Jag har haft en härlig dag idag, solen skiner och det är varmt ute. Jag gillar verkligen värme. Jag mins en tid då värme var en av mina värsta ångest triggers, nu kan jag njuta av värmen. Det har verkligen hänt mycket i mitt liv, de senaste tre åren.
För de flesta människor är värme en bagatell i livet, lite plågsamt en vindstilla dag, men annars inget som besvärar. För mig var värme något som satte igång en inre biografvisning av det värsta slag. Inre barnförbjudna filmer som rullade oavbrutet i samma takt som värmen steg och jag blev varm. Ångesten bultade hårt i kroppen. Idag är det annorlunda, tack vare min terapeut som har jobbat stenhårt för att jag skall må bättre. Förr orkade jag inte se längre bort än mitten av mardrömsmörkrets inre filmvisningar, men nu ser jag också hur tur jag har haft det i livet som fått en så'n super duper terapeut som hjälpare. Jag kan aldrig återge det hon har gjort i mitt liv med bokstäver, språket är för fattigt. Orden och bokstäverna räcker inte till, även om jag anser mig vara oerhört kreativ rent språkligt sett. Hade jag alla pengar i världen, skulle det inte räcka till för att betala av skulden till henne. Varenda sekund av lycka som jag upplever nu har jag henne att tacka för och jag hoppas hon vet hur tacksam jag verkligen är. Jag tänker att den bästa lönen jag kan ge henne för hennes arbete är att vara just så lycklig som jag bara kan vara. Det är ju inte så att resan är helt avslutad än. Mardrömsfilmerna pluppar upp ibland och rullar på med obarmhärtig intensitet, men idag vet jag att jag inte behöver titta på filmena ensam. Min super duper terapeut finns nämligen där tillsammans med mig och skräckfilmer är inte alls lika läskiga när man har någon att hålla i handen.