Jag tjänade 350 kr idag

Jag tjänade 350 kr idag på att min psykiatriker var mer än 30 minuter sen. Hade marginalen på min sida, ty han var 33 minuter sen. Efter viss diskussion med receptionisten fick jag mina pengar tillbaka, hon kände inte till sjukvårdens egna regler och ville stryka stämpeln i stämpelkortet. Men det gick jag inte på, för jag kan reglerna och efter att ha citerat informationsplanschen i väntrummet fick jag mina pengar och mitt stämpelkort förblev ifyllt. Innan jag åkte till psyk bakade jag min terapeuts goda saffransbullar och gav en påse till min psykiatriker också. Tänkte att han behövde lite uppmuntran efter en lång arbetsdag, jag är ju trots allt hans sista patient innan julledigheten. I övrigt hade vi som vanligt en trevlig stund, fick beröm för att jag sagt upp mig och för att jag värderat mig högt! Det var kul.

Pengarna som jag tjänade idag har jag inte kvar, jag köpte ett par turkosa jeans, ett par Ecco skor och en lila tunika för pengarna (och några kronor till, om jag skall vara helt ärlig). Sedan fikade jag lite kvällsmat i Gallerian, det var mycket trevligt och  köpte julklapp till lillsyrran förstås. Är ganska nöjd med dagen faktiskt, nu skall köttbullarna rullas och stekas, sedan är jag faktiskt nästan ikapp julen. Bara knäck och julgodis kvar nu...

Pepparkaksbak i goda vänners sällskap!

Pepparkakor 2012

Jag tisslar och tassar i mörkret

Jag tisslar och tasslar och har hemligheter för mig. Det är det bästa med jultiden, att man får tissla och tassa och ha hemligheter. 

Mina djupa tankar julen 2011

Julen i år har varit annorlunda, minst sagt. Inte så mycket till innehåll, som till tidpunkt. Eller ja, julen infann sig precis som vanligt den 24 december, det var snarare mina jultraditioner som var försenade i år. Jag tycker om det där julpysslet innan jul och att jag inte orkade med det på grund av depp och trötthet fick mig att känna mig väldigt missnöjd och näst intill misslyckad som människa. Men när jag deppade som värst fick jag ett väldigt uppmuntrande mail från en virtuell vän (personen finns även i riktiga livet, vi har aldrig träffats men känner liksom varandra lite ändå), och jag fick hjälp av henne att bara släppa allt tills jag orkade och ville igen. Det årliga pepparkaksbaket hanns med, men inföll senare än vanligt i år. Mina andra jultraditioner som julkorts tillverkning, knäck, lussebullsbak, julgran, julgodis och köttbullsrullning med efterföljande stekning blev helt enkelt uppskjuten tills julledigheten infann sig, dagen innan julafton och på självaste julafton med andra ord. Och då var det strikt rangordning som gällde. Julgran till mig själv först för det måste jag ha, annars försmäktar jag och det vore dumt. Köttbullar se'n, man skall hålla vad man lovar och skagenröran till äggen gjordes på plats dagen innan julafton. Lussebullar, julgodis och knäcken fick vänta till julafton. Julkorten får vänta tills efter jul och tills arbetsrummet är städat, ty julen sägs ju vara åtminstone till fastan, det ger mig gott om tid.

Jag är glad för mitt julfirande i år, jag hann ju med allt jag ville, fast tidpunkten blev förskjuten och allt hade kunnat vara mer optimalt. Men en del av julens budskap är Nåd och Frid och det har jag gett mig själv i julklapp. Jag är bra och duger precis som jag är och så fick jag ett par neonrosa långbyxor med en randig tröja till i vitt, svart, neonrosa och rött av mig själv, ni anar inte hur förvånad jag blev när jag rev upp pappret. I övrigt så fick jag många andra klappar också av nära och kära, en trevlig bok och framför allt mer pengar till den efterlängtade stereon jag skall köpa (och förhoppningsvis räcker pengarna till en hårfön också), rofyllda CD skivor att lyssna på den nya stereon, flera härliga DVD filmer fick jag också och biokort. Aaa, jag har precis allt jag behöver, mitt liv är fullkomligt. Okey jag överdriver lite, det finns vissa luckor kvar att fylla innan mitt liv är perfekt och jag har allt jag vill ha. Men just i skrivandets stund kan jag känna mig nöjd över livet och grejerna jag har. Den bästa julklappen i år är trots allt att jag får fira jul tillsammans med vänner och att det är snö ute och solen skiner.

