fredag, december 18, 2009

Me

fredag, december 11, 2009

torsdag, december 03, 2009

Don't give up...

måndag, november 23, 2009

Städar idag...

http://planetsmilies.net/character-smiley-17186.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17203.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17208.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17174.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17205.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17200.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17205.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17220.gif
http://planetsmilies.net/character-smiley-17212.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17206.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17197.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17174.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17217.gifhttp://planetsmilies.net/character-smiley-17181.gif
Det blir mycket roligare så här!

lördag, november 21, 2009

Försmak på julen

Jag har varit på julmarknad idag och njutit av julstämning och "julmat". Hmm...tårtbuffé kanske inte räknas som julmat om man skall vara strikt, fast lika proppmätt blev jag i alla fall.Julshopping hanns med också, två nya pepparkaksformar och en julhalmhäst resten fick va.







Men hade jag haft ett par tusen hade jag köpt en julmatta till köket och ett brödfat och en vinröd poncho och ett silver halsband och en röd äppelskalare och en amaryllis kruka i järn . Så det var nog tur att jag inte hade ett par tusen över.

lördag, november 14, 2009

Växthuseffekt eller naturfnatt?

Jag har hört talas om aprilväder då väderleken och naturen liksom får fnatt. Det är vedertaget. Sol, snö, regn om vart annat precis som man förväntar sig att det skall vara. Det är aprilväder. Men hur är det med novembervädret? November månad är mörkgrå och regnig mest hela tiden, löv som faller, snålblåst, paraply och stövlar tillhör vardagen. Precis som man förväntar sig att det skall vara med andra ord. Det är novemberväder. Men vad skulle hända om november månad också skulle tillåtas få fnatt, precis som april? Skulle körsbärsträden blomma i november då? I år tror jag november månad testar sina gränser. Antingen är det november månad eller naturen som har fått fnatt, för körsbärsträdet på min bakgård blommar. Jag gjorde uppteckten då verkligheten krävde att jag städade min lägenhet. Då förgyllde körsbärsträdets blommor min och de nio soppåsarnas promenad, från ytterdörren till sopnedkastet ute på gården. Kanske borde jag vara fylld av livsångest nu, över den tilltagande växthuseffekten som påverkar även min skyddade bakgård. Men om jag skall vara helt ärlig så har jag inget emot att naturen ibland får fnatt och överraskar. Ett blommande körsbärsträd i november- en växthuseffekt eller ett naturfnatt? Ja, det framtiden avgöra. Just nu tänker jag njuta, både av minnet av körsbärsträdet som blommar i november och av en nystädad och fin lägenhet. Jag ler lite. November månad är kanske inte så genomgrå trots allt.

fredag, november 13, 2009

Var med och förändra världen

torsdag, november 12, 2009

Idolporträtt

Läste ett idolporträtt i City idag och tänkte att det var förvånansvärt intressant och undrade lite om allas liv kan bli intressant, bara man staplar upp det i 24 frågor? Jag funderade över hur mitt porträtt skulle ha sett ut? Skulle en sådan som jag platsa i en Metrokolumn och läsas av flera tusen människor? Ni får avgöra, för man kan ju inte med hedern i behåll bedöma sig själv. Här är min variant…

Mitt Idolporträtt av mig själv.

1.Vad är sann lycka?
En räkmacka med färska räkor, majonäs, sallad, tomat, avokado och Paulas chilisås tillsammans med fläder soda eller champis

2.Vilken är din största rädsla?
Att allt ska börja om igen

3.Vilken egenskap föraktar du mest hos dig själv?
Min O-tilltro till mig själv och min inneboende förmåga

4.Vilken egenskap föraktar du mest hos andra?
Avsaknaden av empati

5.Vilken levande person beundrar du mest?
Alla människor som ger något av sig själv till andra utöver det ordinära

6.Hur känner du dig just nu?
Trevande levnadsglad

7.När ljuger du?
Jag ljuger för min överlevnad

8.Vad ogillar du mest med ditt utseende?
Att jag är tjockare än jag vill vara

9.Vilka ord och uttryck använder du för ofta?
Jag är typen som verkligen gillar ordet verkligen i alla fall när jag skriver. Det upptäckte jag på jobbet idag. Det jobbiga ordet verkligen återfanns på åtta ställen, i en extremt kortfattad text

10.Vilken talang skulle du vilja ha?
Gå balansgång på lina över ett vattenfall

11.Om du kunde förändra en sak med dig själv, vad skulle det var?
Min kroppsform

12.Vilken är din största bedrift?
Att jag har återerövrat mitt liv

13.Om du skulle dö och fick återvända som en person eller sak, vad skulle du välja?
En blåval

14.Vilka ägodelar värderar du högst?
Min kamera, min dator och min odlingslott

15.Vad är det värsta en människa kan uppleva?
Tortyr, ofredande och våldtäkt

16.Vilken är din favoritsysselsättning?
Det går inte att välja! Att resa står högt upp på min lista tillsammans med fotografering, mitt jobb som förskollärare och odling

17.Vilket är ditt mest utmärkande drag?
Att jag tar mig an livets utmaningar med humor och ironi så ofta och fort jag kan

18.Vilka är dina favoritförfattare?
Alla böcker som Tomas Nordström och Tomas Bolme läser in som talböcker. De kan göra alla böcker spännande och att själv läsa böcker efter att ha hört dem läsa är bara fånigt om du frågar mig. Det finns ingen chans att jag kan läsa en bok med lika bra inlevelse som dem

19.Vilken påhittad person gillar du mest?
Sagan om Ringens Gandalf för att han kämpar mot ondskan och Mumin för han är så mysig…

20.Vilka är de största hjältarna i ditt liv?
Alla människor som har berört mitt liv på ett positivt sätt och gjort mitt liv värt att leva. Rolle och Louise, ”Krippan” och PJ sticker ut i mängden, men det finns många fler...

21.Vad ogillar du mest?
Människohandel/trafficing, incest och inkompetenta människor som borde veta bättre

22.Vad ångrar du djupast?
Att jag tog emot så mycket skit från en person på mitt första jobb

23.Hur skulle du vilja dö?
På språng genom livet, helt oväntat, liksom mitt uppe i något helt fantastiskt (snabbt och smärtfritt givetvis)

24.Vilket är ditt motto?
”Varje dag medför livserfarenhet!”

måndag, november 09, 2009

En hemlighet...

Jag har tänkt på en sak, jag har en hemlighet som ingen vet om och jag undrar om du är bra på att bevara hemligheter? Eller om hemligheten sprider sig med vinden, som hemligheter brukar göra när man berättar för någon?

lördag, oktober 31, 2009

En dag att minnas på!

Allhelgonahelgen är en tid att minnas kära som har gått bort och som för mina tankar långt bort från godistiggeri och oranga pumpor. Idag minns jag min dotter Edessa. Jag sörjer att hon inte längre finns hos mig. Att hennes liv blev så kort och att hennes död var så våldsam. Jag sörjer att jag aldrig fick se henne växa upp, aldrig fick se henne springa över en sommaräng eller sparka omkring i en fluffig lövhög. Jag sörjer allt som hon hade kunnat bli. Jag sörjer att hon fattas mig. Jag sörjer att mitt liv kantats av så mycket ondska och att ingen räddade mig och min dotter från min ursprungsfamilj, så att Edessa hade fått en framtid och ett liv.

Allhelgonahelgen är inte bara en sorgens högtid, det finns glädje också. Idag gläds jag över att jag fick vara Edessas mamma i två dagar. Jag gläds över att veta att hon har det bra, där hon befinner sig, i kärlekens centrum, i himlen. Jag gläds över att Edessa är trygg nu och långt borta från förövare och annan ondska. Jag gläds över att en dag återse henne.

tisdag, oktober 13, 2009

måndag, oktober 12, 2009

Bungyjump från Bloukrans bridge!

Om man bloggar på saknad verkar det inte vara lätt för människor att sätt ord på vad själva ordet saknad betyder. Det finns en uppsjö texter, bloggar, hemsidor om människor som förlorat någon kär och därigenom uttrycker saknad. Men vad är saknad? En del röster ger filosofiska svar och säger att "jag saknar att sakna något, för det jag saknar är att inte sakna något. Och de som säger sig sakna saknaden, saknar nog bara att saknas, när ingenting saknas." Andra uttrycker sig mer sakligt "saknad har en väldigt komplicerad innebörd". Jag tänker att man kan sakna stunder, minnen, personer, saker, platser, djur och tusen saker till som jag inte orkar skriva ner. Saknad kan innebära smärta, lycka, förvirring, glädje, sorg eller allting samtidigt. Förmågan att sakna visar på ett själsligt djup. Jag är glad att jag kan sakna, det är det som gör mig mänsklig tror jag. Förmåga att känna saker är en häftig känsla. I mitt förra liv, då jag var levande död och fast i mina föräldrars övergrepps nätverk, stängde jag av min förmåga att känna saker, för min överlevnads skull. Men nu, när allt är annorlunda och jag lever i frihet igen, hyllar jag livet med att återerövra min undangömda förmåga att känna. Och just saknad är en stark känsla att leva ut i kroppen. Att tillåta sig känna saknad, är som att kasta sig ut i bungyjump från Bloukrans bridge med dess imponerande 216 meter över havet. Skräckinjagande häftigt kan jag tänka mig att det är, men själv skulle jag aldrig göra det, så min bild haltar kan hända en aning. Men endå känner jag att det ligger något i det. Att leva ett liv med hela känsloregistret påslaget på on, är nog som ett bungyjump. Man känner sig läskigt levande. Och trots min motvilja mot att hoppa bungyjump, så väljer jag att leva mitt liv med känslorna påslagna, framför ett liv utan förmåga att känna saker! I veckan som gick, saknade jag en massa saker. Jag saknade Edessa, Gerd och att prata med Paula och Jan som var iväg på en resa. Jag upplevde en intensiv, smärtsam, stark och intrycksfull känsla inuti. Följt av en viss känsla av tomhet. Så kanske kan saknad vara tomhet också och inte bara närvaro av känslor. Trots att det är smärtsamt att sakna, har jag faktiskt börjat gilla den känslan rätt mycket. Saknad signalerar nämligen att man har förmåga att älska och det är en fantastisk bra förmåga att ha. Så lev ditt liv fullt ut, med känslorna påslagna. Det tänker i alla fall jag göra!

söndag, oktober 11, 2009

Man kan köpa lycka för pengar!

Ibland krävs det storverk för att jag skall känna "japp det är värt att leva" och ibland räcker det med små, små under i vardagen för att det skall vara värt allt slit. Jag skall berätta om ett sådant litet under.

