Varför man inte bör åka till Maldiverna.

Bojkotta Maldiverna!

Det finns många skäl till att vilja åka till sol och värme när man bor i ett årstidsdrabbat land som Sverige. Hela hösten och hela vintern längtar man efter solens värmande strålar och då kan det vara lätt hänt att man vill åka till ett solparadis. Om det är så ni känner (och har pengarna som krävs och en chef som beviljar ledighet) kanske ni tänker att Maldiverna, dit skall jag åka och tanka D-vitamin-vilket paradis. Men just till Maldiverna tycker jag inte att ni skall åka och då menar jag inte för att stränderna är dåliga, utan pga. att deras lagsystem och människosyn är smutsigt och odemokratiskt. Den 28 februari 2013 dömdes en 15-årig flicka till 100 piskrapp efter att ha blivit dömd för otukt efter att hennes styvfar våldtagit henne. Om det kan du läsa här: Amnesty fördömer Maldivernas anklagelser mot 15-årig flicka. Efter världsvida protester och namnunderskrifter så hävdes dock straffet, men organisationer som arbetar med att stärka kvinnors rättigheter på Maldiverna menar att straffupphävningen var en gångs situation. Enligt Independants news, så fälls kvinnorna på Maldiverna för otukt i 9 fall av 10 efter att ha blivit våldtagna,  medan ingen har fällts för våldtäkt de senaste tre år: Independents news om åtalet mot 15-åringen. Det finns också andra demokratiska brister på Maldiverna, religionsfrihet är ett exempel: UD informerar om Maldiverna, Open Doors bild av Maldiverna. Den politiska situationen på Maldiverna är bräcklig, fram tills år 2005 var partier förbjudna på Maldiverna och det första demokratiska valet genomfördes först år 2008. Den demokratiska utvecklingen på Maldiverna går långsamt,  mer om det kan du lyssna på här: SR om den politiska situationen på Maldiverna Så nästa gång Du bladar i resekataloger och drömmer om att åka till ett solparadis, så blada förbi Maldiverna...Det tänker i alla fall jag göra! (Ps, Sardinien är solparadiset jag drömmer om...Ds)

Barns rättigheter-Vuxenvärldens skyldigheter!

Jag har varit på en föreläsningsdag om barnsrättigheter. För mig blev det en riktig tankeställare. Jag tycker jag har hyfsat okey förhållningssätt, men om jag skall vara ärlig så är det rätt många artiklar jag inte förmår uppfylla. Det har jag gemensamt med Svenska staten, som nyligen kritiserats av FN för en rad brister i hur de följer barnkonventionen och barns rättigheter. Något som Unicef bland annat skriver om i en artikel på nätet, gällande avvisningshotet av en övergiven tvåårig flicka Haddile. Hon har vuxit upp hos en fosterfamilj i Sverige sedan hon övergivits av sin mamma och misshandlas av en pappa figur. Haddile känner inte till något annat, än att hon är en del av fosterfamiljen nu, så svensk som en tvååring kan vara, men nu skall hon utvisas, till frankrike, till ett språk och en kultur som hon inte förstår för så ser reglerna ut. Men är det för barnets bästa? Knappast! Strider det mot barnkonventionen, självklart! Kan det vara tramuatiserande för flickan? Ja, naturligtvis är det ett trauma att tas från sin familj och sättas på ett barnhem i Frankrike, där alla talar ett språk du inte känner till, som serverar mat du aldrig har ätit. Hur kan det vara flickans bästa?! Läs gärna mer på länken: Unicef om barnkonventionen. Unicef vill att Barnkonventionen blir lag i Sverige, så att barnsrättigheter prövas över de andra lagarna i Sveriges Lag. Hejja Unicef säger jag! Anmärkningsvärt att Sverige, som av många länder hyllas som förgångare och förebild, inte gjort barnkonventionen till lag för länge sedan samt skriver under tredje tillägget som ger barn rätt att klaga om deras rättigheter kränks.

Vidare på föreläsningensdagen var jag på ett föredrag av BRIS som berättade om barn i Sverige som ringer eller mailar om att de far illa i skolan, hemma, bland kompisar, på fritidsaktiviter etc. Barn vars rättigheter kränks, i en vuxenvärld som väljer att blunda. Som slår ifrån sig barnens signaler, som tar deras berättelser med en nypa salt, som blundar och gör sig döva. Ser det ut så? Jag tror att det gör det i ganska stor utsträckning, beroende på många faktorer så klart. Okunskap, eget bagage, illvilja, att det är jobbigt, att det blir konsekvenser etc. Ett färskt exempel på detta fick jag i matkön, på väg ut från föreläsningen: "Jag överhörde i matkön ett samtal mellan två damer 45+, på konferensen om barns rättigheter i förskola och skola, efter seminariet av BRIS som pratade om att lyssna på barn som berättar om övergrepp, att de tyckte att rapporten om att barn far illa i Sverige är överdriven. Alla barn har det ju bra här! Och det där med att barn berättar om övergrepp skall man ju ta med en nypa salt". Detta fick mig att fundera på om de verkligen hade suttit med på samma föreläsning som jag. Den BRIS rapport som jag hörde gjorde mig oroad, det är så många barn som far illa idag som omges av en vuxenvärld som blundar. Jag vill vara en vuxen som ser! Som ställer mig på barnets sida! Som vågar agera när jag ser och hör att ett barn far illa. Ta ställning Du med! Och tanterna undrar Du, sa jag inget? Klart jag gjorde! Jag har ju en hel barndom att ösa exempel ur och tanterna ja de tystnade och sa inte ett ord till under matköandet som tog 30 minuter. Kanske fick de en tankeställare, men jag undrar om de har förmågan inom sig att förändras? Jag hoppas det.

Psykiatrins roll i mitt liv

Jag har inte haft så mycket med psykiatrin att göra och ändå känns det som om jag skulle kunna skriva en bok om alla turer kring mig på olika mottagningar. Att bli bra bemött inom psykiatrin är snarare undantag än regel. Och jag är inte ensam om att uppleva det så, tyvärr ser det ut så över hela Sverige. Man kan undra varför det är så. Psyk tar emot de mest sårbara människorna av alla vårdgivare, så det är tragiskt tycker jag att så många patienter känner sig dåligt bemötta av dem. Jag är inget undantag, jag har mött bra människor inom psyk och fruktansvärt dåliga oavsett om det har rört sig om sjuksystrar, psykologer eller psykiatriker. Det de har gemensamt är att ingen av dem har någon hjälp att erbjuda. Inte ens i början av min vandring mot helande då jag egentligen var svårt traumatiserad och hade allvarliga symptom och var farlig för mig själv. Jag hade tur, för jag hittade en privat, icke psykiatri ansluten, terapeut. Annars tror jag att jag hade gått under. Jag hade inte pallat, att bli kränkt och förringad av psykpersonal, gång på gång. Inte i längden.

I mitt fall började det bra, MBT teamet i Huddinge gjorde ett fantastiskt bra jobb med att utreda mina problem och svårigheter. Jag bemöttes med värme och respekt, jag blev förstådd och tagen på allvar. Sen remitterades jag vidare till öppen psyk där jag bodde. Där var man typ precis tvärt om. Jag har med mig journal anteckningar därifrån, som beskriver mig som aggressiv och utåtagerande och oförmögen att visa känslor. På två veckor förvandlades jag från att vara en traumatiserad patient pga mångåringa och svåra övergrepp, till att bli betraktad som en aggressiv gränspsykotisk patient. Den ena diagnosen fastställd av ledande psykiatri experter och den andra ställd av klåpare på öppen psyk. Det finns ju förstås ett visst utrymme för att öppenpsyk har rätt om mig, jag är ju trots allt bara en psykpatient och vi saknar ju ofta självinsikt om vårt sjukdomstillstånd. Det vet ju alla. Men och andra sidan så är det bara inom den där öppen psyk mottagningen, som jag har fått höra att jag skulle vara aggressiv, ha svag förmåga att visa känslor och svårt att relatera till verkligheten. Jag har långa och fina vänskapsrelationer, en del vänner har jag haft i över tjugo år och man kan ju tycka att de skulle ha märkt om jag ständigt var aggressiv och psykotisk. Eller? Och min privata terapeut har aldrig märkt av några symptom, utöver de svårigheter som är naturliga efter en svår traumatisering. Jag väljer att tro på experter och min välutbildade trauma terapeut.

Min erfarenhet är att i och med att man är inskriven på en psyk mottagning, faller ens trovärdighet direkt. Det gäller inte bara inom psykiatrin utan i alla kontakter med myndigheter som man kan tänka sig behöva hjälp ifrån, polis och socialtjänst bland annat. För som psykpatient saknar man ju ofta självinsikt och då är man ju inte helt trovärdig. Eh...Så ser det faktiskt ut, ingen säger så klart det rakt i ansiktet, men man läser det lätt mellan raderna. I ett samtal med socialtjänsten som jag hade i en period då jag trodde att de var till för att hjälpa människor, så ansökte jag om att få ett skyddat boende för att slippa bli trakasserad av förövare. Efter att socialtanterna (7 st) hade utrett mig under 10 månader, lyssnat på min berättelse och sett läkarjournaler, sett att jag hade skyddad identitet, fått se hotbrev och vittnen berättat vad de hade hört och sett frågar en socialtant om hon kunde få tillstånd av mig att kontakta mina föräldrar "för nu har vi ju bara hört en sida av myntet, en berättelse har ju två sidor och nu har vi ju bara hört din version". Eh...nä det fick hon inte, tackade Gud för att jag var myndig och hade rätt att neka henne. Det är för mig det yttersta beviset för att man som psykpatient inte anses trovärdig av myndigheter.