En annan cool grej som hände på Julafton var att jag inte fick min vanliga julångest över hur värdelös och otacksam dotter jag är som inte firar jul tillsammans med ursprungsfamiljen och låter dem skända min kropp och själ. Den brukar infinna sig strax innan läggdax, när allt stoj har lagt sig lite, men inte i år. Kan det verkligen vara så att jag trots allt har lagt dem lite bakom mig? Jag tror jag bestämt att jag har släppt taget om min utopi dröm. Jag har nog formaterat om min hjärnas hårddisk till att vara nöjd med den jag är och att bara omge mig med människor som stöder mitt helande och växande som människa. Helt enkelt människor som vill mig väl och då passar inte längre ursprungsfamiljens pusselbit in i mitt livspussel och framtid längre. Jag äger riktningen på mitt liv och det är så himla stort.

Årets pepparkaksbak 2011

Idag har jag varit med mina goda vänner i en förort bortanför min. Det var dags för det årliga- och traditions tyngda pepparkaksbaket. Vi har bakat pepparkakor i hop i 16 år i år, ja inte varje dag förstås, utan mer så där en gång per år som det skall vara.

I går kväll, klockan 21.50, kom jag plötsligt på att jag bara hade gjort en sats pepparkaksdeg av två och att jag tog den sista sirapen till jobbet. Ica är ju stängt den tiden på kvällen, så mitt hopp stod till invandrarbutikerna. Som tur hade den sista butiken sirap, de två första hade mycket annat i sina butiker, men ingen sirap. På vägen hem tappade jag hela sirapsflaskan i marken så den sprack. Fick hälla upp sirapen i en annan flaska när jag väl kom hem. Mycket ansträngande och framför allt onödigt.

Det blev en mycket trevlig eftermiddag och kväll och bara ett par pepparkakor blev lite för bruna i kanterna.  Själva pepparkaksbaket gick väldigt bra i åt och degen funkade bättre i år än i fjol och de jäste inte för mycket i ugnen. Original receptet är två teskedar bikarbonat, men jag har minskat ner det till en tesked och då blir de inte lika tjocka när man bakar med barn som inte orkar kavla degen så tunn som man skall.

Skansens Pepparkaksrecept:

1 dl sirap
1 dl socker
1 dl grädde
2 tes kryddnejlika
2 tes kanel
1 tes ingefära
50 gr smör
1 ägg
1 tes bikarbonat
6-7 dl mjöl

Blanda sirap, socker, grädde, smör och alla kryddor i en kastrull. Skall kokas i ca en till två minuter och ställs sedan åt sidan för att svalna. Häll upp hälften av mjölet i en bunke och tillsätt bikarbonat, rör om. Rör i ägget i den kalla pepparkakssmeten i kastrullen. Häll smeten i mjölblandningen och rör om, tillsätt resten av mjölet. Plasta in pepparkaksdegen i plast och låt vila över natten. Degen blir bara godare ju längre den får vila, inom vissa gränser förstås. Grädda i mitten av ugnen som ska vara 225 grader.

Jul, jul strålande glädje...not!

