Att sätta gränser

Jag vill mer än vad jag orkar och känner mig missnöjd. Vill att livet skall vara mer än att "sova, äta och jobba ekorrhjulet". Och det är klart att mitt liv är rikare än så. Men allt utöver ekorrhjulets måsten kostar. Varje sak jag gör utöver jobb och hemstök tröttar ut mig, tär på min kraft. Jag lyckas visst aldrig samla på mig en kraftreserv. Det är nog helt i sin ordning för en person som lever med PTSD jag vet, men som ungdomarna säger det är fett irriterande. Jag vill så mycket mer än vad jag orkar. Ibland ignorerar jag stresspärren och kör på i full fart fastän jag egentligen vet betydligt bättre. Jag har svårt att behärska mig, det finns ju så ofantligt mycket roligt och fascinerande där ute i välden som jag vill vara en del av. Jag märker direkt när jag kört på för fort och har gjort för mycket. Jag förlorar min förmåga att slutföra saker, att känna engagemang, jag tappar min kreativitet, diskbergen staplar sig och lägenheten gror igen. Det är säkra tecken på att jag kört på för hårt. Jag är inte där nu. Jag försöker behärska mig och vara förståndig. Prioritera återhämtning. Men det är svårt.

Att leva mer disciplinerat skulle vara bra för mig. Jag har lätt för att slarva mycket, tumma på principer på många områden i mitt liv. Jag slarvar med återhämtningsdelen av livet, fyller all ledig tid med massa aktiviteter som inte alltid är vilsamma. Och jag får inte till dygnsrytmen när jag är ledig, jag går inte disciplinerat och lägger mig när jag är trött. Det är mitt största problem, eller utmaning om jag skall KBT tänka positivt. Det är som att jag måste trotsa och göra uppror mot det jag vet är det bästa för mig. Att det fortfarande inte är helt okey att vara snäll mot mig själv, att jag inte förtjänar det bästa. Min chefs favoritord är: "att ta omtag", liksom att börja om och göra det man vet är rätt och riktigt att göra. Och kanske är det dags för mig att ta ett omtag om mitt liv?

Måluppföljning februari

Ekonomi:

- Sparande och investeringar jag behöver göra under året.

• Jag har inte ökat mitt kapitalsparande till 3000kr/månad den här månaden heller, det är något jag bör göra framöver.
• Jag har kommit gång med mitt regelbundna sparande igen, men investerade en hel del av dem på en resa.
• Jag har inte köpt tyg till drapperi i arbetsrum, vardagsrumsgardiner och sideboard, pga. övriga investeringar som jag gjort. Jag har heller inte köpt verktyg till träslöjden.

• Jobbet:

-Jag har sänkt min ambition utan att bli en dålig pedagog, det har faktiskt gott ganska bra.

• Jag fortsätter använda mig av de redskap jag fick på Feel Good och min stressnivå är på väldigt okey nivå just nu. Jag har god balans mellan arbete och fritid. Jag behöver dock fortsätta jobba på att fördjupa min sömn.
• Samtal med min chef- har haft alla uppföljningsamtal nu och hela processen är överförd till min ordinarie chef som är tillbaka från barnledigheten. Det känns bra att Eva och jag fick till det överföringssamtalet innan hon slutade. Mirja kommer att fortsätta stödja mig på olika sätt.
• Jag har blivit duktigare på att sätta mig själv främst, känner mig försiktigt optimistisk. Jag har inte gjort andras uppgifter i så stor utsträckning som jag förut brukade göra.
• Jag har lyckats begränsa min egen planering till 4 timmar per vecka. Men det är fortfarande lite bräckligt, fritidslistan hjälper mig att investera tid på icke jobbrelaterade saker. Det är bra för mig!

Kroppen:

- Jag behöver sänka min stressnivå i kroppen och hjälpa kroppen slappna av, jag skulle må bra av att gå ner i vikt.

• Hålla en jämn dygnsrytm hela veckan, hela året. Det har jag inte klarat än, men jobbar med problemet.
• Inte ta med mig jobbet hem eller in i relationer. Det klarar jag ganska bra.
• Minska sockerintaget, fortfarande inte stor framgång där. Tar tag i problemet igen.
• Yogaträna regelbundet samt göra små yogaövningar dagligen. Sjukdom och olika skador har satt träningen på Paus, men ska ta tag i det igen när läget så tillåter det.
• Jag slöjdar på någonting varje vecka, har slöjdat med vänner och i min ateljé och har börjat glaskursen igen.
• Promenerar varje vecka, det har jag gjort en del men det kan jag bli bättre på.
• Träna regelbundet...hm...jag har börjat träna, men jag är inte framme på en regelbunden nivå än på grund av sjukdomar och skador.

Själen:

- Bearbeta det som behövs och förstärka nya tankebanor.

• Feelgoodsamtalen är avslutade, jag har kunnat ta nya steg i livet tack vare det!
• Yogakursen deltar jag regelbundet på, då inte skador eller sjukdom satt stopp.

Fritid:

- Jag behöver avsätta "egentid" i almanackan varje vecka, helig tid för roliga saker som är bra för mig och som jag tycker om. Det har jag verkligen gjort under februari. Känner mig lycklig av all kreativitet jag har lagt ned tid på och umgänge med nya och gamla vänner. Jobbade med två projekt under februari, Monthly Makers och One Life. Det var givande och kreativt. På glaskursen har jag mest gjort presenter, en ängel till Tant Gerd och ett halsband till min chef Eva, känner mig nöjd med båda.

Vänner:

-Vänskapsrelationer är viktiga att vårda och förtjänar en egen punkt.

• Slöjda mer tillsammans med vänner och annat trevligt knytt. Jag har bjudit in till en "Afternoon-craft-tea-and cupcake-day" som kommer att gå av stapeln hemma hos mig i mars, det kommer att bli fantastiskt kul. På glaskursen har jag jättekul, det är svårt såklart men kul att lära mig ett nytt hantverk. Jag var sjuk när det var dags för spontanslöjden på Suptopia och jag har inte orkat iväg till träslöjden.
• Mitt mål var att lära känna en ny person under året och utveckla den relationen. Vi har redan träffats en gång, på en spelkväll och ytterligare en träff är inplanerad i mars så det känns spännande.

