Det fanns en tid då jag var tom

Det fanns en tid då jag var tom och vilsen. Jag letade efter identitet och mening bland bråtet som var min själ. Det var så mycket som var trasigt. Jag var fylld av tomhet och saknade så mycket hopp. Det fanns så många som gjorde sitt bästa för att knäcka min livsvilja, för att förstöra det fina i mitt jag. På sätt och vis lyckades de göra det, i alla fall för ett tag. Jag trasades sönder och dog lite till, för varje övergrepp de utsatte mig för. För varje slag jag tog emot blev jag osynligare och osynligare i mitt inre. Jag förlorade min identitet, blev vilsen och rädd. Min våldsamma barndom fick mig att tro att mitt liv saknade mening, att jag var någon som man fick göra vad man ville med. Bland spillrorna i min själ rymdes det så mycket tomhet och ensamhet. Det var svårt att orka leva och se mening med dagarna som passerade genom mitt liv.

När jag år 2005 började träffa Chris en frälsningssoldat som min pastor Lars-Göran kände och som var utbildad för att hjälpa människor som mig, hade jag inga ord. Jag ritade mest. Genom tecknandet fick mina hemligheter liv. År 2008 fick jag kontakt med HOPP, där vände mitt liv på riktigt. Jag hittade den terapeut som skulle komma att rädda mitt liv. I terapin började mina konturer sakta växa fram och ta form. Jag började ana vem jag skulle kunna bli. Jag kunde släppa rädslor, hantera känslor och bygga relationer. Genom att spegla mig i andra människor kunde jag till sist greppa och återta mitt jag. Det krävdes mod för att samla ihop min söndertrasade själ. Det krävdes mod för att plocka upp alla skärvor, titta på dem och sätta ord på den smärtan som varje skärva bar. Under många år pendlade jag mellan att känna hopp och hopplöshet. Mitt nya liv som jag försökte bygga upp var så skört, det fanns så många fallgropar på vägen. För det är liksom lättare att trasas sönder än att byggas upp igen. Det är en kamp att bryta självhatet och destruktiviteten och att börja älska och förlåta sig själv. Men till alla er som själva påbörjat en liknande resa som min, kan jag med stor tillförsikt säga att det går att återta sitt liv och läka i själen. Det är en svår resa, en resa som kräver mod, tårar, uthållighet och någon riktigt trygg och bra människa att dela det svåra med. Jag hade de bästa terapeuterna på min sida, utan dem hade jag idag bara varit en dödsruna i en bleknande tidning och stoft i jorden.

Idag är det år 2016 och jag har vänt på de flesta skärvorna. Jag har konfronterat mina rädslor och gråtit mina tårar. Jag har återtagit mitt liv på de flesta områden. Vissa sår läker aldrig och vissa saker är svårare än andra att återta. Jag har inte hittat några svar på varför? Varför allt ont hände just mig? Men jag känner för det mesta att jag är Good enough, (utom inför varje lönesamtal då jag vill säga upp mig för att jag är så värdelös. Mitt självförtroende har svårt för att granskas). Och vissa dagar smärtar det att jag aldrig gift mig, fått de där sockersöta ungarna, villan, hunden och Volvon. På det området känner jag att mina föräldrar berövade mig en bit av livet. Och det smärtar. Men för det mesta mår jag bra idag. Jag anser till och med att jag är värdefull. Jag sover visserligen en aningens sämre än de flesta, är stresskänslig och blir fort trött när jag under glädjerus planerar in för mycket aktiviteter på min fritid. Mitt liv har en djupare mening än vad jag kan greppa och förstå och jag älskar mitt jobb (tja, kanske inte dagarna när 6-åringar har färgkrig strax innan familjefesten, mitt i förberedelserna). Det är klart att jag har mörkare dagar fortfarande, livet strålar inte alltid mot mig, men då tittar jag på min vägg vid sängen som rymmer bilder på alla mina nära vänner som älskar mig villkorslöst och då mister mörkret sin kraft. Och avslutningsvis undrar jag vad jag skriver på min blogg om mitt liv, när jag som 90-åring ser tillbaka på mitt liv? 

Det är nyttigt att explodera ibland

Man kan tro att det bästa är att behärska sig och liksom fixa allt i det oändliga. Men faktum är att det faktiskt är rätt skönt att explodera ibland och tappa kontrollen lite. Man blir så härligt trött efteråt och då passar en heldag på biblioteket med en god talbok och nya hörlurar perfekt.

Och så var Raku kursen slut för i år.

Det är något speciellt med atmosfären på folkhögskolor och i synnerhet med atmosfären på Ågesta, jag känner mig hemma där på ett positivt och tryggt sätt. I min lägenhet sprids en lite rökig doft från mina alster från kursen. Har ställt upp alla pryttlar på en av mina vägghyllor och det finns så många skulpturer som jag känner stolthet över och saker min själ älskar från djupet. Jag åstadkom mycket på kursen förutom alla vackra skulpturer. Jag övervann rädslor, ångest och tog mig till och med igenom en livskris med hjälp av fantastiska Anne och en glass på Pressbyrån. Jag lärde mig viktiga saker för livet i mötena med omsorgsfulla och stöttande lärare och personal. Jag bär med mig en känsla av värme från kursen och en pyrande stolthet över min bedrift. Jag längtar tillbaka, för det är något speciellt med Ågesta som sagt.

Ett kraschat öra och glassköpet som räddade dagen!

Livskrisorsaken

Vid lunchtid slog livskrisen till och jag kände hur min värld rasade ihop, det var då min fantastiska lärare fångade upp mig och överförde delar av sin livserfarenhet till mig.Vad var det då som utlöste min livskris? Jo så här var det: Bästa sortens bränn magister hade på förmiddagen kraschat en hel bricka med småpryttlar som var mina. En del saker gick såklart sönder, men det gjorde inte så mycket för det var ju en olycka och sådant förstår jag mig på. En kanin klarade sig dock! Men när jag skulle ta upp min lilla älskade orangefärgade kanin för att putsa av sotet med stålullen, då tappade jag den i backen. Så himla klantigt, sådant förstår jag mig inte alls på och givetvis kraschade ena örat i fallet. Livskrisen var ett faktum. Den akuta situationen räddades dock upp något, av godaste lunchen och av omsorgen skolpersonalen visade mig. Jag fick iallafall i mig maten, men allt eftersom lunchen fortskred blev jag mer och mer inställd på att ge upp. Så efter att jag hade ställt tallriken i diskmaskinen tog jag mitt pick och pack för att dra hem eller nåt. Jag hade nog inte riktigt någon plan, bara en väldigt stark flyktinstinkt som jag följde. Ville bara bort från allt jobbigt, men mitt i flykten blev jag uppfångad av bästa sortens omsorgsfulla lärare, Anne. Och det var i den stunden, där på parkbänken i solen som Anne överförde delar av sin livskunskap till mig: Gå och köp en glass, sa hon, det kommer att förändra hela dagen skall Du se! Och hur rätt hade hon inte?! Efter att jag hade ätit glassen krascha inget och ångesten kunde avklinga en aning. (Det hjälpte förstås också, att jag köpte ett kuvert samtidigt som glassen och att Anne tog hand om diverse saker som jag hade fått igår och som var den egentliga orsaken till min ångest. Kuvertet är nu postat till min terapeut, där kan det ligga ett bra tag och en vacker dag tittar jag kanske i kuvertet tillsammans med henne och begrundar innehållet, sorterar och slänger en del. Det kommer att bli bra)...

Här bränns två av mina älskade kaniner.

Min nyckelserie och en present till bästa sortens kollega.

Jag var modig idag, jag skötte den mesta bränningen själv! Stolthet är ordet!

Raku kursens första bränndag

Idag var det första bränndagen på Raku kursen på Ågesta Folkhögskola. En privat grej störde hela dagen på kursen, men bästa sortens folk och lärare stöttade mig hela dagen och hjälpte mig på alla sätt och vis. Tänk vad mycket man klarar av om man bara får lite hjälp? Jag överlevde faktiskt dagen och kan lägga den bakom mig, för nu. Privat grejen ville få mig att tappa modet och känna ångest och det är klart att jag gör det, men ångesten är inte min att bära. Jag kommer att kunna lämna ångestkänslorna bakom mig, jag behöver bara lite tid. Jag är långt ifrån, den jag en gång var oavsett vad jag känner för stunden. För trots allt är jag stolt, stolt över viktiga beslut som jag tagit, stolt över vem jag har blivit och stolt över min kreativa gåva. Resten av kursen tänker jag försöka njuta.

