Nu har Lillkanin fått lämna frysen.

Begravningsdag av Lillkanin, 2013-08-12

Lillkanins sista dag.

Jag köpte Lillkanin för att själv få kraft att leva. Hon hjälpte mig med det. Hon blev aldrig den tama typen av kanin, men det var inte hennes fel. Jag var för rädd och mådde för dåligt för att orka hålla på med henne, som man ska göra när kaniner är små. Jag mindes mina egna trauman för mycket helt enkelt. När Lillkanin inte ville bli hållen och sprattlade, blev jag skräckslagen och släppte henne fri. Jag kunde inte skilja på hennes och min egen panik, över att vara fasthållen mot min vilja. Så hon blev den söta sortens kanin, som var nöjdast om hon fick sköta sig själv, fast mat ville hon ha förstås. Hon föredrog sin zooaffärs fröblandning och var missnöjd om hon fick mindre än en deciliter, så en matsked om dagen var inte att tänka på trots zooaffärens råd där om. Hon älskade kryddväxter, morötter, äpplen och broccoli, när hon fick det att mumsa på fick jag alltid klappa min Lillkanin. En gång kröp hon till och med in i matkassen, som jag lite slarvigt glömt bort att jag ställt i min hall och åt upp nästan ett helt broccolihuvud.

Hon tog hela min hall i besittning och var mycket irriterad om jag dristade mig till att gå in där, för att hämta något eller för att gå på toaletten. Fast på senare år var det just vid dessa toalettbesök, som hon visade att hon ville bli klappad. När hon skuttade fram till högra hörnet av mattan, då visste jag att jag skulle få klappa och gosa med min kanin. Tapeten i hallen älskade hon att bita i och dra sönder, hon missade inte ett enda tillfälle att äta sig mätt på tapetpapper. En gång käkade hon nästan upp alla pusselbitarna från mitt julklapps pussel (som jag hade glömt i hallen), hon älskade uppenbarligen smaken av pappersmassa. Att gnaga var liksom hennes grej, som till exempel hallmattan, den åt hon med eltejp och allt. Under sin livstid käkade hon faktiskt upp fyra hela dörrmattor från Ikea.

Sommarvistelsen i uteburen brukade vara från maj till oktober, ibland flyttade hon inte in i lägenheten förrän snön kom. Lillkanin älskade sin sommarvistelse så mycket att hon brukade skutta till av glädje, som kalvarna gör på våren när de får komma ut på grönbetet. Hon åt upp en hel bur, gnagde sönder den totalt. De sista två somrarna spenderade hon i en rejäl bur, som var näst intill obitbar (men hon var ju inte den sortens kanin som gav sig i första taget, så hon gjorde sina tappra försök). Hon var inte särskilt rymningsbenägen min kanin, men ett år lärde hon sig att skutta högt och plötsligt provade hon att ta språnget över buren ut i friheten. Det var på tiden då hon var ung och pigg och sprang fort som ett jehu. Vi fångade in henne till sist med hjälp av en fjärilshåv. En annan gång rymde hon till en äng 500 meter från buren, vi fick jaga henne genom radhusområdets trädgårdar och klockan var långt efter midnatt. Till slut tröttade vi ut henne och hon fångades in av min pastors stora, trygga händer. När hon hade blivit rätt så många år kom hon på att tassarna var till för att gräva hål i gräsmattan, till radhusägarinnans förtret. En dag tog vi henne på bar gärning och då stack bara svanstippen ut ur hålet och jorden flög åt alla håll. Hon var inte helt nöjd med åtgärden att bli utdragen ur hålet och satt i buren. Och så hon såg ut! Min vita kanin var helt brun och täckt av jord och gräs. Hon såg för rolig ut. Hon fick smak för det där med att gräva på en gång, gräsmattan har idag sina ojämnheter lite varstans efter hennes framfart.