Miljö:

-Återvinning och hållbarhet. Här har jag inte gjort så mycket förändring, men jag har rensat garderoben två gånger och skänkt bort kläder.

• Äta mer ekologiskt och bara köpa ekologiskt kött
• Återvinna mer, rensa och skänka bort saker i större utsträckning
• Övergå till miljömärkta rengöringsmedel
• Skaffa diskpropp till sköljvasken/diskbalja

Utvärdering av strävandemålen jan-15

Ekonomi:

- Sparande och investeringar jag behöver göra under året.

• Jag har inte ökat mitt kapitalsparande till 3000kr/månad, det är något jag bör göra framöver.
• Jag har kommit gång med mitt regelbundba spande igen, skickade iväg 3000 kr till sparkontot som skall gå till sommarens resor.
• Jag köpte ett träningskort för 2015, kostade 2300 kr, behöver träna 22 gånger till under ett år för att det skall löna sig och det kommer jag att klara.
• Jag har inte köpt tyg till drapperi i arbetsrum, vardagsrumsgardiner och sideboard, pga. övriga investeringar som jag gjort. Jag har heller inte köpt verktyg till träslöjden.
• Jobbet:

-Jag behöver sänka min ambition utan att bli en dålig pedagog.

• Feelgoodsamtalen har gått jättebra och jag har lärt mig att känna igen mina stressbeteenden och vilka aktivatortriggers jag har samt förändra konsekvenserna av mitt beteende.
• Samtal med min chef- har haft ett uppföljningsamtal som hjälpte mig att forma en struktur som känns hållbar och genomförbar. Ett nytt uppföljningsamtal är inbokat.
• Jag har blivit duktigare på att sätta mig själv främst, känner mig försiktigt optimistisk. Jag har inte gjort andras uppgifter bara för att saker skall bli gjorda
• Jag har lyckats begränsa min egen planering till 4 timmar per vecka. Men det är bräckligt, fritidslistan hjälper mig att investera tid på icke jobbrelaterade saker. Det är bra för mig!

Kroppen:

- Jag behöver sänka min stressnivå i kroppen och hjälpa kroppen slappna av, jag skulle må bra av att gå ner i vikt.

• Hålla en jämn dygnsrytm hela veckan, hela året. Det har jag inte klarat än, men jobbar med problemet.
• Inte ta med mig jobbet hem eller in i relationer. Det klarar jag ganska bra.
• Minska sockerintaget,inte stor framgång där. Tar tag i problemet igen.
• Yogaträna regelbundet samt göra små yogaövningar dagligen. Jag tränar yoga på torsdagar och har gjort lite yoga hemma.
• Jag går på massage regelbundet.
• Jag slöjdar på någonting varje vecka, har slöjdat med vänner och i min ateljé och på måndag börjar glaskursen igen.
• Promenerar varje vecka, det har jag gjort en del men det kan jag bli bättre på.
• Träna regelbundet...hm...jag har börjat träna, men jag är inte framme på en regelbunden nivå än.

• Själen

- Bearbeta det som behövs och förstärka nya tankebanor.

• Feelgoodsamtalen har fortsatt och stora genombrott har skett och jag har kunnat ta nya steg i livet tack vare det!
• Min biologiska arvsmassa dog och då fick jag kraft att utmana gamla tankemönster och då släppte mycket stress.
• Yogakursen deltar jag regelbundet på.

Fritid:

- Jag behöver avsätta "egentid" i almanackan varje vecka, helig tid för roliga saker som är bra för mig och som jag tycker om. Det har jag verkligen gjort under januari. Känner mig lycklig av all kreativitet jag har lagt ned tid på och umgänge med nya och gamla vänner.

Vänner:

-Vänskapsrelationer är viktiga att vårda och förtjänar en egen punkt.

• Slöjda mer tillsammans med vänner och annat trevligt knytt. Jag har varit både på slöjdträff och spontanslöjd den här månaden, glaskursen har startar snart det ser jag fram emot.
• Mitt mål var att lära känna en person till under året och utveckla den relationen. Det är påbörjat och nu ser jag fram emot att fördjupa den relationen.

Miljö:

-Återvinning och hållbarhet. Här har jag inte gjort så mycket förändring, men jag har rensat garderoben två gånger och skänkt bort kläder.

• Äta mer ekologiskt och bara köpa ekologiskt kött
• Återvinna mer, rensa och skänka bort saker i större utsträckning
• Övergå till miljömärkta rengöringsmedel
• Skaffa diskpropp till sköljvasken/diskbalja

Brian, Maja och kattungen Sigge

Jullovsprojektet har varit att sy och brodera katter och det har verkligen varit bra för mig. Jag vet inte varför det blev just katter som jag har slöjdat, det bara blev så. Hälsoeffekterna av mitt projekt kan jag dock med lätthet mäta, min stressnivå har minskat, min kreativitet har väckts och jag känner mig gladare.

Jag vet inte vart syprojektet kommer att ta mig, men jag har redan hört rykten om att det är minst två kattungar samt mor-och farföräldrar på G. Att lägga mer tid på att utveckla min kreativitet är ett av mina strävandemål under året som ligger framför. Jag hoppas att jag kommer att kunna lägga många timmar varje vecka på att slöjda, skapa och pyssla på egen hand och tillsammans med andra. (Ja, jag skrev pyssla för det händer att allt kreativt jag gör inte är slöjd)...

Ett nytt år medför nya möjligheter.

Vissa saker man läser på nätet är för bra för att inte adoptera! Jag har ju haft som tradition ett par år att skriva backspegel på hur året som gått har varit, men en vän till mig skriver om hur hon vill att året som kommer skall bli och det är ju hur mycket smartare som helst. Så jag tänker sno idén rakt av, men målen kommer att vara mina egna, för man kan ju inte leva någon annans liv även om det ibland känns frestande...

