Min Helena

När jag vaknat upp från sorgen efter min goda vän, kan jag se hur mycket hon har betytt för mig genom åren vi känt varandra. Vilken tomhet hon lämnade efter sig. Hennes och min livstråd korsade varandras, för att hon skulle rädda mitt liv. Det är så det känns för mig. Det är sorg och glädje bakom de orden. Helena älskade mig mycket, alltid och rakt igenom, vi var bästa sortens vänner! Det sägs att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för en vän. Hon gav inte "sitt liv" bokstavligt för att rädda mig, men hon räddade mig. Hennes mod gjorde att jag idag kan ha ett rikt liv, fritt från övergrepp. Vi gjorde det tillsammans, Helena och jag. Nu är hon borta, jag får aldrig höra hennes röst igen annat än som en viskning i mitt hjärta. Det är där hon bor nu. Det var rätt att lämna det verkliga livet nu, sa hon. Vi grät båda två! Det gör ont att ta farväl av vänner man tycker om, även då det är rätt på alla sätt och vis!

Jag kommer alltid (om jag inte blir alltför dement) att minnas min Helena, den bästa vän jag haft! Jag har kvar alla minnen, skrivna uppmuntrande ord, hennes och mina favorit filmer och saker som påminner om allt som var Helena. En dag så gör det inte ont längre, jag vet det för jag har varit med förut. Det kommer bli bra det här. "Det jag vet" som Helena skulle ha sagt! Men just nu är det mest gråt jag känner, sorg efter en vän som gått vidare och lever kvar i mitt inre. Tack Helena för åren vi fick ihop, för all hjälp Du gav mig och för Ditt mod som gav mig styrkan att leva!

Att känna sitt huvud hela tiden.

Jag vet inte hur det är för någon annan, men jag känner min "hjärnas konturer" inuti mitt huvud hela tiden. Jag vet inte om alla gör det, eller om det har att göra med att jag är dissociativ. Oavsett vilket, tycker jag det är jobbigt. Just nu är det mycket för min hjärna att processa, nya projekt, nya barn och kollegor, hem och husdjur att sköta om, kyrkan och så de sociala relationerna,  planering av en resa till Prag (kul) och så var det det där med sommarsemestern (också kul), intervjuer, handledning och lönesamtal. Inte konstigt att min hjärna blir "tung" i huvudet. Jag vet inte hur jag skall göra riktigt för att få balans i allt det där "görandet". Det går för fort och jag tar på mig för mycket saker, lägger mig på för hög nivå, försöker prestera på hösta nivå hela tiden...Jag tror inte att jag kommer att orka...alltså borde jag göra något åt det nu, innan kraschen kommer...Andas...Andas...Andas...Andas...

Det krävs inte mycket för att bli en hjälte på Facebook

Sexuella övergrepp är ofta en stor Hemlighet som man bär själv, inuti i själen. Idag har jag talat om Hemligheten, om de sexuella övergrepp jag har utsatts för, den här gången till en grupp blivande präster och pastorer. När jag reflekterar kring dagen tänker jag på vilken makt ord har i kampen för överlevnad och helande. Så länge man håller Hemligheten inom sig själv, är man oförmögen att helas. Det är först när man vågar sätta ord på upplevelserna som man kan ta sig vidare.

På Facebook idag har vänner skrivit att jag är en hjälte för att jag idag har satt ord på min historia. Det är lätt att bli hjälte på Facebook. Själv känner jag att de sanna hjältarna är alla de som vågat lyssna till min berättelse och ta den till sig, alla personer som stått kvar och varit mina vänner när jag mådde som sämst, som pallat med att finnas vid min sida när jag befunnit mig i dödsskuggans dal och i dödsångestens mörka träsk. De är hjältarna! Jag behövde många sådana hjältar för att överleva min barndom och uppväxt med två förövare till föräldrar, som sålde min kropp till vidriga människor under stora delar av mitt liv.