Efter kursdagen firade jag bästa sortens student, i underbart vackert hem. Det var skönt att slippa vara själv med alla tankar och känslor som jag fått under dagen. Det var utmärkt käk och en avslappnad fest med godaste tårtan. Precis vad jag behövde efter en svår dag. Men nu skall jag sova bort ångestresterna som dagen medfört och ta nya tag, för i morgon är det en ny bränndag. Jag har ju trots allt cirka trettio pryttlar kvar att bränna innan kursen tar slut och så får jag inte glömma att ladda för personalfesten senare på kvällen. Ser fram emot att sprida lite brandröks doft på finrestaurangen...

One Life- Set her free, ett konstprojekt av vikt.

Här kan Du lyssna på Anissas sång: SET HER FREE

På långfredagen hade vi ett event i min kyrka "One Life". Ett musikkonsertevent, med risotto och konstutställningar. Jag var med och illustrerade en av Anissas sånger: "Set her free". Sången handlar om en kvinna från Johannesburg som blev bortrövad som barn och såld till trafficking. För mig blev det viktigt att mitt konstverk följde hela historien, från det att hon var liten och blev bortrövad tills det att hon blev befriad. Skapandeprocessen var ganska utmanande för mig under projektet, på många plan berördes jag djupt. Jag och kvinnan från Johannesburg som sången handlar om delar nämligen stora delar av sångtexten, vi har båda levt ett utsatt liv. Så under arbetet med att skulptera fram Anissas sång "Set her free", blev det tydligt för mig att jag också behövde ge mig själv frihet, som en del av konstverket. Det krävdes ett visst mått av mod för att klara av att sätta oss båda fria. Varje scen som jag gjorde kopplade jag ihop med sångtexten och min egen livsberättelse. Det är bland det modigaste jag har gjort sedan jag bröt mig loss från mina föräldrars traffickingnätverk och bearbetade mina trauman.

Jag var fyra år när mina föräldrar började sälja min kropp till främmande män och kvinnor utanför familjen. Kväll efter kväll utsattes jag för övergrepp som sargade min kropp och själ. Medan jag blev trasigare och trasigare, tommare och ensammare njöt mina föräldrar av pengarna min späda kropp drog in. Att sälja små barns kroppar är nämligen en lönsam affär för förövarna och det är barnen som får betala priset. Efter ett par år hade jag slutat känna och drömma, jag ville just ingenting och önskade att jag fick dö. Men utåt log jag som vilket annat barn som helst, för att ingen skulle se skammen jag bar på, eller se hur smutsig och värdelös jag kände mig.

När jag var tio år gick jag på julskyltningen som alla andra ungar gjorde. Jag växte upp på den tiden när alla affärer skyltade om till jul till första advent. Då var det fest på sta’n. Tomtar sprang runt överallt och sålde julklappar till förmån för fattiga barn. Som barn brukade man alltid satsa på det största paketet efter principen att största paketet var det bästa. Det år jag var tio fastnade jag för ett tunt, vykorts stort paket. Jag betalade med min tiosedel och gick hem för att öppna paketet. Det var en glastavla med bönen: ”Gud som haver barnen kär”. Jag hängde den vid min säng, så att jag kunde se på den när förövarna kom för att våldta mig. Det kändes lite mindre ensamt då och jag kunde dissociera bort smärtan och allt det hemska.

Våld och övergrepp blev min vardag. Så länge jag klarade av att dra in pengar var de nöjda. Var jag någon gång sjuk eller allmänt besvärlig, bestraffades jag med tortyrliknande stryk för att jag inte ställde upp på familjen. Men utåt log jag fortfarande som vanligt och dolde blåmärkena så gott jag kunde, jag höll hårt i min fasad om att allt var lugnt och att jag mådde bra. Jag behövde det för att överleva. I skolan fann jag en fristad för det mesta. Skolrutinerna gav mig där känslan av att vara normal, som alla andra. I skolan fick jag vila upp mig och jag var en duktig skoltjej, med bra betyg i alla praktiska ämnen men hade såklart svårt med alla teoretiska ämnen. Trauman har nämligen den inverkan på människor, att hjärnan har fullt upp med att överleva och går på halvfart när det gäller att lagra kunskaper som kräver mycket processande för att förstå.

Min självkänsla blev mindre och mindre, för varje övergrepp jag utsattes för. Jag kände mig maktlös, jag såg ingen utväg och vågade inte be om hjälp, för vem kunde jag lita på? Jag var sjutton år när jag flyttade hemifrån och mitt liv blev lite bättre, men min familj behöll greppet om mig. Skrämd till lydnad som jag var, kom jag lydigt hem så fort de ringde och på alla lov. Övergreppen pågick år efter år och blev grövre och grövre.

Jag var trettiotre år när jag fann modet inom mig själv att faktiskt söka hjälp. Jag var på gränsen att inte orka mer, på gränsen att ta mitt liv. Jag behövde komma bort från våldet och övergreppen, så jag samlade allt mitt mod och berättade. Jag hade tur, för den jag berättade för trodde mig och valde att var modig och göra allt hon kunde för att hjälpa mig loss från mina föräldrars traffickingnätverk. Hon och hennes familj gömde mig när jag behövde gömma mig, de tröstade mig när jag behövde gråta ut min smärta, de klarade av att hantera min ångest när den härbärgerade i min själ, de stod trygga kvar och lugnade mig när skräcken kom över mig. De hjälpte mig att bygga upp ett nätverk av människor runt omkring mig som kunde hjälpa till att stötta och hjälpa mig i vardagen och de hjälpte mig att få skyddade personuppgifter. Men framför allt fick jag tusentals timmar terapi, för hon som hjälpte mig visade sig vara den bästa sortens terapeut.

Den tro jag fann som barn genom den där glastavlan, den bär mig än. Jag är övertygad om att Gud såg min utsatthet från första övergreppet till det sista och att Gud ville ett annat liv för mig. Varför jag fick vänta så länge på att bli fri vet jag inte, men jag är helt säker på att det var Gud som gav mig modet att förändra mitt liv och att Gud själv handplockade alla mina hjälpare som jag behövde för att bli fri. Det är mer än en slump att jag fann rätt människor i rätt tid.

Idag lever jag ett hyggligt bra liv. Jag har jobbat mig igenom mitt trauma med hjälp av den tuffa EMDR-terapin som jag har fått av min terapeut. Utan terapi hade jag nog inte överlevt, det är tack vare den som jag har kunnat återerövrat mitt liv och läka de flesta såren i min själ. Idag är jag stolt över vem jag är och vad jag har åstadkommit med mitt liv. Jag är den enda i min familj som har en högskoleutbildning att vifta med. Jag bor i en schyst hyreslägenhet i en Stockholmsförort, tja i alla fall om man bortser från att den är sjukt kall och dragig på vinterhalvåret. Jag har mina drömmars drömjobb; förskollärare, på bästa sortens förskola i en förort bortanför min. Och jag mår bra, för det mesta. Jag dippar precis som alla andra såklart, men jag har ett bra liv. Jag har två odlingslotter som jag odlar i och vänner att hänga med. Jag bygger relationer med människor och försöker hjälpa dem som behöver hjälp. Jag berättar min livshistoria med förhoppningen om att den en dag skall göra skillnad, i någon annans liv. Kanske kan min livsberättelse ingjuta mod i någon annan, så de vågar berätta och kan bli fria från övergrepp och förtryck. Kanske kan min berättelse bidra till att just Du vågar vara den som hjälper en annan människa fri...

Livserfarenhet

Jag har under perioden november 2014 till januari 2015 erövrat en ny sorts livserfarenhet som har förändrat hela mitt liv. Allt började i och med en hotfull situation på min arbetsplats som i sin tur utlöste ett stresspåslag, det stresspåslaget tvingade fram en förändring av mitt liv. Jag var tvungen att korrigera mitt sätt att leva, återigen utmana mina gamla reaktionsmönster och möta mina rädslor. Lyckligtvis behövde jag inte lösa den här kaosperioden i mitt liv på egen hand. Jag fick stöd och hjälp av min chef, företagshälsovården, vänner och bonusfamiljer. Den process som jag gick igenom under sju intensiva terapiveckor, lärde mig otroligt mycket om mig själv och jag tog stora kliv mot ett friare liv på många plan.

