Psykiatrins roll i mitt liv

Jag har inte haft så mycket med psykiatrin att göra och ändå känns det som om jag skulle kunna skriva en bok om alla turer kring mig på olika mottagningar. Att bli bra bemött inom psykiatrin är snarare undantag än regel. Och jag är inte ensam om att uppleva det så, tyvärr ser det ut så över hela Sverige. Man kan undra varför det är så. Psyk tar emot de mest sårbara människorna av alla vårdgivare, så det är tragiskt tycker jag att så många patienter känner sig dåligt bemötta av dem. Jag är inget undantag, jag har mött bra människor inom psyk och fruktansvärt dåliga oavsett om det har rört sig om sjuksystrar, psykologer eller psykiatriker. Det de har gemensamt är att ingen av dem har någon hjälp att erbjuda. Inte ens i början av min vandring mot helande då jag egentligen var svårt traumatiserad och hade allvarliga symptom och var farlig för mig själv. Jag hade tur, för jag hittade en privat, icke psykiatri ansluten, terapeut. Annars tror jag att jag hade gått under. Jag hade inte pallat, att bli kränkt och förringad av psykpersonal, gång på gång. Inte i längden.

I mitt fall började det bra, MBT teamet i Huddinge gjorde ett fantastiskt bra jobb med att utreda mina problem och svårigheter. Jag bemöttes med värme och respekt, jag blev förstådd och tagen på allvar. Sen remitterades jag vidare till öppen psyk där jag bodde. Där var man typ precis tvärt om. Jag har med mig journal anteckningar därifrån, som beskriver mig som aggressiv och utåtagerande och oförmögen att visa känslor. På två veckor förvandlades jag från att vara en traumatiserad patient pga mångåringa och svåra övergrepp, till att bli betraktad som en aggressiv gränspsykotisk patient. Den ena diagnosen fastställd av ledande psykiatri experter och den andra ställd av klåpare på öppen psyk. Det finns ju förstås ett visst utrymme för att öppenpsyk har rätt om mig, jag är ju trots allt bara en psykpatient och vi saknar ju ofta självinsikt om vårt sjukdomstillstånd. Det vet ju alla. Men och andra sidan så är det bara inom den där öppen psyk mottagningen, som jag har fått höra att jag skulle vara aggressiv, ha svag förmåga att visa känslor och svårt att relatera till verkligheten. Jag har långa och fina vänskapsrelationer, en del vänner har jag haft i över tjugo år och man kan ju tycka att de skulle ha märkt om jag ständigt var aggressiv och psykotisk. Eller? Och min privata terapeut har aldrig märkt av några symptom, utöver de svårigheter som är naturliga efter en svår traumatisering. Jag väljer att tro på experter och min välutbildade trauma terapeut.

Min erfarenhet är att i och med att man är inskriven på en psyk mottagning, faller ens trovärdighet direkt. Det gäller inte bara inom psykiatrin utan i alla kontakter med myndigheter som man kan tänka sig behöva hjälp ifrån, polis och socialtjänst bland annat. För som psykpatient saknar man ju ofta självinsikt och då är man ju inte helt trovärdig. Eh...Så ser det faktiskt ut, ingen säger så klart det rakt i ansiktet, men man läser det lätt mellan raderna. I ett samtal med socialtjänsten som jag hade i en period då jag trodde att de var till för att hjälpa människor, så ansökte jag om att få ett skyddat boende för att slippa bli trakasserad av förövare. Efter att socialtanterna (7 st) hade utrett mig under 10 månader, lyssnat på min berättelse och sett läkarjournaler, sett att jag hade skyddad identitet, fått se hotbrev och vittnen berättat vad de hade hört och sett frågar en socialtant om hon kunde få tillstånd av mig att kontakta mina föräldrar "för nu har vi ju bara hört en sida av myntet, en berättelse har ju två sidor och nu har vi ju bara hört din version". Eh...nä det fick hon inte, tackade Gud för att jag var myndig och hade rätt att neka henne. Det är för mig det yttersta beviset för att man som psykpatient inte anses trovärdig av myndigheter.

På grund av mina dåliga behandlare inom öppenpsyk, korkade soctanter och feg åklagare (som pga min psykiska ohälsa inte gick vidare med min anmälan) så fick jag ingen som helst hjälp med att stoppa pågående övergrepp. Jag fick förlita mig på mig själv, på mina vänner och på min fantastiska terapeut med man- utan det skydd de kunde ge mig hade jag inte haft en chans. De gav mig det skydd jag behövde och ja, idag är jag fri från mina förövare. Idag äger jag mitt liv och bestämmer över hur jag vill att livet skall vara. Men alla andra då, alla offer som inte har min styrka, mina vänner, min terapeut och hennes man i sina liv, hur går det för dem? De som är tvingade att vara utlämnade till psykiatrins godtycklighet och andra myndigheters ignorans, de måste tacka och buga för varje smula av hjälp de kan få och oftast är det bara ett tjog pillerburkar och en bunt journalanteckningar. När skall socialtjänst, psykiatri och polis ta sitt ansvar och stå upp för de svagaste?

Min nuvarande psykiatriker är trevlig och sitter bra i sin stol (inte ens det är en självklarhet, tro mig). Han har ingen hjälp att erbjuda mig, för jag tillhör patientgruppen som inte får kosta pengar. Men om jag vill ha en eller två nya pillerburkar varje gång vi ses, har han många att erbjuda. För pillerburkar är kostnadseffektivt, till skillnad från kroppsterapeuter och terapi, trots att piller inte botar och knappt lindrar. Jag är för mediciner, för de behövs ibland. Det ser jag när jag surfar runt på olika stödforum på Internet som jag är väldigt engagerad i. Men när jag läser inlägg där och ser folk lista sina olika tablettsorter, blir jag skrämd. En del kan käka 13 olika mediciner för sina psykiska symptom och det är galet mycket. Jag fattar inte varför den här patientgruppen inte får bättre behandlingar, det måste gå att kunna må hyfsat bra med färre tabletter och mer samtalshjälp och stöd. Psykisk sjukdom måste få börja kosta pengar, dessutom är de flesta av de jag träffar på i olika forum, inte ens psykiskt sjuka, bara väldigt svårt traumatiserade av de övergrepp de utsatts för under uppväxten. Man botar inte trauman med tabletter, däremot är EMDR-terapi väldigt effektivt och i längden också väldigt kostnadseffektivt, kanske inte för psykiatrin men för samhället och stadskassan. Hade jag fortsatt behandlas enbart med piller inom öppen psyk, hade jag fortfarande varit heltidssjukskriven. Nu jobbar jag 50%, på väg mot 75% även om vägen dit är hisnande lång och svår.