Varför man inte bör åka till Maldiverna.

Bojkotta Maldiverna!

Det finns många skäl till att vilja åka till sol och värme när man bor i ett årstidsdrabbat land som Sverige. Hela hösten och hela vintern längtar man efter solens värmande strålar och då kan det vara lätt hänt att man vill åka till ett solparadis. Om det är så ni känner (och har pengarna som krävs och en chef som beviljar ledighet) kanske ni tänker att Maldiverna, dit skall jag åka och tanka D-vitamin-vilket paradis. Men just till Maldiverna tycker jag inte att ni skall åka och då menar jag inte för att stränderna är dåliga, utan pga. att deras lagsystem och människosyn är smutsigt och odemokratiskt. Den 28 februari 2013 dömdes en 15-årig flicka till 100 piskrapp efter att ha blivit dömd för otukt efter att hennes styvfar våldtagit henne. Om det kan du läsa här: Amnesty fördömer Maldivernas anklagelser mot 15-årig flicka. Efter världsvida protester och namnunderskrifter så hävdes dock straffet, men organisationer som arbetar med att stärka kvinnors rättigheter på Maldiverna menar att straffupphävningen var en gångs situation. Enligt Independants news, så fälls kvinnorna på Maldiverna för otukt i 9 fall av 10 efter att ha blivit våldtagna,  medan ingen har fällts för våldtäkt de senaste tre år: Independents news om åtalet mot 15-åringen. Det finns också andra demokratiska brister på Maldiverna, religionsfrihet är ett exempel: UD informerar om Maldiverna, Open Doors bild av Maldiverna. Den politiska situationen på Maldiverna är bräcklig, fram tills år 2005 var partier förbjudna på Maldiverna och det första demokratiska valet genomfördes först år 2008. Den demokratiska utvecklingen på Maldiverna går långsamt,  mer om det kan du lyssna på här: SR om den politiska situationen på Maldiverna Så nästa gång Du bladar i resekataloger och drömmer om att åka till ett solparadis, så blada förbi Maldiverna...Det tänker i alla fall jag göra! (Ps, Sardinien är solparadiset jag drömmer om...Ds)

Andreas kyrkan i Helsingfors

På väg till kyrkan försökte jag ta lite kort på vyer i Helsingfors, för jag hade ganska gott om tid. Men kameran bara gnällde och vägrade ta några kort alls. Men om jag tog ett kort rakt ner i backen och sedan på vyn, så gick det att ta ett kort. Och efter ett tag, då jag kom på att jag kunde bära kameran innanför jackan, så gick fotograferandet mycket bättre. Men så fort kameran blev kall strejkade den. Kom fram till Andreas kyrkan en halvtimme innan gudstjänsten började, det var typ jag och lovsångsteamet där. Lite pinsamt att vara så tidig, men det var alltför kallt och blåsigt ute för att spatsera runt och fördriva tiden utomhus. Så jag satte mig ner, lagom långt fram och i mitten (för där hade bänken en pinne i ryggen och mycket bekvämare än platserna utan). Det var en trevlig gudstjänst och jag uppskattade mingelfikat innan gudstjänsten började (var även mingelfika efter gudstjänsten). Det är aldrig fel med en gratis sekond breakfast och en gratis brunch, som jag brukar säga. Det var fantastisk lovsång i gudstjänsten och en helt okey predikan. Efteråt blev jag medbjuden på kyrklunch med några från församlingen. Det kändes väldigt fint att de tog emot mig så självklart in i deras gemenskap och inkluderade mig fast jag bara var en tillfällig gäst. Vi gick till en Italiensk restaurang (igen) med en bra lekhörna för barnen, det var egentligen det styrande kriteriet som man bestämde restaurang utifrån. Åt oxytterfilé med potatis och ortens grönsaker och en varm chokladkaka till efterrätt med grädde. Fantastiskt gott var det! Men har jag någon bild på detta? Nix, pix, kameran hade blivit så kall att batteriet hade laddat ur. Det var så trevligt på restaurangen, tillsammans med dessa människor, att jag blev sittandes där till klockan 17.00 och missade därmed Design museet och National museet som jag hade tänkt titta på efter kyrkan. Men vad kan man göra när man träffar på så trevliga människor (som dessutom pratar som Mumintroll allihopa). Tog farväl av mina nya vänner och gick på biblioteket en stund, gratis Internet liksom. Vilket fint bibliotek de har, skulle kunna tänka mig att flytta till Helsingfors bara för att kunna hänga där. Klockan 20.40 gick jag på bio igen, såg filmen Loopers. Inte min typ av film, den var liksom lite för slafsig. 2 timmar av ihjälskjutande av människor med avsågade hagelgevär på nära håll, där självmordet på slutet var filmens höjdpunkt. Nä, se den inte...Irrade väldigt mycket omkring på vägen hem, det gick sämre än kvällen innan märkligt nog. Men till sist kom jag i alla fall hem och kunde krypa ner i sängen och somna gott.