Min krishanterare under processen hette Krister och var bästa sortens psykolog: trevlig, lyhörd, utmanande och talade på ett språk som jag kunde relatera till känslomässigt och rent intellektuellt. Vi var en bra matchning!

Jag lärde mig om hur mitt förflutna fortfarande styr mitt nu och påverkar mina reaktionsmönster. Jag fick verktyg för att hantera och motverka dessa automatiserade reaktionsmönster.

Fiskbensmetoden var den första metoden som jag lärde mig.

Den metoden går ut på att man lyfter ut ett problemområde, i mitt fall tittade vi på rubriken: Ansvar. Det är ett problem för mig att jag känner så stort ansvar och att jag tar för mycket ansvar. Ett område som jag var helt blockerad att arbeta med innan jag fick den här metoden. I huvudet på fisken skriver man in problemet man vill jobba med, i mitt fall ansvar. På fiskbenen skriver man olika exempel på vad problemet består av, i mitt fall var det saker som 45 sekundersregeln, att göra andras jobb, att jag erbjuder mig att göra saker för att inte belasta andra, handla grejer, planering och struktur mm. När problemet har benats ut, var det lättare för mig att se att det faktiskt fanns saker som jag kunde förändra och därigenom minska min stress. Det är svårt att göra något åt " jag tar för mycket ansvar" men när jag kunde plocka ut små saker som: 45 sekundersregeln, gå och handla saker, bara göra mina arbetsuppgifter mm. ja då gick det ju att minska stressfaktorerna. Jag lärde mig att det var möjligt att förändra mitt liv och må bättre.

När man har fyllt i ett "fiskben" går man vidare till "diagram analysen". Där för man in de olika fiskbenen i de olika rutorna, de sakerna som hamnar på minussidan behöver man inte ägna så mycket tid åt i ett inledande skeende, utan de är sakerna på plussidan som man skall titta på främst och förändra. Och då framför allt rutan "Svårt att ta itu med, men ger mycket bra/bra stressreducering". Det var en bra metod för mig att att ta reda på vart jag skulle börja, vad jag skulle ta itu med först liksom för att få ut mest stressreducering. Men det var verkligen inte en lätt process för mig, det drog fram mycket ångest ur min själ att försöka förändra och rucka på dessa inlärda beteenden. Men fantastiska Krister klarade av att härbärgera min ångest och rädsla. Han klarade av att leda mig ut ur min rädsla och se möjligheterna, under hela den här förändringsfasen av mitt liv.

ABC-Metoden, lärde jag mig mest av en slump. Krister och jag fick extra tid av HRM och kunde fördjupa min process att stressreducera mitt arbetsliv (och privatliv, de hänger ju liksom ihop). Det var en metod som hjälpte mig att förstå mig själv och mina reaktionsmönster, helt på egen hand. Jag har alltid fått väldigt bra hjälp av mina fantastiska terapeuter när det gäller att förstå mig själv och varför jag reagerar som jag gör. Men nu kunde jag själv se sambanden. Jag använder ABC-metoden så ofta som jag behöver. A står för Aktivator, dvs. den händelse som sätter igång ett beteende, B står för Beteende, dvs. allt man gör och säger, C står för Concequenses (Konsekvenser) dvs. det som följer på ett beteende och antingen uppmuntrar beteendet eller får beteendet att avta. Man börjar med att skriva ner ett beteende som man vill förändra och skriver ner det i B kolumnen. Sedan tar man reda på vad det är som aktiverar det beteendet, och skriver in det i A kolumnen. Slutligen tittar man på vad konsekvenserna blir, antingen man fortsätter som vanligt eller om man väljer att förändra beteendet och när man har skrivit ner det i C kolumnen gör man ett val. Kanske det svåraste valet man kommer att göra, för det är inte enkelt att förändra sitt liv och rucka på inlärda reaktionsmönster och vanor.

För mig var processen som jag fick göra på Feel Good företagshälsovård tillsammans med Krister min räddning, både privat och arbetslivsmässigt. Jag investerade jättemycket tid, kraft och energi på att verkligen försöka förändra mitt liv, för att jag är värd det. Idag lever jag ett annat liv, ett liv där balansen är upprättad mellan arbete och fritid, där båda delarna är lika viktiga. Jag är glad att min chef och arbetsgivare gav mig den här möjligheten och att jag fann modet inom mig själv att verkligen förändra mitt sätt att leva. Nu orkar jag ha fritid igen, schemalagd träning och olika sorters kreativitets utövande. Som att lära Krister, bästa sortens psykolog, att luffarslöjda. Konstaterade glatt att han var den sortens slöjdare som var lätt att handleda, men som inte kunde slöjda och prata samtidigt så han har lite att lära...

Döden är en del av livet.

Fick beskedet med posten, en biologisk arvsmassa är död. Jag känner: Yes, one to go! Man kan ju undra hur jag kan uttrycka mig så här rått och kallt, jag hör själv hur det låter, men det finns anledningar till detta för er som inte vet något om min bakgrund. Det mesta arvsmassorna i fråga har gett mig i livet är smärta, mardrömmar, svek och ärr i själen. Arvsmassorna skändade min kropp och lät också min kropp skändas av andra från det jag var liten, tills jag blev stor. Övergreppen upphörde inte förrän jag själv bröt mig fri av egen vilja. Banden kapades och jag kunde trevande börja leva mitt liv. Jag var fri att bygga relationer med människor som älskade mig trots ärren, rädslan och ångesten. Människor som har tagit mig hela vägen fram dit jag är idag. Det var värt allt att kapa banden till ursprungsfamiljen, till arvsmassorna, till parenteserna i mitt liv.

Jag brukar ju allt som oftast hävda att Google har svaren på alla mina frågor, så jag Googlade och fann det jag sökte: dödsannonsen. Begravningen hade varit, vilket var skönt för då slapp jag ta ställning mot att gå. För gå, det hade jag aldrig tänkt göra. Det som är spännande med min ursprungsfamilj är att de aldrig slutar förvåna mig, tvärt emot familjetraditionen skall kroppen kremeras och hällas ut på en anonym minneslund. Kan inte låta bli att fundera över anledningen, är det av snålhet eller önskade arvsmassan detta själv?

I den kommun som jag jobbar i, har man rätt att vara hemma med lön ett par dagar när nära anhöriga har avlidit, för att sörja. I mitt fall känns "sorgen" komplex, mest för att jag inte känner någon direkt sorg, bara trötthet i kroppen och lite stress över praktiska saker. Emellanåt har jag funderat på om jag borde känna mer. Men nej, jag kapade medberoende-bandet för många år sedan och något annat band har jag och arvsmassan aldrig haft. Nu väntar jag hoppfullt på att resten av arvsmassan också skall dö ut. Då blir mitt liv ännu mer fritt, men redan idag har jag ett liv! Jag har uppnått det jag behöver för att känna mig lyckad och lycklig. Klart man alltid kan sträva efter mer pengar, framgångsrikare arbetsplatser, giftemål etc, men man kan också luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Jag väljer det senare och lutar mig tillbaka i min nya sköna soffa och låter nöjdheten ta plats i mitt inre. Med utandningen viskar jag till min själ: One to go! 

Glömde två viktiga dagar

Så kom dagen då jag insåg att livet gått vidare, att sår har läkt. Jag glömde två viktiga dagar i år, det var plötsligt redan september och träden hade blivit lite gula på sina håll. 28 augusti och 30 augusti är speciella dagar för mig, de brukar vara mörka, smärtsamma och fulla av ensamhet. Men i år glömde jag bort sorgen, smärtan och mörkret. Det var två helt vanliga dagar, säkert hyggligt bra dagar också. Det känns som en milstolpe, som att jag har passerat gränsen för att ha återerövrat ett normalt liv. Mitt liv är inte lyckligare än någon annans eller framgångsrikare än någon annans- men jag lever mitt eget liv, bestämmer själv riktningen. Det är ett mirakel, en välsignelse, något riktigt, riktigt stort och jag känner stolthet över mig själv. Känner tacksamhet för all hjälp jag har fått längs vägen av så många. Genom hela livet har stöttande vänner kommit och gått, de har burit mig igenom allt det mörka och svåra. Burit hoppet, när jag inte sett någon utväg. Idag kan jag vara den som bär andra, det är en välsignelse.

Nu är tiden inne.

