Att se mitt verkliga värde!

Jag har fått ett "jag-kan-inte" förbud, vilket innebär att jag inte får säga att jag inte kan. Har det hänt dig någon gång? I fall att detta fenomen aldrig har drabbat dig, kan jag berätta att det inte är helt enkelt att undvika meningar som börjar, slutar eller innehåller meningen: "jag-kan-inte". Det händer nämligen ibland att jag säger att jag inte kan saker, fast jag vet att jag kan om jag bara försöker.(O)tur för mig så har jag vissa människor i min omgivning, som letar efter de där sällsynta tillfällena, när jag verkar ha lätt för att nedvärdera mig själv och min egen förmåga. Tja, de behöver inte leta så värst länge, för det där med att se ner på mig själv och fastna i negativa tankemönster har en förmåga att hända av sig självt. Så fort jag konfronteras med någon obekväm sanning, svarar jag nämligen snabbt och bestämt att "jag kan inte"! (Som ett slags desperat försök för att skydda mig från att misslyckas och därigenom även skyddas från att återuppleva mina parentesers psykiska övergrepp av hån och förnedring). Min terapeut påpekar ofta för mig absurditeten i mitt sätt att leva och tänka. Naturligtvis får jag gå omkring och säga saker som "jag kan inte flyga" eller andra saker som jag faktiskt inte kan eller förmår. Det handlar inte om sådana saker. Det handlar mer om hur jag ser på mig själv och min faktiska förmåga, att ge mig själv rättvisa. Jag fastnar nämligen lätt i tanke spiralen "jag kan inte", så till den mildra grad att jag inte äns försöker förändra min situation. Min terapeut vill att jag skall börja tro mer på mig själv och se klarsyntare på mig själv. För tillfället är min blick allt för ofta grumlad av mina parentesers syn på mig och detta hindrar mig från att se mitt riktiga värde och fångar mig i destruktivitetens negativa nät. Jag mister liksom min förmåga att påverka min egen verklighet, vilket är precis vad mina parenteser ville. Så, säg inget till min terapeut, men hon handlar helt rätt då hon ger mig "jag-kan-inte" förbud (hur svårt det än är att erkänna...) Jag behöver den hjälpen för att kunna återta mitt ansvar för mitt liv. Ty, det är bara jag som kan förändra det. Och inte vill jag se på mig själv med mina parentesers ögon hur länge som helst, när mina egna ögon kan se så mycket mer än vad mina parenteser någonsin förmådde.