Förra veckan såg jag ett program på UR, ett panelsamtal om huruvida man kan köpa lycka för pengar. Det rådde en enighet bland deltagarna att man kunde det och att man var lyckligare med mycket pengar än utan. Och jag tänkte att oj,vilket fattigt liv de måste ha eftersom de kan värdera sin livskvallité i pengar. Men i veckan insåg jag att de faktiskt hade rätt. Det går att köpa viss lycka för pengar. Jag lovar det är sant.

I måndags var jag på IKEA och investerade i tio dörrmattor till min tvåa på 62 kvm. Du tänker säkert att jag antingen är helknäpp eller bara smågalen. Och kanske ligger det lite i det antagandet, men jag hade faktiskt behov av tio dörrmattor, tro det eller ej. Jag har nämligen tagit in Lill Kanin för hösten även känd som "Elanor". (Eller "kaninskrället" och "terroristen", på grund av hennes bestämda ovilja att vilja bli klappad!) Vid samma tillfälle inhandlade jag också 20 meter byggtejp, med vilken jag fogade samman alla dessa dörrmattor till en stor matta som täcker nästan hela golvet i hallen. Nu har Lill Kanin en egen springmatta i hallen och slipper således leka Bambi på hal is, varje gång hon skuttar ut ur buren. Och i samma ögonblick som hon satte ner sina små tassar på mattan skedde ett under, som förövrigt bekräftar tesen att man kan köpa lycka för pengar. Ni förstår, dörrmattorna kostade mig 390 kronor, men vet ni va? Jag får nu mer klappa Lill Kanin varje dag! Antingen har kanin skrället blivit trygg, tokig, traumatiserad eller så har det skett ett mindre mirakel. Hur det än är med den saken, känner jag mig vuxet (i motsats till barnsligt) lycklig i hela mig, rakt igenom. Så nog är det sant att viss lycka kan köpas för pengar alltid!Och jag kan tillägga att jag har varit Lill Kanins matte i fyra år, utan att ha fått klappa henne mer än 20 mickro sekunder per tillfälle (om äns det). Och nu får jag klappa henne tills jag tröttnar, en mycket omtumlande erfarenhet skall jag säga. Men ingen är lyckligare än jag över detta lilla under som gör livet värt att leva!

lördag, oktober 03, 2009

En ovanlig, vanlig lördag.


måndag, september 28, 2009

Google resultat!

Googlade runt på nätet under reklam pausen och snubblade över en text om rättigheter, tänker att rättigheterna gäller Dig lika mycket som mig. Skillnaden är kanske bara att jag är en överlevare och inte Du? Eller så är Du också en överlevare? Och då kan vi kanske hjälpa varandra att komma ihåg, att vi också har rättigheter, precis som alla andra människor som snubblar runt på jorden och i cybervärlden. Hoppas bara att Din engelska är bra...

SURVIVORS RIGHTS

I, the survivor, have the right to pursue happiness in it’s safest and most beneficial forms. I am free to find love, contentment and satisfaction in every day life.

I, the survivor, have the right to let go of old patterns and create new ones. I have the right to eat and feel good. I have a right to privacy in thought, in spirit and in my home. I have the right to make choices based on morals and values that I adopt as my own. I have the right to use the word “no” even when it offends others.

I, the survivor, have the right to be treated as an adult, and as an equally respected human being. I have the right to dismiss those who have proven that they cannot accept my reasonable personal boundaries. I have the right to be who I was born to be.

I, the survivor, have the right to peace of mind, to a good night’s sleep, to a memory painted with colours and not gray and black. I have the right to justice. I have the right to assert my rights; assertion of rights is what separates a survivor from a victim. I have the right to be a survivor.

onsdag, september 16, 2009

Visst finns det änglar på jorden också?


Enligt vissa forskare sägs idén om änglar härstamma från Zoroastrismen (ett ord jag aldrig förrut har hört talas om, men jag är ju långt ifrån allvetande så ingen borde bli förvånad över detta). Det sägs i alla fall att begreppet änglar spred sig därifrån över till Judarna under den Babylonska fångenskapen år 605 f.Kr. ungefär, även om vissa judiska skrifter visar på att begreppet ängel fanns långt innan dess. Kanske är änglarnas ursprung inte så lätt att spåra trots allt. Men finns det då änglar? Änglar återfinns inom de monoteistiska religionerna Judendom, Kristendom och Islam. Dessa tre religionernas respektive heliga skrifter ser änglar som budbärare mellan människorna och Gud. Men änglarna är även beskrivna som väktare, rådgivare, domare och krigare. Det finns således många sorters änglar, det finns: Serafer, Keruber, Krafter, Ärkeänglar, Skyddsänglar och man får inte glömman min favorit Snöänglarna(och sedan finns det säkert många fler, som jag inte känner till än).

Man kan fundera på vart dessa änglar hänger någonstans idag? Är änglar bara ett fenomen som fanns förr i tiden eller är änglar en verklighet även idag, oberoende av tid och rum? Om man som jag förutsätter att änglar finns idag, vart bor de då? Då man googlar på nätet kan man läsa många intressanta svar på den frågan: "En ängel bor i ditt inre. Ingen kan se henne! Ingen vet om henne! Men hon finns i ditt hjärta. Hon ger dig tröst, hon ger dig stöd när än du behöver", "Alla vet att änglar kommer från Himlen. Änglarna lever inte i tid och rum – att de sedan kan visa sig på platser och i bestämda tider är något annat. En ängel kan koncentrera sitt medvetande till en viss plats och på så sätt bli närvarande på jorden fastän de fortfarande är i Himlen ", "Det bor änglar i min trädgård", "Det bor änglar i mitt huvud!", "Visst finns det änglar, jag vet det, för det bor en ängel i mitt rum", "Kanske bor änglarna inom oss alla? Änglar är svåra att se, men om du öppnar ditt sinne och ser dig omkring så upptäcker du kanske att de finns överallt", "En stig leder uppför en bergssida. Det Gyllene Berget är hemvist för änglarna","Förvånansvärt många bor bredvid en annan Ängel, utan att vara medveten om det!". Och kanske är det så att det finns en sanning i alla dessa påståenden, för hur kan man egentligen veta vart änglarna bor?