Nu är det snart jul igen. Glädje. Gemenskap. Gran. Julklappar. Pepparkakor. Brädspel. Pussel. Ja, jag gillar julen. Men, i år är den bara jobbig, det känns så nedstämt i magen. Vill på ett plan pynta, städa, fixa disken så att det blir så där mysigt som jag vet att jag kan. Men jag vill bara ligga i soffan, under täcket. Känner att jag inte orkar. Brukar alltid ha levande gran, i år kände jag fan inte orkar jag ha det, alla barr efteråt. Nää orkar inte. Köpte plastgran, för jag ville ha gran bestämde jag. Men nu känner jag mig som en dålig människa och att jag svikit julen. Inget jag gör verkar bli bra just nu, känner mig bara nedstämd och ledsen. Och jag fattar inte varför? På ett plan är det begripligt, jobbat för mycket och nya jobbigheter har ploppat upp som vanligt. Men det känns som om det är djupare än så, därför att det inre barnet i mig, är eld och lågor över att snart få klä granen och skaka på julklappar. Det är liksom jag som vuxen som lackar ur och inte orkar och vill. Gråten sitter fast i halsen nästan hela tiden. Det är verkligen svårbegripligt, var är julglädjen jag brukar känna? Eller är det så enkelt att jag deppar över snön som aldrig kommer? Får titta på filmen nedan och tänka på att jag är bra och duger som jag är...

Albins julkonsert

Idag var jag på årets tredje julkonsert och den bästa hittills. Men så är jag partisk också, mina bästa kompisars son Albin, var med och sjöng med sin klass tillsammans med andra barn- och ungdomskörer. Körerna var väldigt duktiga och de sjöng väldigt vackert. Konfransiererna var suveräna, de gjorde hela musikupplevelsen levande, rolig och lättsam. En väldigt trevlig kväll i goda vänners sällskap. Jag har välsignats med många sådana kvällar på senaste tiden.

Advent, första ljuset tänt

Med första söndagen i advent inleds det kristna kyrkoåret. I det gamla bondesamhället var den första söndagen inte någon särskilt markerad dag, numera framstår den som en extra högtid. Vid gudstjänsterna denna dag är kyrkorna för det mesta välfyllda och man sjunger psalmer som "Bereden väg för Herran" och "Hosianna" och överallt är levande ljus tända. Den här dagen är en av våra största kyrkogångsdagar. Ordet advent kommer av det latinska ordet adventus vilket betyder ankomst, men har i folkmun fått betydelsen väntan. Adventstiden var i det gamla bondesamhället en period då man skulle ta det lugnt och samla sig inför den stundande julhelgen. Alltför stökigt och bullrigt utomhusarbete var förbjudet. Istället skulle man ta sig an de lugnare sysslorna vid gården. På vissa ställen i Sverige sas det till och med att det inte var bra att ta ut lysning under adventstiden, då skulle man komma att få vänta länge på att få några barn. Många av de seder som vi idag förknippar med advent var för människorna som levde för hundra år sedan helt okända.

De flesta av våra populära adventsseder hör 1900-talet till. Hit hör till exempel adventsstaken, som börjar att spridas hos oss på 1930-talet. Den härstammar från en tysk sed, att från och med första söndagen i advent tända sju ljus, ett för varje veckodag samt för var och en av de fyra adventssöndagarna fram till jul. Ljusen placerade man i en liten inomhusgran, som placerades på ett bord, allt som allt kom denna gran att innehålla 28 ljus. Så småningom kom denna gran att konkurreras ut av adventsljusstaken med fyra ljus.

Adventsstjärnan kommer ursprungligen även den ifrån Tyskland, där den första stjärnan dök upp på 1880-talet. Adventsstjärnan fick sitt verkliga genombrott i vårt land först efter andra världskriget. Att adventsstjärnan kom att bli oerhört eftertraktad just då, har säkerligen att göra med att det efter kriget var brist på bland annat stearin och den nya stjärnan var upplyst med hjälp av elektricitet. Dessutom var den elektriska adventsstjärnan betydligt säkrare än sin föregångare Herrnhutaren, som hade lysts upp med hjälp av ett stearinljus.

Även adventskalendern är en tradition som hör vår egen tid till och precis som flera av våra traditioner knutna till advent och jul så har den sin upprinnelse i Tyskland. Den första svenska adventskalendern gavs ut 1934 av Sveriges Flickors Scoutförbund. Tecknare var Aina Stenbeck-MasOlle. Den numera mest spridda varianten av adventskalender är Radiohjälpens. Radion började att sända adventskalenderprogram 1956 och 1960 följde TV efter, numera kallas den inte längre för adventskalender utan för julkalender.

