onsdag, oktober 31, 2012

Jag kapitulerade idag

Efter ytterligare en natts magsmärtor, så kapitulerade jag i min tapperhet och begav mig till vårdcentralen. Fick efter en stunds undersökning en äckel-päckel medicin av doktorn (som sköterskan sa var svår att behålla i magen och att det var vanligt att man kräktes upp den) mycket uppmuntrande. Och den var verkligen svår att behålla i magen, men man blev coolt bedövad i hela munnen. Och när jag kom hem åt jag en hel barnmatsburk med extra ris (och salt, de stackars bebisarna får ju äta jätteäcklig och smaklös mat) plus en mandarin. Helt utan magvärk. Känner att jag är på väg att bli botad! I morgon planerar jag att återvända till jobbet! Hurra, men jag missar Halloweenfirandet idag och det är ju synd, fast jag får väl läsa om spöket Laban på egen hand. Funderar på om barnen inte skall få måla av stilleben i morgon, kanske pumpor passar bra?

måndag, oktober 29, 2012

Det blev inte som jag hade tänkt

HöstSmajl, ett barnläger i Stockholm, gick av stapeln i helgen som var. Jag var med som ledare och såg fram emot det jättemycket. Cirka 60 barn skulle det vara och ganska okey med ledare. Jag blev tillfrågad att vara med och hålla slöjdklubb med barnen som valde det som intressegrupp. Jag hade för berett två olika sorters ljuslyktor, en som man broderade pärlor på och en som man gjorde i ståltråd och pärlor. Stressade mycket för att hinna med allt och kom cirka en timme sent, missade bara ledarsamlingen så det gjorde inte så mycket. Jag kom samtidigt som barnen helt enkelt.  Mådde lite illa men trodde det berodde på panikångesten jag fick av allt folk vid T-centralen och antog att det skulle bli bättre när jag åt lite kvällsmat som var nästa punkt på programmet. Det blev i alla fall inte värre. Kvällssamlingen började och kvällen avslutades med kvällsfika och snacks. Sedan handlade kvällen om att få alla barn att somna vilket tog sin lilla tid. 22.30 var det ledarsamling som också gick bra. Packade upp lite grejer i lokalen men kände mig för trött liksom, så jag gick och la mig. Klockan 02.00 fick jag ge upp lägret och ringa min pastor och be honom hämta upp mig och skjutsa mig hem, jag hade kräkts. Magsjukans första timme hade påbörjats. Innan han hann fram till kyrkan hade jag redan kräkts fyra gånger. Så jag fick vackert väcka en annan ledare 02.30 och tala om att jag var tvungen att åka hem och att jag skulle maila instruktioner på mina slöjdövningar så att de kunde köra slöjd i alla fall på förmiddagen. Det blev alltså inte som jag hade tänkt. Jag fick vara hemma och vara jättesjuk och andra fick ha roligt och slöjda med barnen. Med det viktigaste var ju att barnen fick ha roligt, fast jag hade velat dela det roliga tillsammans med dem. Men det var klokt av mig att åka hem eftersom jag kräktes hela lördagen och flera gånger på söndagen, dessutom hade jag feber och väldigt ont i magen. Jag hoppas att jag inte smittade ner någon på lägret, för den här varianten av magsjuka var inte kul på något sätt. Nu är det måndag morgon och jag kan fortfarande inte äta normalt, blir illamående av en rostad smörgås och en halv kopp te. Misströstar lite och funderar uppgivet vad jag skall göra för att bli frisk?! Men som mina kloka vänner säger så är det sällan unga människor, som i övrigt är helt friska, dör av magsjuka. Så jag lär komma levande ur detta tillstånd. Det är tur att jag har ett stort DVD utbud i min bokhylla som kan roa mig.

tisdag, oktober 23, 2012

Ny dag, nya möjligheter

Jag har ju bästa jobbet i världen. Varje dag erbjuder mig nya utmaningar, nya möten, nya samtal. Just nu har jag en drömtjänst, jag undrar när bubblan spricker och jag inte längre får ha kvar tjänsten. Det finns de som knorrar, deras röster har inte tagit form än, men de är på gång. De finns i luften.