På väg att bli med soffa, känns nervöst och pirrigt på samma gång. Min första soffa tiggde jag till mig som 6 åring av en tant som skulle flytta till ett vårdhem. Det var en antik soffa med vackra träsniderier och rosa tyg, en dröm för ett litet barn som jag. Jag sa helt enkelt till tanten, att hon inte kommer att ha användning för soffan dit hon skulle och så fick jag den. I mitt första boende gick den inte in genom dörren, så den fick stå ett par år hos en vän innan soffan slutligen kom hem till mig i förorten där jag nu bor. Efter en tid hamnade dock soffan i soprummet, den förde med sig för mycket negativ energi och påminde mig om mina barndomstrauman. Så när jag rensade ut all skit i mitt liv fick soffan också åka, men den var verkligen vacker! (Gläder mig dock åt att soffan fick ett nytt hem redan efter tio minuter i soprummet, då en ny ägare tog med sig den hem till sig). Min andra soffa kostade 200 kronor på Myrorna och den klädde jag om två gånger. Det var en liten och behändig soffa, lätt att skruva isär, flytta runt på och att klä om (den bor nu i mitt källarförråd och väntar på att någon skall behöva en vacker liten soffa i brunt). Min tredje soffa ärvde jag gratis, den har stort trygghetsvärde för mig och jag somnar gott i den allt som oftast. Men nu är den gammal och sliten, den går sönder allt mer som gamlingar har en tendens att göra med tiden. Men jag älskar den och allt vad den står för! Den kommer att saknas mig! Min tilltänkta soffa på Mio möbler (den fjärde soffan i mitt liv) kostar lite mer än de andra, men jag hoppas jag blir lika nöjd med den. Men så är det ju det där med att jag inte gillar förändringar, det är ju mitt svåraste symptom efter min traumatiska uppväxt, näst stresskänsligheten, så det känns blandat nu när jag skall bege mig till Mio! Jag vill ha en ny soffa, men jag vill samtidigt inte skiljas från den jag har! För den jag har, är en symbol för trygghet för mig och gör jag mig av med den, försvinner då min känsla av trygghet? Jag vet att det är mitt "gamla tänk" som spökar och att jag idag bär trygghetskänslan inom mig, men som vanligt hänger inte känslorna och hjärnverksamheten ihop riktigt som det skall. Min terapeut suckar nog lite inombords och jag hör henne säga: men tänk på sängen, som du höll på innan och hur blev det? Nu vill du ju aldrig byta tillbaka till gamla loftsängen?! Förändringar dör man inte av, du vet ju det vid det här laget! Och jag vet ju allt det där, så det är tid för mig att resa mig upp ur soffan och bege mig till Mio möbler och beställa min soffa Focus! Det kommer att bli bra, jag vet ju det...Mio möbler here I come!

Våren är här

Krokusen blommar i odlingslotten, blåsipporna är betittade för i år, balkongen röjd och odlingslotten grävd! Ångesten har tagit plats i min själ i vanlig ordning! Det är vår!

Ångest och elände, fast mest handlar det om att städa.

Har haft ganska mycket ångest på senaste tiden och mycket av den har varit kopplad till städning och prylarna i mitt hem som inte har någon bestämd plats (men som naturligtvis kan vara bra att ha någon gång i framtiden). Jag blev inte det minsta tröstad av att min psykiatriker talade om för mig att det är vanligt att städning är ett problem för människor med psykisk funktionsnedsättning och att jag borde överväga att ta emot stöd av soc. och boendestödet. Men jag har redan testat det för länge sedan och bestämde mig då för att aldrig någonsin ta emot hjälp av soc. igen. En känsla som jag tyvärr delar med många människor. Så jag tackade nej så klart och min psykiatriker fick åter igen uppleva sig oförmögen att hjälpa mig. Men han har det gemensamt med min terapeut, att de båda två , hävdar att städning är svårt att klara av när man är traumatiserad och lider av psykisk funktionsnedsättning. Med hjälp av min terapeut har jag hittat en metod för städning som faktiskt hjälpte mig över ångest tröskeln:

• Flytta alla saker till rätt rum.
• Sortera sedan sakerna till rätt plats.

På internet snubblade jag i förmiddags över en annan städmetod: De fem S:en.

• SORTERA
• STRUKTURERA
• STÄDA 
• STANDARDISERA 
• SKAPA VANA

Metoderna har likheter med varandra och det känns lite som om de fem S:en är en fördjupning av min terapeuts metod. Jag känner att de här olika städmetoderna hjälper mig i min vardag och strävan efter att få till ett hem, som det inte ser ut som om det bor en psykiskt sjuk människa i. Allt för ofta ser det eländigt ut och jag får kliva över saker. Intalar mig själv att alla har det så och rör till det lite till. Det är så mitt "stöka ner" ekorrhjul börjar snurra, fortare och fortare tills jag får så mycket ångest, att jag inte kan städa över huvud taget. Men, det är aldrig försent att lära sig nya saker, så nu skall jag börja städa efter ovan nämnda metoder- för hjälp av Soc. tänker jag minsann inte ta! (Boendestöd är en jättebra hjälp som man kan få, missförstå mig rätt, men jag blev så illa behandlad av Soc. så jag tänker aldrig mer utsätta mig för det igen). Förhoppningsvis sköter de andra fall bättre...

