torsdag, december 29, 2011

Jag erövrar livserfarenhet varje dag

Snart är det nyårsafton och jag kan lägga till ytterligare ett år av livserfarenhet på min meritlista. Har jag vuxit under det här året, har jag lärt mig något? Ibland tror jag det, andra dagar gnager tvivlet inom mig. Nyårsblogginlägget inför 2011, lämnade en fråga efter sig: skulle jag klara av att skriva fler än 111 inlägg under det nya året? Ja, åtminstone det uppnådde jag, 141 inlägg stannade det på!

Höjdpunkter 2011:

  • Att några av mina äldsta vänner bor i en förort nära mig numera! Så glad för det, de betyder så mycket för mig och berikar mitt liv enormt. Det har varit roligt att dela deras liv på nära håll.
  • Det var en helt underbar vinter, med rimfrost och glittrande snötäckta vidder.
  • Jag utbildade mig till slöjdcirkus pedagog och lärde mig fantastiskt mycket om traditionellt hantverk och min inneboende kreativitet väcktes igen och fick nytt liv. 
  • Jag sparade ihop pengar till en ny dator och en symaskin. Är så glad för det. 
  • Jag hade en fin fest med goda vänner i min hall, det var en ny festsal som jag inte visste att jag hade förrän jag testade idén.
  • Jag gjorde om ordningen i min odlingslott, det blev mycket bra och skörden god.
  • Lill kanin fick en ny utebur.
  • Jag hade ett samtal med en människa som blev oerhört värdefullt för mig. Så tacksam för det.
  • Min resa upp till Norrbotten, ljuset, naturen och Tant Gerd, fantastiskt roligt och värdefullt minne för mig.
  • Samlade ihop pengarna som behövdes till den fantastiska USA resan! Vilken enorm bedrift det var! Vilken resa det var! Vad glad jag är för att jag fick möjlighet att uppleva den resan tillsammans med min gode vän!
  • Fick ny barngrupp, nytt arbetslag och ny chef, som alla har bidragit och berikat mitt liv.
  • Fick förlängt skydd kring mina personuppgifter! Så skönt och tryggt!
  • Fick reda på att jag ska få ställa ut ett löv på utställningen "Ser du löven för alla träden" på Liljevalcs. Kul och inspirerande, kommer att sätta min kreativitet på prov.
  • Fick insikt om att ensamhet och övergivenhet inte är samma sak.
  • Transformation- en kväll med Gud, en helt fantastisk upplevelse som jag fortfarande njuter frukterna av.
  • Att jag inte fick min vanliga julångest i år.
  • Christopher Paolini skrev äntligen sista delen till Eragon serien, Arvtagaren. Vilken lycka det är!
  • Att jag fick en stereo i födelsedagspresent/julklapp. Den gläder jag mig mycket åt.
Nu undrar du kanske om mitt år bara har varit fyllt med höjdpunkter och så har det naturligtvis inte varit, ångestsvackor har kantrat livstråden, trauma minnen i terapi bearbetats, sömnlösa nätter har förekommit- men jag ser ingen anledning att stanna upp vid det svåra och tunga. Ty det är i det goda runt omkring som kraften finns att hämta. Jag undrar just vad nästa år kommer att medföra och berika mitt liv med? År 2012, vad spännande det skall bli! Jag är redo att möta ett nytt år.

onsdag, december 28, 2011

I can only imagine

måndag, december 26, 2011

Mina djupa tankar julen 2011

Julen i år har varit annorlunda, minst sagt. Inte så mycket till innehåll, som till tidpunkt. Eller ja, julen infann sig precis som vanligt den 24 december, det var snarare mina jultraditioner som var försenade i år. Jag tycker om det där julpysslet innan jul och att jag inte orkade med det på grund av depp och trötthet fick mig att känna mig väldigt missnöjd och näst intill misslyckad som människa. Men när jag deppade som värst fick jag ett väldigt uppmuntrande mail från en virtuell vän (personen finns även i riktiga livet, vi har aldrig träffats men känner liksom varandra lite ändå), och jag fick hjälp av henne att bara släppa allt tills jag orkade och ville igen. Det årliga pepparkaksbaket hanns med, men inföll senare än vanligt i år. Mina andra jultraditioner som julkorts tillverkning, knäck, lussebullsbak, julgran, julgodis och köttbullsrullning med efterföljande stekning blev helt enkelt uppskjuten tills julledigheten infann sig, dagen innan julafton och på självaste julafton med andra ord. Och då var det strikt rangordning som gällde. Julgran till mig själv först för det måste jag ha, annars försmäktar jag och det vore dumt. Köttbullar se'n, man skall hålla vad man lovar och skagenröran till äggen gjordes på plats dagen innan julafton. Lussebullar, julgodis och knäcken fick vänta till julafton. Julkorten får vänta tills efter jul och tills arbetsrummet är städat, ty julen sägs ju vara åtminstone till fastan, det ger mig gott om tid.