Men idag har jag skapat med tolv stycken barn, i olika aktiviteter och kombinationer av barn. En mycket kreativ dag och jag har fått lyssna till fantastiska sagor kring lerberget och vid staffliet har barnen målat racerbåtar och Blixten McQuen som åker supersnabbt på gräset. Det blir så fina stunder, jag önskar att alla barn fick sådana stunder, i alla vrår på min förskola. Lyxigt? Ja, det är det!

måndag, oktober 22, 2012

Det krävs inte mycket för att bli en hjälte på Facebook

Sexuella övergrepp är ofta en stor Hemlighet som man bär själv, inuti i själen. Idag har jag talat om Hemligheten, om de sexuella övergrepp jag har utsatts för, den här gången till en grupp blivande präster och pastorer. När jag reflekterar kring dagen tänker jag på vilken makt ord har i kampen för överlevnad och helande. Så länge man håller Hemligheten inom sig själv, är man oförmögen att helas. Det är först när man vågar sätta ord på upplevelserna som man kan ta sig vidare.

På Facebook idag har vänner skrivit att jag är en hjälte för att jag idag har satt ord på min historia. Det är lätt att bli hjälte på Facebook. Själv känner jag att de sanna hjältarna är alla de som vågat lyssna till min berättelse och ta den till sig, alla personer som stått kvar och varit mina vänner när jag mådde som sämst, som pallat med att finnas vid min sida när jag befunnit mig i dödsskuggans dal och i dödsångestens mörka träsk. De är hjältarna! Jag behövde många sådana hjältar för att överleva min barndom och uppväxt med två förövare till föräldrar, som sålde min kropp till vidriga människor under stora delar av mitt liv.

Mina hjältar har sett olika ut genom åren, de har varit olika, tjejer och killar, till och med en speciell katt, ja faktiskt en vildsint kanin också. Det de har gemensamt är att de har varit med mig på min resa mot helande och växande som människa. Att de har vågat stå kvar, vågat lyssna, vågat beröra mig, vågat vara hjältar i mitt liv. Känner på mig att en del blir uppröra, för att jag lägger hjältestatusen på andra än på mig själv. Det provocerar säkert till viss del! Det är bara det att jag känner mig inte som en hjälte, kanske beror det på att jag inte gör något märkvärdigt. Jag har bara hittat orden som drar fram Hemligheten i ljuset och sedan gått vidare med mitt liv. Visst kan det vara hjälteaktigt att dela sin livshistoria, samtidigt känner jag att sanna hjältar är osjälviska i sitt hjälteskapsutövande och det är inte jag. Jag berättar min livshistoria för att jag vill påverka andra människor med mina ord. Jag vill att de kliver fram och blir hjältar i någons liv, att de gör skillnad för någon som behöver hjälp, att de vågar stanna kvar och lyssna, att de lär sig bemöta människor med respekt och värme. Därför talar jag ut orden som släpper min livshistoria fri! Men det är klart man kan definiera hjältemod utifrån andra vinklar också. Självklart krävs det mod för att konfrontera sitt förflutna, att hitta orden som drar fram Hemligheten i ljuset så alla kan se den. Alla som vågar göra det är naturligtvis hjältar. Det kräver stort mod att lämna tillbaka skammen och skulden till förövarna, det krävs stort mod att återerövra sitt liv, att gå vidare och helas som människa, alla som gör det är naturligtvis hjältar. Jag med.

Slog föreläsningen hål på några myter om sexuella övergrepp? Jag hoppas det! Fick sexuella övergrepp ett ansikte? Jag hoppas det! Bidrog min berättelse till att nya hjältar började formas? Jag hoppas det! Lyckades jag beröra människor med mina ord? Det vet jag att jag gjorde, för det sa de till mig!

På väg till Uppsala

Sitter i soffan och förbereder mig inför en ny dag. Idag skall jag till Johannelunds Teolgiska Högskola och berätta om mitt liv och lyssna till min fantastiska terapeut, tillsammans hoppas jag att vi skall slå hål på några myter om sexuella övergrepp. 

fredag, oktober 19, 2012

Äntligen är Verkstaden invigd med pompa och ståt!

Efter månader av slit, har jag äntligen lyckats få ordning i Verkstaden. I alla fall så pass ordning att jag kan ta in barn i lokalen och påbörja min tjänst på riktigt. Det känns spännande. Samtidigt kommer det inte att vara helt lätt att forma den här nya verksamheten, det finns väldigt mycket som lockar barnen och pockar på deras uppmärksamhet. Introduktionsperioden är viktig att få till bra och det är inte helt enkelt.