Mina hjältar har sett olika ut genom åren, de har varit olika, tjejer och killar, till och med en speciell katt, ja faktiskt en vildsint kanin också. Det de har gemensamt är att de har varit med mig på min resa mot helande och växande som människa. Att de har vågat stå kvar, vågat lyssna, vågat beröra mig, vågat vara hjältar i mitt liv. Känner på mig att en del blir uppröra, för att jag lägger hjältestatusen på andra än på mig själv. Det provocerar säkert till viss del! Det är bara det att jag känner mig inte som en hjälte, kanske beror det på att jag inte gör något märkvärdigt. Jag har bara hittat orden som drar fram Hemligheten i ljuset och sedan gått vidare med mitt liv. Visst kan det vara hjälteaktigt att dela sin livshistoria, samtidigt känner jag att sanna hjältar är osjälviska i sitt hjälteskapsutövande och det är inte jag. Jag berättar min livshistoria för att jag vill påverka andra människor med mina ord. Jag vill att de kliver fram och blir hjältar i någons liv, att de gör skillnad för någon som behöver hjälp, att de vågar stanna kvar och lyssna, att de lär sig bemöta människor med respekt och värme. Därför talar jag ut orden som släpper min livshistoria fri! Men det är klart man kan definiera hjältemod utifrån andra vinklar också. Självklart krävs det mod för att konfrontera sitt förflutna, att hitta orden som drar fram Hemligheten i ljuset så alla kan se den. Alla som vågar göra det är naturligtvis hjältar. Det kräver stort mod att lämna tillbaka skammen och skulden till förövarna, det krävs stort mod att återerövra sitt liv, att gå vidare och helas som människa, alla som gör det är naturligtvis hjältar. Jag med.

Slog föreläsningen hål på några myter om sexuella övergrepp? Jag hoppas det! Fick sexuella övergrepp ett ansikte? Jag hoppas det! Bidrog min berättelse till att nya hjältar började formas? Jag hoppas det! Lyckades jag beröra människor med mina ord? Det vet jag att jag gjorde, för det sa de till mig!

Jul, jul strålande glädje...not!

Nu är det snart jul igen. Glädje. Gemenskap. Gran. Julklappar. Pepparkakor. Brädspel. Pussel. Ja, jag gillar julen. Men, i år är den bara jobbig, det känns så nedstämt i magen. Vill på ett plan pynta, städa, fixa disken så att det blir så där mysigt som jag vet att jag kan. Men jag vill bara ligga i soffan, under täcket. Känner att jag inte orkar. Brukar alltid ha levande gran, i år kände jag fan inte orkar jag ha det, alla barr efteråt. Nää orkar inte. Köpte plastgran, för jag ville ha gran bestämde jag. Men nu känner jag mig som en dålig människa och att jag svikit julen. Inget jag gör verkar bli bra just nu, känner mig bara nedstämd och ledsen. Och jag fattar inte varför? På ett plan är det begripligt, jobbat för mycket och nya jobbigheter har ploppat upp som vanligt. Men det känns som om det är djupare än så, därför att det inre barnet i mig, är eld och lågor över att snart få klä granen och skaka på julklappar. Det är liksom jag som vuxen som lackar ur och inte orkar och vill. Gråten sitter fast i halsen nästan hela tiden. Det är verkligen svårbegripligt, var är julglädjen jag brukar känna? Eller är det så enkelt att jag deppar över snön som aldrig kommer? Får titta på filmen nedan och tänka på att jag är bra och duger som jag är...

En sådan där dag

Idag var jag ledig, skönt efter en lång arbetsdag igår. Hade tid hos min psykiatriker på eftermiddagen. Jag gillar honom. Han är schysst. Tyvärr kan han inte erbjuda mig någon behandling eller hjälp över huvudtaget vilket triggar min frustration varje gång jag besöker psyk. Inte så mycket för min egen skull, men det finns så många patienter i kategorin "människor med psykisk ohälsa", som är helt ensamma och utelämnade till psykiatrin som inte har någon hjälp att erbjuda. Det är så oerhört provocerande att det finns så lite hjälp för människor som behöver hjälp. Jag vet att jag är privilegierad som har ett socialt skyddsnät runt omkring mig, bestående av väldigt goda vänner och en fantastisk privat terapeut. Det är därför jag blir så arg när jag tänker på hur många det är som måste må dåligt på egen hand, som inte har vänner som kan hjälpa/lyssna och som psykiatrin också sviker.