Backspegel 2012

• 31 dec, Jag föreställer mig att: Nyårsfesten 2012, den sista i Elimkyrkan på Östermalm, var trevlig och gemytlig. Att det fanns gott om mat och fina vänner. Att det var en rolig kväll, med lovsång och bön i kyrksalen och att fyrverkerierna på Saltsjön var magnifika. (Nyårsfesten har ju inte varit än, så jag kan bara spekulera).
• 30 dec, Min pastor höll en tio minuter för lång predikan utan att det kändes i kroppen och rolig var den också, utöver att den faktiskt lärde mig saker om livet och om Gud. Av det drar jag slutsatsen att han predikar mycket bättre när han sitter ner.
• 29 dec, Köpte en present till min kollega, som bara kommer att älska den (när hon väl får den). Fram till dess kan jag njuta av att reta henne. För hon är nämligen en kollega av det nyfiknare slaget, som måste veta på en gång vad det är i paketet. Mycket roligt att reta henne!
• 23-25 dec, Julen firades i Dalarna, helt enligt planen. Även där fanns det gott om vänner och mat. En aningens för varmt inomhus, men annars en helt okey atmosfär. Nätterna tillbringades i sängfluff, med bästa bonussyrran och DVD filmer som Ocean eleven-thirteen och Sherlock Holmes. Mellan måltiderna fikades det rikligt, så en ständig mättnadskänsla kännetecknade julfirandet. En uppfriskande promenad hanns också med och då hamnade vi mitt i rusningstrafiken i Bjurs, mötte en bil och en gånglist på en timme.
• 22 dec, Glöggevent hos bästa sortens kollega förgyllde julförberedelserna och var fantastiskt rolig. Skrattade som aldrig förr och åt fantastiska saffransskorpor. Fick receptet och bakade egna skorpor redan samma dag.
• 16 dec, Det traditionstyngda pepparkaksbaket gick av stapeln hemma hos bästa sortens vänner. I år tog vi med oss två nya vänner och allt som allt var vi nio tappra bagare, i olika åldrar. Nya pepparkaksformer hade vi också, helt enligt traditionen: G-klav, fiol, bas, kattunge, groda, snöflingor, Mumin mamman och Mumin. Årets pepparkaksdegar var hemmagjorda såklart och helt perfekta i konsistens och smak. Degarna var också lätta att kavla och lätta att lyfta på plåten. Vår duktiga mäster ugnsvakt brände inte en enda kaka, så det blev verkligen ett lyckat pepparkaksbak i år!
• 17 dec, Berättade för mina kollegor att jag hade sagt upp mig från mitt jobb. Det var jobbigt att göra en del kollegor ledsna och besvikna, men som plåster på såren så höll jag ett fint tal till dem som jag hade förberett väl. Det blev en bra stund, trots allt.
• 10 dec, Sa jag upp mig från mitt jobb och fick redan samma vecka ett nytt drömjobb i förorten där jag bor. Har tre minuters cykelväg till nya jobbet. Ser fram emot att börja jobba där i februari. 
• 7 dec, Fick Trancherknivset i present på lilla julafton, det vill säga i god tid innan julafton. Nu behöver jag inte be gästerna ta med egen kniv längre, för att kunna skära upp älgsteken som jag bjuder på. Skönt!
• 1-3 dec, Tant Gerd kom för att hälsa på. Hon stannade till måndag morgon. På söndagen var vi på en fantastisk adventsgudstjänst i Elimkyrkan och avslutade dagen på Fotografiska. Efter frukosten, på måndag morgon, skildes våra vägar åt för den här gången.
• 1 dec, Firade jag min födelsedag och serverade älgstek med klyftpotatis/morötter samt delikat gräddsås. Klockan 16.00 bjöd jag in fler vänner på åkerbärstårta och en god vän till mig hade bakat en kladdkaka som uppskattades av mig och mina yngre gäster. Extra roligt att Tant Gerd var på besök från ursprungslänet, det satte guldkant på dagen. Det blev en fin dag, med god mat och fina vänner. 
• 28 nov, sökte jag tre nya förskollärartjänster och var allmänt missnöjd med min arbetssituation på jobbet.
• 19 nov, Två ungdomsvänner hittade mig via FB. Kul och oväntat.
• 9-12 nov, Helsingforsresan. Modern konst, shopping, Marimekko, gudstjänst i Andreaskyrkan, gemenskap, god mat, Sky fall, lakrits, tjärtabletter, kartläsning och spårvangsåkning. Det var en superkul resa, men en aning kall och blåsig! Turistinformationen besökte jag ofta och de var väldigt servicevänliga!
• 31 okt, Värsta sortens magsjuka drabbade mig och slog ut mig i fem dagar, med efterföljande magkatarr. Den vill jag inte ha tillbaka. Missade Smilelägret, skulle ha varit slöjdklubbs ledare där. Jättetråkigt!
• 22 okt, Föreläste jag om sexuella övergrepp på Johannelunds teologiska högskola tillsammans med min terapeut. En viktig dag, för en viktig målgrupp.
• 20 okt, Bästa vännen hade 40 års kalas med värsta, bästa tårtbuffén på Suptopia, Alby. Roligt att få dela hans dag tillsammans med honom.
• 19 okt, Invigningsfest för Ateljén på jobbet, en mycket lyckad fest för tre avdelningars barn, som med tindrande ögon fick gå in i ateljén för första gången efter ombyggnaden. Juice och popcorn serverades och discot blev lyckat.
• 28 sep, Hade en konflikt med en kollega på jobbet. Det hade legat i luften ganska länge och idag sa jag ifrån. Det uppskattades inte.
• 23 sep, Fick Muminte, super gulligt och väldigt gott. Stort affekt värde.
• 21 sep, Var på konferens om Barns Rättigheter och åkte sedan vidare till min terapeut för terapi. Ett väldigt lyckat veckoslut.
• 8-17 sep, Luleåresa och fotokurs i Hemavan, tillsammans med Tant Gerd. Kulturnatten hann jag också med att besöka. En fantastisk upplevelse av handarbete, mat och musik av alla de slag. Så himla kul. Fotokursen i Hemavan var resans höjdpunkt! Många fina kort togs, fina fjällvandringar gjordes och en del kamerateknik lärdes in. Vädret kunde ha varit bättre, mulet och regn varje dag, ja faktiskt till och med snö. Fast vi hittade goda hjortron på fjället och då kan man stå ut med dåligt väder.
• 3 sep, Köpte en ny Acerdator med lånade pengar från IOY-kontot, min gamla dator kraschade lagom inför fotokursen i Hemavan.
• 6 aug, Furuvik, tillsammans med fina vänner och deras barn. Väldigt givande och roligt att få dela den dagen med dem. Det var soligt och fint! Åkte vidare till Familjelivslägret, direkt efteråt.
• 6-12 aug, Familjelivsläger med Elim och EFK, var slöjdledare där. Så himla kul, mina aktiviteter gjorde succé. Hade slöjd med sexåringarna på fm. och familjeslöjd på em. På familjeslöjden hade jag fyra stationer: Fia med knuff, Mobiler, Ljuslyktor och Luffarslöjdskrokar. Det var himla roligt!
• 5 aug, Fantastisk dag, The Big Bang Theory kom in i mitt liv och sågs av mig för första gången, i sällskap av en mycket god vän.
• 27 jul-5 aug, Cypernresan med bästa kompisen var varm och solig, faktiskt i varmaste laget. Vi betalade mer än gärna extra för luftkonditioneringen. Vi såg på en hel del ruiner, både ovan jord och under jord, besökte ett ingemansområde och fick stämpel i passet, såg huvudstaden och stadsmuren. Shoppade en tunika där som gick i rosa och turkost, annars var det ganska sparsamt med shoppingen på den här resan. Vi besökte också ovanligt många badstränder och min vän beviljade ovanligt långa baddagar, kan hända att han också tyckte att det var för varmt för att göra något annat än att bada. Vi var också på en anglikansk gudstjänst, i en fin stenkyrka, på ett språk vi faktiskt förstod. Men allt jag minns om predikan var att pastorn (under en hel vecka) hade studerat hur en spindel hade vävt sitt nät vid kökskranen. Han måste vara ogift tänkte jag genast när jag hörde det och missade helt den andliga poängen med predikan. Vi åt god mat och såg en del på OS och annan TV i vår tvårumslägenhet, 50 meter från havet så vi hade väldigt fin havsutsikt. (Fast den mesta maten åt vi ute på restauranger förstås). En dag hyrde vi bil och åkte upp i bergen för att se på kloster och Ikoner. Fantastiska vyer, men läskigt smala serpentinvägar trots att vi valde de största vägarna. Vi fick punktering på en av serpentinvägarna, mitt i en kurva men min vän fixade att byta däck och jag stod och viftade i kurvan nedanför för att ingen skulle köra in i honom. Vi överraskades också av ett våldsamt regnoväder som orsakade jordskred från bergväggarna och vassa stenar föll över vägen. Ett äventyr utöver det vi hade räknat med och vi var glada för att vi betalat extra för att få en heltäckande försäkring på hyrbilen.
• 18-22 jul, Ölandsresan med bonusfamiljen. En mycket trevlig och lugn semester, med väldigt varierat program. Vacker natur, fyrar, gemenskap, brädspel, utflykter, loppisfynd (tvättbräda), sol och värme, en och annan regnskur, största kulglassen jag har ätit i mitt liv (5 kulor och en mjukglasstopp, tillsammans med bästa mejl kompisen, vars dotter sommarjobbade på glassbaren), Bengt Johansson konsert och salta bad i havet. 
• 4-9 jul, Gotlandsresan. Vänners 40-åriga bröllopsdag skulle firas med pompa och ståt, middag på värdshus och tårtbuffé. Bodde i tält såklart och väcktes en av nätterna av ett väldigt åskoväder, med blixtar och dunder som gick runt, runt i flera timmar. Väldigt vackert, men det var svårt att somna om.
• 28 juni-2 juli, New Wine konferensen. Förändrade mitt liv, vad mer kan jag säga. Så tacksam för de dagarna. Fruktansvärda tre första dagar, men sedan en ganska fantastisk upplevelse, tillsammans med bästa sortens vänner! Typ.
• 26 jun, Bästa sortens chef meddelade att hon skulle sluta. Min arbetsplats förlorade en varm, engagerad och närvarande chef. För mig personligen, blev det en tung förlust. Jag gillade mig chef! (Gillar henne fortfarande faktiskt!)
• 21-26 jun, Tant Gerd kom till stan. Fantastiskt roligt att få rå om henne på hemmaplan och visa upp min förort, stadskärna och skärgård. Midsommar firade vi med sill och potatis på klipporna vid Mälaren och dans med Elimkyrkan runt midsommarstången. (Ja, dansade och dansade, vi tittade på dans i alla fall). Den 24 jun, åkte vi ut till Fjäderholmarna, läste böcker, åt gott, njöt av naturen, sökte skydd för regnet, glömde kameran, fick båten att vända, fick tillbaka kameran och avslutade vistelsen med rökta räkor och muntra ord till kaptenen som vände båten för min skull.
• 8 juni, Efter tre års väntan blommade Jättevalmon för första gången i min odlingslott, äntligen som jag har väntat! Väldigt kul och vackert!
• 6 jun, Nationaldag och vernissage på Liljevalchs, "Ser du löven för alla träden" för att fira Hemslöjden 100 år. Vilken dag det var! Mitt löv blev så himla bra och fick en perfekt plats, i en av mittgångarna, i ögonhöjd. Var där hela dagen och guidade runt olika vänkonstellationer. Åt gott på Blå porten, i fantastiskt trevligt sällskap. Hela dagen var en riktig höjdarupplevelse! Och utställningen med alla 2000 löven fördelat på 80 stycken träd var fantastisk, mycket färgstark och variationsrik! Kvällen avslutades i bästa bonusfamiljens sällskap på ett trevligt fik vid Grönan, ackompanjerat av jazzmusiken från grannkrogen. 
• 21 maj, Lillkanin flyttar ut på sommarbete. Hon fann sig tillrätta på en gång och njöt av sol och grönt gräs.
• 13 maj, Min kyrka beslutar sig för att säga ja till köpet av ny kyrka. Glad för det! Höll ett anförande för Ja-sidan och fick mycket beröm för det talet!
• 1 maj, Satte potatisen i min odlingslott enligt tradition, grävde och vände jorden i min nya odlingslott. Det kändes i kroppen efteråt. Det var soligt och fint, till skillnad från resen av sommaren (det mesta av skörden regnade bort i år, men det blev mycket jordgubbar!).
• 28 apr, Min favoritaffär Bolagret, gick i konkurs. En stor förlust, men bra för min plånbok förutom under utförsäljningen 70% av orginalpriset. Vilka fynd jag gjorde, både till mig själv och till jobbet.
• 27 apr, Bästa terapeutens man fyllde år. Han är bäst, hjälpsam och generös!
• 21 april, Gjorde plats för nya sängen och flyttade ut loftsängen till arbetsrummet med hjälp av goda vänner. Nya sängen flyttade in 25 apr, den bästa investeringen jag har gjort. Vilken skillnad i komfort! (Hör tydligt hur min terapeut och man säger: Vad var det vi sa...)
• 14 apr, Hade min första slöjdklubb i kyrkan, 15 barn kom. Det var roligt, men några för många för att jag skulle hinna med och hjälpa dem utan att de behövde vänta för länge. Luffarslöjskrokar tillverkades. Det blev uppskattat. Under året följde många fler slöjdtillfällen och även ett läger. Kul.
• 31 mar, En riktigt svår ångestdag! Man skall ha minst en sådan dag per år, så att man uppskattar alla de andra dagarna mer. Nya sängen som snart skall flytta in rör upp tankar och minnen från tiden när övergrepp var vardag. Men efter lite peptalk från bästa terapeuten, släppte ångesten lite.
• 26 mar, Köpte högaffel till odlingslotten.
• 24 mar, Täljde en halsbandshängare till min bästa vän, bara för att jag kunde och ville överraska henne. (Jo, det var sant, hon hade också sagt att hon behövde en, under en trevlig pysselkväll som vi hade ihop.)
• 16 mar, Träffade en 86-årig dam på tunnelbanan, som läste en Robert Jordan roman. En mycket sympatisk gammal dam, helt i min smak. Hon hade fått den av sitt barnbarn, för som hon sa, man vill ju hänga med i vad ungdomarna läser nu för tiden.
• 5 mar, Lövet till utställningen "Ser du löven för alla träden" blev äntligen klart, bara två veckor försent. Mitt tema var en trygg plats, så jag gjorde min terapeuts hus med trädgård. Det blev perfekt, så himla nöjd.
• 25 feb, Slöjdklubbs handledare på Nordiska Museet, tog med mig bästa kompisarnas två söner på slöjdklubbsdag. Det var kul. Vi gjorde drömfångare och fritt skapande.
• 18 feb, En fantastisk trevlig dag med min skolkamrat från lärarhögskolan. Shopping, gemenskap och god mat på Vapiano.
• 9 feb, Fick nya glasögon för tredje gången på fem veckor. Två par gick sönder på exakt samma sätt, så jag bytte modell till ett par som jag tyckte bättre om dessutom. Blev väldigt nöjd med de nya glasögonen.
• 30 jan, Påbörjade projektet "Lövet" till Hemslöjdsrörelsens 100 års jubileum. 
• 25-27 jan, Lillkanin är dålig för första gången sedan hon flyttade in hos mig för 8 år sedan. Inga roliga dagar.
• 25 jan, Min terapeuts födelsedag. Hon är bara bäst, så hjälpsam och godhjärtad!
• 19 jan, En dag då jag var modig och dessutom fick tillgång till Talbok- och punktskriftsbiblioteket.
• 13 jan, Klippte mig i Arboga för första gången detta år. Trivs så bra med min frisör att det är värt resan dit och så kommer det alltid förbi någon gullig tant och bjuder alla på fika. Shoppingen i Arboga är också trevlig, fantastiskt mysiga pryttelbutiker överallt, som alltid har något som lockar mig. Min själ har begär efter gulliga små saker förstår ni.
• 5 jan, Väninna från Uppsala på besök i stan och ett trevligt första besök på Fotografiska. Nick Brandt ställde ut sina fantastiska svartvita foton från Afrikas Savann. 
• 3 jan, Fick reda på att min granne under mig, hade dött under julhelgen. En väldigt tråkig nyhet, som påverkade många i huset. Han tog sig alltid tid att prata en stund, när han mötte någon.
• 2 jan, Skrev ner saker jag ville lova mig själv att fokusera på under 2012. Bra saker för kroppen, själen, anden, arbetet, ekonomin, jobbet, lägenheten, vänner och livet. En del saker har jag faktiskt gjort under året. Jag var på massage flera gånger, köpte min säng, sparade pengar, reste, skapade/slöjdade mycket under året, var på terapi, städade ett par gånger, var på gudstjänster och cellgrupp. Jag gjorde många bra saker, som var bra för mig helt enkelt. Men också en del saker som var dåliga för mig, jag jobbade lite för mycket ibland, höll inte hårt på min "inbokade" fritid, jag orkade/prioriterade inte regelbunden träning och gick inte ner i vikt, fastän jag vet att det hade varit bra för mig.
• 1 jan, Önskade alla ett gott nytt år.

