Nya kameran är invigd

Min nya kamera Nikon 5500 har flyttat hem till mig nu och har redan tjänat mig väl. Jag brukar alltid ge mina viktiga saker ett namn, så får jag presentera vad min nya kamera Hugo kan prestera medviss assistans av mig:

Utmaningen: 16 saker under 2016

Under 2016 ska jag:
1. Köpa täljkniv till täljhästen.
2. Tälta på tre öar.
3. Städa källaren och göra mig av med lillkanins grejer.
4. Vandra i skogen med Tea.
5. Annordna crafternoontea 5 gånger.
6. Laga tapeten i hallen.
7. Laga mat på Muurikkan.
8. Lära känna en ny vän.
9. Måla 3 st pallar.
10. Odla något ätbart.
11. Gå runt Gömmaren.
12. Skriva 12 st snigelbrev till 12 olika människor.
13. Semestra klokt.
14. Laga cykeln.
15. Se en teater på Dramaten
16. Besöka Wasamuseet.

Monthly Makers tema är natur.

Okey, den här månadens tema är natur. Naturmaterial, jag älskar det ordet. Kanske är det dags att ta fram pinnarna ur frysen och gå loss med täljkniven? Kanske är det nu jag skall göra klart den där taklampan av orangea naturpinnar? Eller fixa det där trädet jag har lovat? Eller göra de där grytunderläggen av trä, som jag har velat göra hur länge som helst. Eller tälja en barkbåt? Eller bara skapa mönster av material från naturen? Eller göra ett vindspel? Det här temat har mycket potential. Jag har mycket jag vill göra. Det trixiga är tiden.

Utedag och välbehövlig vila.

Idag behövde jag vara snäll mot mig själv, trots att det fanns många måsten och borden på agendan. Så jag valde det som var bäst för mig, utan att ta hänsyn till vad andra skulle kunna tänka och tycka om mitt beslut. Jag kravlade mig upp ur sängen, klädde på mig utekläderna och packade ryggan.

Idag gav jag mig själv en utedag. Det hade kanske varit bättre att göra detta i fredags när solen sken och värmde ljuvligt, men bättre sent än aldrig. Helst hade jag velat ha premiär campingen den här helgen, men jag hade inte riktigt orken, så det fick bli en utedag bara. En dag för mig och mina tankar, en dag med naturljud och lugn, en dag med dofter och smaker av alla sorter, en dag med utomhusmatlagning. 

Jag behövde den här dagen. Är så tacksam till mig själv för att jag prioriterade att ta tid för en utedag med vila och lugn, det är så lätt att bara köra på och fylla hjärnan med brus och intryck fastän hela kroppen signalerar "Du behöver vila!" Idag vilade jag...

Majbrasan på Svalkan 2015

I år firade jag Valborgsmässoafton vid Svalkan tillsammans med tre mycket trevliga människor och massa EFSare. Det var vacker natur, lugnt och mysigt.  Men utifrån fotoperspektiv floppade elden, hann bara ta 360 bilder på majbrasan innan den hade brunnit ner till korvgrillningsglöd ( och jag hade såklart ingen korv med mig att grilla). Det bjöds på manskör, andakt, folkmingel och fika av olika slag. Det blev en mycket trevlig kväll som avslutades i Sundbergs vardagsrum tillsammans med en kopp te och vaniljglass med jordgubbssås. Nu till eldbilderna, kvällens höjdpunkt.

Fjärdlång, dag 2

Dag två började bra med sol och blå himmel. Efter att ha kört ut myrorna och flyttat tältet, packade jag min ryggsäck och begav mig ut på vandring. Jag valde den blå naturstigen, som ledde till badklipporna. Inte så mycket för att jag hade tänkt bada i det iskalla havet, utan för att jag gillar hav och vågor.

Mitt i skogen, mitt emellan tältet och havet, ramlade jag och stukade foten och slog i det andra benet i klipp-stenarna. (Dessutom bet myror mig, medan jag försökte sköta om mina oplanerade skador). Haltade mig fram mot det svalkande havet för att kyla ned svullnaden av ledbandet som jag stukade i fallet. Det verkade framgångsrikt och svullnade blev inte så farlig. Tyvärr dödade kylan i havet inte riktigt smärtan i foten. Men efter en stunds picknick och bokläsning på klippan, i takt med att det blev hotfullt mulet på himlen bestämde jag mig för att bege mig tillbaka, ifall att det skulle bli regn. Det var en smärtsam vandring, men jag tog mig ner till tältet igen. Lagade lunch av nyplockade kantareller och pasta carbonara.