 Källor :Ebbe Schön Julen förr i tiden 1980 Museerna i Skåne, Julen från advent till tjugondag Knut 

Julfirande och dagen efter reflektioner

Julen 2010

Att fira jul tycker jag är rätt mysigt nu för tiden. Det borde alltid ha varit så, men jularna i min barndom var  hemska. Fylla, sadism och övergrepp var vardagsmat, vi barn tog rätt mycket stryk under julhelgerna och det är inget som jag längtar tillbaka till. Nu ser mitt liv helt annorlunda ut, tack och lov. Julen blir mer och mer viktig för mig, för varje år som går. Julen är en sådan där högtid som jag behöver och vill återta från förövarna och göra till min egen. Det är därför julen är så viktig för mig. Det är därför jag tänder adventljusen, kokar knäck, rullar köttbullar, gör julgodis, bakar Paulas saffransbullar, klär granen och slår in julklappar. Tiden innan jul blev lite stressig i år, på grund av jobbet och allt jag hade lovat att göra. Julpynt, julgodis, bullbak och köttbullar tog mycket av min tid och ork. Var för sig var det både roligt och mysigt med allt pysslande, men sammanslaget och ihop med jobbet blev det rätt mycket. Vilket resulterade i att själva paketinslagningen i år inte blev min mest kreativa, men alla fick sin present och det är ju trots allt det viktigaste.

Själva julen firade jag med goda vänner i ett kallt Dalarna. Även där fanns en klädd gran, julpynt och julstämning. Men i år grumlades min julglädje lite av att mina vänner ska flytta efter nyår. Egentligen är det inte hela världen, de byter inte ens telefonnummer, men i en sargad själ som min känns varenda förändring. Vissa säger att det är mänskligt att känna sorg och saknad, jag känner mest att det är fånigt. Mina tårar och smärta i själen skulle kännas mer befogad om mina vänner skulle bli missionärer eller något och flytta tusentals mil bort, nu flyttar de inte ens ut ur riktnummer området. Men så är det inte heller själva flytten jag fruktar, utan förändringen i sig. Vi kommer ju att träffas och hälsa på varandra emellanåt, det är inte det, utan själva förändringen av vår relation. Allt det där jag inte vet någonting om än, eftersom det ännu inte har skett. Min hjärna jobbar på högvarv för att komma på det ena efter det andra helvetesscenariot. Fruktan har den inverkan på mig och till en viss gräns kan jag stå emot den, men sedan dras jag med i bara farten och ryggradsreagerar enligt gamla livsmönster. Till skillnad mot förr, är jag idag lite medveten om hur mitt förflutna försöker styra mina tankar och reaktioner och jag gör mitt bästa för att förhålla mig till det och reagera adekvat. Den stora frågan är då om man får känna sorg, smärta och oro inför goda vänners flytt? Är det ett rationellt och adekvat reaktionsmönster, det finns vissa som hävdar det och jag gör kanske bäst i att lita på dem. Jag kommer att sakna det spontana i vår relation. I och med flytten förändras förutsättningarna för att bara titta förbi. Det spontana mötet byts ut mot väl inplanerade middagar. För mig var det just det där spontana, som gav mig en känsla av samhörighet och familjekänsla. Det är samhörigheten jag fruktar att förlora.

Det jag önskade mig mest av allt i julklapp fick jag aldrig, men livet går vidare. När allt kommer omkring kan jag ju inte göra mycket åt att mina vänner flyttar annat än att överleva det, försöka hålla fast i dem och gå vidare i mitt liv. Men nu finns det julglädje kvar att njuta av, så det jobbiga får jag ta tag i senare.

Julbord 2010

Sista ljuset är tänt, men än är det inte jul

Glad fjärde advent!