Verkstaden invigdes under högtidliga former med inbjudna gäster. Fina gåvor delades ut, band klipptes, ögon tindrade, popcorn snacks delades ut, bubbeldricka dracks och discodans fyllde samlingsrummet. Det var inga barn (eller pedagoger) som slogs och det var heller inga som grät, det andas ju succé. En väldigt lyckad invigningsfest om jag får säga det själv!

tisdag, oktober 16, 2012

Försöker hinna ikapp

Jag gör mitt bästa för att komma ikapp mitt liv och mina åtaganden. Men de flesta klagar på mig i alla fall, trots att jag gör mitt bästa. Känner hur tröttheten gräver sig ner i kropp, sinne och själ. Livsgnistan är inte på topp precis, men snart är det helg. Det är hoppfullt! Fast först skall föräldramöte avklaras, liksom invigningsfest av Verkstaden på jobbet. Det borde kännas roligt, men nej det gör det inte. Mest jobbigt, det hänger så mycket på mig att fixa allt och jag känner att jag inte räcker till. Jag hinner inte med allt som alla förväntar sig. Och frågan är om det är något som jag behöver bry mig om? Kanske borde jag också sänka min arbetsmoral och ha lägre mål för min arbetsinsats? Kanske blir jag lyckligare då?

tisdag, oktober 09, 2012

Sökte bekräftelse idag

Som sagt, jag sökte bekräftelse idag på något jag redan visste och fick det väntade svaret. Det gjorde mig hoppfull och glad.

söndag, oktober 07, 2012

Jag har sett mig om i världen med hjälp av Google

Idag har det varit en helt vanlig dag i mitt liv, ganska händelselös med andra ord. Mycket som jag borde ha gjort har fått stå tillbaka för saker jag inte nödvändigtvis borde ha ägnat min tid åt. Men gjort är gjort och dagen närmar sig sitt slut. Jag har i alla fall sett mig om i världen med hjälp av Google.
Jag vill åka till Cook Island, men det kostar just nu för mycket pengar. Så jag beställde en resa till Helsingfors istället, billig resa och boende, mycket stort kulturutbud, tjärtabletter, Muminte, Marimekko, fantastiska konstmuseer och vackra kyrkor. Om man får allt det för 660 kr, vem vill då till en tropisk ö en grå november helg? Okey, mitt hjärta suktar efter det där korallgröna havet, de vita stränderna och palmerna. Det hade suttit fint med ett fett bankkonto, men verkligheten ser lite annorlunda ut och jag drömmer ju om Sardinien när jag fyller 40. Så i det perspektivet så duger Helsingfors bra som resmål den här gången. Jag ser faktiskt fram emot min fredag till måndag resa till Helsingfors. Jag har velat åka dit ända sedan Rysslandsresan 2005, då Friidrotts-VM stoppade resplanerna. Den gången var allt boende fullbokat och vi tvingades resa hem via Åbo. Fast nu skall jag alltså få åka dit, spännande! Jag kommer att bo på vandrarhem i hamnen, därifrån kan man åka spårvagn eller promenera 15 minuter in till centrum (det tar nog en halvtimme för mig för jag brukar alltid gå vilse lite innan jag kommer fram. Och det går alltid bättre från stället in till centrum än tvärt om).

Misstänker dock att väderleken inte är tropisk som på Cook Island, det är nog troligtvis lite kallare än i staden där jag bor. Men det skall nog gå bra, ty jag köpte både täckbyxor och vinterjacka förra året, så jag är väldigt bra utrustad för att tackla nordiskt väder. Men det vore ju trevligt om det inte regnar varje dag, som november månad har en tendens att göra hemma i Sverige. 

torsdag, oktober 04, 2012

Världen är full av orättvisor

Världen är full av orättvisor. Unicef jobbar med att bekämpa några av dem. Rädda Barnen bekämpar andra. ECPAT försöker bekämpa barnsexhandel och trafficing i världen. Min kyrka gör en liten del. Enskilda individer bekämpar de orättvisor som korsar deras vardag och världen blir lite vackrare.

Unicef skriver på sin hemsida att: "Många familjer tycker inte att det är värt att investera i sina flickor eftersom de ska gifta in sig i en annan familj. Efter att de gift sig kommer de inte att kunna bidra med något till sin “barndomsfamilj”, vilket gör att det anses onödigt att spendera pengar, tid och kraft på döttrarna. I många utvecklingsländer vaccineras pojkar i större utsträckning än flickor. Eftersom pojkar anses mer värda än flickor får döttrarna inte heller samma tillgång till mat, sjukvård och omvårdnad, som sönerna. Risken att dö är alltså större för flickorna än för pojkarna." I veckan har jag kämpat med en orättvisa, som riktades mot mig som person. Jag utsattes för skitsnack och direkta lögner från en person, som fick konsekvenser i mitt liv. Jag trodde aldrig jag skulle behöva vara med om en sådan situation, det var orättvist! Men i jämförelse till den regelmässiga diskriminering som drabbar flickor runt om i världen, på grund av kulturella värderingar och traditioner, är orättvisan som drabbade mig ingenting.