Till kvällen slog vädret om och det blev en fin solnedgång som jag kunde njuta av utan att behöva gå så långt på foten.

Hemma, är där jag trivs bäst!

Gud, lingon, tystnad och korvgrillning.

Gudstjänst på morgonkvisten, inte en helt lyckad kombination efter gårdagskvällens kulturnattsfestande. Lite trött var jag och gäspade flera gånger under den annars väldigt uppbyggliga predikan. Enhet i Kristus var temat för söndagen. Predikan handlade om att kristna slocknar om de inte lever i gemenskap med Kristus- likt vedpinnen som slocknar om den tas bort från elden. Efter gudstjänsten var det mingelfika och sedan gick vi hem och åt gröt med rivet äpple, innan vi åkte till lingonskogen.

 Vi fick i hop en hel del lingon i lingonskogen, även om det inte var så rött i tuvorna. En av oss var flitigare än den andra. Jag spenderade en hel del tid liggandes på rygg, med blicken riktad på den ljusblå, soliga himlen och lyssnade på tystnaden. Det kanske är därför Gerd fick ihop 6 liter lingon medan jag bara fick ihop 1,5 liter. Men till mitt försvar var jag fullt upptagen med att bland annat lyssna på tystnaden som jag redan har nämnt, sedan tog jag 143 kort på lingontuvor, njöt av solen och fikade. Drack te, åt piroger och delikat hembakad chokladkaka. (Gerd vill dock att jag tillägger att även hon fikade och njöt av solen, vet inte om hon vill säga mig något? ) Förövrigt är det tystnaden och ljuset som jag saknar allra mest, nu när jag bor i södra Sverige. Att vara där i den där tysta lingonskogen och bara höra naturen tala, var så mäktigt, lugnt och stillsamt. En vardagslyx som man kanske tar för given här uppe i norr, men som verkligen inte går att hitta på så många platser i dag.

Efter lingon plockningen var det tänkt att vi skulle bege oss till Bälinge naturreservat för att grilla korv på berget, som bär spår av inlandsisens framfart. Men så blev det inte. För efter 400 meter ramlade jag på den fina, platta skogsstigen och stukade foten. Dumt och smärtsamt. Fick linka tillbaka till bilen där min vän förband min fot med min tröja. Korven fick vi grilla hemma på hennes tomt istället. Foten fick ett riktigt bandage, så fort vi kom hem och jag haltade sedan upp till grillplatsen. Jag fick bli eldvakt, medan min vän fixade tilltugget till korven på spisen inomhus. Elden brann ner jättefort och grillglöden var inte av bästa kvalité, men med lite tålamod blev korvarna i alla fall varma om än inte så brända. Grillad Falukorv är aldrig fel och särskilt inte i goda vänners sällskap.

Äventyr på Fjäderholmarna

Idag var jag tillsammans med min kära vän, på Fjäderholmarna. Vi skulle ta båten vid Slussen men hittade ingen båt att gå ombord på. Vi sprang vidare i regnet till Nybrokajen i stället. Sommarjackan blev genomvåt och det plaskade av vatten mellan tårna i sommarsandalerna. Vädertjänsterna på nätet spådde sol till klockan två, klockan var bara tolv och regnet vräkte ner. Båtresan tog oss genom det värsta regnandet och väl på ön möttes vi av hotfullt mörka moln, men uppehåll. Vi gick till solklipporna, i hopp om att det var där solen gömde sig. Men icke. Vi satte oss på en klippa, såg ut över havet och åt vår medhavda nygräddade rabarberpaj med vaniljsås och drack rykande hett te till. Jag hade glömt att packa ner mjölken, något som vi båda saknade. Vi letade upp en bergsskreva, där bredde vi ut vår picknickfilt och satte oss ner för att läsa var sin god bok. Själv läste jag "Skynda dig att älska", en bok för alla som gillar relationer och familjesystem. Och då tänker jag särskilt på vissa av mina vänner. Min vän läste del två av en bok som hennes bokklubb följer och som snart skall diskuteras. Tystnaden oss två emellan avbröts emellanåt av att vi båda två, vid olika tillfällen, fnissade högt av en strof ur vår bok. Måsarnas skriande, gässens kacklande, motorljud och människors hojtanden: "här är vi", trängde också igenom vår annars mycket koncentrerade läsning.

