måndag, mars 09, 2009

Att se mitt verkliga värde!

Jag har fått ett "jag-kan-inte" förbud, vilket innebär att jag inte får säga att jag inte kan. Har det hänt dig någon gång? I fall att detta fenomen aldrig har drabbat dig, kan jag berätta att det inte är helt enkelt att undvika meningar som börjar, slutar eller innehåller meningen: "jag-kan-inte". Det händer nämligen ibland att jag säger att jag inte kan saker, fast jag vet att jag kan om jag bara försöker.(O)tur för mig så har jag vissa människor i min omgivning, som letar efter de där sällsynta tillfällena, när jag verkar ha lätt för att nedvärdera mig själv och min egen förmåga. Tja, de behöver inte leta så värst länge, för det där med att se ner på mig själv och fastna i negativa tankemönster har en förmåga att hända av sig självt. Så fort jag konfronteras med någon obekväm sanning, svarar jag nämligen snabbt och bestämt att "jag kan inte"! (Som ett slags desperat försök för att skydda mig från att misslyckas och därigenom även skyddas från att återuppleva mina parentesers psykiska övergrepp av hån och förnedring). Min terapeut påpekar ofta för mig absurditeten i mitt sätt att leva och tänka. Naturligtvis får jag gå omkring och säga saker som "jag kan inte flyga" eller andra saker som jag faktiskt inte kan eller förmår. Det handlar inte om sådana saker. Det handlar mer om hur jag ser på mig själv och min faktiska förmåga, att ge mig själv rättvisa. Jag fastnar nämligen lätt i tanke spiralen "jag kan inte", så till den mildra grad att jag inte äns försöker förändra min situation. Min terapeut vill att jag skall börja tro mer på mig själv och se klarsyntare på mig själv. För tillfället är min blick allt för ofta grumlad av mina parentesers syn på mig och detta hindrar mig från att se mitt riktiga värde och fångar mig i destruktivitetens negativa nät. Jag mister liksom min förmåga att påverka min egen verklighet, vilket är precis vad mina parenteser ville. Så, säg inget till min terapeut, men hon handlar helt rätt då hon ger mig "jag-kan-inte" förbud (hur svårt det än är att erkänna...) Jag behöver den hjälpen för att kunna återta mitt ansvar för mitt liv. Ty, det är bara jag som kan förändra det. Och inte vill jag se på mig själv med mina parentesers ögon hur länge som helst, när mina egna ögon kan se så mycket mer än vad mina parenteser någonsin förmådde.

söndag, mars 08, 2009

Martina McBride

Att bli berövad sitt barn. Orden räcker inte till. Alla världens språk tillsammans är för fattiga, för att skriva den smärtsamma berättelsen. Idag får Martina McBrides sång "Where I used to have a heart" skriva en del av min berättelse. Morgondagen kanske medför helt andra ord, men idag får MacBride sätta ord på mina känslor: "I got a hole inside. The doctor just can't stitch". Det är så det känns, där inuti, när jag tänker på Edessa och det korta liv hon fick. Jag låter Martina McBride själv sjunga sina ord och tro mig, hon sjunger dem bättre än jag...

Martina McBride - Where I Used To Have A Heart (Official Music Video) - Free videos are just a click away
Where I used to have a heart by Martina McBride
_____________________________________
Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

There were times when I would hold you
And feel the pounding in my chest
Now I'm just as empty
As a canyon way out west
That's how deep I loved you
And babe, I love you still
To the bottom of this place I'll never fill

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

I guess I'll learn to live with
A different kind of pain
I'm suffering from a sickness
That I cannot give a name
Such a strange sensation
I've never felt before
Missing you has cut me to the core

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart