Det fanns en tid då jag var tom

Det fanns en tid då jag var tom och vilsen. Jag letade efter identitet och mening bland bråtet som var min själ. Det var så mycket som var trasigt. Jag var fylld av tomhet och saknade så mycket hopp. Det fanns så många som gjorde sitt bästa för att knäcka min livsvilja, för att förstöra det fina i mitt jag. På sätt och vis lyckades de göra det, i alla fall för ett tag. Jag trasades sönder och dog lite till, för varje övergrepp de utsatte mig för. För varje slag jag tog emot blev jag osynligare och osynligare i mitt inre. Jag förlorade min identitet, blev vilsen och rädd. Min våldsamma barndom fick mig att tro att mitt liv saknade mening, att jag var någon som man fick göra vad man ville med. Bland spillrorna i min själ rymdes det så mycket tomhet och ensamhet. Det var svårt att orka leva och se mening med dagarna som passerade genom mitt liv.

När jag år 2005 började träffa Chris en frälsningssoldat som min pastor Lars-Göran kände och som var utbildad för att hjälpa människor som mig, hade jag inga ord. Jag ritade mest. Genom tecknandet fick mina hemligheter liv. År 2008 fick jag kontakt med HOPP, där vände mitt liv på riktigt. Jag hittade den terapeut som skulle komma att rädda mitt liv. I terapin började mina konturer sakta växa fram och ta form. Jag började ana vem jag skulle kunna bli. Jag kunde släppa rädslor, hantera känslor och bygga relationer. Genom att spegla mig i andra människor kunde jag till sist greppa och återta mitt jag. Det krävdes mod för att samla ihop min söndertrasade själ. Det krävdes mod för att plocka upp alla skärvor, titta på dem och sätta ord på den smärtan som varje skärva bar. Under många år pendlade jag mellan att känna hopp och hopplöshet. Mitt nya liv som jag försökte bygga upp var så skört, det fanns så många fallgropar på vägen. För det är liksom lättare att trasas sönder än att byggas upp igen. Det är en kamp att bryta självhatet och destruktiviteten och att börja älska och förlåta sig själv. Men till alla er som själva påbörjat en liknande resa som min, kan jag med stor tillförsikt säga att det går att återta sitt liv och läka i själen. Det är en svår resa, en resa som kräver mod, tårar, uthållighet och någon riktigt trygg och bra människa att dela det svåra med. Jag hade de bästa terapeuterna på min sida, utan dem hade jag idag bara varit en dödsruna i en bleknande tidning och stoft i jorden.

Idag är det år 2016 och jag har vänt på de flesta skärvorna. Jag har konfronterat mina rädslor och gråtit mina tårar. Jag har återtagit mitt liv på de flesta områden. Vissa sår läker aldrig och vissa saker är svårare än andra att återta. Jag har inte hittat några svar på varför? Varför allt ont hände just mig? Men jag känner för det mesta att jag är Good enough, (utom inför varje lönesamtal då jag vill säga upp mig för att jag är så värdelös. Mitt självförtroende har svårt för att granskas). Och vissa dagar smärtar det att jag aldrig gift mig, fått de där sockersöta ungarna, villan, hunden och Volvon. På det området känner jag att mina föräldrar berövade mig en bit av livet. Och det smärtar. Men för det mesta mår jag bra idag. Jag anser till och med att jag är värdefull. Jag sover visserligen en aningens sämre än de flesta, är stresskänslig och blir fort trött när jag under glädjerus planerar in för mycket aktiviteter på min fritid. Mitt liv har en djupare mening än vad jag kan greppa och förstå och jag älskar mitt jobb (tja, kanske inte dagarna när 6-åringar har färgkrig strax innan familjefesten, mitt i förberedelserna). Det är klart att jag har mörkare dagar fortfarande, livet strålar inte alltid mot mig, men då tittar jag på min vägg vid sängen som rymmer bilder på alla mina nära vänner som älskar mig villkorslöst och då mister mörkret sin kraft. Och avslutningsvis undrar jag vad jag skriver på min blogg om mitt liv, när jag som 90-åring ser tillbaka på mitt liv? 

Mål 2016

Under 2016 vill jag utveckla:

• Självrespekt.
• God ordning.
• Odlingsintresse/Kreativitet.
• Stabil ekonomi/ökat sparande/minskad konsumtion.

Självrespekt:

- Promenera hem från jobbet några gånger varje månad.
- Planera in en
naturupplevelse varje vecka.
- Utöva yoga eller annan träning en gång i veckan.
- Göra matsedel varje lördag.
- Äta på regelbundna tider.
- Minska snacks ätandet.
- Minska på sofftiden.
- Läsa 15 minuter varje dag.
- Lägga mig i tid på kvällen, senast kl.23.00.

God ordning:

- Städa varje tisdag.
- Plocka undan småsaker varje dag.
- Städa ett skåp eller i källaren varje månad.
- Diska efter varje måltid.
- Putsa fönster vår och höst.

Odlingsintresse/Kreativitet:

- Lära mig mer om stadsodling.
- Skriva kontrakt på nya odlingslotten.
- Odla tre rutor ätbart och en ruta blommor och utveckla balkongodlingen.
- Vara kreativ varje vecka.
- Projekt: Bygga en kyrka till Advent.

Stabil ekonomi/ökat sparande/minskad konsumtion:

- Handla långsamt!
- Följa matsedel och veckohandla varje vecka.
- Handla råvaror efter säsong och hållbar utveckling.
- Återbruka mera.
- Utveckla projektsparande.
- Öka mitt kapitalförsäkringssparande till 3000 kr/månad, senast sista augusti.
- Förhandla med hyresvärden om att få ett cykelrum.

Stå upp för det som är rätt

Jag har muckat med kidzen i förorten där jag bor. De såg det som irriterande, jag såg det som det enda rätta att göra. De förföljde en funktionsnedsatt man och skrek otrevliga och kränkande ord efter honom. Han skrek såklart tillbaka för att freda sig. Det var nio kidz mot en funktionsnedsatt äldre man, nio kidz som omringade honom och skrek fulheter och skrattade rått. Det skedde rakt nedanför min balkong, på min innergård, i min förrort där jag bor. Det berörde mig. Så jag bestämde mig för det enda rätta, att faktiskt blanda mig i, ta mitt vuxenansvar. Så jag lämnade min bekvämlighet och den talbok jag lyssnade på och gick ut för att bemöta kidzen.

Blev överraskad av min egen känsla av rädsla, orsakad av det hot som jag upplevde när de omringade mig istället för mannen som de nu lämnade ifred. Men jag var vuxen och de bara ett gäng kidz, så jag återtog kontrollen över mina känslor och bemötte dem. Mina ord var enkla: Man säger inte sådana otrevliga saker som ni gjorde till den mannen. Det är inte okey. Det var då de tyckte att jag muckade och inte tyckte att jag skulle bestämma över vad de gjorde. Det var en liten osäker kille på max nio år som var kaxigast och försökte få med sig de andra. Han fick med sig tre, fyra stycken av sitt gäng på nio. De försökte försvara lillgrabben genom att säga saker som att mannen jagade dem, att de bara försvarade sig, att mannen var knäpp. Jag lyssnade, fast jag visste att de ljög, för jag hade sett allt från mitt fönster när jag vattnade mina blommor. Jag hade sett hur ungarna reste sig från träbänkarna, för att sedan framspringandes omringa mannen och jag hade hört hur de började håna honom. Det var ju då jag bestämde mig för att ingripa. Så jag fortsatte göra det enda rätta, jag fortsatte lägga mig i, jag fortsatte mucka. Mina ord var fortfarande enkla, men de hade en tydlighet i sig som gjorde gänget osäkert. Jag sa som det var: Jag muckar inte, jag säger bara som det är, man beter sig inte mot någon som ni just gjorde. Man säger inte sådana saker till någon som ni gjorde. Det är inte okey. Varje gång jag ser någon utsätta någon för sådana saker som ni utsatte mannen för, tänker jag lägga mig i. Jag är vuxen och jag tänker ta mitt vuxenansvar på allvar och det innebär att lägga sig i när man ser sådant. Grabben, den kaxige, förlorade stödet av sina anhängare, de ville att de skulle gå eller dra som de själva sa! En granne kom ut på sin balkong två våningar upp, en till vuxen som tog ansvar för det som var rätt, hon förstärkte pondusen i mina ord och den kaxiga grabben tystnade tillsist, alltmedan gänget drog med sig honom bort. De skrattade inte kaxigt längre. Vi skildes åt.

Balkongdörren stängdes, kidzen gick mot centrum och jag gick in till mig igen. Men jag hoppas att vårt möte sätter spår, att kidzen tvingas tänka en andra gång innan de utsätter någon för något sådant igen. Att de faktiskt inte gör så igen, men antagligen behöver de många modiga vuxna runt sig som säger samma saker om och om igen, för att kunna finna modet inom sig själva för att förändra sina liv. Men det finns alltid hopp, alla kan förändras, det är aldrig försent, men man måste vara modig om man skall kunna förändra sitt liv!