Plötsligt, en och en halv timme in i läsningen tilltog vinden, molnen mörknade och samlade ihop sig till regn. Vi packade ihop våra grejer i tid och tog sats mot hantverksbodarna. Vi tog skydd mot ovädret inne i trähantverksboden. Slog oss ner på var sin pall som var placerad runt en urgröpt stubbe, fylld med slipade trä "stenar". Det var harmoniskt och fridfullt att röra runt i de där vackra, mjuka, handslipade, små träbitarna. Färgerna var mångfasetterade och formerna lika så. Vi satt där och tittade, kände och samtalade med hantverkaren om de olika träslagens ursprung och regnet upphörde sakta under tiden. Vi gick vidare, utan att köpa något. Avverkade hantverksbod efter hantverksbod. Jag köpte myspys te, för det kan man alltid behöva. Min vän köpte smidda krokar och ett Iphone fodral med en extra ficka på. Vi åt på Röda villan, sittandes på deras glasveranda med utsikt över havet. Rostbiff i tunna skivor med grillade potatisar, svenska primörer och paprika creamsås. Gott och mättande. Vi betalade och gick för att äta glass på ett annat ställe. Jordgubbssorbé valde min vän, själv kunde jag inte motstå lakritsglassen. Jag kan sällan det. Vi hittade en bänk i solen, för nu sken solen värmande igen. Vi dukade upp ytterligare en kopp te och tog åter fram våra böcker och läste, till måsarnas skriande och vågornas kluckande. Klockan närmade sig sju på kvällen och vi gick till bryggan med båtkajen. Satte oss på bänken och njöt så mycket av kvälls solens värme, att vi bestämde oss för att ta halv åtta båten hem i stället och så fortsatte vi vår läsning.

Halv åtta båten kom och vi gick ombord. Jag gick på toaletten och båten tuffade iväg. Väl tillbaka vid bordet skulle jag bara ta ett sista kort från utflykten och gjorde den fasansfulla upptäckten att min digitala systemkamera inte var på samma ställe som jag. Den måste ha blivit kvar på ön. Paniken blockerade min förmåga att tänka, till skillnad från min vän (som tur var). Hon fick hela båten att vända mot land igen, kaptenen önskade oss lycka till och vi gick i land. Jag tog tacksamt emot kaptenens lyckönskning, kände att den kommer jag att behöva. Väl tillbaka på ön försökte min vän förmå mig att tänka efter, när hade jag kameran sist och vad gjorde vi sedan. Vi satt ju på vår läsbänk och där fotade jag ätande svanar och murket trä, men visst hade jag kameran med mig därifrån? Jag kunde känna tyngden runt nacken av kameran när vi gick därifrån. Min vän var också säker på att den inte kunde ha blivit kvar där, för hon hade tänkt att nu syns det inget spår av att det har suttit någon där på bänken och läst, när hon vänt sig om precis när vi lämnade platsen. Sedan gick hon på toaletten, men inte jag. Jag fotade fantastiskt vackra blommor under tiden och vattendroppar på daggkåpans sommargröna blad. Då hade jag också kameran med mig. Sedan gick vi raka vägen till bänken vid kajen, det måste ha varit där av alla ställen som jag glömde kameran. Det sämsta tänkbara stället, med tanke på stöldrisken. Min vän gick och letade vid bänken och frågade människor om de hade sett en kamera där. Jag gick in i butiken intill, med förhoppningen att någon hittat kameran och lämnat in den där. Jag kände hur hoppet steg när butiksinnehavaren bad mig beskriva vilken sorts kamera det var jag letade efter och vilket märke det var på kameran. Panikslagen som jag fortfarande var och med ett hjärta som slog på högvarv, försökte jag få fram rätt ord. Jag försökte samla mina tankar, formulera mina ord rätt. Det blev en mycket omständlig beskrivning av detaljer kring min kamera, tiden stod stilla ett ögonblick. Sedan sträckte butiksinnehavaren fram min kamera och sa att två norska turister hade lämnat in den. Vilket bekräftades av min vän, som precis kom in i butiken, med samma glada nyheter. Lättnaden som infann sig inom mig strax efter överlämnandet av kameran var stor och vi tackade Gud för den lyckliga utgången och för det norska ärliga paret som lämnat in kameran till butiken. Vi firade det lyckliga slutet med rökta räkor på restaurangen vid kajen och inväntade båten som släppte iland oss. Vi ville nämligen meddela den hjälpsamma kaptenen det lyckliga slutet.

Vi hann hem till andra halvlek på VM-matchen mellan England-Italien, som även den fick ett lyckat slut. Italien vann på straffar. Vi stängde av TV:n, drog för gardinerna, släckte lamporna och sa god natt. En dag med lyckligt slut, var till ända.