På grund av mina dåliga behandlare inom öppenpsyk, korkade soctanter och feg åklagare (som pga min psykiska ohälsa inte gick vidare med min anmälan) så fick jag ingen som helst hjälp med att stoppa pågående övergrepp. Jag fick förlita mig på mig själv, på mina vänner och på min fantastiska terapeut med man- utan det skydd de kunde ge mig hade jag inte haft en chans. De gav mig det skydd jag behövde och ja, idag är jag fri från mina förövare. Idag äger jag mitt liv och bestämmer över hur jag vill att livet skall vara. Men alla andra då, alla offer som inte har min styrka, mina vänner, min terapeut och hennes man i sina liv, hur går det för dem? De som är tvingade att vara utlämnade till psykiatrins godtycklighet och andra myndigheters ignorans, de måste tacka och buga för varje smula av hjälp de kan få och oftast är det bara ett tjog pillerburkar och en bunt journalanteckningar. När skall socialtjänst, psykiatri och polis ta sitt ansvar och stå upp för de svagaste?

Min nuvarande psykiatriker är trevlig och sitter bra i sin stol (inte ens det är en självklarhet, tro mig). Han har ingen hjälp att erbjuda mig, för jag tillhör patientgruppen som inte får kosta pengar. Men om jag vill ha en eller två nya pillerburkar varje gång vi ses, har han många att erbjuda. För pillerburkar är kostnadseffektivt, till skillnad från kroppsterapeuter och terapi, trots att piller inte botar och knappt lindrar. Jag är för mediciner, för de behövs ibland. Det ser jag när jag surfar runt på olika stödforum på Internet som jag är väldigt engagerad i. Men när jag läser inlägg där och ser folk lista sina olika tablettsorter, blir jag skrämd. En del kan käka 13 olika mediciner för sina psykiska symptom och det är galet mycket. Jag fattar inte varför den här patientgruppen inte får bättre behandlingar, det måste gå att kunna må hyfsat bra med färre tabletter och mer samtalshjälp och stöd. Psykisk sjukdom måste få börja kosta pengar, dessutom är de flesta av de jag träffar på i olika forum, inte ens psykiskt sjuka, bara väldigt svårt traumatiserade av de övergrepp de utsatts för under uppväxten. Man botar inte trauman med tabletter, däremot är EMDR-terapi väldigt effektivt och i längden också väldigt kostnadseffektivt, kanske inte för psykiatrin men för samhället och stadskassan. Hade jag fortsatt behandlas enbart med piller inom öppen psyk, hade jag fortfarande varit heltidssjukskriven. Nu jobbar jag 50%, på väg mot 75% även om vägen dit är hisnande lång och svår.

Jag erövrar livserfarenhet varje dag

Snart är det nyårsafton och jag kan lägga till ytterligare ett år av livserfarenhet på min meritlista. Har jag vuxit under det här året, har jag lärt mig något? Ibland tror jag det, andra dagar gnager tvivlet inom mig. Nyårsblogginlägget inför 2011, lämnade en fråga efter sig: skulle jag klara av att skriva fler än 111 inlägg under det nya året? Ja, åtminstone det uppnådde jag, 141 inlägg stannade det på!

Höjdpunkter 2011:

• Att några av mina äldsta vänner bor i en förort nära mig numera! Så glad för det, de betyder så mycket för mig och berikar mitt liv enormt. Det har varit roligt att dela deras liv på nära håll.
• Det var en helt underbar vinter, med rimfrost och glittrande snötäckta vidder.
• Jag utbildade mig till slöjdcirkus pedagog och lärde mig fantastiskt mycket om traditionellt hantverk och min inneboende kreativitet väcktes igen och fick nytt liv. 
• Jag sparade ihop pengar till en ny dator och en symaskin. Är så glad för det. 
• Jag hade en fin fest med goda vänner i min hall, det var en ny festsal som jag inte visste att jag hade förrän jag testade idén.
• Jag gjorde om ordningen i min odlingslott, det blev mycket bra och skörden god.
• Lill kanin fick en ny utebur.
• Jag hade ett samtal med en människa som blev oerhört värdefullt för mig. Så tacksam för det.
• Min resa upp till Norrbotten, ljuset, naturen och Tant Gerd, fantastiskt roligt och värdefullt minne för mig.
• Samlade ihop pengarna som behövdes till den fantastiska USA resan! Vilken enorm bedrift det var! Vilken resa det var! Vad glad jag är för att jag fick möjlighet att uppleva den resan tillsammans med min gode vän!
• Fick ny barngrupp, nytt arbetslag och ny chef, som alla har bidragit och berikat mitt liv.
• Fick förlängt skydd kring mina personuppgifter! Så skönt och tryggt!
• Fick reda på att jag ska få ställa ut ett löv på utställningen "Ser du löven för alla träden" på Liljevalcs. Kul och inspirerande, kommer att sätta min kreativitet på prov.
• Fick insikt om att ensamhet och övergivenhet inte är samma sak.
• Transformation- en kväll med Gud, en helt fantastisk upplevelse som jag fortfarande njuter frukterna av.
• Att jag inte fick min vanliga julångest i år.
• Christopher Paolini skrev äntligen sista delen till Eragon serien, Arvtagaren. Vilken lycka det är!
• Att jag fick en stereo i födelsedagspresent/julklapp. Den gläder jag mig mycket åt.