Jag anade, redan när jag släppte ut henne i sommarburen i år, att det här skulle bli hennes sista sommar. Hon var aldrig så där sprättande lycklig som hon brukade vara. Hon tog det mycket lugnare, skuttade runt mindre, vilade mer, satt i buren mer och hängde i skuggan mer. Men jag såg att hon trivdes, det gjorde jag, för hon låg så där på sidan och kisade med ögonen som hon brukade göra, när hon myste som bäst. Och till sist kom dagen, då det var min tur att hjälpa Lillkanin. Hon låg och vilade hjälplöst matt i gräset och jag såg att det var dags. Hon orkade inte ens blinka och vifta bort flugorna som satt i hennes ögon. Då vet man. Jag tror hon ville det själv också, det syntes i hennes ögon på något sätt. Jag är glad för att jag hann hem i tid. Jag tror att hon väntade med att dö, tills jag kom hem igen från semestern. Hon skötte sig exemplariskt den dagen och lät mig ta hand om henne. Hon var aldrig rädd eller arg, utan lät sig lyftas upp och läggas i sin resebur. Hon fick ligga på en handduk och såg ut att ha det bekvämt. Hon blev lugn nästan på en gång, andningen blev mindre snabb och det var säkert skönt för henne att slippa flugorna. Bästa sortens vän gjorde ändringar i sina planer och hjälpte mig ta henne till djursjukhuset. Hon fick en sådan lugn och fin död. Veterinärerna var så försiktiga och fina mot henne och mot mig. Lillkanin fick somna in till mina lugna smekningar över öronen och hon gnisslade tänder, som kaniner gör när de njuter. Sedan somnade hon av medicinen och märkte aldrig när hennes hjärta slutade att slå, tio i ett den 27 juli, 2013.

Jag är så glad för de år som vi fick ihop och så ledsen på samma gång, för att hon inte längre finns hos mig och skuttar omkring på gröna gräset, som hon älskade så mycket. Elanor, som min kanin hette, fick nio och ett halvt lyckliga år i livet. Det är ett långt liv för en liten kanin, så jag är rätt säker på att jag var en good enough matte till min älskade lillkanin.

Lillkanin på sommarbete.

Efter mycket om och men, har Lillkanin fått flytta ut på sommarbete en månad senare än vanligt. Hon brukar få flytta ut i början av maj, men våren har ju varit så kall i år så hon fick vänta lite på det goda. Sedan skulle ju klona klippas också och det kan man bara göra mellan 10-15.30 måndag till lördag. Eftersom jag jobbar till fyra varje dag så har det blivit svårt att få till detta med kloklippning och på helgerna har jag varit bortrest. Men skam den som ger sig, den 8 juni fick jag en lucka i mitt gedigna schema. Bokade in en tid klockan 10.00, men när jag kom med mitt vilddjur till kanin, så klippte de inte klor förrän klockan 13.00. Suck, de kunde ju ha kläckt ur sig det när jag ringde och gjorde upp tiden. Men efter några timmar i reseburen återvände jag med kaninen till zoo och fick klorna klippta. Lillkanin skuttade motvilligt ut ur reseburen och skuttade rakt in i buren och där stannade hon kvar. Kortet på Lillkanin togs en vecka senare.