Mål för mitt liv 2014

Kroppen:
- Röra på mig systematiskt och regelbundet varje vecka. Lägga tid på det.
- Äta och sova regelbundet, vara snäll mot mig själv.
- Sluta bita på naglarna.

Själen:
- Återhämta mig, komma ikapp mig själv.
- Ägna tid åt skapande och kreativitet. Sätta igång min verkstad och ateljé. Fotografera och vara ute i naturen.
- Terapi när jag behöver det.

Vänner:
- Ta tid för mina vänner, fördjupa de relationer jag har och försöka fånga upp några vänner som jag inte träffar så ofta.

Rekreation:
- Rensa upp i odlingslotten, fixa den fin, så frön och plantera.
- Köpa nytt tält för pengar jag fick när jag fyllde år, göra korta campingturer på helger under våren-sommaren-hösten.
- Åka på min drömresa, som i år går till: Sardinien och Korsika. Första veckan tillsammans med bonusfamiljen och vi kommer att hänga på Sardinien. Det skall bli så kul! Efter det skall jag resa runt på egen hand runt på öarna i lagom takt. Det känns spännande och lite pirrigt.

Ekonomi:
- Kapitalförsäkringen står för det långsiktiga sparandet, med 3000kr/mån. Spara 3000 kr/månad på special sparkontot, för att finansiera drömresan bland annat.
- Investeringar jag behöver eller önskar göra: Skena till taket, vardagsrumsmatta, hjul till soffbordet, en låg sideboard/multimediabänk i ek, ny TV, ny teflonkastrull.

Lägenheten:
- Ställa i ordning arbetsrummet/ateljén, köpa in figursåg och en del verktyg framför allt en bandkniv och skedknivar i olika storlekar och en yxa. Sätta upp en skena i taket och vid sängen, sy ett drapperi.
- Diska varje dag, städa och tvätta varje vecka, dammtorka en gång i månaden.

Jobb:
- Avsluta mitt gamla jobb på ett bra sätt, med huvudet högt och försöka knuffa bort känslan av att ha misslyckats. Det finns många anledningar till att det inte funkade för mig och allt beror inte på mig. Skall hitta vila i det och minnas de goda stunderna.
- Börja mitt nya jobb, utvilad och nyfiken på att lära mig något nytt. Lägga mig på en rimlig ambitionsnivå som jag klarar av att hantera, utan att få stresspåslag. Ha kul och se det goda runtomkring mig. Vara en förebild för barnen och för kollegor.

Kyrkan:
- Ta en paus från det regelbundna görandet, för att jag behöver återhämta mig. Satsa på en del punktinsatser istället.

7 saker man kan göra om man har en värdelös dag

Vaknade med samma värdelösa känsla inom mig som jag hade när jag gick och lade mig igår. Så på morgonkvisten Googlade jag på sökorden: "Vad skall man göra om man har en värdelös dag?" och fick upp en sida som hade svaren:  "7 tips på vad man kan göra om man har en dålig dag".

1. Byt miljö.

"Att jobba i en ny miljö kan damma av hjärnan lite grann och dessutom kan du få nya idéer bara av att titta på nya saker runt omkring dig."
Jag tror att det är nyttigt och bra att byta perspektiv ibland! Som förskollärare kan jag faktiskt byta miljö ganska ofta och dessutom med stöd av Läroplanen, som ett pedagogiskt inslag i verksamheten. Det är bra!

2. Var tacksam över det du har.

"Gör en lista med alla dina framgångar och allt bra som har hänt i ditt liv hittills. Jag lovar dig att du kommer få en adrenalin-kick bara av att tänka på allt. Alla har något positivt som har hänt i deras liv. Det handlar bara om vilken inställning vi har och hur mycket vi väljer att fokusera på det som faktiskt är bra."
Här håller jag också med, i psykologin kallas detta för Kognitiv Beteende Terapi, det man till vardags kallar KBT. Det är mycket modernt och psykiatrin erbjuder alla denna metod för helande och upprättande, oavsett symptom och diagnos. Helt knasigt och ineffektivt, om man inte har de behov/besvär som KBT faktiskt kan hjälpa mot. Men att fokusera på det goda och vackra runt omkring förändrar faktiskt tillslut hur man ser på saker och ting. Det har jag lärt mig göra. Så det är inte ofta jag hamnar i depp-läget (förutom nu då).

3. Ändra ditt sätt att tala.

"Våra ord har större inflytande över våra liv än vad vi faktiskt tror. Undersökningar har visat att människan tror mer på vad hon själv säger, än på vad någon annan säger. Det räcker inte med att bara sluta tala negativt, du måste börja tala positivt! Både du och andra snappar upp vad du säger och det får en positiv -eller negativ effekt på ditt liv beroende på hur du talar om dig själv. Dessutom blir du en så mycket trevligare människa att umgås med, om du är positiv. Så börja säga positiva saker om dig själv och ditt liv!"
Tänkvärt! Det får bli min enda kommentar, eftersom jag just nu inte förmår göra något av det... men det låter ju bra!

4. Ändra ditt sätt att tänka.

"Det är minst lika viktigt att tänka rätt, som att tala rätt. Faktum är att allt vi säger eller gör börjar med en tanke. En människa som konstant talar negativt, har någonstans börjat negativt. Samma sak gäller för positiva människor. Så tänk på, vad du tänker på!"
Det förklarar en hel del! Inte undra på att kollegerna på jobbet är så jobbiga...Nej skojade bara, men det ligger något i det. Jag omges av två negativa pooler på mitt jobb, de påverkar mig så att jag blir modlös (utöver mitt eget dysfunktionella liv, det finns en hel del negativa pooler i det också.) Så det handlar om att leta upp andra positiva källor och hämta kraft från dem, så att jag i min tur får kraft att bryta de negativa pooler som omger mig. Och det börjar med mig!