Jag tror att jag har änglar runt omkring mig, det är en naturlig del av min världsbild. En del ser jag, andra förnimmer jag bara, men jag vet att de finns där. Ytterligare några sätter så starka avtryck i mitt liv att jag aldrig blir den samma igen. Mest troligt identifierar sig de änglar som jag tänker på, inte sig själva som änglar. Likväl är de änglalika och de går i allra högsta grad runt på jorden. Jag tänker nämligen att änglar både kan vara ett Gudomligt väsen, en lekfull snöängel men även människor som gör goda och kärleksfulla saker för någon annan. Gemensamt för dessa änglar är att de sprider glädje och välbefinnande runt omkring sig (förutsatt att man gillar snö förstås och jag råkar gilla snö. Jepp, jepp, jépp!).

I morgon får jag ett sådant där härligt ängla besök. De har med sig säckvis med rentvättad tvätt till mig. Jag uppskattar de avstamp de gör i mitt liv. Jag hoppas att jag en dag blir en "ängel" i någon annans liv. Och kanske får även jag svårt att identifiera mig som änglalik? Det kanske rent av hör till? Var öppen för de möjligheter som ditt liv medför att vara en ängel i någon annans liv. Sprid glädje, frid och kärlek omkring dig, där du drar fram genom livet, då blir världen en bättre plats att bo på.

Ps.Det finns vilda änglar också...

Martina McBride - Wild Angels (Official Music Video) - Click here for this week’s top video clips

måndag, september 14, 2009

Höstens första utflykt.

Posted by Picasa

Att våga drömma, är att leva!

Vad är en dröm för dig? Är det "Vet du vad jag drömde om ?", eller är det något mer? För mig är en dröm så mycket mer än något jag drömde under natten, det är en djup inre känsla av välbehag. Alla har nog drömmar skulle jag tro. Drömmar som man vill uppfylla. Drömmar som själen liksom brinner för. Det kan ibland kännas som om resan till ens dröm är en oändlig väg, men oftast är man villig att kämpa och slita för att nå det ens hjärta drömmer om. Min livsdröm betyder mycket för mig, den lever inom mig och bär mig framåt. Vi bär alla på livsdrömmar. Detta oavsett om vi är 6 år eller 56 år. Det är ett hårt och tufft arbete att ge sig själv möjlighet att förverkliga sina livsdrömmar, att leva sitt liv med sin fulla potential. Att förverkliga sin livsdröm kräver hängivenhet, disciplin och just hårt arbete. Jag kämpar rätt hårt för att uppfylla min livsdröm och för varje steg framåt, blir jag lite rädd. Vad händer om den dröm jag följer gör mig besviken? Att livet visar sig vara mer än min dröm?

För en tid sedan försökte en vän till mig beskriva sin lyckligaste dag för mig, men det visade sig vara en alldeles för svår uppgift. Det var omöjligt för henne att bara plocka ut en dag bland alla hennes lyckligaste dagar. Hennes berättelse blev lång för hon hade verkligen haft många lyckligaste dagar i sitt liv. Och kanske är det så med livsdrömmar också, alltså att det finns många av dem? Kanske kan jag med lätthet lämna en livsdröm och kliva vidare mot nästa? Jag tror nämligen att nyckeln till att våga leva fullt ut, är att följa sina drömmar. De stora drömmarna, likväl som de små. Och om min dröm skulle visa sig vara en besvikelse, så får jag väl bara följa en annan dröm ett tag och se vart den för mig. Men jag är egentligen rätt säker på att min livsdröm är av det bra slaget och kommer att skänka mig mycket glädje i livet. Kanske kommer jag rent av att få lika många lyckligaste dagar som min vän har. Du undrar säkert vad min livsdröm är för något, det kan du fortsätta fundera på, för det är min hemlighet. Men, lev livet fullt ut och sluta aldrig drömma.

måndag, september 07, 2009

Insikter.

Ibland drabbas man av insikter om sig själv. Det har jag gjort idag. Jag är huslig. Jag tycker det är roligt att pyssla på här hemma. Du kanske inte tycker det är så konstigt, kanske är det så att de flesta människor är ganska husliga av sig? Men för mig har det inte alltid varit självklart att kunna njuta av att göra dessa husliga grejer. Men idag har det varit en trevlig och mysig dag. Jag har skördat grönsakerna i min odlingslott, kokat lingonsylt, kokat jordgubbssylt, kokat morötter och brytböner för att frysa in, kokat och lagt in rödbetor i lag. Jag lyckades med allt! Tja, det är ju inte konstigt att jag känner mig huslig och duktig, eller hur? Hip, Hip, Hurra för lilla mig!

onsdag, september 02, 2009

Musik

World Prayer

fredag, augusti 21, 2009

Jag bröt ett tabu idag.