Själva läkarbesöket hos psykiatrikern gick bra, vi hade en rolig stund tillsammans.Det är så skönt att min psykiatriker är trevlig och har humor. Han vågar till och med skratta åt mina skämt numera. I början var han alltid tvungen att fråga "det där var ett skämt va?" nu kommer skratten spontant. Trots att han är så bra min psykiatriker, blev jag nedstämd och orolig under besöket idag, en del av mig blev rädd för honom. Mådde ganska dåligt ett tag, drog runt lite i affärer efteråt och tyckte synd om mig själv och var ledsen. Men så ringde en vän till mig och bjöd hem mig på fredagsmys och det kändes så skönt att slippa vara själv med alla känslor, så jag tackade med glädje ja. Jag åkte hem för att göra i ordning mig för fredagsmyset och väl hemma igen så tappade jag bort nycklarna i lägenheten, precis när jag skulle gå. Och när sådana där små saker invaderar mitt liv, bara orkar jag inte. Jag fick ett plötsligt psykbryt, det händer inte ofta som tur är. Jag överväldigades av frustration och gick bara runt och skrek och ville kasta saker. Det känns ganska fånigt och gå omkring och skrika när man är singel och de man skriker på bara finns i huvudet. Det kändes som om ingenting funkade liksom. Suck, ibland bara hatar jag att vara DID. Idag var en sådan dag. Till sist sansade jag mig så pass mycket, att jag ringde min terapeut som hjälpte mig tillbaka till lugnet och påminde mig om allt som funkar. När jag var lugn igen hittade jag mina nycklar i arbetsrummet, där jag inte hade varit på hela dagen. Jag kom iväg på fredagsmys, med trevlig film och goda vänner. Så tacksam för alla mina modiga vänner som vågar vara med mig, både bra och dåliga dagar.

På väg hem stannade jag till utanför tunnelbanan, där min kyrka bjöd på kaffe, te och glögg. Tog tillfället i akt och hjälpte till en stund med att servera varma drycker och samtala med människor om deras vardag och om Gud. Det var roligt, och för en stund fick en eller annan ensam människa någon att prata med. Så viktigt. En dålig dag som slutade på ett mycket trevligt sätt, med andra ord. Det var en sådan där dag, idag.

En unik gåva

Jag har fått en unik gåva, nej det är inte senaste modellen av platt tv, jag har fått träffa en person. Att jag på egen hand gick med på att träffa en okänd människa är ett mirakel, eftersom okända människor är min största ångest triggerpunkt och vanligtvis undviker jag allt sådant. Men den här gången fick jag förfrågan så där i all hast på Facebook som en parentes till en annan förfrågan och jag svarade liksom väldigt flytande att ja visst kan jag väl träffa henne om det passar. Men det var ju för flera månader sedan och sådant kan ju inte jag komma ihåg. Så rätt som det var kom det ett sms i veckan till mig, hon är här nu när kan du träffa henne? Jag kände varken igen namnet på personen jag skulle träffa, telefon numret smset kom från eller någon som heter Kristina med K. Min första tanke var att någon hade skickat fel, för sms hamnar ju lätt på villovägar så jag ignorerade det. Senare samma dag slog jag på datorn och gick in på Facebook och då klarnade bilden, jag känner ju visst en Kristina med K och jag hade ju lovat i förbifarten att träffa hennes vän. Hur som helst, jag fick ett till sms och det svarade jag på och senare samma dag träffade jag Kristinas vän. Och det är det mötet som jag betraktar som en unik gåva.

Kvinnan jag träffade ute på en balkong en solig dag i förorten där jag bor, var äldre än mig och hade mer livserfarenhet än mig, men vi delade erfarenheten av att vara överlevare av sexuella övergrepp. Hon delade min verklighet, hon kunde förstå min värld och visste hur det kan vara att vara dissociativ, dessutom var hon kristen som jag. Jag är inte bortskämd på det området, jag har väldigt få kristna vänner som vågar sätta sig in i den världen och prata om de frågorna. Det var så bra för mig att få prata med någon om mitt liv, mina minnen, min ångest, mina frågor, min rädsla och tvivel på Gud med någon som förstod på riktigt vad det var jag försökte sätta ord på. Så jag har det här mötet bevarat i mitt hjärta och jag vårdar minnet av samtalet som en skatt. Jag är mycket tacksam för att Kristina med K inte glömde bort att sammanföra oss, för hade det hängt på mig hade jag glömt bort det och då hade jag missat en fantastisk människa och ett otroligt viktigt samtal om livet. Väldigt glad för att min vän, gav mig sin vän, som gåva till mig.