Jag är glad för mitt julfirande i år, jag hann ju med allt jag ville, fast tidpunkten blev förskjuten och allt hade kunnat vara mer optimalt. Men en del av julens budskap är Nåd och Frid och det har jag gett mig själv i julklapp. Jag är bra och duger precis som jag är och så fick jag ett par neonrosa långbyxor med en randig tröja till i vitt, svart, neonrosa och rött av mig själv, ni anar inte hur förvånad jag blev när jag rev upp pappret. I övrigt så fick jag många andra klappar också av nära och kära, en trevlig bok och framför allt mer pengar till den efterlängtade stereon jag skall köpa (och förhoppningsvis räcker pengarna till en hårfön också), rofyllda CD skivor att lyssna på den nya stereon, flera härliga DVD filmer fick jag också och biokort. Aaa, jag har precis allt jag behöver, mitt liv är fullkomligt. Okey jag överdriver lite, det finns vissa luckor kvar att fylla innan mitt liv är perfekt och jag har allt jag vill ha. Men just i skrivandets stund kan jag känna mig nöjd över livet och grejerna jag har. Den bästa julklappen i år är trots allt att jag får fira jul tillsammans med vänner och att det är snö ute och solen skiner.

En annan cool grej som hände på Julafton var att jag inte fick min vanliga julångest över hur värdelös och otacksam dotter jag är som inte firar jul tillsammans med ursprungsfamiljen och låter dem skända min kropp och själ. Den brukar infinna sig strax innan läggdax, när allt stoj har lagt sig lite, men inte i år. Kan det verkligen vara så att jag trots allt har lagt dem lite bakom mig? Jag tror jag bestämt att jag har släppt taget om min utopi dröm. Jag har nog formaterat om min hjärnas hårddisk till att vara nöjd med den jag är och att bara omge mig med människor som stöder mitt helande och växande som människa. Helt enkelt människor som vill mig väl och då passar inte längre ursprungsfamiljens pusselbit in i mitt livspussel och framtid längre. Jag äger riktningen på mitt liv och det är så himla stort.

måndag, december 19, 2011

Julfint i lägenheten


Jag har lyckats trotsa lättjan som bor i mig alternativt har jag trotsat min psykiska ohälsa, oavsett vilket så är lägenheten städad till 2/3 delar. Ett enormt steg framåt. Det är arbetsrummet som är i ständigt kaos, men en verkstad måste inte vara i perfekt ordning har jag kommit på. Det skall synas att det förekommer kreativa verksamheter där, men å andra sidan bör man komma in i rummet, vilket i nuläget är tämligen svårt. Så det finns ett visst utrymme för förbättringar i det åsidosatta arbetsrummet. Men jag har hela livet på mig, eller i alla fall till slutet av Januari då en god vän till mig kanske kommer på besök och behöver få bo där. Just nu känner jag mig i alla fall redo för att möta julfirandet med goda vänner i Dalarna, det är bara julkrubban som jag inte har orkat ta fram än och blomster julgruppen jag brukar göra varje år.

söndag, december 18, 2011

Årets julkort från mig och lillkanin, till er alla

God Jul och Gott Nytt år!

lördag, december 17, 2011

Årets pepparkaksbak 2011

Idag har jag varit med mina goda vänner i en förort bortanför min. Det var dags för det årliga- och traditions tyngda pepparkaksbaket. Vi har bakat pepparkakor i hop i 16 år i år, ja inte varje dag förstås, utan mer så där en gång per år som det skall vara.

