söndag, maj 29, 2016

Morsdag

Morsdag är en dag då många fina mammor firas. Det är en glädjehögtid för familjen. Handeln blomstrar. Ett och annat handskrivet kort dimper ner hos åldrande mödrar som leende ställer korten på köksbordet.

Men så finns det också söner och döttrar som har en mamma som är ondskan personifierad. De står utanför dagens firande. Exkluderade från det kollektiva. De är dömda till utanförskap och ensamhet en sådan här dag. Eller kanske är det en dom, de lägger på sig själva? Att känna sig exkluderad från normen kan vara både sorgset och skamfyllt. Alla barn vill innerst inne vara som alla andra och leva i glädjeruset och det kollektiva firandet av en fin mamma. Det är en sorg när ens verklighet inte speglar normen, när ens mamma är oförmögen att älska. Det är en sorg att erkänna att man är son eller dotter till en mamma som inte är värd att firas på morsdag. Och det är smärtsamt att erkänna det för sig själv. Ofta lägger man skamkänslor på sig själv, blir självdestruktiv och anklagar sig själv för att vara omöjlig att älska. Man söker förklaringar hos sig själv på varför ens mamma är ond. Ofta är man redan så sabbad att man finner svar och förklaringar hos sig själv: "Om jag bara hade, om jag inte hade sagt- då hade mamma..." Till Dig som känner och tänker så, vill jag bara säga att felet och svaren hittar Du aldrig inom Dig. Hur mycket Du än söker inom Dig själv, hittar Du bara de lögner som har planterats där av ondsinta förövare. Du har rätt att lägga skamen, skulden, ansvaret där den hör hemma. Det är aldrig ett barns fel om en mamma är ond. Du kanske undrar hur jag kan vara så säker? Jag har en gång känt som Du och lagt skulden på mig själv, kämpat förtvivlat för att få mamma att visa mig kärlek. Jag har hatat mig själv, föraktat mig själv för att jag var ett sådant omöjligt barn att älska. Men jag har också haft turen och välsignelsen att träffa på människor som har lärt mig sanningen om mig själv. Jag är allt igenom älskvärd och värdefull, alla andra känslor är lögner som förövare och min egen mamma planterat i mitt inre.

Som vuxen har jag valt nya personer att känna tillhörighet med. För tillhörighet är viktigt, i alla fall för mig. Jag har valt människor som älskar mig villkorslöst, människor som stöder mitt läkande och uppmuntrar mig att växa! De banden är faktiskt starkare än blodsband.

lördag, maj 28, 2016

Monthly Makers månadstema för maj är Färg!

Månadens tema på Monthly Makers är färg och passar bra med mitt nya måtto: "allt blir bättre i orange". Som vanligt är jag ute i sista stund med mitt projekt. Maj månad har varit väldigt intensiv, med sjukdom, drömresa till Reggio Emilia och en massiv trötthet som följd. Men med en dag kvar av projekttiden satte jag igång, efter ett besök till Myrorna på Hornsgatan. Där hittade jag nämligen ett Stringbord av enkel modell till en billig penning. Som jag naturligtvis vanhelgade så fort jag kom hem. Gick ner till mitt nya förråd som jag hyr och gick loss med sprayburken.

Jag är fullt medveten om att man inte får göra vad som helst med kultförklarade saker och att spraymåla klassikern String är magstarkt för de flesta. Men jag tänker såklart, varför inte ta tillvara den galenhet som har blivit mig given? Och helt ärligt, vem vill egentligen ha ett vitt Stringbord när man kan få ett orangefärgat? Bordet ska stå på hedersplatsen i mitt vardagsrum och fungera som ett stereobord.

fredag, maj 27, 2016

Det fanns en tid då jag var tom

Det fanns en tid då jag var tom och vilsen. Jag letade efter identitet och mening bland bråtet som var min själ. Det var så mycket som var trasigt. Jag var fylld av tomhet och saknade så mycket hopp. Det fanns så många som gjorde sitt bästa för att knäcka min livsvilja, för att förstöra det fina i mitt jag. På sätt och vis lyckades de göra det, i alla fall för ett tag. Jag trasades sönder och dog lite till, för varje övergrepp de utsatte mig för. För varje slag jag tog emot blev jag osynligare och osynligare i mitt inre. Jag förlorade min identitet, blev vilsen och rädd. Min våldsamma barndom fick mig att tro att mitt liv saknade mening, att jag var någon som man fick göra vad man ville med. Bland spillrorna i min själ rymdes det så mycket tomhet och ensamhet. Det var svårt att orka leva och se mening med dagarna som passerade genom mitt liv.

När jag år 2005 började träffa Chris en frälsningssoldat som min pastor Lars-Göran kände och som var utbildad för att hjälpa människor som mig, hade jag inga ord. Jag ritade mest. Genom tecknandet fick mina hemligheter liv. År 2008 fick jag kontakt med HOPP, där vände mitt liv på riktigt. Jag hittade den terapeut som skulle komma att rädda mitt liv. I terapin började mina konturer sakta växa fram och ta form. Jag började ana vem jag skulle kunna bli. Jag kunde släppa rädslor, hantera känslor och bygga relationer. Genom att spegla mig i andra människor kunde jag till sist greppa och återta mitt jag. Det krävdes mod för att samla ihop min söndertrasade själ. Det krävdes mod för att plocka upp alla skärvor, titta på dem och sätta ord på den smärtan som varje skärva bar. Under många år pendlade jag mellan att känna hopp och hopplöshet. Mitt nya liv som jag försökte bygga upp var så skört, det fanns så många fallgropar på vägen. För det är liksom lättare att trasas sönder än att byggas upp igen. Det är en kamp att bryta självhatet och destruktiviteten och att börja älska och förlåta sig själv. Men till alla er som själva påbörjat en liknande resa som min, kan jag med stor tillförsikt säga att det går att återta sitt liv och läka i själen. Det är en svår resa, en resa som kräver mod, tårar, uthållighet och någon riktigt trygg och bra människa att dela det svåra med. Jag hade de bästa terapeuterna på min sida, utan dem hade jag idag bara varit en dödsruna i en bleknande tidning och stoft i jorden.