Dagen idag

Det verkar som om jag har svårt att planera mina dagar, ingen dag blir riktigt som jag vill. Det är inte så att jag är alltigenom missnöjd, det är bara det att jag inte hinner med allt jag vill. Istället för att ligga steget före, ligger jag konstant två steg efter. Vet inte alltid om det är dåligt, kanske vill jag en massa onödiga saker? Fast i det stora hela, känns det som om jag jagar efter ett liv som jag vill ha, men aldrig hinner ikapp. Varför blir det så hela tiden? Antar att det har med min uppväxt att göra, man kan nämligen skylla det mesta på saker som hände i barndomen. Min källa är ganska djup att ösa ursäkter från, det var mycket som var fel med min uppväxt och som format mig till den jag är idag, med mina styrkor, svagheter och brister. Kanske kommer min känsla av att jaga livet ur att jag ständigt var tvungen och ligga steget före min ursprungsfamilj och försöka parera deras ondska innan det drabbade mig? Kanske kommer det ur ångesten över att jag aldrig lyckades fullt ut läsa av och undkomma nästa onda gärning? Jag vet inte, kan bara spekulera som i många andra frågor som rör mig som person och mitt eget värde som människa. Dagens "vilja-hinna-med-lista" innan det blir mörkt, hinner jag inte ens påbörja. Det få bli en annan gång och mitt jagande efter att få tiden att räcka till för allt jag vill hinna med, fortsätter i samma hjulspår.