Jag bröt mot det Stockholmska tabut idag och pratade med en gammal dam på Tunnelbanan. Egentligen bröt jag mot tabut redan i rulltrappan upp. Vi delade faktiskt bara rulltrappan och en station ihop, när allt kommer omkring. Det var allt, ett kort möte, två människor emellan. Men jag vet att hon har tre barn, fyra barnbarn och sju barnbarnsbarn. Att yngsta barnbarnet fick tvillingar för tre år sedan och att den mamman vet vad hon gör. Ett annat barnbarnsbarn, en pigg liten flicka, vill redan sitta upp fast hon bara är sju månader gammal. Och då skall det var med en bok i handen och någon skall helst läsa den för henne.

Den gamla damen riktigt strålade när hon pratade om sina barn, barnbarn och barnbarnsbarn. I morgon skall hon förresten vara barnvakt, åt näst yngsta barnbarnsbarnet. Den gamla damen vet inte hur hon skall hinna med i svängarna, det är ju mycket spring i de små bena och hon är ju inte så ung längre. Det är roligt med de här slumpartade mötena, människoöden som flätas samman och berör varandra. Ensamhet som bryts. Jag tror faktiskt människor mår bra av att bli sedda av varandra och lyssnade på. Ta chansen och våga säga hej till någon som du möter, så får du kanske en glimt av en annan människas liv och historia på köpet. Det är en spännande uppleelse, jag lovar.

tisdag, juli 07, 2009

Att leva med konsekvenserna av övergrepp

Dissociation är inte alltid ett symptom på en störning. Alla har förmågan att dissociera. Att dagdrömma, försvinna in i egna tankar när man kör bil på en tråkig raksträcka eller när man läser en bok eller ser en film, det är exempel på dissociation. Det är både vanligt och normalt, alla gör det. För att dissociation skall räknas som en störning, måste dissociationerna störa individens vardagliga funktionssätt. Lever man i en instabil miljö och utsätts för övergrepp ger dissociation individen möjlighet att psykiskt stänga av från den traumatiska upplevelsen de utsätts för. Över tid kan dissociation utvecklas till ett sätt att bemöta vilken stressig situation som helst, vilket i sin tur kan leda till ett kroniskt tillstånd som kraftigt påverkar individens vardagliga liv. Så är det för mig. Jag lever med diagnosen PTSD komplex och DID (dissociativ identitets störning). Men jag vet inte om jag ser på mig själv som en störd person längre. I början när allt var nytt för mig, gjorde jag nog det. Men mycket har hänt sedan dess. Idag är jag stolt över att jag har haft förmågan inom mig att överleva närmare trettio år av svek, tortyr och sexuella övergrepp. Jag är stolt över att jag har delidentiteter inom mig som har hjälpt mig hantera allt det hemska som jag utsattes för. Jag är stolt över mitt inre system och över vår förmågan att fungera tillsammans. Jag är stolt över vår vardag flyter på och för att det går att må bra. Jag är stolt över allt som vi åstadkommit. Idag är jag glad över att jag är en DID-människa. Men det är en komplex fråga också. Jag menar, jag är verkligen glad och stolt över vem jag är, med alla mina delar och andra sidan så är ju ett DID-liv ett komplicerat liv att leva. Inget är enkelt och förutsägbart som DID:are. Och jag är inte alltid självklart positiv till att hitta mig själv som liten i den offentliga världen, det kan vara obekvämt många gånger. Samtidigt vill jag att mina små delar skall få så många erfarenheter av den goda världen som det bara är möjligt. Jag är glad över att jag har toleranta och förstående vänner i mitt liv som tillåter att hela jag får finnas, som hittar på saker att göra med mig och som firar oss när vi fyller år. För om bara människor runt omkring inte skulle vara så dömande och titta så snett på allt som avviker från det som samhället anser vara normalt, skulle livet som DID:are inte vara så svårt. Ofta är det nämligen omgivningen som gör livet som DID:are svårt. För om det inre DID systemet är välfungerande, behöver det egentligen inte vara några större problem att leva med diagnosen i vardagen. Det är i relation med andra som de flesta problemen uppstår, då vissa saker bara inte accepteras och delar av mig själv måste förnekas. Men i mitt hem, i den lägenhet som jag bor i, får hela jag finnas och det är okey. Det vardagliga livet där, tror jag är som vilket annat samboende som helst. Konflikter uppstår och kompromisser måste göras, det bråkas och dörrar slängs igen, disken blir stående, men så ser väl de flestas liv ut ibland eller hur? Skillnaden är bara att det är samma kropp som bråkar och som smäller igen dörren, att det är jag själv som låter disken stå och inte någon annan. Men visst är det tufft ibland, särskilt när minnen tornar upp sig och nya delar av mig själv ploppar upp som ett brev på posten. Men jag tror ändå att fördelarna i slutändan väger tyngre än nackdelarna, för jag skulle verkligen sakna förmågan att spela luffarschack med mig själv och bli förvånad över hur svårt det kan vara att vinna. I början av min helande process var jag 100 % inställd på att sträva mot total integration, idag är jag mer tveksam. Visst ser jag fördelar med att vara helt integrerad, men mina olika delidentiteter har ju blivit mina vänner idag. Och när någon väljer att integreras så förlorar jag på sätt och vis en vän och det uppstår en viss saknad. De blir en del av mig och finns kvar inuti, det vet jag, men det är inte på samma sätt. Jag kan verkligen sakna vissa delidentiteter, Sara 15 är en sådan identitet. Hon var bra hela hon, rakt igenom, alltid precis som jag. Henne saknar jag att prata med. När hon integrerades sörjde jag en vän som jag förlorat. Men livet är väl så i största allmenhet för de allra flesta människor skulle jag tro. Man växer, utvecklas, skaffar nya vänner, lär sig nya saker och förändras i takt med att dagarna och åren går. Det är det som är att leva!

onsdag, juni 24, 2009

Jag har haft tur i livet...