5. Omge dig med positiva människor.

"Checka din vänskapskrets, kanske har du fler sura citroner runt omkring dig än vad du har insett. Man kan vara vän med alla, men man ska noga se över vilka man släpper in i sin närmaste vänskapskrets. Man blir som man umgås, är ett gammalt uttryck som finns kvar än idag och bär på en djup men enkel sanning; de du umgås med har en stark inverkan på din personlighet."
Check! Redan gjort detta. Det var bra för mig, så det är något jag kan rekommendera.

6. Städa eller byt inredning.

"Själv blir jag glad av att städa och göra fint runt mig, och då pratar jag inte om att dammsuga, sopa eller torka golv. Inte heller tvätta eller gå ut med soporna vilket är sjukt trist. Vad jag syftar på här är att göra det fint och mysigt runt mig. Slänga gammalt skräp, sortera kläderna i färgordning, köp nya saker till kontoret eller sortera alla smycken i små askar. Allt för att sätta igång den där kreativa delen av hjärnan." 
Det är ju trevligt att ha det prydligt och sorterat, stilrent och tomt. Det är mitt ideal, men som jag aldrig når upp till. Så den här punkten kommer inte att få min dag att kännas mindre meningslös. Kanske hjälper den Dig, vad vet jag?

7. Träna.

"Att gå till gymmet eller ta en joggingrunda kan förändra hela din dag. Ingen känner egentligen för att gå till jobbet på morgonen, om man har en dålig dag, men efter lite träning mår man bättre både fysiskt och psykiskt. Detta höjer motivationsnivån drastiskt."
Detta får mig att tro att författaren till dessa 7 tips, inte är förskollärare utan någon med flextid alternativt en extremt morgonpigg typ som först bakar brödkakor på morgonen, joggar en timme, äter frukosten och sedan prick klockan 8.00 befinner sig på kontoret. Jag är inte typen, som kan genomföra ett träningspass innan jobbet på morgonen. Kämpar för att orka iväg på träning efter jobbet, även det är oftast ett omöjligt projekt. Jag måste hitta motivationen någon annanstans. 

Perpektiv

Perspektiv på livet. Hela tiden erbjuds jag möjligheter att välja perspektiv. Hur jag väljer att se på mitt liv, påverkar hur lyckad jag känner mig. Den uppväxt jag har haft, av våld och övergrepp påverkar verkligen den syn jag har av mig själv. Kanske inte längre på en intellektuell nivå, men på den emotionella nivån påverkas jag allt som oftast. Det är inte alltid så att jag upptäcker det, men när jag gör det kan jag välja att se på mig själv utifrån ett annat perspektiv. Jag kan välja att se mina förmågor, istället för mina brister. Jag kan välja att se det jag klarar av att genomföra, istället för allt som jag inte orkar göra. Som idag, till exempel då jag äntligen kastade ut garderoben från vardagsrummet! Men det är lätt hänt att jag bara ser allt som jag inte gjorde idag, städade klart, rensade, möblerade om etc. Ibland kan det vara good enought att ha kastat ur en garderob på en dag. Ibland kommer det nya perspektivet från en vän, som visar mig nya möjligheter och erbjuder mig att göra ett nytt val. Så tacksam för att jag har ett nätverk av goda vänner som stöder mitt helande och växande som människa.

Att känna sitt huvud hela tiden.

Jag vet inte hur det är för någon annan, men jag känner min "hjärnas konturer" inuti mitt huvud hela tiden. Jag vet inte om alla gör det, eller om det har att göra med att jag är dissociativ. Oavsett vilket, tycker jag det är jobbigt. Just nu är det mycket för min hjärna att processa, nya projekt, nya barn och kollegor, hem och husdjur att sköta om, kyrkan och så de sociala relationerna,  planering av en resa till Prag (kul) och så var det det där med sommarsemestern (också kul), intervjuer, handledning och lönesamtal. Inte konstigt att min hjärna blir "tung" i huvudet. Jag vet inte hur jag skall göra riktigt för att få balans i allt det där "görandet". Det går för fort och jag tar på mig för mycket saker, lägger mig på för hög nivå, försöker prestera på hösta nivå hela tiden...Jag tror inte att jag kommer att orka...alltså borde jag göra något åt det nu, innan kraschen kommer...Andas...Andas...Andas...Andas...

Träning 2013, skall det bli av?

Måndag: Vattengympa
Tisdag: Dynamisk Yoga
Onsdag: Gymmet
Torsdag: Vattengympa
Fredag: Spinning
Lördag: Vattengympa
Söndag: Vilodag
Det finns ju möjligheter, det ser jag ju!

Jag kapitulerade idag

Efter ytterligare en natts magsmärtor, så kapitulerade jag i min tapperhet och begav mig till vårdcentralen. Fick efter en stunds undersökning en äckel-päckel medicin av doktorn (som sköterskan sa var svår att behålla i magen och att det var vanligt att man kräktes upp den) mycket uppmuntrande. Och den var verkligen svår att behålla i magen, men man blev coolt bedövad i hela munnen. Och när jag kom hem åt jag en hel barnmatsburk med extra ris (och salt, de stackars bebisarna får ju äta jätteäcklig och smaklös mat) plus en mandarin. Helt utan magvärk. Känner att jag är på väg att bli botad! I morgon planerar jag att återvända till jobbet! Hurra, men jag missar Halloweenfirandet idag och det är ju synd, fast jag får väl läsa om spöket Laban på egen hand. Funderar på om barnen inte skall få måla av stilleben i morgon, kanske pumpor passar bra?

Det krävs inte mycket för att bli en hjälte på Facebook

Sexuella övergrepp är ofta en stor Hemlighet som man bär själv, inuti i själen. Idag har jag talat om Hemligheten, om de sexuella övergrepp jag har utsatts för, den här gången till en grupp blivande präster och pastorer. När jag reflekterar kring dagen tänker jag på vilken makt ord har i kampen för överlevnad och helande. Så länge man håller Hemligheten inom sig själv, är man oförmögen att helas. Det är först när man vågar sätta ord på upplevelserna som man kan ta sig vidare.