Det krävs inte mycket för att bli en hjälte på Facebook

Sexuella övergrepp är ofta en stor Hemlighet som man bär själv, inuti i själen. Idag har jag talat om Hemligheten, om de sexuella övergrepp jag har utsatts för, den här gången till en grupp blivande präster och pastorer. När jag reflekterar kring dagen tänker jag på vilken makt ord har i kampen för överlevnad och helande. Så länge man håller Hemligheten inom sig själv, är man oförmögen att helas. Det är först när man vågar sätta ord på upplevelserna som man kan ta sig vidare.

På Facebook idag har vänner skrivit att jag är en hjälte för att jag idag har satt ord på min historia. Det är lätt att bli hjälte på Facebook. Själv känner jag att de sanna hjältarna är alla de som vågat lyssna till min berättelse och ta den till sig, alla personer som stått kvar och varit mina vänner när jag mådde som sämst, som pallat med att finnas vid min sida när jag befunnit mig i dödsskuggans dal och i dödsångestens mörka träsk. De är hjältarna! Jag behövde många sådana hjältar för att överleva min barndom och uppväxt med två förövare till föräldrar, som sålde min kropp till vidriga människor under stora delar av mitt liv.

Mina hjältar har sett olika ut genom åren, de har varit olika, tjejer och killar, till och med en speciell katt, ja faktiskt en vildsint kanin också. Det de har gemensamt är att de har varit med mig på min resa mot helande och växande som människa. Att de har vågat stå kvar, vågat lyssna, vågat beröra mig, vågat vara hjältar i mitt liv. Känner på mig att en del blir uppröra, för att jag lägger hjältestatusen på andra än på mig själv. Det provocerar säkert till viss del! Det är bara det att jag känner mig inte som en hjälte, kanske beror det på att jag inte gör något märkvärdigt. Jag har bara hittat orden som drar fram Hemligheten i ljuset och sedan gått vidare med mitt liv. Visst kan det vara hjälteaktigt att dela sin livshistoria, samtidigt känner jag att sanna hjältar är osjälviska i sitt hjälteskapsutövande och det är inte jag. Jag berättar min livshistoria för att jag vill påverka andra människor med mina ord. Jag vill att de kliver fram och blir hjältar i någons liv, att de gör skillnad för någon som behöver hjälp, att de vågar stanna kvar och lyssna, att de lär sig bemöta människor med respekt och värme. Därför talar jag ut orden som släpper min livshistoria fri! Men det är klart man kan definiera hjältemod utifrån andra vinklar också. Självklart krävs det mod för att konfrontera sitt förflutna, att hitta orden som drar fram Hemligheten i ljuset så alla kan se den. Alla som vågar göra det är naturligtvis hjältar. Det kräver stort mod att lämna tillbaka skammen och skulden till förövarna, det krävs stort mod att återerövra sitt liv, att gå vidare och helas som människa, alla som gör det är naturligtvis hjältar. Jag med.

Slog föreläsningen hål på några myter om sexuella övergrepp? Jag hoppas det! Fick sexuella övergrepp ett ansikte? Jag hoppas det! Bidrog min berättelse till att nya hjältar började formas? Jag hoppas det! Lyckades jag beröra människor med mina ord? Det vet jag att jag gjorde, för det sa de till mig!

Katarinakyrka och besök av kär vän.