Backspegel 2012

• 31 dec, Jag föreställer mig att: Nyårsfesten 2012, den sista i Elimkyrkan på Östermalm, var trevlig och gemytlig. Att det fanns gott om mat och fina vänner. Att det var en rolig kväll, med lovsång och bön i kyrksalen och att fyrverkerierna på Saltsjön var magnifika. (Nyårsfesten har ju inte varit än, så jag kan bara spekulera).
• 30 dec, Min pastor höll en tio minuter för lång predikan utan att det kändes i kroppen och rolig var den också, utöver att den faktiskt lärde mig saker om livet och om Gud. Av det drar jag slutsatsen att han predikar mycket bättre när han sitter ner.
• 29 dec, Köpte en present till min kollega, som bara kommer att älska den (när hon väl får den). Fram till dess kan jag njuta av att reta henne. För hon är nämligen en kollega av det nyfiknare slaget, som måste veta på en gång vad det är i paketet. Mycket roligt att reta henne!
• 23-25 dec, Julen firades i Dalarna, helt enligt planen. Även där fanns det gott om vänner och mat. En aningens för varmt inomhus, men annars en helt okey atmosfär. Nätterna tillbringades i sängfluff, med bästa bonussyrran och DVD filmer som Ocean eleven-thirteen och Sherlock Holmes. Mellan måltiderna fikades det rikligt, så en ständig mättnadskänsla kännetecknade julfirandet. En uppfriskande promenad hanns också med och då hamnade vi mitt i rusningstrafiken i Bjurs, mötte en bil och en gånglist på en timme.
• 22 dec, Glöggevent hos bästa sortens kollega förgyllde julförberedelserna och var fantastiskt rolig. Skrattade som aldrig förr och åt fantastiska saffransskorpor. Fick receptet och bakade egna skorpor redan samma dag.
• 16 dec, Det traditionstyngda pepparkaksbaket gick av stapeln hemma hos bästa sortens vänner. I år tog vi med oss två nya vänner och allt som allt var vi nio tappra bagare, i olika åldrar. Nya pepparkaksformer hade vi också, helt enligt traditionen: G-klav, fiol, bas, kattunge, groda, snöflingor, Mumin mamman och Mumin. Årets pepparkaksdegar var hemmagjorda såklart och helt perfekta i konsistens och smak. Degarna var också lätta att kavla och lätta att lyfta på plåten. Vår duktiga mäster ugnsvakt brände inte en enda kaka, så det blev verkligen ett lyckat pepparkaksbak i år!
• 17 dec, Berättade för mina kollegor att jag hade sagt upp mig från mitt jobb. Det var jobbigt att göra en del kollegor ledsna och besvikna, men som plåster på såren så höll jag ett fint tal till dem som jag hade förberett väl. Det blev en bra stund, trots allt.
• 10 dec, Sa jag upp mig från mitt jobb och fick redan samma vecka ett nytt drömjobb i förorten där jag bor. Har tre minuters cykelväg till nya jobbet. Ser fram emot att börja jobba där i februari. 
• 7 dec, Fick Trancherknivset i present på lilla julafton, det vill säga i god tid innan julafton. Nu behöver jag inte be gästerna ta med egen kniv längre, för att kunna skära upp älgsteken som jag bjuder på. Skönt!
• 1-3 dec, Tant Gerd kom för att hälsa på. Hon stannade till måndag morgon. På söndagen var vi på en fantastisk adventsgudstjänst i Elimkyrkan och avslutade dagen på Fotografiska. Efter frukosten, på måndag morgon, skildes våra vägar åt för den här gången.
• 1 dec, Firade jag min födelsedag och serverade älgstek med klyftpotatis/morötter samt delikat gräddsås. Klockan 16.00 bjöd jag in fler vänner på åkerbärstårta och en god vän till mig hade bakat en kladdkaka som uppskattades av mig och mina yngre gäster. Extra roligt att Tant Gerd var på besök från ursprungslänet, det satte guldkant på dagen. Det blev en fin dag, med god mat och fina vänner. 
• 28 nov, sökte jag tre nya förskollärartjänster och var allmänt missnöjd med min arbetssituation på jobbet.
• 19 nov, Två ungdomsvänner hittade mig via FB. Kul och oväntat.
• 9-12 nov, Helsingforsresan. Modern konst, shopping, Marimekko, gudstjänst i Andreaskyrkan, gemenskap, god mat, Sky fall, lakrits, tjärtabletter, kartläsning och spårvangsåkning. Det var en superkul resa, men en aning kall och blåsig! Turistinformationen besökte jag ofta och de var väldigt servicevänliga!
• 31 okt, Värsta sortens magsjuka drabbade mig och slog ut mig i fem dagar, med efterföljande magkatarr. Den vill jag inte ha tillbaka. Missade Smilelägret, skulle ha varit slöjdklubbs ledare där. Jättetråkigt!
• 22 okt, Föreläste jag om sexuella övergrepp på Johannelunds teologiska högskola tillsammans med min terapeut. En viktig dag, för en viktig målgrupp.
• 20 okt, Bästa vännen hade 40 års kalas med värsta, bästa tårtbuffén på Suptopia, Alby. Roligt att få dela hans dag tillsammans med honom.
• 19 okt, Invigningsfest för Ateljén på jobbet, en mycket lyckad fest för tre avdelningars barn, som med tindrande ögon fick gå in i ateljén för första gången efter ombyggnaden. Juice och popcorn serverades och discot blev lyckat.
• 28 sep, Hade en konflikt med en kollega på jobbet. Det hade legat i luften ganska länge och idag sa jag ifrån. Det uppskattades inte.
• 23 sep, Fick Muminte, super gulligt och väldigt gott. Stort affekt värde.
• 21 sep, Var på konferens om Barns Rättigheter och åkte sedan vidare till min terapeut för terapi. Ett väldigt lyckat veckoslut.