På Facebook idag har vänner skrivit att jag är en hjälte för att jag idag har satt ord på min historia. Det är lätt att bli hjälte på Facebook. Själv känner jag att de sanna hjältarna är alla de som vågat lyssna till min berättelse och ta den till sig, alla personer som stått kvar och varit mina vänner när jag mådde som sämst, som pallat med att finnas vid min sida när jag befunnit mig i dödsskuggans dal och i dödsångestens mörka träsk. De är hjältarna! Jag behövde många sådana hjältar för att överleva min barndom och uppväxt med två förövare till föräldrar, som sålde min kropp till vidriga människor under stora delar av mitt liv.

Mina hjältar har sett olika ut genom åren, de har varit olika, tjejer och killar, till och med en speciell katt, ja faktiskt en vildsint kanin också. Det de har gemensamt är att de har varit med mig på min resa mot helande och växande som människa. Att de har vågat stå kvar, vågat lyssna, vågat beröra mig, vågat vara hjältar i mitt liv. Känner på mig att en del blir uppröra, för att jag lägger hjältestatusen på andra än på mig själv. Det provocerar säkert till viss del! Det är bara det att jag känner mig inte som en hjälte, kanske beror det på att jag inte gör något märkvärdigt. Jag har bara hittat orden som drar fram Hemligheten i ljuset och sedan gått vidare med mitt liv. Visst kan det vara hjälteaktigt att dela sin livshistoria, samtidigt känner jag att sanna hjältar är osjälviska i sitt hjälteskapsutövande och det är inte jag. Jag berättar min livshistoria för att jag vill påverka andra människor med mina ord. Jag vill att de kliver fram och blir hjältar i någons liv, att de gör skillnad för någon som behöver hjälp, att de vågar stanna kvar och lyssna, att de lär sig bemöta människor med respekt och värme. Därför talar jag ut orden som släpper min livshistoria fri! Men det är klart man kan definiera hjältemod utifrån andra vinklar också. Självklart krävs det mod för att konfrontera sitt förflutna, att hitta orden som drar fram Hemligheten i ljuset så alla kan se den. Alla som vågar göra det är naturligtvis hjältar. Det kräver stort mod att lämna tillbaka skammen och skulden till förövarna, det krävs stort mod att återerövra sitt liv, att gå vidare och helas som människa, alla som gör det är naturligtvis hjältar. Jag med.

Slog föreläsningen hål på några myter om sexuella övergrepp? Jag hoppas det! Fick sexuella övergrepp ett ansikte? Jag hoppas det! Bidrog min berättelse till att nya hjältar började formas? Jag hoppas det! Lyckades jag beröra människor med mina ord? Det vet jag att jag gjorde, för det sa de till mig!

Mitt i livet rusar jag runt

Mitt liv känns lite stressigt nu. Är orolig att inte hinna allt jag behöver, att inte ha full koll på vad som behöver göras och när. orolig över om jag är en tidsoptimist eller om jag har full koll. Packar inför en tripp till Öland med härliga bonusfamiljen. Sol, regn och hav precis vad jag längtar efter. Skall träffa en vän i Borgholm, som hittills bara varit ord och bilder på min datorskärm, det skall bli spännande och roligt. Sedan skall jag slappa, sola, bada och spela spel (under den där regndagen som skall komma på fredagen). Känner att jag behöver den där semestern, innan min semester börjar på allvar och jag åker till en varmare ö- Cypern. Är lite på högvarv, behöver varva ner, yoga-andas och hinna med att leva mitt liv som jag på senare tid bara rusat igenom.

I stället för dig!

Läste en bok idag som kastade mig 28 år tillbaka i tiden. Till en tid som var ond och jag var där mitt i det. Borde ha lagt ifrån mig boken. Det hade jag också gjort om jag hade vetat. Det blev för många paralleller i boken till mitt eget liv. Vilket resulterade i en deppkväll som inte var ett dugg kreativ, bara fylld med ångest och psykosomatisk ensamhet. Det var länge sedan jag hade en backflash av det här slaget. Det tog tid att ta sig tillbaka till verkligheten igen och stabilisera ångesten. Men det gick! Det gör det alltid. Med lite hjälp. Blev påmind i kväll om en gammal metod: rita före och efter bilder. Mycket blir lättare då.

 Men jag borde vara bättre på att förebygga sådana här situationer, jag vet ju egentligen vad jag skall undvika. Men ibland gör jag fel, det är oundvikligt. Till mitt försvar stod det inte på baksidan av pocketboken att den skulle var påträngande nära och påminna mig om min egen uppväxt och mitt gamla liv. Tröstar mig med att morgondagen kommer att bli bättre.

Energidepå stopp, innan jag återvänder till verkligheten

Efter en tids vila och energi tankning hos goda vänner tillika terapeut med man, har jag återvänt till min egen verklighet. Jag har en hel del städning i lägenheten att göra (tittar man in i skåp och garderober finns det ännu mer att göra) och en maskin tvätt att tvätta. Men solen skiner ute och det är varmt och skönt, så jag tittade till odlingslotten istället. Det mår jag mycket bättre av. Jag kom hem i rätt tid, odlingen behövde lite vatten. Under vattningen upptäckte jag att min jätte valmo äntligen har fått en knopp, som jag har väntat. Tre år, faktiskt. Men nu skall den blomma snart. Det ser jag fram emot.

Fyra modiga saker på en dag

Idag har jag gjort fyra modiga saker, i alla fall tre, det är kanske inte så modigt att gå till Apoteket.