Idag är det år 2016 och jag har vänt på de flesta skärvorna. Jag har konfronterat mina rädslor och gråtit mina tårar. Jag har återtagit mitt liv på de flesta områden. Vissa sår läker aldrig och vissa saker är svårare än andra att återta. Jag har inte hittat några svar på varför? Varför allt ont hände just mig? Men jag känner för det mesta att jag är Good enough, (utom inför varje lönesamtal då jag vill säga upp mig för att jag är så värdelös. Mitt självförtroende har svårt för att granskas). Och vissa dagar smärtar det att jag aldrig gift mig, fått de där sockersöta ungarna, villan, hunden och Volvon. På det området känner jag att mina föräldrar berövade mig en bit av livet. Och det smärtar. Men för det mesta mår jag bra idag. Jag anser till och med att jag är värdefull. Jag sover visserligen en aningens sämre än de flesta, är stresskänslig och blir fort trött när jag under glädjerus planerar in för mycket aktiviteter på min fritid. Mitt liv har en djupare mening än vad jag kan greppa och förstå och jag älskar mitt jobb (tja, kanske inte dagarna när 6-åringar har färgkrig strax innan familjefesten, mitt i förberedelserna). Det är klart att jag har mörkare dagar fortfarande, livet strålar inte alltid mot mig, men då tittar jag på min vägg vid sängen som rymmer bilder på alla mina nära vänner som älskar mig villkorslöst och då mister mörkret sin kraft. Och avslutningsvis undrar jag vad jag skriver på min blogg om mitt liv, när jag som 90-åring ser tillbaka på mitt liv? 

måndag, maj 09, 2016

Mail kontra snigelbrev

Det är något genuint och vackert med handskrivna kort och brev. Omsorgen som läggs ner i de snirkliga bokstäverna och presentmöjligheterna ett vadderat kuvert erbjuder. Man känner sig speciell. Det här är anledningen till att mail aldrig kan konkurrera med snigelbrev. Så fort avin dimper ner genom brevinkastet tänds en förväntan i själen och stjärnglitter i ögonen. Något spännande är påväg att avslöjas. Ett mail avslöjar allt omedelbart, drar aldrig ut på spänningen. Är lite kliniskt och opersonligt till sin karraktär.

Idag fick jag en postavi. Ett vadderat kuvert adresserat till mig. Ett paket från bästa sortens vän, en vän som förstår vad som är viktigt i livet. En gåva utan gränser. Det kan bli vad som helst. Det är bara min fantasi som sätter gränser. Och kanske min förmåga att forma fina stygn med nålen. Jag är långt ifrån en skicklig brodös. Kanske blir det ett självporträtt, ett vist ord eller kanske en busig katt?! Jag älskar äventyr och snart ska jag börja ett nytt...

torsdag, maj 05, 2016

Nya kameran är invigd

Min nya kamera Nikon 5500 har flyttat hem till mig nu och har redan tjänat mig väl. Jag brukar alltid ge mina viktiga saker ett namn, så får jag presentera vad min nya kamera Hugo kan prestera medviss assistans av mig:













onsdag, maj 04, 2016

Odlingslotten är invigd.


Det har varit lite upp och ned med odlingslotten eller rättare sagt med mina känslor kring odlingslotten. Den här resan började med ilska i höstas när hyresbolaget jämnad mina gamla odlingslotter med marken och körde alla min växter till tippen. Då var mina känslor i kaosläge. Efter ett par ilskna mail, fick jag dock löfte om ersättning för de förstörda växterna. Då kändes det bättre igen. Sedan byggde man de nya odlingslotterna och då fick jag en lott istället för två som jag hade förut. Då kände jag mig besviken. Sedan fick jag erbjudande om att få en till odlingslott och då blev allt perfekt igen. En vecka senare fick jag reda på att odlingslotterna skulle lottas ut eftersom det var sex personer som ville ha en till och det fanns bara fem stycken odlingslotter. Då blev det jobbigt igen. Tänk om jag skulle bli utan? Suck! Men sedan kom dagen för utlottningen och då dök bara fem personer upp, så alla som var där fick en och jag var ju där! Nu känns allt perfekt!

Har inlett odlingssäsongen med att sätta potatisen som jag fått av Paula och Jan. Jag tror det kan bli bra! Nu har jag bara fem rutor kvar att planera och plantera i!

måndag, maj 02, 2016

Att äga en Murikka

Det är inte ofta det blir av att jag lagar mat på min älskade muurikka, men det är så härligt att äga en och kunna dra ut i naturen och laga mat över öppen eld. Alla borde ha en eller känna någon som har en. Mat smakar alltid bäst ute i en skog, vid en sjö, vid ett träsk, vid en älvkant, ute på fjället, i en park...Aa, ni fattar!