Julmys

Eftersom jag kommer att vara bortrest över julhelgen så kände jag ett visst behov av att köpa julgranen redan  idag. Egentligen hade jag velat köpa den redan förra helgen, men tiden räckte inte till för det. Men nu står julgranen stolt och fin i mitt vardagsrum, med ljus, glitter och kulor. Jag börjar känna att jag har kontroll på julen nu, julgardinerna är strukna och uppsatta, disken är diskad, igår rullade jag och stekte jag 111 stycken köttbullar till julbordet, lussekatterna är bakade och knäcken är gjord, de flesta julklapparna är köpta och inslagna och med posten i fredags kom min första julklapp! Nu är det bara lite städning som återstår (okey, mycket städning) och så julkrubban förstås. Tycker att det skall bli roligare att ta fram julkrubban än att städa, fast så är det alltid för mig...

Julhälsning

God Jul och ett Fridfullt Nytt År!

Lussebullar

Knäck- jultradition nr 3

Det är faktiskt så att jag inte ratar alla minnen och traditioner från min barndom, även om jag oftast gör det. Att koka knäck på lucia är en tradition som jag har fört med mig in i mitt nya liv. Jag mins min barndoms knäck kok som något positivt. Min gudfar kom hem till oss och kokade julknäcken på lucia varje år. Ett knäck kok som varade i timmar (som jag mins det). När jag spanar i julgodis böcker inför mitt eget knäck kok, är genomsnitts koktiden för knäck bara femton minuter så jag vet inte riktigt vad det var som tog sådan tid. Kanske var jag bara liten och otålig, tiden har ju en förmåga att gå långsammare när man är liten eller så tog knäck kok helt enkelt längre tid förr i tiden. I år har jag i alla fall kokat vanlig knäck, apelsin knäck och apelsin/choklad knäck. Årets knäck fick en aning för kort koktid så de är lite väl mjuka, men de smakar utmärk och det är ju trots allt det som räknas.

Mitt knäck recept
2 dl sirap
2 dl socker
2 dl grädde
1 msk smör
1 dl skållad och hackad sötmandel

Apelsin knäck- tillsätt rivet skal av apelsin
Choklad knäck- tillsätt kakao

Glad tredje advent.

Fjärde ljuset tänt.

Jag har fuskat

Pepparkakor 2010

Det är 2 december och jag har fuskat för första gången på länge. Jag har tjuvstartat pepparkaksbaket. Jag var hemma från jobbet med en envis förkylning, skafferiet var tomt på fikabröd och kylskåpet var fullt med hemmagjord pepparkaksdeg, jag hade inget val. Två plåtar med väldoftande kaniner, hjärtan, fladdermöss och Mumintroll blev det. Att baka pepparkakor är en av mina fem traditioner så här i jultider. De andra är att: tända tredje ljuset i adventstaken först, att koka knäck på lucia, att ha levande gran med röda- och guldfärgade kulor och att äta palt på julafton (i nödfall på annandagen). Det är trevligt med traditioner tycker jag. I min helande process har det varit viktigt för mig att skapa egna traditioner kring jul och andra högtider, som ett led för att återta högtiderna och göra dem till mina, för att sudda ut de dåliga minnena och ersätta dem med nya, glada och fridfulla minnen istället. Kanske ligger själva välbehaget och tillfredsställelsen i att jag nu för tiden, har just egna traditioner och att jag genom dem revolterar mot mina föräldrars förtryck. Nu gör jag roliga saker inför julen, istället för att vara fast i den ångest jag hade som barn. Det är en stor bedrift och något som jag är väldigt stolt över att jag klarar av. Jag har brutit mig fri.