1.Jag konfronterade, eller det är nog ett för starkt ord, jag samtalade snarare med min kollega, som kränkte mig 2003. Jag sa bara som det var, utan att bli känslosam liksom bara sakligt och lugnt. Jag sa att då, när jag fick listan med de där 16 punkterna på saker jag måste förändra om jag skulle fortsätta vara förskollärare, så fanns det ingen rimlig möjlighet för mig att hantera det. Inte utifrån hur jag mådde då och utifrån hur ny utexaminerad jag var. Och att det ligger i luften hela tiden eftersom vi aldrig har pratat om det efteråt. Jag har liksom känt inuti under en lång tid hur det här som hände då, stjäl energi från mig. Och jag berättade att det fortfarande påverkar mig, mest för att jag då la allt i reptil hjärnan, i det där facket man kör ner allt man inte kan hantera. Hon berättade i sin tur hur det gick till när hon berättade sakerna för mig och det fanns en bakgrunds historia. Orsaker som hon inte kunde styra över då och då blev det mycket mer begripligt för mig. Fortfarande inte optimalt utifrån mängden saker jag skulle förändra, men jag förstod varför hon gjorde så. Och det blev ett så himla bra samtal och jag fick min ursäkt som jag längtade efter, utan att jag behövde fråga efter den. Det kändes så helande. Det blev en fin stund. Och jag sa också att jag tycker att det är bra att hon är min handledare på utbildningen som jag går, för nu kan jag integrera en ny bild av hur hon ser på mig och det är viktigt.

2. Jag bråkade klart med mitt bibliotek, gick helt enkelt tillbaka och sa som det var. Tog fram min dator och visade, så här gör man, här är sidan, här är boken och så här gör ni för att ge mig lösenordet. Och efter 9 minuter fanns min kursbok som ljudfil i min dator. Fantastiskt bra.

3. Jag hämtade ut rubbet på min medicin lista på apoteket, för jag upptäckte att jag hade frikort och att det gick ut i februari. Det var en bra upptäckt.

4. Jag överlevde att ha gym genomgång med en manlig instruktör. Det trodde jag aldrig. Jag tänkte inte tanken på att jag kunde få en manlig instruktör när jag beställde tiden, (det var en kvinna som bokade tiden åt mig). Så här i efterhand känns det lite klantigt, fast och andra sidan är det genom att göra misstag som utveckling kan ske. När jag fick reda på att det var en man som skulle introducera mig i gymmet, så var det bara fem minuter kvar och då kände jag att det var för sent att säga nej. Jag tänkte att jag får väl testa och avbryta om det inte går, vilket jag ställde in mig på att göra. Men jag tog i hand, sa hej och det kändes bra. Han var stor, men lugn och tydlig, han var helt enkelt trygg att var med. Jag berättade att jag hade ont, var otränad, att jag inte hade skelett skador utan var mer spänd i musklerna eftersom jag har varit utsatt för övergrepp och kroppen liksom jämt spänt sig. Och han tog det så bra. Det var så oskämmande att prova på det där nya, med att träna i gym. Annars är ju allt nytt liksom skrämmande, innan jag har provat. Men han fick allt att verka så lätt. Det var till och med roligt att träna på gym, är inte det märkligt?

Fyra modiga saker (alternativt 3 beroende på hur man väljer att se det) på en dag, det måste vara lika med en god och bra dag.

Psykiatrins roll i mitt liv

Jag har inte haft så mycket med psykiatrin att göra och ändå känns det som om jag skulle kunna skriva en bok om alla turer kring mig på olika mottagningar. Att bli bra bemött inom psykiatrin är snarare undantag än regel. Och jag är inte ensam om att uppleva det så, tyvärr ser det ut så över hela Sverige. Man kan undra varför det är så. Psyk tar emot de mest sårbara människorna av alla vårdgivare, så det är tragiskt tycker jag att så många patienter känner sig dåligt bemötta av dem. Jag är inget undantag, jag har mött bra människor inom psyk och fruktansvärt dåliga oavsett om det har rört sig om sjuksystrar, psykologer eller psykiatriker. Det de har gemensamt är att ingen av dem har någon hjälp att erbjuda. Inte ens i början av min vandring mot helande då jag egentligen var svårt traumatiserad och hade allvarliga symptom och var farlig för mig själv. Jag hade tur, för jag hittade en privat, icke psykiatri ansluten, terapeut. Annars tror jag att jag hade gått under. Jag hade inte pallat, att bli kränkt och förringad av psykpersonal, gång på gång. Inte i längden.

I mitt fall började det bra, MBT teamet i Huddinge gjorde ett fantastiskt bra jobb med att utreda mina problem och svårigheter. Jag bemöttes med värme och respekt, jag blev förstådd och tagen på allvar. Sen remitterades jag vidare till öppen psyk där jag bodde. Där var man typ precis tvärt om. Jag har med mig journal anteckningar därifrån, som beskriver mig som aggressiv och utåtagerande och oförmögen att visa känslor. På två veckor förvandlades jag från att vara en traumatiserad patient pga mångåringa och svåra övergrepp, till att bli betraktad som en aggressiv gränspsykotisk patient. Den ena diagnosen fastställd av ledande psykiatri experter och den andra ställd av klåpare på öppen psyk. Det finns ju förstås ett visst utrymme för att öppenpsyk har rätt om mig, jag är ju trots allt bara en psykpatient och vi saknar ju ofta självinsikt om vårt sjukdomstillstånd. Det vet ju alla. Men och andra sidan så är det bara inom den där öppen psyk mottagningen, som jag har fått höra att jag skulle vara aggressiv, ha svag förmåga att visa känslor och svårt att relatera till verkligheten. Jag har långa och fina vänskapsrelationer, en del vänner har jag haft i över tjugo år och man kan ju tycka att de skulle ha märkt om jag ständigt var aggressiv och psykotisk. Eller? Och min privata terapeut har aldrig märkt av några symptom, utöver de svårigheter som är naturliga efter en svår traumatisering. Jag väljer att tro på experter och min välutbildade trauma terapeut.