Påverkan

Jag känner en massa olika saker hela tiden. En del känslor kommer från mitt förflutna, andra orsakar jag själv, men en hel del känslor överförs till mig från mina delidentiteter. Det är det som gör mitt liv lite bökigt emellanåt. Det är märkligt att gå omkring och känna saker och samtidigt vara medveten om att de inte är mina känslor. Hjärnan förstår hur det hänger ihop, men jag styrs av känslorna. Det borde inte vara känslorna som styr, så här efter fem år i terapi. Jag kan se att jag borde ha kommit längre. Känslomässigt glider jag lätt in i mina delidentiteters intensiva känslosvängningar, hinner oftast inte värja mig. Det påverkar mig. Även de gångerna som jag lyckas förstå vad som händer och skilja på vem som känner vad. Särskilt de små identiteternas känslor påverkar mig. Kanske beror det på att vi står närmare varandra nu och att väggarna mellan oss är svagare. Det är svårt att känna tillsammans med de små. De drabbas så hårt av sina känslor och då vill jag ju hjälpa till. Men jag lyckas inte alltid hjälpa dem och då blir det tungt. Det gör mig ledsen. Jag är ledsen just nu. Vill be om förlåtelse och göra allt bra, jag vet bara inte hur? Vet att det bara är känslorna som spökar, men det känns svårt i alla fall. That's it!

Ett inlägg av min kompis Brian

Okey det är Brian. Jag tänker skriva om murar. Jag vet mycke om murar. Murar är hårda och starka. Murar skiljer människor åt. Murar är starka försvar. En del murar är taggtrådsbeklädda. Andra murar har sönderslagna uppstickande vassa tomflaske glasbitar uppe på. En del murar är svåra att se. Murar byggs för att göra oss trygga. Murar byggs för att skydda människor. Ibland vet man inte vad man ska skyddas ifrån. Andra gånger är syftet tydligare. Murar byggs ofta av rädsla. Det finns skyddsmurar och fängelsemurar. Ibland är det svårt att skilja dom åt. Jag vet att murar kan rivas också. Berlinmuren revs och blev symbol för frihet istället för förtryck. Att riva murar är härligt. Att riva murar är att göra uppror. Att riva murar är festivalkänsla och folkjubel. Att riva murar är att skjuta skott i luften och vifta med flaggor. Att riva murar är frihet. Att riva murar kan ibland vara skräckinjagande. Ibland farligt. Det gäller särskilt dom där murarna som är svåra att se. Dom där murarna man bygger inuti för att skydda sej. Murarna som gör att man inte ser eller känner nåt längre. Murarna som stänger ute människor som vill hjälpa och bry sej. Att riva murar kan göra ont. Det är kanske därför det finns så många murar kvar i världen. Min mur var stark. Min mur var gjord av rädsla och ilska mot alla och hela världen. Jag byggde min mur för att skydda mej. Ibland visste jag inte mot vad men ofta var syftet tydligt. Jag byggde min mur för att stänga ute det onda och mörka. Men istället för att skydda mej mot det onda och mörka stängde muren ute mej från godhet och ljus. Det dumma med murar är att man stänger ute alla och inte bara dom dumma. Jag trodde min mur var stark och skulle stå för alltid. Jag hade fel. Jag konfronterades av tre såna där festglada mur-rivare. Dom sköt inte vilt omkring sej. Dom viftade inte med flaggor. Dom hade bara stark integritet och många ord. Dom slog sönder och plockade ner min mur bit för bit i min takt. Jag trodde hela tiden att jag var stark och modig bakom min mur. Det var först när muren var riven som jag förstod hur svag och rädd jag var. Men det var okey för dom som rev min mur var starkare än jag. Idag är jag stark och fri och lever utan murar för jag vet att det finns människor som skyddar mej om det behövs! Men för det mesta klarar jag mej fint på egen hand. För när murar rivs försvinner rädslan. När rädslan försvinner blir man stark och modig. När man är stark och modig kan man själv sätta gränser och skrika nej. När man kan skrika nej behövs inga murar mer. Man är fri.

