Min Helena

När jag vaknat upp från sorgen efter min goda vän, kan jag se hur mycket hon har betytt för mig genom åren vi känt varandra. Vilken tomhet hon lämnade efter sig. Hennes och min livstråd korsade varandras, för att hon skulle rädda mitt liv. Det är så det känns för mig. Det är sorg och glädje bakom de orden. Helena älskade mig mycket, alltid och rakt igenom, vi var bästa sortens vänner! Det sägs att ingen har större kärlek än den som ger sitt liv för en vän. Hon gav inte "sitt liv" bokstavligt för att rädda mig, men hon räddade mig. Hennes mod gjorde att jag idag kan ha ett rikt liv, fritt från övergrepp. Vi gjorde det tillsammans, Helena och jag. Nu är hon borta, jag får aldrig höra hennes röst igen annat än som en viskning i mitt hjärta. Det är där hon bor nu. Det var rätt att lämna det verkliga livet nu, sa hon. Vi grät båda två! Det gör ont att ta farväl av vänner man tycker om, även då det är rätt på alla sätt och vis!

Jag kommer alltid (om jag inte blir alltför dement) att minnas min Helena, den bästa vän jag haft! Jag har kvar alla minnen, skrivna uppmuntrande ord, hennes och mina favorit filmer och saker som påminner om allt som var Helena. En dag så gör det inte ont längre, jag vet det för jag har varit med förut. Det kommer bli bra det här. "Det jag vet" som Helena skulle ha sagt! Men just nu är det mest gråt jag känner, sorg efter en vän som gått vidare och lever kvar i mitt inre. Tack Helena för åren vi fick ihop, för all hjälp Du gav mig och för Ditt mod som gav mig styrkan att leva!