I går kväll, klockan 21.50, kom jag plötsligt på att jag bara hade gjort en sats pepparkaksdeg av två och att jag tog den sista sirapen till jobbet. Ica är ju stängt den tiden på kvällen, så mitt hopp stod till invandrarbutikerna. Som tur hade den sista butiken sirap, de två första hade mycket annat i sina butiker, men ingen sirap. På vägen hem tappade jag hela sirapsflaskan i marken så den sprack. Fick hälla upp sirapen i en annan flaska när jag väl kom hem. Mycket ansträngande och framför allt onödigt.

Det blev en mycket trevlig eftermiddag och kväll och bara ett par pepparkakor blev lite för bruna i kanterna.  Själva pepparkaksbaket gick väldigt bra i åt och degen funkade bättre i år än i fjol och de jäste inte för mycket i ugnen. Original receptet är två teskedar bikarbonat, men jag har minskat ner det till en tesked och då blir de inte lika tjocka när man bakar med barn som inte orkar kavla degen så tunn som man skall.

Skansens Pepparkaksrecept:

1 dl sirap
1 dl socker
1 dl grädde
2 tes kryddnejlika
2 tes kanel
1 tes ingefära
50 gr smör
1 ägg
1 tes bikarbonat
6-7 dl mjöl

Blanda sirap, socker, grädde, smör och alla kryddor i en kastrull. Skall kokas i ca en till två minuter och ställs sedan åt sidan för att svalna. Häll upp hälften av mjölet i en bunke och tillsätt bikarbonat, rör om. Rör i ägget i den kalla pepparkakssmeten i kastrullen. Häll smeten i mjölblandningen och rör om, tillsätt resten av mjölet. Plasta in pepparkaksdegen i plast och låt vila över natten. Degen blir bara godare ju längre den får vila, inom vissa gränser förstås. Grädda i mitten av ugnen som ska vara 225 grader.

fredag, december 16, 2011

Jul, jul strålande glädje...not!

Nu är det snart jul igen. Glädje. Gemenskap. Gran. Julklappar. Pepparkakor. Brädspel. Pussel. Ja, jag gillar julen. Men, i år är den bara jobbig, det känns så nedstämt i magen. Vill på ett plan pynta, städa, fixa disken så att det blir så där mysigt som jag vet att jag kan. Men jag vill bara ligga i soffan, under täcket. Känner att jag inte orkar. Brukar alltid ha levande gran, i år kände jag fan inte orkar jag ha det, alla barr efteråt. Nää orkar inte. Köpte plastgran, för jag ville ha gran bestämde jag. Men nu känner jag mig som en dålig människa och att jag svikit julen. Inget jag gör verkar bli bra just nu, känner mig bara nedstämd och ledsen. Och jag fattar inte varför? På ett plan är det begripligt, jobbat för mycket och nya jobbigheter har ploppat upp som vanligt. Men det känns som om det är djupare än så, därför att det inre barnet i mig, är eld och lågor över att snart få klä granen och skaka på julklappar. Det är liksom jag som vuxen som lackar ur och inte orkar och vill. Gråten sitter fast i halsen nästan hela tiden. Det är verkligen svårbegripligt, var är julglädjen jag brukar känna? Eller är det så enkelt att jag deppar över snön som aldrig kommer? Får titta på filmen nedan och tänka på att jag är bra och duger som jag är...

söndag, december 11, 2011

Om inte snön kommer till mig, får jag ta in snön till mig.

lördag, december 10, 2011

Albins julkonsert

Idag var jag på årets tredje julkonsert och den bästa hittills. Men så är jag partisk också, mina bästa kompisars son Albin, var med och sjöng med sin klass tillsammans med andra barn- och ungdomskörer. Körerna var väldigt duktiga och de sjöng väldigt vackert. Konfransiererna var suveräna, de gjorde hela musikupplevelsen levande, rolig och lättsam. En väldigt trevlig kväll i goda vänners sällskap. Jag har välsignats med många sådana kvällar på senaste tiden.

fredag, december 09, 2011

Mitt kalas

Firade min födelsedag med ett par vänner i kväll, det blev en riktigt fin kväll. Jag trivdes och maten var god. Kvällen avslutades med åkerbärstårta och fotoalbum. Och jag är en snöboll, en akvarellbok och ett skruvstäd rikare, utöver fördjupad vänskap. 

torsdag, december 01, 2011

Om två år får jag fler semesterdagar

Det fysiska skal som kallas kroppen blev äldre för 21 dagar sedan, men jag firar i dag. Förra året gick jag igenom mitt liv och delade in mitt liv i lyckat- och misslyckat liv. (Här). Jag vet inte om jag har varit mer framgångsrik i år, men jag känner mig bättre. Jag är mer nöjd med det mesta. Fast det är klart, det var ju inte länge sedan jag bloggade min lista över saker jag vill förändra. Hm, undra hur nyanserad min känsla av nöjdhet är? Kanske har jag bara i skrivandets stund anammat mitt mantra om att se det goda runt omkring och ta tillvara på kraften i det.