Det blev inte som jag hade tänkt

HöstSmajl, ett barnläger i Stockholm, gick av stapeln i helgen som var. Jag var med som ledare och såg fram emot det jättemycket. Cirka 60 barn skulle det vara och ganska okey med ledare. Jag blev tillfrågad att vara med och hålla slöjdklubb med barnen som valde det som intressegrupp. Jag hade för berett två olika sorters ljuslyktor, en som man broderade pärlor på och en som man gjorde i ståltråd och pärlor. Stressade mycket för att hinna med allt och kom cirka en timme sent, missade bara ledarsamlingen så det gjorde inte så mycket. Jag kom samtidigt som barnen helt enkelt.  Mådde lite illa men trodde det berodde på panikångesten jag fick av allt folk vid T-centralen och antog att det skulle bli bättre när jag åt lite kvällsmat som var nästa punkt på programmet. Det blev i alla fall inte värre. Kvällssamlingen började och kvällen avslutades med kvällsfika och snacks. Sedan handlade kvällen om att få alla barn att somna vilket tog sin lilla tid. 22.30 var det ledarsamling som också gick bra. Packade upp lite grejer i lokalen men kände mig för trött liksom, så jag gick och la mig. Klockan 02.00 fick jag ge upp lägret och ringa min pastor och be honom hämta upp mig och skjutsa mig hem, jag hade kräkts. Magsjukans första timme hade påbörjats. Innan han hann fram till kyrkan hade jag redan kräkts fyra gånger. Så jag fick vackert väcka en annan ledare 02.30 och tala om att jag var tvungen att åka hem och att jag skulle maila instruktioner på mina slöjdövningar så att de kunde köra slöjd i alla fall på förmiddagen. Det blev alltså inte som jag hade tänkt. Jag fick vara hemma och vara jättesjuk och andra fick ha roligt och slöjda med barnen. Med det viktigaste var ju att barnen fick ha roligt, fast jag hade velat dela det roliga tillsammans med dem. Men det var klokt av mig att åka hem eftersom jag kräktes hela lördagen och flera gånger på söndagen, dessutom hade jag feber och väldigt ont i magen. Jag hoppas att jag inte smittade ner någon på lägret, för den här varianten av magsjuka var inte kul på något sätt. Nu är det måndag morgon och jag kan fortfarande inte äta normalt, blir illamående av en rostad smörgås och en halv kopp te. Misströstar lite och funderar uppgivet vad jag skall göra för att bli frisk?! Men som mina kloka vänner säger så är det sällan unga människor, som i övrigt är helt friska, dör av magsjuka. Så jag lär komma levande ur detta tillstånd. Det är tur att jag har ett stort DVD utbud i min bokhylla som kan roa mig.

Det krävs inte mycket för att bli en hjälte på Facebook

Sexuella övergrepp är ofta en stor Hemlighet som man bär själv, inuti i själen. Idag har jag talat om Hemligheten, om de sexuella övergrepp jag har utsatts för, den här gången till en grupp blivande präster och pastorer. När jag reflekterar kring dagen tänker jag på vilken makt ord har i kampen för överlevnad och helande. Så länge man håller Hemligheten inom sig själv, är man oförmögen att helas. Det är först när man vågar sätta ord på upplevelserna som man kan ta sig vidare.

På Facebook idag har vänner skrivit att jag är en hjälte för att jag idag har satt ord på min historia. Det är lätt att bli hjälte på Facebook. Själv känner jag att de sanna hjältarna är alla de som vågat lyssna till min berättelse och ta den till sig, alla personer som stått kvar och varit mina vänner när jag mådde som sämst, som pallat med att finnas vid min sida när jag befunnit mig i dödsskuggans dal och i dödsångestens mörka träsk. De är hjältarna! Jag behövde många sådana hjältar för att överleva min barndom och uppväxt med två förövare till föräldrar, som sålde min kropp till vidriga människor under stora delar av mitt liv.

Mina hjältar har sett olika ut genom åren, de har varit olika, tjejer och killar, till och med en speciell katt, ja faktiskt en vildsint kanin också. Det de har gemensamt är att de har varit med mig på min resa mot helande och växande som människa. Att de har vågat stå kvar, vågat lyssna, vågat beröra mig, vågat vara hjältar i mitt liv. Känner på mig att en del blir uppröra, för att jag lägger hjältestatusen på andra än på mig själv. Det provocerar säkert till viss del! Det är bara det att jag känner mig inte som en hjälte, kanske beror det på att jag inte gör något märkvärdigt. Jag har bara hittat orden som drar fram Hemligheten i ljuset och sedan gått vidare med mitt liv. Visst kan det vara hjälteaktigt att dela sin livshistoria, samtidigt känner jag att sanna hjältar är osjälviska i sitt hjälteskapsutövande och det är inte jag. Jag berättar min livshistoria för att jag vill påverka andra människor med mina ord. Jag vill att de kliver fram och blir hjältar i någons liv, att de gör skillnad för någon som behöver hjälp, att de vågar stanna kvar och lyssna, att de lär sig bemöta människor med respekt och värme. Därför talar jag ut orden som släpper min livshistoria fri! Men det är klart man kan definiera hjältemod utifrån andra vinklar också. Självklart krävs det mod för att konfrontera sitt förflutna, att hitta orden som drar fram Hemligheten i ljuset så alla kan se den. Alla som vågar göra det är naturligtvis hjältar. Det kräver stort mod att lämna tillbaka skammen och skulden till förövarna, det krävs stort mod att återerövra sitt liv, att gå vidare och helas som människa, alla som gör det är naturligtvis hjältar. Jag med.

Slog föreläsningen hål på några myter om sexuella övergrepp? Jag hoppas det! Fick sexuella övergrepp ett ansikte? Jag hoppas det! Bidrog min berättelse till att nya hjältar började formas? Jag hoppas det! Lyckades jag beröra människor med mina ord? Det vet jag att jag gjorde, för det sa de till mig!

Hur det känns att vara jag!

På Facebook idag var det en vän till mig som skrev den välkända raden: "Du vet väl om att Du är värdefull"! Och någonstans i bakhuvudet klingar det välbekant, det finns stunder i mitt liv som jag faktiskt klarar av att känna mig värdefull på. Just nu känner jag mig dock mest uppgiven. Eller totalt misslyckad som människa. Det jag inbillar mig att vanliga normala 40 åringar klarar av, är jag inte i närheten av. Det är svårt att känna sig värdefull, när ens hjärna tolkar det begreppet i kontexten klara av att göra saker, att lyckas. Egentligen har ju ordet värdefull inget med vad man klarar av att göra. Och när det gäller andra så ser jag dem som värdefulla, bara av att de finns till, de behöver inte prestera något för att vara värdefulla. Men jag kan själv inte identifiera mig som värdefull om jag inte motpresterar något. Och det är där skon klämmer för tillfället. Jag har en lägenhet som jag bor i, som är bra på alla sätt och vis, förutom att jag inte kan hålla ordning i den. Det gör mig så uppgiven och ledsen. Jag är en vuxen människa på 39 år och jag klarar inte det enkla. Jag klarar inte av att städa den och hålla den fin. Jag vill, men jag har inte förmågan. Det finns orsaker till att jag inte orkar, det kallas psykisk ohälsa. I mitt fall dissociativt syndrom och PTSD, orsakade av min uppväxt och år av grova övergrepp och tortyrliknande misshandel. Men jag vill vara en av alla de där normala 40 åringarna, som jag inbillar mig klarar av alla vuxensaker hur lätt som helst. Det suger att vara jag. Jävla skit liv! Fast så får man kanske inte känna, när man är kristen och har fått livet som en gåva av Gud? Men nu är i alla fall köket någolunda i ordning eftersom städhjälpen jag hade idag hann med det innan han hade andra uppdrag och på onsdag kväll kommer min cellgrupp och hjälper mig städa lite till. Det är tur, mitt i allt, att jag har kärleksfulla människor runt omkring mig som kan hjälpa mig när jag har gett upp och bara går runt och är arg på mig själv och allmänt uppgiven.

Äventyr på Fjäderholmarna

Idag var jag tillsammans med min kära vän, på Fjäderholmarna. Vi skulle ta båten vid Slussen men hittade ingen båt att gå ombord på. Vi sprang vidare i regnet till Nybrokajen i stället. Sommarjackan blev genomvåt och det plaskade av vatten mellan tårna i sommarsandalerna. Vädertjänsterna på nätet spådde sol till klockan två, klockan var bara tolv och regnet vräkte ner. Båtresan tog oss genom det värsta regnandet och väl på ön möttes vi av hotfullt mörka moln, men uppehåll. Vi gick till solklipporna, i hopp om att det var där solen gömde sig. Men icke. Vi satte oss på en klippa, såg ut över havet och åt vår medhavda nygräddade rabarberpaj med vaniljsås och drack rykande hett te till. Jag hade glömt att packa ner mjölken, något som vi båda saknade. Vi letade upp en bergsskreva, där bredde vi ut vår picknickfilt och satte oss ner för att läsa var sin god bok. Själv läste jag "Skynda dig att älska", en bok för alla som gillar relationer och familjesystem. Och då tänker jag särskilt på vissa av mina vänner. Min vän läste del två av en bok som hennes bokklubb följer och som snart skall diskuteras. Tystnaden oss två emellan avbröts emellanåt av att vi båda två, vid olika tillfällen, fnissade högt av en strof ur vår bok. Måsarnas skriande, gässens kacklande, motorljud och människors hojtanden: "här är vi", trängde också igenom vår annars mycket koncentrerade läsning.