Att baka pepparkakor klassades i mitt fall, som tradition redan efter första året. Vilket ju egentligen är helt emot reglerna eftersom en händelse/aktivitet per definition måste upprepas åtminstone två gånger, med viss tid emellan, för att räknas som en tradition. Men vi var nya i Stockholm och vilsna i världen, så pepparkaksbaket fick bli en tradition att hålla sig fast i. Allt sedan vi flyttade tillsammans från landet in till huvudstaden, har vi således träffats för att baka pepparkakor tillsammans varje år, någon gång under december månad. I början trevade vi oss fram och blandade köpesdeg, lussebullsbak och ibland till och med soffomklädnad. Tro mig, det var mindre lyckat. Nu mer är vi äldre, visare och mer realistiska med vad tiden räcker till och håller oss till att bara baka pepparkakor. Efter att vi floppat så många år med den köpta degen, (värst var det året som vi tillsatte hel kryddnejlika i degen för att förbättra smaken, prova inte det hemma) har jag tagit över ansvaret för att göra degen. Tack vare Skansen klarar jag uppgiften galant varje år, men jag tillsätter mer kryddor och mindre bikarbonat än Skansen. Gruppen som bakar tillsammans växer och varierar lite från år till år, i takt med att barn föds och nya vänner tillkommer. På lördag, den 4 december 2010, kommer det traditionstyngda årliga pepparkaksbaket att äga rum, i en förort till Stockholm. Det ska bli så roligt och mysigt.

GLAD VALBORG OCH HEJJA VÅREN SOM ÄR STARKT PÅ INTÅGANDE!

JAG HADE EN MYSIG STUND I BREDÄNG MED GODA VÄNNER SOM JAG DIGGAR SKARPT OCH ELDEN VÄRMDE GOTT.

The Bucket list

För en tid sedan köpte jag "The Bucket List", filmen handlar om två cancersjuka mäns sista månader i livet. Alla behandlingsalternativ är prövade och de skall dö. En pessimistisk film tänker du, men det är en fascinerande film om livsglädje. Den ena mannen (Morgan Freeman) började skriva en lista över saker han ville göra innan han dog. Den andra mannen (Jack Nicholson) hakade på och skrev dit hisnande saker, eftersom han tyckte den andres livsdrömmar var mesiga. Sedan gav de sig iväg på en resa för att uppfylla sina sista önskningar och leva livet fullt ut. Jag har funderat lite på vad som skulle stå på min lista. Jag har en hel del saker jag skulle vilja göra/se innan jag dör och för mig är det hoppfullt. Det betyder nämligen att jag inte kan dö än på ett tag. Jag har ofta tänkt att innan jag dör skulle jag vilja se Israel, landet där allt startade en gång. I alla fall om man är religiöst lagd, som jag är, så är resemålet intressant utifrån den synvinkeln. Fast Israel är mer än så. Det var en häftig resa och jag är glad att jag har gjort den.

Jag planerade att flänga runt och göra spännande strapatser i trånga gränder, bland nya dofter, påträngande försäljare, bibliska platser, ruiner, berg, öken och sjöar. Det skulle bli en behaglig resa utan några större problem, en riktig drömsemester. Det var den bilden jag hade. Men veckan innan vi skulle åka anade jag att det inte riktigt skulle bli så. Jag kände nämligen i hela kroppen att jag hade jobbat för mycket, under för lång tid. Och jag vet att när jag gör det, blir jag sjuk när jag sedan får ledigt. Och så blev det. Jag avverkade förkylning, öroninflammation och ögoninflammation de första två veckorna och under den sista veckan avrundade jag med bihåleinflammation. Stackars mig tänker du och det var synd om mig och dessutom stal någon min ena kamera. (Givetvis täckte inte min försäkring stöld utomhus, men det är en läxa som jag har lärt mig nu, tilläggsförsäkring är planerad.) Jag valde mellan att bädda ner mig och missa min drömresa eller att vara lite oförståndig och knapra maxdos av Panodil och kämpa mig fram. Jag valde det senare och så upplevde jag mina drömmars resmål. Även om det inte blev fullt så njutbart som jag hade önskat och drömt om, så var det en otrolig upplevelse att resa runt i Israel. Jag är glad över att jag fick följa med min vän dit och se saker som jag inte hade fått se, om jag hade åkt dit på en organiserad bussresa. Det var en ansträngande resa, men ett minne för livet. Det var häftigt att få se att alla Bibliska platser fanns på riktigt, även om människor har förstört det mesta med att smälla upp kyrkor på alla viktiga platser, istället för att bevara ursprungs känslan. Jag gillade inte trappstegen i Jerusalem och inte minaret utropen 04.45 heller, men utsikten var mäktig och sevärda platser fanns det vart man än vände sig (och Internet cafét Alibaba var billigt).