Men för att åtrergå till ämnet, så har jag i dag firat min födelsedag med tårta och presenter i goda vänners sällskap och god mat på TGF. Och firandet fortsätter under de kommande veckorna. Jag är väldigt lyckligt lottad, som har vänner som uppskattar mitt sällskap. Jag tror att det är just det som får mig att känna mig så nöjd, att jag nu har en massa vänner som jag kan relatera till och hänga med. Det har inte alltid varit så, mest för att orken och psykisk ohälsa gjort mig skygg och utmattad. Men efter fem fina, intensiva och asjobbiga år i terapi med fantastisk terapeut och goda vänners stöd så orkar jag fantastiskt mycket och mår triljoner gånger bättre. Så underbart det är.

Men ändå så finns det något där inne i min själ som viskar (tystar i år än tidigare) att jag inte förtjänar att bli firad och få presenter, att jag är ovärdig uppmärksamheten, att jag borde skämmas. Det grumlar min blick en aning och sorgen tar plats där inne i hjärtats innersta rum. Men min erfarenhet är att det bara är falska tankar och känslor, så jag gör vad jag kan för att skaka av mig dem. Jag Googlar på nätet och letar efter stereon jag skall köpa för presentkort jag fick och i öronen dinglar mina nya pärlörhängen, dammsugaren skall snart få jobba för i morgon kommer första gästen på resten av mitt firandet. (Och om två år får jag fler semesterdagar, det måste vara det bästa med att fylla fyrtio.)

söndag, november 27, 2011

Advent, första ljuset tänt

Med första söndagen i advent inleds det kristna kyrkoåret. I det gamla bondesamhället var den första söndagen inte någon särskilt markerad dag, numera framstår den som en extra högtid. Vid gudstjänsterna denna dag är kyrkorna för det mesta välfyllda och man sjunger psalmer som "Bereden väg för Herran" och "Hosianna" och överallt är levande ljus tända. Den här dagen är en av våra största kyrkogångsdagar. Ordet advent kommer av det latinska ordet adventus vilket betyder ankomst, men har i folkmun fått betydelsen väntan. Adventstiden var i det gamla bondesamhället en period då man skulle ta det lugnt och samla sig inför den stundande julhelgen. Alltför stökigt och bullrigt utomhusarbete var förbjudet. Istället skulle man ta sig an de lugnare sysslorna vid gården. På vissa ställen i Sverige sas det till och med att det inte var bra att ta ut lysning under adventstiden, då skulle man komma att få vänta länge på att få några barn. Många av de seder som vi idag förknippar med advent var för människorna som levde för hundra år sedan helt okända.

De flesta av våra populära adventsseder hör 1900-talet till. Hit hör till exempel adventsstaken, som börjar att spridas hos oss på 1930-talet. Den härstammar från en tysk sed, att från och med första söndagen i advent tända sju ljus, ett för varje veckodag samt för var och en av de fyra adventssöndagarna fram till jul. Ljusen placerade man i en liten inomhusgran, som placerades på ett bord, allt som allt kom denna gran att innehålla 28 ljus. Så småningom kom denna gran att konkurreras ut av adventsljusstaken med fyra ljus.

Adventsstjärnan kommer ursprungligen även den ifrån Tyskland, där den första stjärnan dök upp på 1880-talet. Adventsstjärnan fick sitt verkliga genombrott i vårt land först efter andra världskriget. Att adventsstjärnan kom att bli oerhört eftertraktad just då, har säkerligen att göra med att det efter kriget var brist på bland annat stearin och den nya stjärnan var upplyst med hjälp av elektricitet. Dessutom var den elektriska adventsstjärnan betydligt säkrare än sin föregångare Herrnhutaren, som hade lysts upp med hjälp av ett stearinljus.