Var på Gudstjänst i Katarina kyrkan idag med min vän som rest långväga för att besöka mig. Det var trevligt att få träffa henne så klart, men också att få återvända till ursprungs samfundet jag en gång tillhört. Jag gillar min frikyrka som jag i bland förärar med ett besök, men Svenska Kyrkan har en speciell plats i mitt hjärta och det känns som om jag "kommer hem" igen när jag besöker en gudstjänst där. Det var verkligen en fin upplevelse att besöka Katarina kyrkan. De lyckades väldigt väl med att få mig att känna mig inkluderad och välkommen precis som jag är, i min sårbarhet, med alla mina fel och tillkortakommanden. Musiken var vacker, särskilt när de kombinerade orgelmusiken med flygelspelande, de tonerna gifte sig bra med varandra. Det var sparsamt med liturgi, men den som fanns lyfte mig nära Gud, precis som liturgi skall. Predikan handlade om vikten av att välja rätt färdkamrat i båten, när det stormar i Livet. Jag kunde spegla mig i prästens bilder och predikan kändes som om den var förankrad i det verkliga livet och att den kan beröra mig i min vardag. Psalmerna var väl valda utifrån dagens gudstjänst tema och väldigt pampiga och rika på mäktiga proklamationer om vem och hur dan Gud är. Sammanfattningsvis en väldigt bra Gudstjänst helt enkelt, i god väns sällskap. Efteråt gick vi och åt på vår stamställe på Söder, en vegetarisk- och vegan restaurang som serverar Indisk mat. God mat, rikliga portioner och rimligt pris. Mycket trevlig. Sedan gick vi på en del konstgallerier, för det hör liksom till när man strosar runt på Södern. 

Dagen avslutade vi hemma hos mig, i min soffa, vid middagsbordet, sedan tillbaka till soffan en sväng för att titta på "Så skall det låta", drack en kopp rött te och sedan väntade kortspel vid köksbordet på oss. Min vän vann, men jag har redan krävt revansch till sommaren. En mycket trevlig dag och kväll.

Varmrökt röding från Jokkmokk med hemgjord klyftpotatis och hjortronsås samt grönsaks sallad.

I can only imagine

Advent, första ljuset tänt

Med första söndagen i advent inleds det kristna kyrkoåret. I det gamla bondesamhället var den första söndagen inte någon särskilt markerad dag, numera framstår den som en extra högtid. Vid gudstjänsterna denna dag är kyrkorna för det mesta välfyllda och man sjunger psalmer som "Bereden väg för Herran" och "Hosianna" och överallt är levande ljus tända. Den här dagen är en av våra största kyrkogångsdagar. Ordet advent kommer av det latinska ordet adventus vilket betyder ankomst, men har i folkmun fått betydelsen väntan. Adventstiden var i det gamla bondesamhället en period då man skulle ta det lugnt och samla sig inför den stundande julhelgen. Alltför stökigt och bullrigt utomhusarbete var förbjudet. Istället skulle man ta sig an de lugnare sysslorna vid gården. På vissa ställen i Sverige sas det till och med att det inte var bra att ta ut lysning under adventstiden, då skulle man komma att få vänta länge på att få några barn. Många av de seder som vi idag förknippar med advent var för människorna som levde för hundra år sedan helt okända.

De flesta av våra populära adventsseder hör 1900-talet till. Hit hör till exempel adventsstaken, som börjar att spridas hos oss på 1930-talet. Den härstammar från en tysk sed, att från och med första söndagen i advent tända sju ljus, ett för varje veckodag samt för var och en av de fyra adventssöndagarna fram till jul. Ljusen placerade man i en liten inomhusgran, som placerades på ett bord, allt som allt kom denna gran att innehålla 28 ljus. Så småningom kom denna gran att konkurreras ut av adventsljusstaken med fyra ljus.

Adventsstjärnan kommer ursprungligen även den ifrån Tyskland, där den första stjärnan dök upp på 1880-talet. Adventsstjärnan fick sitt verkliga genombrott i vårt land först efter andra världskriget. Att adventsstjärnan kom att bli oerhört eftertraktad just då, har säkerligen att göra med att det efter kriget var brist på bland annat stearin och den nya stjärnan var upplyst med hjälp av elektricitet. Dessutom var den elektriska adventsstjärnan betydligt säkrare än sin föregångare Herrnhutaren, som hade lysts upp med hjälp av ett stearinljus.