Av: Brian

Me

Att leva med konsekvenserna av övergrepp

Dissociation är inte alltid ett symptom på en störning. Alla har förmågan att dissociera. Att dagdrömma, försvinna in i egna tankar när man kör bil på en tråkig raksträcka eller när man läser en bok eller ser en film, det är exempel på dissociation. Det är både vanligt och normalt, alla gör det. För att dissociation skall räknas som en störning, måste dissociationerna störa individens vardagliga funktionssätt. Lever man i en instabil miljö och utsätts för övergrepp ger dissociation individen möjlighet att psykiskt stänga av från den traumatiska upplevelsen de utsätts för. Över tid kan dissociation utvecklas till ett sätt att bemöta vilken stressig situation som helst, vilket i sin tur kan leda till ett kroniskt tillstånd som kraftigt påverkar individens vardagliga liv. Så är det för mig. Jag lever med diagnosen PTSD komplex och DID (dissociativ identitets störning). Men jag vet inte om jag ser på mig själv som en störd person längre. I början när allt var nytt för mig, gjorde jag nog det. Men mycket har hänt sedan dess. Idag är jag stolt över att jag har haft förmågan inom mig att överleva närmare trettio år av svek, tortyr och sexuella övergrepp. Jag är stolt över att jag har delidentiteter inom mig som har hjälpt mig hantera allt det hemska som jag utsattes för. Jag är stolt över mitt inre system och över vår förmågan att fungera tillsammans. Jag är stolt över vår vardag flyter på och för att det går att må bra. Jag är stolt över allt som vi åstadkommit. Idag är jag glad över att jag är en DID-människa. Men det är en komplex fråga också. Jag menar, jag är verkligen glad och stolt över vem jag är, med alla mina delar och andra sidan så är ju ett DID-liv ett komplicerat liv att leva. Inget är enkelt och förutsägbart som DID:are. Och jag är inte alltid självklart positiv till att hitta mig själv som liten i den offentliga världen, det kan vara obekvämt många gånger. Samtidigt vill jag att mina små delar skall få så många erfarenheter av den goda världen som det bara är möjligt. Jag är glad över att jag har toleranta och förstående vänner i mitt liv som tillåter att hela jag får finnas, som hittar på saker att göra med mig och som firar oss när vi fyller år. För om bara människor runt omkring inte skulle vara så dömande och titta så snett på allt som avviker från det som samhället anser vara normalt, skulle livet som DID:are inte vara så svårt. Ofta är det nämligen omgivningen som gör livet som DID:are svårt. För om det inre DID systemet är välfungerande, behöver det egentligen inte vara några större problem att leva med diagnosen i vardagen. Det är i relation med andra som de flesta problemen uppstår, då vissa saker bara inte accepteras och delar av mig själv måste förnekas. Men i mitt hem, i den lägenhet som jag bor i, får hela jag finnas och det är okey. Det vardagliga livet där, tror jag är som vilket annat samboende som helst. Konflikter uppstår och kompromisser måste göras, det bråkas och dörrar slängs igen, disken blir stående, men så ser väl de flestas liv ut ibland eller hur? Skillnaden är bara att det är samma kropp som bråkar och som smäller igen dörren, att det är jag själv som låter disken stå och inte någon annan. Men visst är det tufft ibland, särskilt när minnen tornar upp sig och nya delar av mig själv ploppar upp som ett brev på posten. Men jag tror ändå att fördelarna i slutändan väger tyngre än nackdelarna, för jag skulle verkligen sakna förmågan att spela luffarschack med mig själv och bli förvånad över hur svårt det kan vara att vinna. I början av min helande process var jag 100 % inställd på att sträva mot total integration, idag är jag mer tveksam. Visst ser jag fördelar med att vara helt integrerad, men mina olika delidentiteter har ju blivit mina vänner idag. Och när någon väljer att integreras så förlorar jag på sätt och vis en vän och det uppstår en viss saknad. De blir en del av mig och finns kvar inuti, det vet jag, men det är inte på samma sätt. Jag kan verkligen sakna vissa delidentiteter, Sara 15 är en sådan identitet. Hon var bra hela hon, rakt igenom, alltid precis som jag. Henne saknar jag att prata med. När hon integrerades sörjde jag en vän som jag förlorat. Men livet är väl så i största allmenhet för de allra flesta människor skulle jag tro. Man växer, utvecklas, skaffar nya vänner, lär sig nya saker och förändras i takt med att dagarna och åren går. Det är det som är att leva!