Plötsligt, en och en halv timme in i läsningen tilltog vinden, molnen mörknade och samlade ihop sig till regn. Vi packade ihop våra grejer i tid och tog sats mot hantverksbodarna. Vi tog skydd mot ovädret inne i trähantverksboden. Slog oss ner på var sin pall som var placerad runt en urgröpt stubbe, fylld med slipade trä "stenar". Det var harmoniskt och fridfullt att röra runt i de där vackra, mjuka, handslipade, små träbitarna. Färgerna var mångfasetterade och formerna lika så. Vi satt där och tittade, kände och samtalade med hantverkaren om de olika träslagens ursprung och regnet upphörde sakta under tiden. Vi gick vidare, utan att köpa något. Avverkade hantverksbod efter hantverksbod. Jag köpte myspys te, för det kan man alltid behöva. Min vän köpte smidda krokar och ett Iphone fodral med en extra ficka på. Vi åt på Röda villan, sittandes på deras glasveranda med utsikt över havet. Rostbiff i tunna skivor med grillade potatisar, svenska primörer och paprika creamsås. Gott och mättande. Vi betalade och gick för att äta glass på ett annat ställe. Jordgubbssorbé valde min vän, själv kunde jag inte motstå lakritsglassen. Jag kan sällan det. Vi hittade en bänk i solen, för nu sken solen värmande igen. Vi dukade upp ytterligare en kopp te och tog åter fram våra böcker och läste, till måsarnas skriande och vågornas kluckande. Klockan närmade sig sju på kvällen och vi gick till bryggan med båtkajen. Satte oss på bänken och njöt så mycket av kvälls solens värme, att vi bestämde oss för att ta halv åtta båten hem i stället och så fortsatte vi vår läsning.

Halv åtta båten kom och vi gick ombord. Jag gick på toaletten och båten tuffade iväg. Väl tillbaka vid bordet skulle jag bara ta ett sista kort från utflykten och gjorde den fasansfulla upptäckten att min digitala systemkamera inte var på samma ställe som jag. Den måste ha blivit kvar på ön. Paniken blockerade min förmåga att tänka, till skillnad från min vän (som tur var). Hon fick hela båten att vända mot land igen, kaptenen önskade oss lycka till och vi gick i land. Jag tog tacksamt emot kaptenens lyckönskning, kände att den kommer jag att behöva. Väl tillbaka på ön försökte min vän förmå mig att tänka efter, när hade jag kameran sist och vad gjorde vi sedan. Vi satt ju på vår läsbänk och där fotade jag ätande svanar och murket trä, men visst hade jag kameran med mig därifrån? Jag kunde känna tyngden runt nacken av kameran när vi gick därifrån. Min vän var också säker på att den inte kunde ha blivit kvar där, för hon hade tänkt att nu syns det inget spår av att det har suttit någon där på bänken och läst, när hon vänt sig om precis när vi lämnade platsen. Sedan gick hon på toaletten, men inte jag. Jag fotade fantastiskt vackra blommor under tiden och vattendroppar på daggkåpans sommargröna blad. Då hade jag också kameran med mig. Sedan gick vi raka vägen till bänken vid kajen, det måste ha varit där av alla ställen som jag glömde kameran. Det sämsta tänkbara stället, med tanke på stöldrisken. Min vän gick och letade vid bänken och frågade människor om de hade sett en kamera där. Jag gick in i butiken intill, med förhoppningen att någon hittat kameran och lämnat in den där. Jag kände hur hoppet steg när butiksinnehavaren bad mig beskriva vilken sorts kamera det var jag letade efter och vilket märke det var på kameran. Panikslagen som jag fortfarande var och med ett hjärta som slog på högvarv, försökte jag få fram rätt ord. Jag försökte samla mina tankar, formulera mina ord rätt. Det blev en mycket omständlig beskrivning av detaljer kring min kamera, tiden stod stilla ett ögonblick. Sedan sträckte butiksinnehavaren fram min kamera och sa att två norska turister hade lämnat in den. Vilket bekräftades av min vän, som precis kom in i butiken, med samma glada nyheter. Lättnaden som infann sig inom mig strax efter överlämnandet av kameran var stor och vi tackade Gud för den lyckliga utgången och för det norska ärliga paret som lämnat in kameran till butiken. Vi firade det lyckliga slutet med rökta räkor på restaurangen vid kajen och inväntade båten som släppte iland oss. Vi ville nämligen meddela den hjälpsamma kaptenen det lyckliga slutet.

Vi hann hem till andra halvlek på VM-matchen mellan England-Italien, som även den fick ett lyckat slut. Italien vann på straffar. Vi stängde av TV:n, drog för gardinerna, släckte lamporna och sa god natt. En dag med lyckligt slut, var till ända.

I stället för dig!

Läste en bok idag som kastade mig 28 år tillbaka i tiden. Till en tid som var ond och jag var där mitt i det. Borde ha lagt ifrån mig boken. Det hade jag också gjort om jag hade vetat. Det blev för många paralleller i boken till mitt eget liv. Vilket resulterade i en deppkväll som inte var ett dugg kreativ, bara fylld med ångest och psykosomatisk ensamhet. Det var länge sedan jag hade en backflash av det här slaget. Det tog tid att ta sig tillbaka till verkligheten igen och stabilisera ångesten. Men det gick! Det gör det alltid. Med lite hjälp. Blev påmind i kväll om en gammal metod: rita före och efter bilder. Mycket blir lättare då.

 Men jag borde vara bättre på att förebygga sådana här situationer, jag vet ju egentligen vad jag skall undvika. Men ibland gör jag fel, det är oundvikligt. Till mitt försvar stod det inte på baksidan av pocketboken att den skulle var påträngande nära och påminna mig om min egen uppväxt och mitt gamla liv. Tröstar mig med att morgondagen kommer att bli bättre.

Ångest och elände och dessutom snöar det ute!

Ute vräker snön ner, det känns bara hur fel som helst. Men kanske passar det med snö, en dag som denna. Idag sitter jag på en buss bort från staden jag bor i. Jag skall köpa säng idag, tillsammans med min terapeut. För det är nämligen så här, att sängar väcker den mest obehagliga ångesten hos mig. Jag blir livrädd bara jag går igenom en sängavdelning på ett möbelvaruhus. Och idag skall jag alltså inte bara titta på en säng, jag måste ju också provligga den för att kunna köpa den. Vill helst undvika hela grejen och fly undan, det är ju ofta i teorin det enklast sättet att hantera ångest på, men min kropp behöver en bättre säng än den loftsäng jag har nu. Jag försöker intala mig själv att jag kommer att överleva, ett litet försök att KBT-övertala min hjärna att sängar inte är farliga. Min erfarenhet säger ju något annat, i sängar händer det farliga saker. Eller rättare sagt, i sängar gjorde onda människor farliga saker mot mig och min kropp när jag fortfarande var fast i mina föräldrars trafficing nätverk. Nu är ju allt annorlunda, jag är fri och håller ju på att återerövra makten över mitt eget liv. Kanske är en ny säng ytterligare en pusselbit mot ett friare och ett mer helt liv. Det är synd att det väcker så mycket rädsla och ångest bara. Det är inte bara det att sängar känns farliga utan det är också en känsla av att jag inte får vara snäll mot min kropp och köpa saker som är bra för mig. Det triggar liksom ångesten det där att vara snäll mot kroppen. Jag gillar ju inte min kropp. Den är bara äcklig och jobbig, eller det är så jag känner. Inte alltid, men just nu känns det så fast egentligen tror jag det handlar om att jag skall köpa säng idag. Mina förövare och sängar och min kropp är så intimt sammanflätade med varandra och så mycket äckel känslor att det är svårt att ställa sig utanför och bena ut vad som är vad. Om en timme skall jag köpa säng och jag fattar inte hur jag skall klara av det, men på något sätt vet jag att jag kommer att klara av det- för det gör jag alltid. Och jag är ju inte ensam, jag har ju min terapeut med mig och hon sviker mig aldrig. Tillsammans kommer vi att ta oss över alla hinder, det är jag trygg med och hennes man kommer att se till att priset på sängen blir hanterlig för mig också. Jag har ju pengarna på kontot, men det är ju det här med att jag inte får kosta på mig något som är bra för mig och det är han så bra på att prata omkull. Han är den bästa KBT terapin man kan få när det kommer till ekonomi och pengar. Det är så nyttigt för mig att ta in hans perspektiv i de frågorna. Det här kommer att bli bra eller KBT pratar jag bara med min hjärna nu? Det återstår att se.