Rädda Barnen arbetar med Barnkonventionen som grund och inriktar sig på att förändra situationen för de barn som har svårast att få sina rättigheter tillgodosedda. Deras huvudarbetsområden handlar om att barn ska skyddas från våld och sexuella övergrepp och att de ska få gå i skola. Rädda Barnen vill vända världen rätt. Hur ser världen ut om man tittar med Rädda Barnens ögon? "Sverige är ett bra land att växa upp i för många barn, men inte för alla. Trots att Sverige som första land i världen fick ett förbud mot aga 1979, är det fortfarande många barn som utsätts för våld och övergrepp. Och trots att Sverige har undertecknat Barnkonventionen så får inte alla barn sina rättigheter tillgodosedda." Vidare belyser de bland annat flyktingbarnens situation i Sverige: "att vara på flykt gör både barn och vuxna sårbara. De barn som kommer till Sverige har oftast varit med om en mödosam och farlig resa. Skola, lek och fritid kan ge trygghet och skapa framtidstro för ett barn som flytt. Vi arbetar också för att barn utan uppehållstillstånd ska få gå i skolan och ha samma tillgång till sjukvård som andra barn. Barn har också rätt till en prövning av sina egna skäl för uppehållstillstånd. Barnen ses som en del av familjen snarare än som egna individer. Många barn som söker asyl får inte berätta om varför de lämnat sitt hemland för dem som fattar beslut om uppehållstillstånd. I stället är det ofta föräldrarnas skäl som avgör om familjen får stanna eller inte. Rädda Barnen arbetar för att barn ska få sina egna skäl prövade i asylprocessen." Och i jämförelse med alla dem som Rädda Barnen arbetar med och för, är min orättvisa här om dagen plötsligt väldigt obetydlig. Vad gör det att en person snackade skit om mig? Jag vet ju vem jag är och vad jag står för och vad jag har gjort och inte gjort. Jag har det bra när jag tänker efter, jag har haft tur (i alla fall på senare tid, kanske inte i barndomen precis, men nu).

 ECPAT är en barnrättsorganisation vars vision är: Barnets rätt till en värld utan sexhandel med barn. Organisationens ändamål är att genom informations-, opinions- och påverkansarbete samt samverkan med andra parter, bidra till att förebygga och stoppa alla former av barnsexhandel, dvs barnsexturism, barnpornografi och människohandel med minderåriga för sexuella syften. På sin hemsida skriver ECPAT att: "Barnsexhandel är ett omfattande globalt och nationellt problem som finns i praktiskt taget alla länder inkl Sverige, och som utgör ett hinder för individers, familjers och samhälles utveckling. ECPAT fokuserar på efterfrågan som den viktigaste drivkraften: utan barnsexköpare inga offer - även om det finns barn i fattigdom eller annan utsatthet." Jag har varit i den branschen som ECPAT så tappert försöker stoppa, under hela min uppväxt och nästan hela mitt vuxenliv, den världen är smutsig och ond. Och i jämförelse med de övergrepp jag utsatts för under mitt liv och barnens situation som lever i sexhandels spår, är den här veckans förorättelse mot mig som en droppe i havet. När jag får perspektiv på orättvisorna i världen, så blir perspektivet annorlunda än när jag lever i min egen bubbla, styrd av känslan att vara kränkt och orättvist behandlad.

Var mot andra, som du själv vill bli behandlad. Vilken vishet de orden rymmer, vilken vacker värld det skulle kunna vara om alla levde efter de ordens innebörd.

tisdag, oktober 02, 2012

Hur man vänder det jobbiga

När jag har obalans i livet är min strategi att göra massa roliga saker, för då brukar det vända och jag slipper bli deprimerad. Det funkar faktiskt, men kräver otroligt mycket. Det är motigt att göra saker som brukar vara roliga, men nu bara känns jobbiga. Minsta hinder gör det jobbigt att försöka ha roligt. Men om jag kliver över den känslan, struntar i hur jobbigt det känns innan och bara gör det, då upptäcker jag att det faktiskt går att ha kul och göra saker jag tycker om. Som att åka in på hårdslöjdskväll på Slöjdhuset i går, trots att det tog en timme att åka och trots att det var sent på kvällen 18.00-21.00 så genomförde jag det. För innerst inne tycker jag träslöjd är bland det roligaste jag vet och det blev kul också. En ro för själen, precis vad jag behövde mitt i allt jobbigt som är just nu. Själva täljandet av kroken var sekundärt men med lite linoljefärg kommer den bli fin i sin enkelhet. Jag längtar tills jag investerar i en egen täljhäst, det önskar jag mig verkligen.