• 8-17 sep, Luleåresa och fotokurs i Hemavan, tillsammans med Tant Gerd. Kulturnatten hann jag också med att besöka. En fantastisk upplevelse av handarbete, mat och musik av alla de slag. Så himla kul. Fotokursen i Hemavan var resans höjdpunkt! Många fina kort togs, fina fjällvandringar gjordes och en del kamerateknik lärdes in. Vädret kunde ha varit bättre, mulet och regn varje dag, ja faktiskt till och med snö. Fast vi hittade goda hjortron på fjället och då kan man stå ut med dåligt väder.
• 3 sep, Köpte en ny Acerdator med lånade pengar från IOY-kontot, min gamla dator kraschade lagom inför fotokursen i Hemavan.
• 6 aug, Furuvik, tillsammans med fina vänner och deras barn. Väldigt givande och roligt att få dela den dagen med dem. Det var soligt och fint! Åkte vidare till Familjelivslägret, direkt efteråt.
• 6-12 aug, Familjelivsläger med Elim och EFK, var slöjdledare där. Så himla kul, mina aktiviteter gjorde succé. Hade slöjd med sexåringarna på fm. och familjeslöjd på em. På familjeslöjden hade jag fyra stationer: Fia med knuff, Mobiler, Ljuslyktor och Luffarslöjdskrokar. Det var himla roligt!
• 5 aug, Fantastisk dag, The Big Bang Theory kom in i mitt liv och sågs av mig för första gången, i sällskap av en mycket god vän.
• 27 jul-5 aug, Cypernresan med bästa kompisen var varm och solig, faktiskt i varmaste laget. Vi betalade mer än gärna extra för luftkonditioneringen. Vi såg på en hel del ruiner, både ovan jord och under jord, besökte ett ingemansområde och fick stämpel i passet, såg huvudstaden och stadsmuren. Shoppade en tunika där som gick i rosa och turkost, annars var det ganska sparsamt med shoppingen på den här resan. Vi besökte också ovanligt många badstränder och min vän beviljade ovanligt långa baddagar, kan hända att han också tyckte att det var för varmt för att göra något annat än att bada. Vi var också på en anglikansk gudstjänst, i en fin stenkyrka, på ett språk vi faktiskt förstod. Men allt jag minns om predikan var att pastorn (under en hel vecka) hade studerat hur en spindel hade vävt sitt nät vid kökskranen. Han måste vara ogift tänkte jag genast när jag hörde det och missade helt den andliga poängen med predikan. Vi åt god mat och såg en del på OS och annan TV i vår tvårumslägenhet, 50 meter från havet så vi hade väldigt fin havsutsikt. (Fast den mesta maten åt vi ute på restauranger förstås). En dag hyrde vi bil och åkte upp i bergen för att se på kloster och Ikoner. Fantastiska vyer, men läskigt smala serpentinvägar trots att vi valde de största vägarna. Vi fick punktering på en av serpentinvägarna, mitt i en kurva men min vän fixade att byta däck och jag stod och viftade i kurvan nedanför för att ingen skulle köra in i honom. Vi överraskades också av ett våldsamt regnoväder som orsakade jordskred från bergväggarna och vassa stenar föll över vägen. Ett äventyr utöver det vi hade räknat med och vi var glada för att vi betalat extra för att få en heltäckande försäkring på hyrbilen.
• 18-22 jul, Ölandsresan med bonusfamiljen. En mycket trevlig och lugn semester, med väldigt varierat program. Vacker natur, fyrar, gemenskap, brädspel, utflykter, loppisfynd (tvättbräda), sol och värme, en och annan regnskur, största kulglassen jag har ätit i mitt liv (5 kulor och en mjukglasstopp, tillsammans med bästa mejl kompisen, vars dotter sommarjobbade på glassbaren), Bengt Johansson konsert och salta bad i havet. 
• 4-9 jul, Gotlandsresan. Vänners 40-åriga bröllopsdag skulle firas med pompa och ståt, middag på värdshus och tårtbuffé. Bodde i tält såklart och väcktes en av nätterna av ett väldigt åskoväder, med blixtar och dunder som gick runt, runt i flera timmar. Väldigt vackert, men det var svårt att somna om.
• 28 juni-2 juli, New Wine konferensen. Förändrade mitt liv, vad mer kan jag säga. Så tacksam för de dagarna. Fruktansvärda tre första dagar, men sedan en ganska fantastisk upplevelse, tillsammans med bästa sortens vänner! Typ.
• 26 jun, Bästa sortens chef meddelade att hon skulle sluta. Min arbetsplats förlorade en varm, engagerad och närvarande chef. För mig personligen, blev det en tung förlust. Jag gillade mig chef! (Gillar henne fortfarande faktiskt!)
• 21-26 jun, Tant Gerd kom till stan. Fantastiskt roligt att få rå om henne på hemmaplan och visa upp min förort, stadskärna och skärgård. Midsommar firade vi med sill och potatis på klipporna vid Mälaren och dans med Elimkyrkan runt midsommarstången. (Ja, dansade och dansade, vi tittade på dans i alla fall). Den 24 jun, åkte vi ut till Fjäderholmarna, läste böcker, åt gott, njöt av naturen, sökte skydd för regnet, glömde kameran, fick båten att vända, fick tillbaka kameran och avslutade vistelsen med rökta räkor och muntra ord till kaptenen som vände båten för min skull.
• 8 juni, Efter tre års väntan blommade Jättevalmon för första gången i min odlingslott, äntligen som jag har väntat! Väldigt kul och vackert!