Jag har haft en härlig dag idag, solen skiner och det är varmt ute. Jag gillar verkligen värme. Jag mins en tid då värme var en av mina värsta ångest triggers, nu kan jag njuta av värmen. Det har verkligen hänt mycket i mitt liv, de senaste tre åren.

För de flesta människor är värme en bagatell i livet, lite plågsamt en vindstilla dag, men annars inget som besvärar. För mig var värme något som satte igång en inre biografvisning av det värsta slag. Inre barnförbjudna filmer som rullade oavbrutet i samma takt som värmen steg och jag blev varm. Ångesten bultade hårt i kroppen. Idag är det annorlunda, tack vare min terapeut som har jobbat stenhårt för att jag skall må bättre. Förr orkade jag inte se längre bort än mitten av mardrömsmörkrets inre filmvisningar, men nu ser jag också hur tur jag har haft det i livet som fått en så'n super duper terapeut som hjälpare. Jag kan aldrig återge det hon har gjort i mitt liv med bokstäver, språket är för fattigt. Orden och bokstäverna räcker inte till, även om jag anser mig vara oerhört kreativ rent språkligt sett. Hade jag alla pengar i världen, skulle det inte räcka till för att betala av skulden till henne. Varenda sekund av lycka som jag upplever nu har jag henne att tacka för och jag hoppas hon vet hur tacksam jag verkligen är. Jag tänker att den bästa lönen jag kan ge henne för hennes arbete är att vara just så lycklig som jag bara kan vara. Det är ju inte så att resan är helt avslutad än. Mardrömsfilmerna pluppar upp ibland och rullar på med obarmhärtig intensitet, men idag vet jag att jag inte behöver titta på filmena ensam. Min super duper terapeut finns nämligen där tillsammans med mig och skräckfilmer är inte alls lika läskiga när man har någon att hålla i handen.

tisdag, juni 23, 2009

Måste bli som ett barn för att blogga...

Har insett att det är mycket svårare att blogga som vuxen, eftersom jag hela tiden tror att man måste ha något särskilt att blogga om för att skriva ett nytt inlägg. En liten vän, Paulina som bara är tio år har nyligen startat en egen blogg och hon har redan skrivit 50 inlägg typ, medan jag har fått ihop 20 inlägg på två år. Bloggande handlar nog mycket om att hitta barnet inom sig och skriva om vardagen så som den kommer...

fredag, juni 19, 2009

Det är midsommar

Det är midsommar och året är 2009. Mina tankar är hos Dig, min dotter. Har bundit en krans av fina sommarblommor till Dig och lagt den på din minneslund. Jag hoppas att Du kan se den från Din himmel och känna att jag minns Dig och hur mycket jag älskar Dig. Idag finns Du i mina tankar, som så många andra dagar. Glad midsommar på Dig, älskade Edessa.

lördag, juni 13, 2009

Tänka sig, ibland lönar det sig att fråga!

Det var många som sa till mig att det går inte, att det inte är någon idé, men ibland lönar det sig att fråga. Jag har en årligt återkommande odling på min balkong, men eftersom jag bara har morgonsol odlar jag bara i liten skala. Fast begreppet "liten" är förståss relativt. I år har jag 250 liter jord på min balkong, en del skulle tycka att det är mycket, men jag vill ha mer. Så när våren närmade sig slängde jag ut ett mail (med massa härliga argument) till vår nya hyresvärd och frågade om vi hyresgäster kunde få odlingslotter/odlingslådor på vår innergård. Redan samma dag fick jag ett telefonsamtal från "Larsa". "Det skulle inte vara omöjligt, hör av dig längre fram i vår". Och ni vet ju hur det brukar vara med svar som: hör av dig se'n. De löftena brukar rinna ut i sanden. Det var då många sa åt mig att inte hoppas! Att det inte var någon idé! När sen-våren hotade att övergå till sommar, slängde jag på nytt ut ett mail till min hyresvärd och ytterligare ett för att vara på den säkra sidan. Och sedan en dag kom en traktor på besök och tog bort en stor gräsyta. Och efter ett par veckor stod odlingslotterna färdiga att börja användas. Fantastiskt roligt! Och allt det kostade mig var 3 mail och att jag vågade fråga. Jag har lärt mig att om man bara frågar, kan man vinna mycket. Men ofta hejdar man sig själv och börjar tänka som alla andra, att det går nog inte men ibland lönar det sig att fråga. Och nu ser jag fram emot att starta min odling, fast jag har redan tjuvstartat lite och sått rödbetor, morötter och spenat samt planterat ut Paprika, oregano, gräslök, timjan och persilja. Nu längtar jag efter solsken och enligt ordspråket skall det ju komma solsken efter regn. Så jag ser hoppfullt på framtiden, med tanke på allt regnande på sista tiden.

måndag, juni 01, 2009

På senaste tiden...