Nu undrar du kanske om mitt år bara har varit fyllt med höjdpunkter och så har det naturligtvis inte varit, ångestsvackor har kantrat livstråden, trauma minnen i terapi bearbetats, sömnlösa nätter har förekommit- men jag ser ingen anledning att stanna upp vid det svåra och tunga. Ty det är i det goda runt omkring som kraften finns att hämta. Jag undrar just vad nästa år kommer att medföra och berika mitt liv med? År 2012, vad spännande det skall bli! Jag är redo att möta ett nytt år.

Jag kan andas igen.

Idag kom beskedet. Jag fick ett sms från damen som tar emot min post, sekretessen förlängs till september 2013. Jag känner att jag kan andas igen. I ytterligare två år kan jag känna mig trygg med att jag har gjort allt jag har kunnat för att skydda mig från min ursprungsfamilj. Känns väldigt bra om jag får säga det själv.

Djupa andetag i tider av kris

KBT-tänker...

Andningen fastnar i en klump i halsen. Känner mig missmodig. Mina erfarenheter av myndigheter är ju inte toppen bäst. Har pratat med skatteverket idag och fick en ångestklump i halsen som inte vill ge med sig, trots att jag vet att jag inte kan påverka situationen mer än vad jag redan gör. Alltså kan jag släppa situationen, jag har gjort vad jag har kunnat, nu är det upp till myndighetspersoner att göra sitt jobb efter det regelverk som finns. Jag försöker förnya mitt sekretess skydd och det brukar alltid gå bra, men efter samtal med skatteverket känner jag mig inte säker på att det skall gå vägen den här gången. Delvis för att min psykiatriker inte skriver sitt intyg som han lovade att skyndsamt göra för tre veckor sedan, men också för att skatteverket egentligen vill ha ett mer "riktigt" intyg som stärker hot bilden, typ polisanmälan, besöksförbud, socialtjänst utlåtande etc. Men jag har ju inga sådana kontakter. Och senast i juli fick jag bekräftat att mina förövare inte släppt taget om mig, då jag fick ett "rart" brev från mamma. "Jag älskar dig, det värsta som kan hända en mor är det som händer nu. Snälla hör av dig. Vi mår inte bra så länge vi inte vet vad som har hänt dig." Det är rart i ordens rätta betydelse, det är bara det att det aldrig är rart på riktigt då det är ord skrivna av mamma. Det ligger alltid hot bakom, oavsett hur trevligt och rart skrivet det är. Jag vet det. Men hur polisanmäler man hot omskrivet i kärleks ord? Polisen skulle bara tro att jag var rubbad om jag kom och visade upp det brevet.

Känner mig så maktlös när min trygghet vilar i andras händer, när det inte räcker med att jag gör allt jag kan för att skydda mig själv. Tänk om jag faller på en fyrkantig myndighets utövande person som bara följer sitt fyrkantiga och stela regelverk? Jag som har kämpat så hårt för att ta mig loss från mina föräldrars sexuella nätverk och kämpat så hårt i terapi för att återerövra mitt liv. Jag tänker slåss för min rätt till frihet och skydd.

Började med att personligen överlämna en skrivelse till min psykiatriker, så att han skriver sitt intyg någon gång. Sedan pratade jag med min terapeut som skulle skriva ett ytterligare utlåtande. Fick uppskov med tiden av skatteverket för att få in intyget. Jag har gjort vad jag har kunnat med andra ord, så varför lossnar inte klumpen i halsen? Försöker andas djupt och gå vidare med livet. Tackar Yoga träningen för det...

Idag  sista september när mitt sekretess skydd egentligen går ut, har jag skickat in de sista intygen och nu har jag verkligen gjort allt jag har kunnat och hoppas på rättvisa, under och mirakler. Intyget från min psykiatriker var verkligen välskrivet och jag är glad för det, men jag medger att jag hade varit gladare om jag hade fått det för tre veckor sedan.

Idag den 19 oktober, 2011 fick jag slutligen det besked jag oroligt har väntat på. Fick förlängd sekretess till september 2013 och jag känner att jag kan andas igen.