Min erfarenhet är att i och med att man är inskriven på en psyk mottagning, faller ens trovärdighet direkt. Det gäller inte bara inom psykiatrin utan i alla kontakter med myndigheter som man kan tänka sig behöva hjälp ifrån, polis och socialtjänst bland annat. För som psykpatient saknar man ju ofta självinsikt och då är man ju inte helt trovärdig. Eh...Så ser det faktiskt ut, ingen säger så klart det rakt i ansiktet, men man läser det lätt mellan raderna. I ett samtal med socialtjänsten som jag hade i en period då jag trodde att de var till för att hjälpa människor, så ansökte jag om att få ett skyddat boende för att slippa bli trakasserad av förövare. Efter att socialtanterna (7 st) hade utrett mig under 10 månader, lyssnat på min berättelse och sett läkarjournaler, sett att jag hade skyddad identitet, fått se hotbrev och vittnen berättat vad de hade hört och sett frågar en socialtant om hon kunde få tillstånd av mig att kontakta mina föräldrar "för nu har vi ju bara hört en sida av myntet, en berättelse har ju två sidor och nu har vi ju bara hört din version". Eh...nä det fick hon inte, tackade Gud för att jag var myndig och hade rätt att neka henne. Det är för mig det yttersta beviset för att man som psykpatient inte anses trovärdig av myndigheter.

På grund av mina dåliga behandlare inom öppenpsyk, korkade soctanter och feg åklagare (som pga min psykiska ohälsa inte gick vidare med min anmälan) så fick jag ingen som helst hjälp med att stoppa pågående övergrepp. Jag fick förlita mig på mig själv, på mina vänner och på min fantastiska terapeut med man- utan det skydd de kunde ge mig hade jag inte haft en chans. De gav mig det skydd jag behövde och ja, idag är jag fri från mina förövare. Idag äger jag mitt liv och bestämmer över hur jag vill att livet skall vara. Men alla andra då, alla offer som inte har min styrka, mina vänner, min terapeut och hennes man i sina liv, hur går det för dem? De som är tvingade att vara utlämnade till psykiatrins godtycklighet och andra myndigheters ignorans, de måste tacka och buga för varje smula av hjälp de kan få och oftast är det bara ett tjog pillerburkar och en bunt journalanteckningar. När skall socialtjänst, psykiatri och polis ta sitt ansvar och stå upp för de svagaste?

Min nuvarande psykiatriker är trevlig och sitter bra i sin stol (inte ens det är en självklarhet, tro mig). Han har ingen hjälp att erbjuda mig, för jag tillhör patientgruppen som inte får kosta pengar. Men om jag vill ha en eller två nya pillerburkar varje gång vi ses, har han många att erbjuda. För pillerburkar är kostnadseffektivt, till skillnad från kroppsterapeuter och terapi, trots att piller inte botar och knappt lindrar. Jag är för mediciner, för de behövs ibland. Det ser jag när jag surfar runt på olika stödforum på Internet som jag är väldigt engagerad i. Men när jag läser inlägg där och ser folk lista sina olika tablettsorter, blir jag skrämd. En del kan käka 13 olika mediciner för sina psykiska symptom och det är galet mycket. Jag fattar inte varför den här patientgruppen inte får bättre behandlingar, det måste gå att kunna må hyfsat bra med färre tabletter och mer samtalshjälp och stöd. Psykisk sjukdom måste få börja kosta pengar, dessutom är de flesta av de jag träffar på i olika forum, inte ens psykiskt sjuka, bara väldigt svårt traumatiserade av de övergrepp de utsatts för under uppväxten. Man botar inte trauman med tabletter, däremot är EMDR-terapi väldigt effektivt och i längden också väldigt kostnadseffektivt, kanske inte för psykiatrin men för samhället och stadskassan. Hade jag fortsatt behandlas enbart med piller inom öppen psyk, hade jag fortfarande varit heltidssjukskriven. Nu jobbar jag 50%, på väg mot 75% även om vägen dit är hisnande lång och svår.

Har påbörjat livsförändringar

Steg 1. Röra på mig mer.

Har planerat in tid för rörelse i min almanacka och redan bokat in en tid för Gym introduktion (den är gratis och jag tänker att gratis aktiviteter är bra aktiviteter, så här i en period mellan pengarna). Idag har jag också genomfört ett träningspass, trots att jag inte kände för det alls.  Badhusets receptionist var snäll och släppte in mig trots att träningskortet låg hemma någonstans och väl på plats så var det roligt men bastun var bäst. I morgon väntar ett Spinn pass, har aldrig provat det, men jag tänker att kondition kan vara bra att tillföra min kropp. Vi får se hur det går.

Ps. Jag överlevde, det var bara jobbigt och nästan inget kul alls. Förlitar mig på att konditionen är bra för min kropp.Ds.

En sådan där dag

Idag var jag ledig, skönt efter en lång arbetsdag igår. Hade tid hos min psykiatriker på eftermiddagen. Jag gillar honom. Han är schysst. Tyvärr kan han inte erbjuda mig någon behandling eller hjälp över huvudtaget vilket triggar min frustration varje gång jag besöker psyk. Inte så mycket för min egen skull, men det finns så många patienter i kategorin "människor med psykisk ohälsa", som är helt ensamma och utelämnade till psykiatrin som inte har någon hjälp att erbjuda. Det är så oerhört provocerande att det finns så lite hjälp för människor som behöver hjälp. Jag vet att jag är privilegierad som har ett socialt skyddsnät runt omkring mig, bestående av väldigt goda vänner och en fantastisk privat terapeut. Det är därför jag blir så arg när jag tänker på hur många det är som måste må dåligt på egen hand, som inte har vänner som kan hjälpa/lyssna och som psykiatrin också sviker.

