söndag, april 27, 2014

Stå upp för det som är rätt

Jag har muckat med kidzen i förorten där jag bor. De såg det som irriterande, jag såg det som det enda rätta att göra. De förföljde en funktionsnedsatt man och skrek otrevliga och kränkande ord efter honom. Han skrek såklart tillbaka för att freda sig. Det var nio kidz mot en funktionsnedsatt äldre man, nio kidz som omringade honom och skrek fulheter och skrattade rått. Det skedde rakt nedanför min balkong, på min innergård, i min förrort där jag bor. Det berörde mig. Så jag bestämde mig för det enda rätta, att faktiskt blanda mig i, ta mitt vuxenansvar. Så jag lämnade min bekvämlighet och den talbok jag lyssnade på och gick ut för att bemöta kidzen.

Blev överraskad av min egen känsla av rädsla, orsakad av det hot som jag upplevde när de omringade mig istället för mannen som de nu lämnade ifred. Men jag var vuxen och de bara ett gäng kidz, så jag återtog kontrollen över mina känslor och bemötte dem. Mina ord var enkla: Man säger inte sådana otrevliga saker som ni gjorde till den mannen. Det är inte okey. Det var då de tyckte att jag muckade och inte tyckte att jag skulle bestämma över vad de gjorde. Det var en liten osäker kille på max nio år som var kaxigast och försökte få med sig de andra. Han fick med sig tre, fyra stycken av sitt gäng på nio. De försökte försvara lillgrabben genom att säga saker som att mannen jagade dem, att de bara försvarade sig, att mannen var knäpp. Jag lyssnade, fast jag visste att de ljög, för jag hade sett allt från mitt fönster när jag vattnade mina blommor. Jag hade sett hur ungarna reste sig från träbänkarna, för att sedan framspringandes omringa mannen och jag hade hört hur de började håna honom. Det var ju då jag bestämde mig för att ingripa. Så jag fortsatte göra det enda rätta, jag fortsatte lägga mig i, jag fortsatte mucka. Mina ord var fortfarande enkla, men de hade en tydlighet i sig som gjorde gänget osäkert. Jag sa som det var: Jag muckar inte, jag säger bara som det är, man beter sig inte mot någon som ni just gjorde. Man säger inte sådana saker till någon som ni gjorde. Det är inte okey. Varje gång jag ser någon utsätta någon för sådana saker som ni utsatte mannen för, tänker jag lägga mig i. Jag är vuxen och jag tänker ta mitt vuxenansvar på allvar och det innebär att lägga sig i när man ser sådant. Grabben, den kaxige, förlorade stödet av sina anhängare, de ville att de skulle gå eller dra som de själva sa! En granne kom ut på sin balkong två våningar upp, en till vuxen som tog ansvar för det som var rätt, hon förstärkte pondusen i mina ord och den kaxiga grabben tystnade tillsist, alltmedan gänget drog med sig honom bort. De skrattade inte kaxigt längre. Vi skildes åt.

Balkongdörren stängdes, kidzen gick mot centrum och jag gick in till mig igen. Men jag hoppas att vårt möte sätter spår, att kidzen tvingas tänka en andra gång innan de utsätter någon för något sådant igen. Att de faktiskt inte gör så igen, men antagligen behöver de många modiga vuxna runt sig som säger samma saker om och om igen, för att kunna finna modet inom sig själva för att förändra sina liv. Men det finns alltid hopp, alla kan förändras, det är aldrig försent, men man måste vara modig om man skall kunna förändra sitt liv!