Även adventskalendern är en tradition som hör vår egen tid till och precis som flera av våra traditioner knutna till advent och jul så har den sin upprinnelse i Tyskland. Den första svenska adventskalendern gavs ut 1934 av Sveriges Flickors Scoutförbund. Tecknare var Aina Stenbeck-MasOlle. Den numera mest spridda varianten av adventskalender är Radiohjälpens. Radion började att sända adventskalenderprogram 1956 och 1960 följde TV efter, numera kallas den inte längre för adventskalender utan för julkalender.

 Källor :Ebbe Schön Julen förr i tiden 1980 Museerna i Skåne, Julen från advent till tjugondag Knut 

Flow, världens bästa tillstånd

Den ungerske psykologen Mihaly Csikszentmihalyi skrev i sin bok om Flow: "Flow är känsla av lycka till följd av fullständig koncentration på något så att tid och rum tycks försvinna".

Jag älskar att befinna mig i flow, jag hamnar lätt där när jag samtalar med barnen på mitt jobb. Det är så oerhört fascinerade att ta del av barns tankar. Men oftast upplever jag Flow i mitt liv när jag vältrar mig i skapande aktiviteter, oavsett material och teknik går jag in i den där fantastiska världen- där allt är möjligt och tid och rum står stilla.

Ikväll upplevde jag ett annat slags Flow i kyrkan, när jag och Gud möttes på "Transformation-en kväll med Gud". Jag vill dela historien om vad Gud gjorde i mitt liv på gudstjänsten, för den storyn är för bra för att inte delas. Vet inte om jag skall dra ut på historien eller göra den kort? Hm...okey fantastisk lovsång, som jag sjöng med i trots förkylning, för att jag helt enkelt inte kunde låta bli, eftersom Gud och jag möttes där ansikte mot ansikte, längst bak i trappen. Bara vi två liksom. Gästpredikanten från Örebro sa en mening som högg tag i mig, han sa att Gud (min Gud som stod bredvid mig i trappen) har ADOPTERAT mig till sin familj. Och då, i det ögonblicket fattade jag liksom att ja men så är det ju! Jag kan ju faktiskt relatera till Gud som min adoptiv pappa och så flashade bilder på fantastiska människor förbi på min näthinna-långt ifrån de förövar-pappa bilder som brukar flasha förbi, så fort man nämner Gud i sammanhang med far. Så i kväll kunde jag för första gången identifiera mig med begreppet Gud som pappa och det var så himla coolt. Det bästa jag någonsin upplevt. Jag är så lycklig ända in i magen. Flow med andra ord...

Har du upplevt Flow någon gång? Jag unnar verkligen alla människor att göra det, avsett vilken sorts Flow det rör sig om.

En unik gåva

Jag har fått en unik gåva, nej det är inte senaste modellen av platt tv, jag har fått träffa en person. Att jag på egen hand gick med på att träffa en okänd människa är ett mirakel, eftersom okända människor är min största ångest triggerpunkt och vanligtvis undviker jag allt sådant. Men den här gången fick jag förfrågan så där i all hast på Facebook som en parentes till en annan förfrågan och jag svarade liksom väldigt flytande att ja visst kan jag väl träffa henne om det passar. Men det var ju för flera månader sedan och sådant kan ju inte jag komma ihåg. Så rätt som det var kom det ett sms i veckan till mig, hon är här nu när kan du träffa henne? Jag kände varken igen namnet på personen jag skulle träffa, telefon numret smset kom från eller någon som heter Kristina med K. Min första tanke var att någon hade skickat fel, för sms hamnar ju lätt på villovägar så jag ignorerade det. Senare samma dag slog jag på datorn och gick in på Facebook och då klarnade bilden, jag känner ju visst en Kristina med K och jag hade ju lovat i förbifarten att träffa hennes vän. Hur som helst, jag fick ett till sms och det svarade jag på och senare samma dag träffade jag Kristinas vän. Och det är det mötet som jag betraktar som en unik gåva.