Själva läkarbesöket hos psykiatrikern gick bra, vi hade en rolig stund tillsammans.Det är så skönt att min psykiatriker är trevlig och har humor. Han vågar till och med skratta åt mina skämt numera. I början var han alltid tvungen att fråga "det där var ett skämt va?" nu kommer skratten spontant. Trots att han är så bra min psykiatriker, blev jag nedstämd och orolig under besöket idag, en del av mig blev rädd för honom. Mådde ganska dåligt ett tag, drog runt lite i affärer efteråt och tyckte synd om mig själv och var ledsen. Men så ringde en vän till mig och bjöd hem mig på fredagsmys och det kändes så skönt att slippa vara själv med alla känslor, så jag tackade med glädje ja. Jag åkte hem för att göra i ordning mig för fredagsmyset och väl hemma igen så tappade jag bort nycklarna i lägenheten, precis när jag skulle gå. Och när sådana där små saker invaderar mitt liv, bara orkar jag inte. Jag fick ett plötsligt psykbryt, det händer inte ofta som tur är. Jag överväldigades av frustration och gick bara runt och skrek och ville kasta saker. Det känns ganska fånigt och gå omkring och skrika när man är singel och de man skriker på bara finns i huvudet. Det kändes som om ingenting funkade liksom. Suck, ibland bara hatar jag att vara DID. Idag var en sådan dag. Till sist sansade jag mig så pass mycket, att jag ringde min terapeut som hjälpte mig tillbaka till lugnet och påminde mig om allt som funkar. När jag var lugn igen hittade jag mina nycklar i arbetsrummet, där jag inte hade varit på hela dagen. Jag kom iväg på fredagsmys, med trevlig film och goda vänner. Så tacksam för alla mina modiga vänner som vågar vara med mig, både bra och dåliga dagar.

På väg hem stannade jag till utanför tunnelbanan, där min kyrka bjöd på kaffe, te och glögg. Tog tillfället i akt och hjälpte till en stund med att servera varma drycker och samtala med människor om deras vardag och om Gud. Det var roligt, och för en stund fick en eller annan ensam människa någon att prata med. Så viktigt. En dålig dag som slutade på ett mycket trevligt sätt, med andra ord. Det var en sådan där dag, idag.

Lagom utifrån ett DID perspektiv

Lagom är ett svenskt ord med betydelsen precis rätt, tillräckligt, adekvat, så bra som det borde vara. En flitigt citerad förklaring till ordets ursprung är att ordet lagom härstammar från det gamla bondesamhällets måltider, då alla på gården åt från samma gryta och drack ur samma bägare. Då ville det till att det räckte laget om, alltså "lagom". Detta är dock en myt enligt Wikipedia. Svenska Akademiens ordbok listar etymologin som en åldrad böjningsform av lag där ändelsen -um i fornsvenskan angav dativ i pluralis. Ursprungsbetydelsen av laghum, som var den vanligaste stavningen, var enligt lagen/lagligen. Bla, bla, bla tänker ni, vart vill hon komma?
Jo, jag funderar kring hur jag förhåller mig till ordet lagom? Jag vill ju ta livsförändrade steg mot ett hälsosammare liv? Hur sätter jag upp lagom svåra mål? Tar lagom många steg i rätt riktining? Vad är lagom? Kan man egentligen veta vad som är lagom förrän efteråt, då man antingen lyckades utan ansträngning för att målet var för lågt satt eller efter att man misslyckats ytterligare en gång i ordningen? Jag är trög i huvudet när det gäller att sätta upp mål och ändra riktning på livet. Jag har några fler parametrar än mig själv att ta hänsyn till och som krånglar till min intention. Jag vill så mycket och så gärna och så ställer mitt psykiska tillstånd till det för mig, inte alltid, men ofta och då stöper alla goda planer rakt åt helvete.

När jag ringde för att säga god natt till min terapeut igår, pratade vi om mina planer på den stundade livsförändringen. Då fick hon återigen den otacksamma uppgiften att påminna mig om hur min verklighet ser ut. Jag behövde den påminnelsen. Jag hamnar så ofta snett i mina tankar, när jag tänker i min ensamhet. Det är inte lätt att vara DID och vilja förändra saker, för alla delar måste liksom vilja samtidigt och det är ju inte självklart så enkelt alltid. Motvilligt förstår jag vikten av att inkludera svårigheterna i målsättningen- så att stegen blir realistiska helt enkelt. Processen måste få ta tid. Jag får hålla fast i min erövrade insikt från disken- en tallrik i taget. Ett steg i taget- en förändring i taget. Det borde väl ändå vara genomförbart? Tycker ni inte? Jag klarade ju av att överleva min barndom och i jämförelse med det borde allt vara lätt.

Lose it for Life- viktminskningsbok

Min nya kristna viktminskningsbok har inget kapitel om hur man hanterar förkylning utan glass, så det är verkligen tur att jag inte försöker gå ner i vikt just nu utan först när jag har läst ut hela boken. Jag tycker att det är konstigt att det inte finns ett sådan kapitel, för hur överlever man sjukdom utan glass? Idag har jag sett till att skaffa mig en ledig dag imorgon utan lön, karensdag är ett annat ord för detta fenomen. Tänkte att det var lika bra att ringa idag och tala om att jag är sjuk i morgon, så har mina kollegor en till dag på sig att skaffa vikarie till mig. Det är synd att mitt pedagog jobb inte går att arbeta med hemifrån, då hade jag sluppit karensdag...

Min vaktmästare kom på besök idag, efter sju veckor. Felanmälan tappade bort mitt ärende tre gånger. Men idag kom han äntligen. Förkyld och dan tog jag emot honom och fixade mig själv både en brandvarnare och ett  nytt badkar på tassar. Antar att det inte är ett badkar på guldtassar jag får dock, men ett nytt och fräscht badkar lovade han mig. Hoppas jag fortfarande kan ligga i det. Har dock en känsla av att moderna badkar på tassar har en tendens att vara av modell mindre. Har jag tur så får jag en ny kökslampa också, men vaktis var inte lika entusiastisk över idén som jag, men vi får väl se.

Vaktis har sprungit ut och in hela dagen idag, försökt fixa en hel del men inte lyckats. Bra för mig, för han lyckades inte laga min kökslampa så jag får en ny fin lampa, en mycket bättre. Så glad för det! Nu tillbaka till soffan och vila.