Även adventskalendern är en tradition som hör vår egen tid till och precis som flera av våra traditioner knutna till advent och jul så har den sin upprinnelse i Tyskland. Den första svenska adventskalendern gavs ut 1934 av Sveriges Flickors Scoutförbund. Tecknare var Aina Stenbeck-MasOlle. Den numera mest spridda varianten av adventskalender är Radiohjälpens. Radion började att sända adventskalenderprogram 1956 och 1960 följde TV efter, numera kallas den inte längre för adventskalender utan för julkalender.

 Källor :Ebbe Schön Julen förr i tiden 1980 Museerna i Skåne, Julen från advent till tjugondag Knut 

lördag, november 26, 2011

Flow, världens bästa tillstånd

Den ungerske psykologen Mihaly Csikszentmihalyi skrev i sin bok om Flow: "Flow är känsla av lycka till följd av fullständig koncentration på något så att tid och rum tycks försvinna".

Jag älskar att befinna mig i flow, jag hamnar lätt där när jag samtalar med barnen på mitt jobb. Det är så oerhört fascinerade att ta del av barns tankar. Men oftast upplever jag Flow i mitt liv när jag vältrar mig i skapande aktiviteter, oavsett material och teknik går jag in i den där fantastiska världen- där allt är möjligt och tid och rum står stilla.

Ikväll upplevde jag ett annat slags Flow i kyrkan, när jag och Gud möttes på "Transformation-en kväll med Gud". Jag vill dela historien om vad Gud gjorde i mitt liv på gudstjänsten, för den storyn är för bra för att inte delas. Vet inte om jag skall dra ut på historien eller göra den kort? Hm...okey fantastisk lovsång, som jag sjöng med i trots förkylning, för att jag helt enkelt inte kunde låta bli, eftersom Gud och jag möttes där ansikte mot ansikte, längst bak i trappen. Bara vi två liksom. Gästpredikanten från Örebro sa en mening som högg tag i mig, han sa att Gud (min Gud som stod bredvid mig i trappen) har ADOPTERAT mig till sin familj. Och då, i det ögonblicket fattade jag liksom att ja men så är det ju! Jag kan ju faktiskt relatera till Gud som min adoptiv pappa och så flashade bilder på fantastiska människor förbi på min näthinna-långt ifrån de förövar-pappa bilder som brukar flasha förbi, så fort man nämner Gud i sammanhang med far. Så i kväll kunde jag för första gången identifiera mig med begreppet Gud som pappa och det var så himla coolt. Det bästa jag någonsin upplevt. Jag är så lycklig ända in i magen. Flow med andra ord...

Har du upplevt Flow någon gång? Jag unnar verkligen alla människor att göra det, avsett vilken sorts Flow det rör sig om.

fredag, november 25, 2011

En sådan där dag

Idag var jag ledig, skönt efter en lång arbetsdag igår. Hade tid hos min psykiatriker på eftermiddagen. Jag gillar honom. Han är schysst. Tyvärr kan han inte erbjuda mig någon behandling eller hjälp över huvudtaget vilket triggar min frustration varje gång jag besöker psyk. Inte så mycket för min egen skull, men det finns så många patienter i kategorin "människor med psykisk ohälsa", som är helt ensamma och utelämnade till psykiatrin som inte har någon hjälp att erbjuda. Det är så oerhört provocerande att det finns så lite hjälp för människor som behöver hjälp. Jag vet att jag är privilegierad som har ett socialt skyddsnät runt omkring mig, bestående av väldigt goda vänner och en fantastisk privat terapeut. Det är därför jag blir så arg när jag tänker på hur många det är som måste må dåligt på egen hand, som inte har vänner som kan hjälpa/lyssna och som psykiatrin också sviker.