Kvinnan jag träffade ute på en balkong en solig dag i förorten där jag bor, var äldre än mig och hade mer livserfarenhet än mig, men vi delade erfarenheten av att vara överlevare av sexuella övergrepp. Hon delade min verklighet, hon kunde förstå min värld och visste hur det kan vara att vara dissociativ, dessutom var hon kristen som jag. Jag är inte bortskämd på det området, jag har väldigt få kristna vänner som vågar sätta sig in i den världen och prata om de frågorna. Det var så bra för mig att få prata med någon om mitt liv, mina minnen, min ångest, mina frågor, min rädsla och tvivel på Gud med någon som förstod på riktigt vad det var jag försökte sätta ord på. Så jag har det här mötet bevarat i mitt hjärta och jag vårdar minnet av samtalet som en skatt. Jag är mycket tacksam för att Kristina med K inte glömde bort att sammanföra oss, för hade det hängt på mig hade jag glömt bort det och då hade jag missat en fantastisk människa och ett otroligt viktigt samtal om livet. Väldigt glad för att min vän, gav mig sin vän, som gåva till mig.

Att finna mening i det hemska

Det mest meningsfulla jag kan göra med min erfarenhet av övergrepp och dis funktionella familj, är att få dela min historia med andra i sammanhang som är konstruktiva. Det kan vara här på bloggen, på överlevar-hemsidor, i tidningar, i min vardag eller på föreläsningar. Det gör inte det hemska bra igen, men mitt i allt det mörka så glimtar ljuset fram varje gång jag vågar berätta, varje gång jag bryter tabut. Det finns verkligen kraft i att berätta. Som liten fick jag lära mig att jag skulle bli dödad om jag någonsin berättade vad mina föräldrar gjorde mot mig och att bryta mot de reglerna nu som vuxen är en sådan härlig känsla. Jag sprättar dem på näsan varje gång jag berättar om mitt liv för någon, ha ha ni knäckte mig minsann inte och rädslans förlamade kraft bryts. Jag är stolt över mitt liv och den person jag idag är. Det kan jag skriva, för idag är en dag då jag verkligen vågar sträcka på mig, morgondagen kanske är mörkare, men just idag är jag stolt över mig själv och det jag åstadkommer i mitt liv. Men så var det ju en särskilt meningsfull dag idag. Jag fick nämligen möjlighet att följa med min terapeut till Johannelunds teologiska högskola för att medverka på hennes föreläsning och berätta om mitt liv. Det var ett meningsfullt och konstruktivt sammanhang att dela min livshistoria i. Jag tror nämligen att det är så att kyrkan har en viktig roll, eftersom människor som arbetar där möter så otroligt många människor som mår dåligt. Och i takt med att de sociala skyddsnäten och sjukvården rustas ner, desto viktigare kommer kyrkans roll att bli. För när samhället sviker söker sig många till kyrkan, eftersom kyrkan fortfarande är en stark symbol för att vara en plats dit man kan vända sig för att få hjälp. Och förhoppningsvis lämnade min livsberättelse spår hos dessa blivande pastorer och präster, som kan hjälpa dem i sin kommande tjänst och på så sätt har jag fått vara med och bidra med något, tackvare mina erfarenheter. Det ger mening, mitt i allt det hemska som jag har varit med om.

Jag saknar också ofta ett överlevarperspektiv i kyrkan, att man vågar prata om övergrepp och disfunktionella familjer. Den bild som predikas i våra församlingar är så ofta den perfekt familjen, det perfekta livet, en bild som kan vara svår att känna igen sig i om man inte delar den verkligheten. Jag  blir så glad varje gång jag blir inkluderad i en predikan, då jag känner igen mig, då det är min verklighet man predikar om. Enkla ord och  ställningstaganden från kyrkans håll, men som bekräftar för mig att allas farsor inte är bra och att Gud är en "Stor pappa" som står över våra mänskliga bilder och erfarenheter av farsor. De där enkla orden som kompletterar bilden av "Gud som en far" och inkluderar sådana människor som mig, istället för att exkludera. Jag vet att mina ord blir lite överdrivna, för det är säkert inte predikanternas vilja och mening att exkludera, de tycker säkert inte ens att de gör det. Men själva igen kännande faktorn är så viktig för mig, jag vill vara med i en kyrka som öppet pratar om övergrepp, missförhållanden, psykisk sjukdom, drogmissbruk, där alla liksom får vara med utan att skämmas för dem man är. Så ser det inte ut i våra församlingar idag, vi är bärare av samma tabun som samhället i övrigt. Så jag tror att min berättelse är viktig, kanske kan jag bidra till förändring genom att jag berättar om mitt liv och står för att jag har varit utsatt för övergrepp. Om jag bryter tystnaden, kanske någon annan också vågar och i förlängningen blir vi allt mer lik den församling som Gud vill se och ha. Den insikten ger också mening, mitt i allt det hemska jag har varit med om.