• 6 jun, Nationaldag och vernissage på Liljevalchs, "Ser du löven för alla träden" för att fira Hemslöjden 100 år. Vilken dag det var! Mitt löv blev så himla bra och fick en perfekt plats, i en av mittgångarna, i ögonhöjd. Var där hela dagen och guidade runt olika vänkonstellationer. Åt gott på Blå porten, i fantastiskt trevligt sällskap. Hela dagen var en riktig höjdarupplevelse! Och utställningen med alla 2000 löven fördelat på 80 stycken träd var fantastisk, mycket färgstark och variationsrik! Kvällen avslutades i bästa bonusfamiljens sällskap på ett trevligt fik vid Grönan, ackompanjerat av jazzmusiken från grannkrogen. 
• 21 maj, Lillkanin flyttar ut på sommarbete. Hon fann sig tillrätta på en gång och njöt av sol och grönt gräs.
• 13 maj, Min kyrka beslutar sig för att säga ja till köpet av ny kyrka. Glad för det! Höll ett anförande för Ja-sidan och fick mycket beröm för det talet!
• 1 maj, Satte potatisen i min odlingslott enligt tradition, grävde och vände jorden i min nya odlingslott. Det kändes i kroppen efteråt. Det var soligt och fint, till skillnad från resen av sommaren (det mesta av skörden regnade bort i år, men det blev mycket jordgubbar!).
• 28 apr, Min favoritaffär Bolagret, gick i konkurs. En stor förlust, men bra för min plånbok förutom under utförsäljningen 70% av orginalpriset. Vilka fynd jag gjorde, både till mig själv och till jobbet.
• 27 apr, Bästa terapeutens man fyllde år. Han är bäst, hjälpsam och generös!
• 21 april, Gjorde plats för nya sängen och flyttade ut loftsängen till arbetsrummet med hjälp av goda vänner. Nya sängen flyttade in 25 apr, den bästa investeringen jag har gjort. Vilken skillnad i komfort! (Hör tydligt hur min terapeut och man säger: Vad var det vi sa...)
• 14 apr, Hade min första slöjdklubb i kyrkan, 15 barn kom. Det var roligt, men några för många för att jag skulle hinna med och hjälpa dem utan att de behövde vänta för länge. Luffarslöjskrokar tillverkades. Det blev uppskattat. Under året följde många fler slöjdtillfällen och även ett läger. Kul.
• 31 mar, En riktigt svår ångestdag! Man skall ha minst en sådan dag per år, så att man uppskattar alla de andra dagarna mer. Nya sängen som snart skall flytta in rör upp tankar och minnen från tiden när övergrepp var vardag. Men efter lite peptalk från bästa terapeuten, släppte ångesten lite.
• 26 mar, Köpte högaffel till odlingslotten.
• 24 mar, Täljde en halsbandshängare till min bästa vän, bara för att jag kunde och ville överraska henne. (Jo, det var sant, hon hade också sagt att hon behövde en, under en trevlig pysselkväll som vi hade ihop.)
• 16 mar, Träffade en 86-årig dam på tunnelbanan, som läste en Robert Jordan roman. En mycket sympatisk gammal dam, helt i min smak. Hon hade fått den av sitt barnbarn, för som hon sa, man vill ju hänga med i vad ungdomarna läser nu för tiden.
• 5 mar, Lövet till utställningen "Ser du löven för alla träden" blev äntligen klart, bara två veckor försent. Mitt tema var en trygg plats, så jag gjorde min terapeuts hus med trädgård. Det blev perfekt, så himla nöjd.
• 25 feb, Slöjdklubbs handledare på Nordiska Museet, tog med mig bästa kompisarnas två söner på slöjdklubbsdag. Det var kul. Vi gjorde drömfångare och fritt skapande.
• 18 feb, En fantastisk trevlig dag med min skolkamrat från lärarhögskolan. Shopping, gemenskap och god mat på Vapiano.
• 9 feb, Fick nya glasögon för tredje gången på fem veckor. Två par gick sönder på exakt samma sätt, så jag bytte modell till ett par som jag tyckte bättre om dessutom. Blev väldigt nöjd med de nya glasögonen.
• 30 jan, Påbörjade projektet "Lövet" till Hemslöjdsrörelsens 100 års jubileum. 
• 25-27 jan, Lillkanin är dålig för första gången sedan hon flyttade in hos mig för 8 år sedan. Inga roliga dagar.
• 25 jan, Min terapeuts födelsedag. Hon är bara bäst, så hjälpsam och godhjärtad!
• 19 jan, En dag då jag var modig och dessutom fick tillgång till Talbok- och punktskriftsbiblioteket.
• 13 jan, Klippte mig i Arboga för första gången detta år. Trivs så bra med min frisör att det är värt resan dit och så kommer det alltid förbi någon gullig tant och bjuder alla på fika. Shoppingen i Arboga är också trevlig, fantastiskt mysiga pryttelbutiker överallt, som alltid har något som lockar mig. Min själ har begär efter gulliga små saker förstår ni.
• 5 jan, Väninna från Uppsala på besök i stan och ett trevligt första besök på Fotografiska. Nick Brandt ställde ut sina fantastiska svartvita foton från Afrikas Savann. 
• 3 jan, Fick reda på att min granne under mig, hade dött under julhelgen. En väldigt tråkig nyhet, som påverkade många i huset. Han tog sig alltid tid att prata en stund, när han mötte någon.
• 2 jan, Skrev ner saker jag ville lova mig själv att fokusera på under 2012. Bra saker för kroppen, själen, anden, arbetet, ekonomin, jobbet, lägenheten, vänner och livet. En del saker har jag faktiskt gjort under året. Jag var på massage flera gånger, köpte min säng, sparade pengar, reste, skapade/slöjdade mycket under året, var på terapi, städade ett par gånger, var på gudstjänster och cellgrupp. Jag gjorde många bra saker, som var bra för mig helt enkelt. Men också en del saker som var dåliga för mig, jag jobbade lite för mycket ibland, höll inte hårt på min "inbokade" fritid, jag orkade/prioriterade inte regelbunden träning och gick inte ner i vikt, fastän jag vet att det hade varit bra för mig.
• 1 jan, Önskade alla ett gott nytt år.

