Det fanns en tid då jag var tom

Det fanns en tid då jag var tom och vilsen. Jag letade efter identitet och mening bland bråtet som var min själ. Det var så mycket som var trasigt. Jag var fylld av tomhet och saknade så mycket hopp. Det fanns så många som gjorde sitt bästa för att knäcka min livsvilja, för att förstöra det fina i mitt jag. På sätt och vis lyckades de göra det, i alla fall för ett tag. Jag trasades sönder och dog lite till, för varje övergrepp de utsatte mig för. För varje slag jag tog emot blev jag osynligare och osynligare i mitt inre. Jag förlorade min identitet, blev vilsen och rädd. Min våldsamma barndom fick mig att tro att mitt liv saknade mening, att jag var någon som man fick göra vad man ville med. Bland spillrorna i min själ rymdes det så mycket tomhet och ensamhet. Det var svårt att orka leva och se mening med dagarna som passerade genom mitt liv.

När jag år 2005 började träffa Chris en frälsningssoldat som min pastor Lars-Göran kände och som var utbildad för att hjälpa människor som mig, hade jag inga ord. Jag ritade mest. Genom tecknandet fick mina hemligheter liv. År 2008 fick jag kontakt med HOPP, där vände mitt liv på riktigt. Jag hittade den terapeut som skulle komma att rädda mitt liv. I terapin började mina konturer sakta växa fram och ta form. Jag började ana vem jag skulle kunna bli. Jag kunde släppa rädslor, hantera känslor och bygga relationer. Genom att spegla mig i andra människor kunde jag till sist greppa och återta mitt jag. Det krävdes mod för att samla ihop min söndertrasade själ. Det krävdes mod för att plocka upp alla skärvor, titta på dem och sätta ord på den smärtan som varje skärva bar. Under många år pendlade jag mellan att känna hopp och hopplöshet. Mitt nya liv som jag försökte bygga upp var så skört, det fanns så många fallgropar på vägen. För det är liksom lättare att trasas sönder än att byggas upp igen. Det är en kamp att bryta självhatet och destruktiviteten och att börja älska och förlåta sig själv. Men till alla er som själva påbörjat en liknande resa som min, kan jag med stor tillförsikt säga att det går att återta sitt liv och läka i själen. Det är en svår resa, en resa som kräver mod, tårar, uthållighet och någon riktigt trygg och bra människa att dela det svåra med. Jag hade de bästa terapeuterna på min sida, utan dem hade jag idag bara varit en dödsruna i en bleknande tidning och stoft i jorden.

Idag är det år 2016 och jag har vänt på de flesta skärvorna. Jag har konfronterat mina rädslor och gråtit mina tårar. Jag har återtagit mitt liv på de flesta områden. Vissa sår läker aldrig och vissa saker är svårare än andra att återta. Jag har inte hittat några svar på varför? Varför allt ont hände just mig? Men jag känner för det mesta att jag är Good enough, (utom inför varje lönesamtal då jag vill säga upp mig för att jag är så värdelös. Mitt självförtroende har svårt för att granskas). Och vissa dagar smärtar det att jag aldrig gift mig, fått de där sockersöta ungarna, villan, hunden och Volvon. På det området känner jag att mina föräldrar berövade mig en bit av livet. Och det smärtar. Men för det mesta mår jag bra idag. Jag anser till och med att jag är värdefull. Jag sover visserligen en aningens sämre än de flesta, är stresskänslig och blir fort trött när jag under glädjerus planerar in för mycket aktiviteter på min fritid. Mitt liv har en djupare mening än vad jag kan greppa och förstå och jag älskar mitt jobb (tja, kanske inte dagarna när 6-åringar har färgkrig strax innan familjefesten, mitt i förberedelserna). Det är klart att jag har mörkare dagar fortfarande, livet strålar inte alltid mot mig, men då tittar jag på min vägg vid sängen som rymmer bilder på alla mina nära vänner som älskar mig villkorslöst och då mister mörkret sin kraft. Och avslutningsvis undrar jag vad jag skriver på min blogg om mitt liv, när jag som 90-åring ser tillbaka på mitt liv?