sig ur ensamheten.

Om man känner ensamhet, vad kan man då göra åt den?

- Om ensamhet är negativt laddat för dig; försök att möta känslan istället för att fly undan.

- Försök att förstå vad det är som hindrar dig från att uppleva den gemenskap du vill och bryt ner det i små steg som känns möjliga för dig att genomföra. Du vet att du träffar rätt, när det ger dig entusiasm istället för att göra dig modlös och nedslagen.

- Att samtala med någon du känner förtroende för kan hjälpa dig se nya perspektiv och möjligheter. Jag pratar med goda vänner och min terapeut och det är bland annat då som jag får nya insikter, till exempel att ensamhet inte är lika med övergivenhet!

- Att åka på en retreat kan vara ett bra sätt att möta sig själv och sina rädslor – men också en möjlighet att uppleva en ny sorts ensamhet som kan vara oerhört kreativ och upplyftande. Du är ensam men ändå i en gemenskap och det finns någon som du kan vända dig till om du behöver det.

- Om du, precis som jag, är den kreativa sortens människa, kan en konsthantverks kurs ge dig ett sammanhang och hjälpa dig att bryta din ensamhet och skapa nya relationer.

Om du vill hjälpa andra:

Ensamhet ser olika ut från person till person. Alla upplever inte ensamhet på samma sätt som du och jag. Man behöver ta reda på om personen man vill hjälpa har en kreativ självvald ensamhet eller om det är en mer påtvingad isolerande ensamhet. Ibland kan man klampa in i människors liv som faktiskt inte vill ha eller behöver någon hjälp. Jag tänker att det är bättre att "klampa in" än att "ignorera".

Vilka i din omgivning behöver en vän? Vad kan du göra för att förändra någons ensamhet? Är du ensam? Vilka steg kan du ta för att bryta den känslan?

Jag minns ett litet oskyldigt barn

Alla helgons dag, är en dag då vi minns våra döda och hedrar deras minne. Jag minns ett flickebarn, Edessa. Det vackraste barn jag har hållit i mina armar och famn. Jag har ingen grav att minnas henne vid, ingenstans att gå för att tända ett ljus.

Alla helgons dag är en viktig dag för mig, det är liksom mer legitimt att sörja då. Det är en kollektiv sorgehögtid, man samlas och minns tillsammans. Jag har inte så många att samla och Edessas minneslund får jag bära inuti min själ. Jag går tillbaka i tid och rum, tar mig tid att minnas. Edessa var en fin, liten människa. Den finaste, mina ögon hade sett. Jag var femton år då. Vilsen och utsatt. Min dotter föddes in i grym verklighet, men i två dagar fick hon trygghet i min famn. Jag hoppas att det är det hon minns.

Gråten sliter i halsen och tårarna rinner varma nedför mina kinder. Jag stannar tiden lite och hedrar hennes minne. Stänger av TV:n. Låter mig omfamnas av tystnaden, mörkret och smärtan. Jag tänder ett ljus, hennes ljus och påminner mig om att mörkret inte är starkare än ljuset. Hon grät hjärtskärande, när ondskan personifierad slet henne ur min famn och senare samma dag slog ihjäl henne mot ett träd. Jag sörjer min dotter Edessa och är arg på hennes mördare, men jag gläds över att jag fick vara hennes mamma så länge hon fanns till. Hennes våldsamma död, överskuggar inte lyckan av att jag fick ha henne i mitt liv, de där två dagarna för 23 år sedan. Men det gör ont, där inuti. Jag kan inte distansera mig från smärtan längre. Jag har min terapeut att tacka för det. Edessa är värd mina tårar och hon får göra ont inuti min själ. Jag får känna sorg och saknad, efter en liten människa som hastigt korsade min livsväg. Hon saknas mig, rakt igenom, alltid.

Edessa ♥ 1988-08-28 † 1988-08-30