Det blev visst lite tyst från mig ett tag

Ja vad kan jag skylla på? Att livet kom emellan. Alla måsten kom i kapp mig. Jag har den senaste tiden ägnat mycket tid åt att städa, diska och tvätta. Det har gått lite upp och ner med de sakerna och trots att jag har lagt ner en väldans massa tid på städning är det inget som direkt syns i lägenheten. Sedan har jag slitit med en rapport om gråsuggor och pedagogisk dokumentation till mitt jobb, det tog massa tid, men den är äntligen klar. Den blev precis så bra som jag ville och jag lyckades hålla mig inom max sid antalet, tio sidor. Sedan har odlingslotterna tagit sin lilla tid att göra i ordning för våren. Just nu blommar vårblommorna för fullt och idag kunde jag inte låta bli att plocka in en liten bukett blommor. Jag har haft en bra dag idag, men nu är jag ganska slut.

I väntans tider.

Jag går i väntans tider, jag skall nämligen få tillökning på torsdag, en till odlingslott! Ahh, jag är lycklig ända in i hjärtat. Min vaktmästare skall ge mig den efter jobbet, jag skall till och med ta ut en komp halvtimme för att ta emot odlingslotten. Det skall bli så roligt med mer odlingsyta, äntligen kan jag plantera ner en rotknöl rabarber. Jag älskar rabarber och har saknat möjligheten att ha egna rabarber.

Jag är redo för att möta våren

Vår shopping

Det börjar spira i odlingslotten

Det är roligt med våren. Växterna i min odlingslott börjar så smått att spira. Har hållit årets första odlingsundervisning för barnen på gården. Har berättat om kompost och växternas kretslopp, att man inte kan plantera de gamla morötterna igen utan att man måste så morötter med frön. (Vet dock inte om jag lyckades förklara varför man inte kan plantera morötter när man kan det med potatis på ett begripligt sätt). Barnen tyckte i alla fall att jag verkligen måste börja sköta om min odlingslott nu för det är ju visset dära. Och håller det fina vädret i sig kan jag faktiskt tänka mig lite trädgårdsarbete i helgen.  

Det är vår i luften

Idag har jag varit på promenad i förorten där jag bor för att leta efter våren. Solen och värmen fanns där, men det var spännande att se om blåsipporna hade slagit ut i blom. Och det hade de. Jag gillar den tidiga våren, då allt grönt spirar och växer men innan allt blir så där olidligt varmt. Det blev en härlig vårpromenad i den värmande solen och jag gladde mig åt blåsipporna som i vår backen stod.

Gör din egen blomsteräng

http://www.procreo.jp/labo/flower_garden.swf
Varje år brukar jag få ett vår mail, från min terapeut. Och just idag, när hela dagen har varit rätt jobbig och deprimerande, damp vår mailet ner. Jag älskar det mailet, det får mig alltid på bra humör. Klicka på länken du med, jag gör det ofta. Klicka dig sedan fram med musen över sidan, du kan också hålla nere musknappen och röra den över den svarta sidan. Låt dig överraskas och njut.

Det blev ingen tråkig tvättdag idag

Idag bestämde jag mig för att inte tvätta utan åka på utflykt istället, egentligen kände jag mig låg och trött och orkade inte det heller. Men ibland måste man bara bestämma att man faktiskt visst orkar, fast man inte gör det. Hur som helst åkte jag till Haga Norra för att strosa runt i Haga parken och se fjärillshuset. Men eftersom istiden har dragit in över mitt Stockholm bestämde jag mig snabbt för att gå in i det tropiska klimatet i fjärillshuset istället. På något sätt känns +25 grader betydligt bättre än -6. Jag acklimatiserade mig väldigt snabbt till det välbehagliga och fuktiga tropiska klimatet som rådde i växthusen. Kameran hade betydligt svårare att hänga med i temperaturskiftningarna och linsen befann sig länge i dimmchock. Men tillslut klickade jag mig fram genom växthusen, 157 kort blev det. Och varje gång jag ställs inför sådana hisnande fakta, så förstår jag inte hur man kunde leva på tiden innan digitalkamerans tid. Hur gjorde man? Hur klarade man sig? Hur kunde man vänta en vecka innan man fick se korten? Hur hade man råd att betala för alla suddiga och skakiga kort? Tack och lov att IT-tiden drabbade världen under min livstid. Hoppas bara att den håller i sig.

Det var en trevlig utflykt och hela jag hade roligt och trivdes bland fiskarna, fjärillarna och små fåglarna. Det var dock inte lika behagligt att kliva ut ur tropikvärlden och in it den bittra verkligheten igen, ute var det fortfarande minus grader och frostbiten mark. Men om två veckor åker jag till Tunisien och då hoppas jag på äkta sol och värme.