När kaninen dör ska jag köpa en frysbox till hallen

Kände idag, när jag försökte proppa in festmaten till på lördag i min lilla frys, att det skulle vara rätt praktiskt med en frysbox i hallen som min vän Tant Gerd har. Avundas henne lite. Jag har mer att göra inför festen än vad som faktiskt kommer att kunna vara möjligt att få till. Så jag måste prioritera och strunta i vissa saker helt enkelt och vara vaken länge på nätterna. Det är planen, så nu är det slut bloggat tills på lördag.

Det krävs inte mycket för att bli en hjälte på Facebook

Sexuella övergrepp är ofta en stor Hemlighet som man bär själv, inuti i själen. Idag har jag talat om Hemligheten, om de sexuella övergrepp jag har utsatts för, den här gången till en grupp blivande präster och pastorer. När jag reflekterar kring dagen tänker jag på vilken makt ord har i kampen för överlevnad och helande. Så länge man håller Hemligheten inom sig själv, är man oförmögen att helas. Det är först när man vågar sätta ord på upplevelserna som man kan ta sig vidare.

På Facebook idag har vänner skrivit att jag är en hjälte för att jag idag har satt ord på min historia. Det är lätt att bli hjälte på Facebook. Själv känner jag att de sanna hjältarna är alla de som vågat lyssna till min berättelse och ta den till sig, alla personer som stått kvar och varit mina vänner när jag mådde som sämst, som pallat med att finnas vid min sida när jag befunnit mig i dödsskuggans dal och i dödsångestens mörka träsk. De är hjältarna! Jag behövde många sådana hjältar för att överleva min barndom och uppväxt med två förövare till föräldrar, som sålde min kropp till vidriga människor under stora delar av mitt liv.

