söndag, oktober 20, 2013

Varför man inte bör åka till Maldiverna.


Bojkotta Maldiverna!

Det finns många skäl till att vilja åka till sol och värme när man bor i ett årstidsdrabbat land som Sverige. Hela hösten och hela vintern längtar man efter solens värmande strålar och då kan det vara lätt hänt att man vill åka till ett solparadis. Om det är så ni känner (och har pengarna som krävs och en chef som beviljar ledighet) kanske ni tänker att Maldiverna, dit skall jag åka och tanka D-vitamin-vilket paradis. Men just till Maldiverna tycker jag inte att ni skall åka och då menar jag inte för att stränderna är dåliga, utan pga. att deras lagsystem och människosyn är smutsigt och odemokratiskt. Den 28 februari 2013 dömdes en 15-årig flicka till 100 piskrapp efter att ha blivit dömd för otukt efter att hennes styvfar våldtagit henne. Om det kan du läsa här: Amnesty fördömer Maldivernas anklagelser mot 15-årig flicka. Efter världsvida protester och namnunderskrifter så hävdes dock straffet, men organisationer som arbetar med att stärka kvinnors rättigheter på Maldiverna menar att straffupphävningen var en gångs situation. Enligt Independants news, så fälls kvinnorna på Maldiverna för otukt i 9 fall av 10 efter att ha blivit våldtagna,  medan ingen har fällts för våldtäkt de senaste tre år: Independents news om åtalet mot 15-åringen. Det finns också andra demokratiska brister på Maldiverna, religionsfrihet är ett exempel: UD informerar om MaldivernaOpen Doors bild av Maldiverna. Den politiska situationen på Maldiverna är bräcklig, fram tills år 2005 var partier förbjudna på Maldiverna och det första demokratiska valet genomfördes först år 2008. Den demokratiska utvecklingen på Maldiverna går långsamt,  mer om det kan du lyssna på här: SR om den politiska situationen på Maldiverna Så nästa gång Du bladar i resekataloger och drömmer om att åka till ett solparadis, så blada förbi Maldiverna...Det tänker i alla fall jag göra! (Ps, Sardinien är solparadiset jag drömmer om...Ds)

tisdag, oktober 15, 2013

Kan lättja vara en sjukdom?

Jag börjar fundera på om det inte är så att jag har någon slags diagnos, utöver de som psykiatrin har satt på mig? Jag tänker mig någon slags kronisk lättja? Om alkoholmissbruk är en sjukdom, så måste väl lättja också kunna vara det? För det skulle kännas mycket bättre om det var en sjukdom jag har drabbats av, jämfört med att bara lat i största allmänhet?! Har nämligen väldigt svårt med att ta tag i allt praktiskt som behöver göras i min bostad, så att det utåt sett, inte ser ut som att det bor en väldigt städ lat person i lägenheten. Funderar också på om det inte skulle vara värt att anlita städhjälp, för då skulle jag känna att det måste vara "städat" när denne för mig okända städhjälpare kommer för att städa. Men då skulle det ju vara ekonomiskt kontraproduktivt, eftersom det då inte skulle behövas någon städhjälp...Alltså måste jag finna kraften och motivationen inom mig, men så är det ju det där med att det finns så många roligare saker att göra än att städa och att soffan är så skön och att det alltid finns nya DVD filmer att se..

måndag, oktober 14, 2013

Döden är en del av livet.

Fick beskedet med posten, en biologisk arvsmassa är död. Jag känner: Yes, one to go! Man kan ju undra hur jag kan uttrycka mig så här rått och kallt, jag hör själv hur det låter, men det finns anledningar till detta för er som inte vet något om min bakgrund. Det mesta arvsmassorna i fråga har gett mig i livet är smärta, mardrömmar, svek och ärr i själen. Arvsmassorna skändade min kropp och lät också min kropp skändas av andra från det jag var liten, tills jag blev stor. Övergreppen upphörde inte förrän jag själv bröt mig fri av egen vilja. Banden kapades och jag kunde trevande börja leva mitt liv. Jag var fri att bygga relationer med människor som älskade mig trots ärren, rädslan och ångesten. Människor som har tagit mig hela vägen fram dit jag är idag. Det var värt allt att kapa banden till ursprungsfamiljen, till arvsmassorna, till parenteserna i mitt liv.

Jag brukar ju allt som oftast hävda att Google har svaren på alla mina frågor, så jag Googlade och fann det jag sökte: dödsannonsen. Begravningen hade varit, vilket var skönt för då slapp jag ta ställning mot att gå. För gå, det hade jag aldrig tänkt göra. Det som är spännande med min ursprungsfamilj är att de aldrig slutar förvåna mig, tvärt emot familjetraditionen skall kroppen kremeras och hällas ut på en anonym minneslund. Kan inte låta bli att fundera över anledningen, är det av snålhet eller önskade arvsmassan detta själv?

I den kommun som jag jobbar i, har man rätt att vara hemma med lön ett par dagar när nära anhöriga har avlidit, för att sörja. I mitt fall känns "sorgen" komplex, mest för att jag inte känner någon direkt sorg, bara trötthet i kroppen och lite stress över praktiska saker. Emellanåt har jag funderat på om jag borde känna mer. Men nej, jag kapade medberoende-bandet för många år sedan och något annat band har jag och arvsmassan aldrig haft. Nu väntar jag hoppfullt på att resten av arvsmassan också skall dö ut. Då blir mitt liv ännu mer fritt, men redan idag har jag ett liv! Jag har uppnått det jag behöver för att känna mig lyckad och lycklig. Klart man alltid kan sträva efter mer pengar, framgångsrikare arbetsplatser, giftemål etc, men man kan också luta sig tillbaka och känna sig nöjd. Jag väljer det senare och lutar mig tillbaka i min nya sköna soffa och låter nöjdheten ta plats i mitt inre. Med utandningen viskar jag till min själ: One to go!