På senaste tiden har jag märkt att jag faktiskt mår bra. Efter att ha mått riktigt dåligt under så lång tid, är det det fascinerande att faktiskt kunna känna att jag mår bra. Det känns härligt att leva. Jag trivs med mig själv. Jag känner mig duktig. Jag klarar av att slutföra projekt jag påbörjar. Jobbet går bra och till hösten skall jag gå upp i tid. Livet flyter liksom på och svackorna som omedelbart brukade följa efter en bra dag kommer mer och mer sällan. Det är så stort. Och mitt i allt det här "braiga" som händer i mitt liv, så har jag skurit mig igen. Kan inte äns komma ihåg när jag hade skärsår senast. Jag förstår ärren på kroppen när det är jobbigt och ångesten slår hårt i kroppen, då är det begripligt. Men nu, när allt är bra och jag mår bra nästan varje dag? Då är det inte begripligt längre, liksom att min tillfälliga ångest så totalt styr mina tankar och vilja. Jag var inte beredd på skära mig, det ligger liksom i det förflutna på något sätt. Det hör inte hemma i mitt liv längre. Jag är nämligen bra, hela jag, rakt igenom. Och plötsligt ser jag hur långt i mitt helande jag har kommit. Det är stort. Skärsåren kan inte sudda ut det, men nu får det vara slut på skärande, för jag vet ju att det hjälper inget alls. Det gör bara ont och ångesten blir större. Det som verkligen hjälper är att prata med någon, att relatera till någon som tycker om en väldigt mycket. Jag har min terapeut Paula i mitt liv, hon är verklig hjälp och alla mina vänner som omger mig kan också hjälpa på ett helt annat sätt än ett sår på benet.

fredag, april 03, 2009

torsdag, april 02, 2009

En film om glädje och människors värde!


Om glädjen inte finns inuti så behöver man söka utanför sig själv och då snubblade jag över denna gobit. Sevärd och tänkvärd film om människors unika värde och kraften i att berätta det för varandra. Spendera 16 minuter och se filmen vet ja...

måndag, mars 09, 2009

Att se mitt verkliga värde!

Jag har fått ett "jag-kan-inte" förbud, vilket innebär att jag inte får säga att jag inte kan. Har det hänt dig någon gång? I fall att detta fenomen aldrig har drabbat dig, kan jag berätta att det inte är helt enkelt att undvika meningar som börjar, slutar eller innehåller meningen: "jag-kan-inte". Det händer nämligen ibland att jag säger att jag inte kan saker, fast jag vet att jag kan om jag bara försöker.(O)tur för mig så har jag vissa människor i min omgivning, som letar efter de där sällsynta tillfällena, när jag verkar ha lätt för att nedvärdera mig själv och min egen förmåga. Tja, de behöver inte leta så värst länge, för det där med att se ner på mig själv och fastna i negativa tankemönster har en förmåga att hända av sig självt. Så fort jag konfronteras med någon obekväm sanning, svarar jag nämligen snabbt och bestämt att "jag kan inte"! (Som ett slags desperat försök för att skydda mig från att misslyckas och därigenom även skyddas från att återuppleva mina parentesers psykiska övergrepp av hån och förnedring). Min terapeut påpekar ofta för mig absurditeten i mitt sätt att leva och tänka. Naturligtvis får jag gå omkring och säga saker som "jag kan inte flyga" eller andra saker som jag faktiskt inte kan eller förmår. Det handlar inte om sådana saker. Det handlar mer om hur jag ser på mig själv och min faktiska förmåga, att ge mig själv rättvisa. Jag fastnar nämligen lätt i tanke spiralen "jag kan inte", så till den mildra grad att jag inte äns försöker förändra min situation. Min terapeut vill att jag skall börja tro mer på mig själv och se klarsyntare på mig själv. För tillfället är min blick allt för ofta grumlad av mina parentesers syn på mig och detta hindrar mig från att se mitt riktiga värde och fångar mig i destruktivitetens negativa nät. Jag mister liksom min förmåga att påverka min egen verklighet, vilket är precis vad mina parenteser ville. Så, säg inget till min terapeut, men hon handlar helt rätt då hon ger mig "jag-kan-inte" förbud (hur svårt det än är att erkänna...) Jag behöver den hjälpen för att kunna återta mitt ansvar för mitt liv. Ty, det är bara jag som kan förändra det. Och inte vill jag se på mig själv med mina parentesers ögon hur länge som helst, när mina egna ögon kan se så mycket mer än vad mina parenteser någonsin förmådde.

söndag, mars 08, 2009

Martina McBride

Att bli berövad sitt barn. Orden räcker inte till. Alla världens språk tillsammans är för fattiga, för att skriva den smärtsamma berättelsen. Idag får Martina McBrides sång "Where I used to have a heart" skriva en del av min berättelse. Morgondagen kanske medför helt andra ord, men idag får MacBride sätta ord på mina känslor: "I got a hole inside. The doctor just can't stitch". Det är så det känns, där inuti, när jag tänker på Edessa och det korta liv hon fick. Jag låter Martina McBride själv sjunga sina ord och tro mig, hon sjunger dem bättre än jag...

Martina McBride - Where I Used To Have A Heart (Official Music Video) - Free videos are just a click away
Where I used to have a heart by Martina McBride
_____________________________________
Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

There were times when I would hold you
And feel the pounding in my chest
Now I'm just as empty
As a canyon way out west
That's how deep I loved you
And babe, I love you still
To the bottom of this place I'll never fill

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

I guess I'll learn to live with
A different kind of pain
I'm suffering from a sickness
That I cannot give a name
Such a strange sensation
I've never felt before
Missing you has cut me to the core

Where I used to have a heart
Feels like a mile wide ditch
I got a hole inside
The doctor just can't stitch
Gone without a trace
You left a hollow place
There's not a stone to mark
Where I used to have a heart

lördag, februari 07, 2009

Karaktärsbrist eller bara lättja?