Pilgrimsvandringen mellan Jerusalem och Betlehem på julafton var sannerligen en upplevelse. Nunnorna som ledde vandringen, tappade jämt och ständigt medlemmar ur gruppen längs vägen och hade noll koll på hur många vi var. Det var lite lustigt, men väl framme vid gränskontrollen vid den nya muren, var jag ändå tacksam för vi blev igenomsläppta som "nunnegrupp" och slapp den omständliga passkontrollen. Mitt resesällskap tvingade mig att hänga i Betlehem över tolvslaget, för att uppleva julnattens under som hände för si så där 2000 år sedan. Jag var lite för sjuk för att uppskatta detta tilltag just då, men i efterhand är det väl lite häftigt att ha varit där på julnatten.

Annars uppskattade jag nog Galileiska sjön och områdena runt omkring den mest. Många häftiga Bibliska berättelser ägde rum där. Men hur jag än försökte så hade jag inte tillräckligt med tro för att gå på vattnet, men badade i sjön gjorde jag i alla fall precis som Jesus (Även om ingen lärjunge brydde sig om att skriva ner något om det i Bibeln, är jag övertygad om att Jesus badade i Galileiska sjön så fort Han fick en chans.)

Jordanien var också häftigt. Sämre luft än i Israel, betydligt mer avgaser och trafik. Vi besökte bara ruiner i Jordanien, Jerash och Petra. Den ena staden innehöll ruiner efter romarna och den andra ruiner efter nabatéerna. Båda storslagna på sitt sätt.












Jerash har de bäst bevarade exemplen på romersk arkitektur i världen, utanför Europa/Italien. Jerash var ett härligt friluftsområde, där man i stort sätt fick ströva runt vart man ville och hur man ville. Man blev kastad tillbaka i tiden och man försökte föreställa sig hur det såg ut i Jerash under dess glansdagar.
Petra var ett fantastiskt häftigt ställe, men krävande. Branta berg och slingriga trappor skulle besegras innan man fick en glimt av underverken, som placerat Petra på UNESCO listan över de sju nya underverken. Under klättringens gång undrade man lite smått om det var värt allt slit, men väl uppe på bergstopparna fick man sin lön. Utsikten var magisk och lite avundsjuk på beduinbarnen blev man allt, för tänk att ha Petra som lekplats. Vi besteg berg och tittade på flera fantastiska kungagravar, en offerplats och en tempelriddar borg. Efter att ha besegrat si så där 8000 trappsteg och tre bergstoppar, var jag glad över att vi gjorde denna resa på vintern då det bara var +31 grader i solen och inte +45 grader i skuggan eller vad det nu kan vara på sommaren.

Återvände sedan till lugnet i Israel efter en tidskrävande passkontrolls ritual, både på den Jordanska sidan och på Israels sida. Tre nätter på fint hotell vid Röda havet, korallrev och fiskar avslutade vår resa om man bortser från den sista korta natten i Tel Aviv och fem timmar i Prag.

Efter 20 dagar i Israel och Jordanien kan jag stryka en punkt på min Bucket List! Nu lever jag för nya äventyr...

Försmak på julen

Jag har varit på julmarknad idag och njutit av julstämning och "julmat". Hmm...tårtbuffé kanske inte räknas som julmat om man skall vara strikt, fast lika proppmätt blev jag i alla fall.Julshopping hanns med också, två nya pepparkaksformar och en julhalmhäst resten fick va.







Men hade jag haft ett par tusen hade jag köpt en julmatta till köket och ett brödfat och en vinröd poncho och ett silver halsband och en röd äppelskalare och en amaryllis kruka i järn . Så det var nog tur att jag inte hade ett par tusen över.