tisdag, juli 07, 2009

Att leva med konsekvenserna av övergrepp

Dissociation är inte alltid ett symptom på en störning. Alla har förmågan att dissociera. Att dagdrömma, försvinna in i egna tankar när man kör bil på en tråkig raksträcka eller när man läser en bok eller ser en film, det är exempel på dissociation. Det är både vanligt och normalt, alla gör det. För att dissociation skall räknas som en störning, måste dissociationerna störa individens vardagliga funktionssätt. Lever man i en instabil miljö och utsätts för övergrepp ger dissociation individen möjlighet att psykiskt stänga av från den traumatiska upplevelsen de utsätts för. Över tid kan dissociation utvecklas till ett sätt att bemöta vilken stressig situation som helst, vilket i sin tur kan leda till ett kroniskt tillstånd som kraftigt påverkar individens vardagliga liv. Så är det för mig. Jag lever med diagnosen PTSD komplex och DID (dissociativ identitets störning). Men jag vet inte om jag ser på mig själv som en störd person längre. I början när allt var nytt för mig, gjorde jag nog det. Men mycket har hänt sedan dess. Idag är jag stolt över att jag har haft förmågan inom mig att överleva närmare trettio år av svek, tortyr och sexuella övergrepp. Jag är stolt över att jag har delidentiteter inom mig som har hjälpt mig hantera allt det hemska som jag utsattes för. Jag är stolt över mitt inre system och över vår förmågan att fungera tillsammans. Jag är stolt över vår vardag flyter på och för att det går att må bra. Jag är stolt över allt som vi åstadkommit. Idag är jag glad över att jag är en DID-människa. Men det är en komplex fråga också. Jag menar, jag är verkligen glad och stolt över vem jag är, med alla mina delar och andra sidan så är ju ett DID-liv ett komplicerat liv att leva. Inget är enkelt och förutsägbart som DID:are. Och jag är inte alltid självklart positiv till att hitta mig själv som liten i den offentliga världen, det kan vara obekvämt många gånger. Samtidigt vill jag att mina små delar skall få så många erfarenheter av den goda världen som det bara är möjligt. Jag är glad över att jag har toleranta och förstående vänner i mitt liv som tillåter att hela jag får finnas, som hittar på saker att göra med mig och som firar oss när vi fyller år. För om bara människor runt omkring inte skulle vara så dömande och titta så snett på allt som avviker från det som samhället anser vara normalt, skulle livet som DID:are inte vara så svårt. Ofta är det nämligen omgivningen som gör livet som DID:are svårt. För om det inre DID systemet är välfungerande, behöver det egentligen inte vara några större problem att leva med diagnosen i vardagen. Det är i relation med andra som de flesta problemen uppstår, då vissa saker bara inte accepteras och delar av mig själv måste förnekas. Men i mitt hem, i den lägenhet som jag bor i, får hela jag finnas och det är okey. Det vardagliga livet där, tror jag är som vilket annat samboende som helst. Konflikter uppstår och kompromisser måste göras, det bråkas och dörrar slängs igen, disken blir stående, men så ser väl de flestas liv ut ibland eller hur? Skillnaden är bara att det är samma kropp som bråkar och som smäller igen dörren, att det är jag själv som låter disken stå och inte någon annan. Men visst är det tufft ibland, särskilt när minnen tornar upp sig och nya delar av mig själv ploppar upp som ett brev på posten. Men jag tror ändå att fördelarna i slutändan väger tyngre än nackdelarna, för jag skulle verkligen sakna förmågan att spela luffarschack med mig själv och bli förvånad över hur svårt det kan vara att vinna. I början av min helande process var jag 100 % inställd på att sträva mot total integration, idag är jag mer tveksam. Visst ser jag fördelar med att vara helt integrerad, men mina olika delidentiteter har ju blivit mina vänner idag. Och när någon väljer att integreras så förlorar jag på sätt och vis en vän och det uppstår en viss saknad. De blir en del av mig och finns kvar inuti, det vet jag, men det är inte på samma sätt. Jag kan verkligen sakna vissa delidentiteter, Sara 15 är en sådan identitet. Hon var bra hela hon, rakt igenom, alltid precis som jag. Henne saknar jag att prata med. När hon integrerades sörjde jag en vän som jag förlorat. Men livet är väl så i största allmenhet för de allra flesta människor skulle jag tro. Man växer, utvecklas, skaffar nya vänner, lär sig nya saker och förändras i takt med att dagarna och åren går. Det är det som är att leva!