Jag är en människa som nästan helt saknar karaktär, på gott och ont. Jag är fenomenal på att göra upp storartade planer i mitt huvud. Jag har en hel lista på saker som jag vill förändra och allt låter så bra inne i huvudet, men när det kommer till händerna så händer ingenting. Vissa skulle väl inte klassificera det som en brist på karaktär, utan snarare som allvarlig lättja. Men jag tycker det låter bättre att sakna karaktär än att vara lat, så jag håller fast vid min ursprungliga självdiagnos.

Jag har blivit tjatad på, man skulle också kunna säga utmanad, under ett helt års tid att börja träna Yoga. Yoga ska vara väldigt bra för mig, har man sagt. Mitt problem är att jag också tror att Yoga skulle vara väldigt bra för mig och detta borde ju då leda till att jag faktiskt måste börja på Yoga. Men som tur är kräver detta karaktär, vilket jag ju redan har fastslagit att jag saknar, så jag hade hittat mitt kryphål för att slippa. Allt var bra igen och jag levde på i min naiva föreställning om att jag också hade fastslagit detta faktum för alla i min bekantskapskrets, men i julklapp fick jag en underbart rosa Yogamatta. Då man äger en egen Yogamatta ställer det helt andra krav på en själv, man måste helt enkelt börja på Yoga. För om jag inte hade börjat Yogaträna, så hade den där Yogamattan stirrat på mig och gett mig en daglig gnagande dos av dåligtsamvete. Som du förstår hade jag helt enkelt inget annat val än att börja på Yoga.

En fredags förmiddag tog jag alltså steget och gick till min livs första Yoga träning. På mitt badhus där jag tränar, har vi drop-in regel eller först-till-kvarn regel, så jag var ute tidigt för att säker få mitt efterlängtade Yoga kort till passet. Jag var naturligtvis först av alla deltagarna och hade gott om tid för att oroa mig för saker och ting. Fem minuter i tolv var jag således tämligen orolig över att det inte skulle komma några fler deltagare och jag ville inget hellre än att bara gå därifrån, eller så var det bara ett tecken på lättja?! Det är mycket möjligt. Två minuter i tolv dök den ena efter den andra deltagaren upp och till sist också Yogaläraren. Alla andra på Yoga passet hade trendiga svarta sportkläder på sig och var vältränade, trådsmala, vegetariska människor och använde badhusets svarta Yogamattor.(Ja, nu är det ju inte så att jag vet att de var vegetarianer, men fördomsfull som jag är så tror jag det). Jag hade rosa osportiga träningskläder, en väldigt i ögonfallande rosa Yogamatta och låt oss säga att man ser lite mer av mig än de andra deltagarna. Har jag glömt att nämna att jag är helt otränad?! Alla andra deltagarna hade tränat Yoga i flera år tillsammans med Yogaläraren och jag har aldrig någonsin gjort något som ens kan liknas vid Yoga. Och till råga på allt skall man utföra de fysiskt krävande kroppsövningarna, samtidigt som man skall djupandas och dessutom hålla balansen...

Alla hade talat om för mig hur bra Yoga skulle vara för mig, men ingen hade talat om för mig att det skulle vara helt omöjligt att utföra Yoga! Jag upptäckte ganska snabbt att jag i grunden inte var skapt för Yoga ty; armar, ben, rygg, ja hela kroppen var för kort. (Vilket en del hävdar beror på att jag är så otränad och ovig, men jag vet bättre! För det kan ju inte vara fel på mig, då måste det vara fel på Yogan). Förutom att det är helt omöjligt för mig att göra olika Yogapositioner (på grund av ovan nämnda förkorta kropps konstruktion), kan jag inte andas och hålla balansen samtidigt!(Vilket jag givetvis skyller på min PTSD diagnos. Det är ju alldeles för komplicerat att göra flera saker samtidigt, när man är så traumatiserad som mig).

Om detta inte vore nog så var tre väggar av fyra, klädda med speglar! Du inser säkert vid detta laget, att jag anser att det inte är helt enkelt att ytöva Yoga i ovan nämnd miljö, iklädd rosa träningskläder på en ytterst rosa Yogamatta, bland alla dessa vältränade, välbalanserade, svartklädda smalisar. Men om jag helt bortser från att jag stod ut i mängden, med mina rosa träningskläder och rosa Yogamatta, att jag var tredubbelt så stor som alla andra, helt saknade styrka i kroppen, var helt nybörjare på Yoga, var totalt obalanserad i kroppen, att jag inte gillade speglarna så hade jag jätte roligt! Jag gillade verkligen Yoga och jag fick träningsvärk i varenda liten muskel i kroppen (till och med i musklerna som jag inte äns visste om att jag hade). Så om jag står ut med att vara rosa och ut stickande, så kanske jag tillsist lär mig att hitta balansen, andningen och positionerna.

Nu har det gått flera veckor sedan mitt första möte med Yoga. Jag är fortfarande ut stickande i mina rosa träningskläder och rosa Yogamatta, men jag känner mig inte ut stickande längre. Jag är fullt upptagen med att följa instruktionerna, hålla kroppslåsen, andas, byta positioner, försöka hålla balansen och uthärda den fysiska anspänngningen. Jag anser dock fortfarande att jag inte är helt skapt för Yoga, men jag har roligt. Och när man har roligt behövs det mindre karaktär, så kanske är jag trots allt skapad för yogaträning när allt kommer omkring. Men en ordentlig utmaning är det trots allt.