Mina hjältar har sett olika ut genom åren, de har varit olika, tjejer och killar, till och med en speciell katt, ja faktiskt en vildsint kanin också. Det de har gemensamt är att de har varit med mig på min resa mot helande och växande som människa. Att de har vågat stå kvar, vågat lyssna, vågat beröra mig, vågat vara hjältar i mitt liv. Känner på mig att en del blir uppröra, för att jag lägger hjältestatusen på andra än på mig själv. Det provocerar säkert till viss del! Det är bara det att jag känner mig inte som en hjälte, kanske beror det på att jag inte gör något märkvärdigt. Jag har bara hittat orden som drar fram Hemligheten i ljuset och sedan gått vidare med mitt liv. Visst kan det vara hjälteaktigt att dela sin livshistoria, samtidigt känner jag att sanna hjältar är osjälviska i sitt hjälteskapsutövande och det är inte jag. Jag berättar min livshistoria för att jag vill påverka andra människor med mina ord. Jag vill att de kliver fram och blir hjältar i någons liv, att de gör skillnad för någon som behöver hjälp, att de vågar stanna kvar och lyssna, att de lär sig bemöta människor med respekt och värme. Därför talar jag ut orden som släpper min livshistoria fri! Men det är klart man kan definiera hjältemod utifrån andra vinklar också. Självklart krävs det mod för att konfrontera sitt förflutna, att hitta orden som drar fram Hemligheten i ljuset så alla kan se den. Alla som vågar göra det är naturligtvis hjältar. Det kräver stort mod att lämna tillbaka skammen och skulden till förövarna, det krävs stort mod att återerövra sitt liv, att gå vidare och helas som människa, alla som gör det är naturligtvis hjältar. Jag med.

Slog föreläsningen hål på några myter om sexuella övergrepp? Jag hoppas det! Fick sexuella övergrepp ett ansikte? Jag hoppas det! Bidrog min berättelse till att nya hjältar började formas? Jag hoppas det! Lyckades jag beröra människor med mina ord? Det vet jag att jag gjorde, för det sa de till mig!

Livsnjutare

I morse motade jag in en mycket ilsken kanin i reseburen. Lillkanin skulle till zoo för att få klona klippta för att sedan få åka till sommarburen och det gröna gräset. Men trots att jag påtalade detta faktum var hon inte pigg på idén. Men väl framme i sommarburen blev hon på bättre humör och skuttade runt som om hon aldrig hade gjort något annat. Efter ett par skutt blev det dags för tvättning av pälsen, jag tror bestämt att hon trivs och njuter av livet.

Lillkanin är bättre igen och jag andas ut igen.

Efter tre oroliga dygn, med en kanin som inte vill lämna sin bur och äta godsaker är nu min kanin åter sig själv. Rusar fräsande fram mot matskålen, fräser och ställer framtassarna på burgallret när jag går förbi buren då hon är instängd och vill ut, skuttar och leker på mattan som hon gör sitt bästa för att äta upp.

En annan viktig vän

Elanor

Min lillkanin mår inget bra. Hon är inte som vanligt. Rör sig mindre och äter mindre. Vill inte ha broccoli. Min kanin är inte det minsta tam och vill helst att man inte rör henne eller stör henne. Men om hon inte fanns skulle jag bli ledsen. Just nu känner jag mig orolig och skakig. Jag vill ha henne kvar i mitt liv. Hon är en viktig del av min familj. Hos mig får man nämligen vara som man är, behöver inte vara någon annan. Det gäller alla som kommer hem till mig, det är en husregel jag har. Liv och död hör livet till, men jag hoppas att det bara är en tillfällig dipp som min kanin går igenom.

Nytt hus

Våren är här, eller rättare sagt försommaren. I min hall springer en liten kanin som längtar ut till gräset, fågelkvittret och solen. Idag har jag fått hjälp av en god vän med att bygga en ny bur. Den skall målas innan det är tid för en liten kanin att flytta in och jag ska bygga en hylla för maten också, men annars är den i stort sätt färdig. Min lillkanin kommer att få en härlig sommar i sin nya bur. Men innan hon får flytta in måste hon in en sväng till Zoo affären på klo manikyr. Är mycket tacksam för vänner som kan hjälpa mig med saker som jag själv inte förmår fixa.

Dagens tanke...

Jag undrar om min lillkanin gillar att skutta runt i det rosa skenet i hallen?

När matte inte är hemma

Har alltid undrat vad lillkanin gör när jag inte är hemma, nu behöver jag inte fundera längre. Vi är ganska lika lillkanin och jag, jag tycker nämligen också mycket om pussel (med det undantaget att jag inte brukar gnaga på bitarna fullt lika mycket).

Lillkanin tar del av sista skörden.

Lillkanin

Jag kan lugnande meddela att Lillkanin inte tog permanent skada av det andliga angreppet hon utsattes för här om dagen. Idag fick jag klappa henne igen. Jag hoppas att jag förvaltar tiden väl och att jag hinner visa henne att det är mysigt att bli klappad, innan päls ömsningstiden är över. Ja, jag misstänker henne fortfarande för att utnyttja mig som pälsborste...

