Jag har blivit rik över natten

Jag har blivit kapital ägare, för någonstans i Sverige finns det ett papper som säger att jag teoretiskt äger över hundra tusen kronor. Det är ju lysande, inte sant? Jag skulle kunna göra massa saker för de pengarna, om de bara inte var så att "kapitalet" är en rutten kåk som min ursprungsfamilj äger till största del. Ett faktum som grusar tillvaron en hel del, för dem kan jag ju inte ha kontakt med så länge någon av dem är i livet. Detta motvilliga arv, skapade naturligtvis problem för mig i kontakten med FK och bostadstilläggsansökan som jag slängde på posten här om dagen. I min värld är kapital på papper och verkliga ekonomiska tillgångar inte riktigt samma sak, men FK ser naturligtvis annorlunda på saken. Jag hade ingen aning om att jag i teorin var så rik och jag tänker hävda med bestämdhet till FK att jag inte hade någon aning om detta, vilket är sant rakt igenom. Men om jag verkligen hade över hundra tusen kronor, vad skulle jag göra då?

Jag har inga stora drömmar som kräver ekonomiska investeringar av det större slaget, men om jag nu hade över hundra tusen kronor på banken skulle jag köpa en ny säng och en kajak. Jag skulle köpa lintråd och ylletyg. Jag skulle gå många härliga hemslöjdskurser på slöjdhuset. Jag skulle resa en del såklart. En långresa till Nya Zeeland skulle bli mitt första resmål och sedan skulle jag äta oxfilé oftare. Resten skulle jag spara till framtida investeringar, om det nu blev något kvar efter efter långresan till Nya Zeeland vill säga. Men detta är just nu bara utotopiska drömmar, eftersom pengarna består av en flagnade husvägg någonstans i Sverige, på en plats jag aldrig mer vill besöka.

Är såhär i efterhand tacksam för matresan (från 1940) på kultur kanalen, som jag såg på här om dagen. Där jag fick lära mig att man kan leva av kornmjölsgröt, bara man inte glömmer att tillföra hjortronsylten. Så med eller utan bostadstillägg, skall jag nog överleva på ett eller annat sätt (och även ta mig till USA i sommar). Idag är det för övrigt bara 131 dagar kvar tills planet lyfter mot New York.

Solen skiner

Jag har könummer 96 till Försäkringskassan och beräknad 26 minuters väntetid. Väldigt hoppfullt. Det är tur att jag är modern och kan ha igång både TV, mobil och dator samtidigt. Jag är en sann media användare. Känner mig mycket cool. Förutom köande till FK skall jag städa idag för det skulle regna hela dagen, så därför städade jag inte igår när det skulle vara soligt hela dagen. Men som vanligt med det Svenska vädret blev det tvärt om, regn igår sol idag. Hur som helst måste jag städa, diska och helst få till en tvättid idag. Jag blänger på solen och längtar bort. Ny kö och beräknad väntetid okänd, köplats 2, handläggare 1. Ingen idé att börja städa innan avslutat samtal så jag kryper ner under täcket igen.

Ibland känns det som om det finns hopp...

Har egentligen inte så stort förtroende för samhällets resurser att stödja mitt helande. Men ibland blir jag överraskad. Jag hänger som ni vet hos en psykiatriker, mest för att jag behöver sjukintyg till min arbetsgivare. Men ändå. Han har ingen hjälp att erbjuda mig. Det finns inga resurser och inget botemedel säger han. Jag vet att det finns behandling att få, för jag får den hela tiden. Jag har tur. Men man ska inte behöva ha tur för att läka sår från år av övergrepp. Så rätt frustrerande är det ändå. Men just idag blev jag överraskad. Jag fick hjälp, inte med bearbetning, eller fick jag det? Bearbetning av ett annat slag, var kanske precis vad jag fick? Under läkarbesöket ringde min handläggare på försäkringskassan. Hon hade en massa idéer och för att göra ett väldigt frustrerande samtal kort, så ville hon planera för att jag skulle börja arbetsträna efter jul och arbeta 100 % till sommaren. Det kan inte jag. Varför? För att jag känner mig själv och vet hur mycket jag klarar av, för att jag precis med nöd och näppe klarar av mina 50 % som jag jobbar nu. Det kallas självinsikt och är resultat av åratals terapi. Men hur jag har det och mår, det vet försäkringskassan bättre. Jag upplevde det oerhört frustrerande att handläggaren inte lyssnade på vad jag berättade, på hur jag hade det och hur jag mår. Men jag hade tur. Jag räddades av att min handläggare inte kunde läsa min läkares otydliga handstil. (Är mycket tacksam för att min psykiatriker skriver som en kratta). Så när min handläggare frågade vad min psykiatriker hette, tog jag tillfället i akt och tvingade på honom luren. Och i samma ögonblick som han övertog luren, avtog min frustration och jag överraskades och förundrades av hans förmåga att besvara alla frågor från handläggaren. Min bild av min psykiatriker är att han är en försiktig typ och jag har känt mig orolig över hans förmåga att skriva sjukintyg, men idag överraskades jag av hans tydlighet och rakt på sak attityd. Och tydligen sa han rätt saker för samtalet svängde från arbetsträning på 100 % till rekommenderad treårig sjukersättning. Min psykiatriker har visserligen fortfarande ingen hjälp att erbjuda mig, men tackvare hans förmåga att pratade omkull försäkringskassans handläggare återupprättades min skadade tilltro till samhällets stöd.

Sedan kom beskedet med posten. Jag är sjuk och oduglig för arbetsmarkanden på 50 % från och med 1 januari 2010 till 31 december 2012. Jag har fått tid av samhället att läka på. Inte så att tid i sig läker sår, men tid i kombination med terapi känns HOPPfullt!