Kamerastativet- en av livets byggstenar. En viktig upptäckt som jag gjorde idag och som tål att fundera vidare på.

Att bära varandra

I kyrkan talar vi ofta om att dela varandras bördor. Men hur gör man? Hur går man från ord-babbleri till handling? Jag funderar mycket på det just nu, eftersom en av mina kolleger blivit måltavla för en förälder som inte mår bra och agerar ut. Det påverkar inte bara min kollega, utan hela arbetslaget far illa av dessa falska och fula anklagelser. På ett sätt kan man säga att vi delar hennes börda genom att bära en del av obehaget inom oss. Men, det hjälper ju inte på riktigt. Hur kan man visa att man står upp för sin kollega, att man finns där, på riktigt liksom? Hur fördriver man orättvisor och krossar lögner? Jag känner mig arg och uppskakad å´ min kollegas vägnar, för jag vet att anklagelserna är falska. Jag är arg för att lögnens makt är så stark, så övertygande. Jag är arg för att en oskyldig har drabbats av orättvisa. Mitt i hela den här situationen känner jag ändå att jag äger en slags tillit, att sanningen är starkare i slutstriden. Jag hoppas i alla fall det. Under tiden skall jag försöka vara ett bra stöd för min kollega, mitt arbetslag och barnen på min avdelning. Jag tänker börja med att utnyttja en av mina starkaste talanger, bildskapande och kreativ kommunikation. Jag vill göra ett uppmuntran kort till min kollega. I det kortet kommer sanningen att härska och då måste lögnen fly, om än för ett ögonblick. Jag tänker vila i det.

En sådan dära dag man helst vill glömma.

Jag önskar att Gud hade smällt upp Klagomuren i Stockholm istället för i Jerusalem, då skulle jag hänga vid den idag och ropa ut min klagan. Då kan man ju förstås fundera på vad jag har att klaga på. I det stora hela har jag ju det helt fantastiskt bra. Jag har en lägenhet att bo i, inte rik men tillräckligt god ekonomi för att leva ett gott liv, jag har en odlingslott på min gård, en cykel i källaren, kylen och frysen full med mat, ett skönt täcke, HOPPsan, garderober fulla med kläder, vänner. Jag har allt det där som man behöver och miljontals människor saknar så vad har jag att klaga på egentligen. Jag vet inte riktigt, är bara fullständigt utmattad med gråt i halsen, slutkörd och trött. Tycker att jag är värdelös och att jag mest förstör allt som jag berör, att förskolan skulle ha det bättre utan mig och att jag borde säga upp mig och flytta ut i skogen i ett tält. Tillsvidare har jag placerat mig i soffan under mitt duntäcke. Behöver höra min Terapeuts uppmuntrande och stärkande röst...

Musik

Julotta

Idag har jag varit på julotta med min vän Anders. En sak som jag inte riktigt förstår är varför man stiger upp hur tidigt som helst, för att åka iväg till en kyrka, för att sedan somna om i kyrkbänken i alla fall. Hela idén verkar så dum, eftersom sängen man ursprungligen tvingades lämna, långt innan skönhetssömnen fått ut sin rätt, är betydligt bekvämare. Men kanske är det något med känslan att sova i en offentlig, lite förbjuden miljö som lockar människor till julotta. Den kyrka vi besökte mutade åtminstone med frukost efteråt, som en slags belöning för att man offrade sin skönhetssömn. Och visst är det högtidligt med julotta och budskapet om Jesus för med sig julfrid och hopp för framtiden, men varför i all sin dar förlägga detta inslag till ottan? För när man väl är hemma igen, skall man nämligen enligt tradition krypa ner i sängen igen och njuta av att man får somna om?! Det är ju hur vrickat som helst, eftersom man ursprungligen hade kunnat ligga kvar i sängen hela tiden och bara njutit av värmen och fluffet. Och budskapet om julfrid och hopp hade man nog kunnat pressa in någonstans mellan julresterna och tv tabloerna.