Trenden har vänt

Idag vände trenden. Lillkanin krafsade mig blodig. Men hon stod under andlig påverkan, så det var inte helt och hållet hennes fel. Jehovas vittnen ringde helt idiotiskt länge på dörren och knackade dessutom, eftersom de hörde att jag var hemma. Men jag var bara klädd i morgonrock och så tänker jag inte visa upp mig ens för att köra iväg kvackare. Resultatet blev att min lilla ulliga kanin sprätte till och började riva mig och efter det ville hon inte alls bli klappad. Dumma Jehovas vittnen, säger jag bara. Vi som hade det så trevligt, jag och min lillkanin!

Lillkanin njuter av sin frihet

Varför gå in i buren för att äta och riskera att bli instängd, det går ju lika bra att äta utanför buren. Min kanin är verkligen egensinnig. Och nu är vår relation mycket spännande. Ni förstår, sedan i slutet av maj har min kanin varit på sommarvistelse på en grön fin gräs- och mossmatta, hon har njutit av livets goda dagar, men i måndags tog jag hem henne till lägenheten igen. Vädret skulle slå om till snö och då är det ju dags att flytta in igen, om man är en liten kanin. Tänkte att hon skulle bli deppig när hon tvingades byta gräsmattan mot Ikea- dörrmattorna, men hon trivs. Slänger sig på rygg och dåsar, skuttar och äter massor av mat och så gör hon en oväntad sak. Hon skuttar fram till mig och vill bli klappad. Det har aldrig hänt förut, men jag säger inte nej. Det är urmysigt. Jag får klappa henne tills jag tröttnar, pälsen yr och jag blir alldeles nerhårad, men det är det värt. Hon myser och gnisslar tänderna och enligt en kaninbok från 1976 så är det kaninens sätt att tala om att den trivs och njuter och som tack står det att kaninen skall slicka mig. Detta gör dock inte min kanin, vilket får mig att misstänka att hon bara utnyttjar mig i sin process att byta päls och ser mig som en gigantisk pälsborste.

Påsken är här!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

GLAD PÅSK!

Två sidor av kaos!

SL och Lillkanin har ett gemensamt- Båda skapar känslor inom mig av kaos!

Sista skörden och Lill Kanin som myser!

Man kan köpa lycka för pengar!

Ibland krävs det storverk för att jag skall känna "japp det är värt att leva" och ibland räcker det med små, små under i vardagen för att det skall vara värt allt slit. Jag skall berätta om ett sådant litet under.

Förra veckan såg jag ett program på UR, ett panelsamtal om huruvida man kan köpa lycka för pengar. Det rådde en enighet bland deltagarna att man kunde det och att man var lyckligare med mycket pengar än utan. Och jag tänkte att oj,vilket fattigt liv de måste ha eftersom de kan värdera sin livskvallité i pengar. Men i veckan insåg jag att de faktiskt hade rätt. Det går att köpa viss lycka för pengar. Jag lovar det är sant.

I måndags var jag på IKEA och investerade i tio dörrmattor till min tvåa på 62 kvm. Du tänker säkert att jag antingen är helknäpp eller bara smågalen. Och kanske ligger det lite i det antagandet, men jag hade faktiskt behov av tio dörrmattor, tro det eller ej. Jag har nämligen tagit in Lill Kanin för hösten även känd som "Elanor". (Eller "kaninskrället" och "terroristen", på grund av hennes bestämda ovilja att vilja bli klappad!) Vid samma tillfälle inhandlade jag också 20 meter byggtejp, med vilken jag fogade samman alla dessa dörrmattor till en stor matta som täcker nästan hela golvet i hallen. Nu har Lill Kanin en egen springmatta i hallen och slipper således leka Bambi på hal is, varje gång hon skuttar ut ur buren. Och i samma ögonblick som hon satte ner sina små tassar på mattan skedde ett under, som förövrigt bekräftar tesen att man kan köpa lycka för pengar. Ni förstår, dörrmattorna kostade mig 390 kronor, men vet ni va? Jag får nu mer klappa Lill Kanin varje dag! Antingen har kanin skrället blivit trygg, tokig, traumatiserad eller så har det skett ett mindre mirakel. Hur det än är med den saken, känner jag mig vuxet (i motsats till barnsligt) lycklig i hela mig, rakt igenom. Så nog är det sant att viss lycka kan köpas för pengar alltid!Och jag kan tillägga att jag har varit Lill Kanins matte i fyra år, utan att ha fått klappa henne mer än 20 mickro sekunder per tillfälle (om äns det). Och nu får jag klappa henne tills jag tröttnar, en mycket omtumlande erfarenhet skall jag säga. Men ingen är lyckligare än jag över detta lilla under som gör livet värt att leva!