Själva läkarbesöket hos psykiatrikern gick bra, vi hade en rolig stund tillsammans.Det är så skönt att min psykiatriker är trevlig och har humor. Han vågar till och med skratta åt mina skämt numera. I början var han alltid tvungen att fråga "det där var ett skämt va?" nu kommer skratten spontant. Trots att han är så bra min psykiatriker, blev jag nedstämd och orolig under besöket idag, en del av mig blev rädd för honom. Mådde ganska dåligt ett tag, drog runt lite i affärer efteråt och tyckte synd om mig själv och var ledsen. Men så ringde en vän till mig och bjöd hem mig på fredagsmys och det kändes så skönt att slippa vara själv med alla känslor, så jag tackade med glädje ja. Jag åkte hem för att göra i ordning mig för fredagsmyset och väl hemma igen så tappade jag bort nycklarna i lägenheten, precis när jag skulle gå. Och när sådana där små saker invaderar mitt liv, bara orkar jag inte. Jag fick ett plötsligt psykbryt, det händer inte ofta som tur är. Jag överväldigades av frustration och gick bara runt och skrek och ville kasta saker. Det känns ganska fånigt och gå omkring och skrika när man är singel och de man skriker på bara finns i huvudet. Det kändes som om ingenting funkade liksom. Suck, ibland bara hatar jag att vara DID. Idag var en sådan dag. Till sist sansade jag mig så pass mycket, att jag ringde min terapeut som hjälpte mig tillbaka till lugnet och påminde mig om allt som funkar. När jag var lugn igen hittade jag mina nycklar i arbetsrummet, där jag inte hade varit på hela dagen. Jag kom iväg på fredagsmys, med trevlig film och goda vänner. Så tacksam för alla mina modiga vänner som vågar vara med mig, både bra och dåliga dagar.

På väg hem stannade jag till utanför tunnelbanan, där min kyrka bjöd på kaffe, te och glögg. Tog tillfället i akt och hjälpte till en stund med att servera varma drycker och samtala med människor om deras vardag och om Gud. Det var roligt, och för en stund fick en eller annan ensam människa någon att prata med. Så viktigt. En dålig dag som slutade på ett mycket trevligt sätt, med andra ord. Det var en sådan där dag, idag.

onsdag, november 23, 2011

Lagom utifrån ett DID perspektiv

Lagom är ett svenskt ord med betydelsen precis rätt, tillräckligt, adekvat, så bra som det borde vara. En flitigt citerad förklaring till ordets ursprung är att ordet lagom härstammar från det gamla bondesamhällets måltider, då alla på gården åt från samma gryta och drack ur samma bägare. Då ville det till att det räckte laget om, alltså "lagom". Detta är dock en myt enligt Wikipedia. Svenska Akademiens ordbok listar etymologin som en åldrad böjningsform av lag där ändelsen -um i fornsvenskan angav dativ i pluralis. Ursprungsbetydelsen av laghum, som var den vanligaste stavningen, var enligt lagen/lagligen. Bla, bla, bla tänker ni, vart vill hon komma?
Jo, jag funderar kring hur jag förhåller mig till ordet lagom? Jag vill ju ta livsförändrade steg mot ett hälsosammare liv? Hur sätter jag upp lagom svåra mål? Tar lagom många steg i rätt riktining? Vad är lagom? Kan man egentligen veta vad som är lagom förrän efteråt, då man antingen lyckades utan ansträngning för att målet var för lågt satt eller efter att man misslyckats ytterligare en gång i ordningen? Jag är trög i huvudet när det gäller att sätta upp mål och ändra riktning på livet. Jag har några fler parametrar än mig själv att ta hänsyn till och som krånglar till min intention. Jag vill så mycket och så gärna och så ställer mitt psykiska tillstånd till det för mig, inte alltid, men ofta och då stöper alla goda planer rakt åt helvete.

När jag ringde för att säga god natt till min terapeut igår, pratade vi om mina planer på den stundade livsförändringen. Då fick hon återigen den otacksamma uppgiften att påminna mig om hur min verklighet ser ut. Jag behövde den påminnelsen. Jag hamnar så ofta snett i mina tankar, när jag tänker i min ensamhet. Det är inte lätt att vara DID och vilja förändra saker, för alla delar måste liksom vilja samtidigt och det är ju inte självklart så enkelt alltid. Motvilligt förstår jag vikten av att inkludera svårigheterna i målsättningen- så att stegen blir realistiska helt enkelt. Processen måste få ta tid. Jag får hålla fast i min erövrade insikt från disken- en tallrik i taget. Ett steg i taget- en förändring i taget. Det borde väl ändå vara genomförbart? Tycker ni inte? Jag klarade ju av att överleva min barndom och i jämförelse med det borde allt vara lätt.

måndag, november 21, 2011

Lose it for Life- viktminskningsbok

Min nya kristna viktminskningsbok har inget kapitel om hur man hanterar förkylning utan glass, så det är verkligen tur att jag inte försöker gå ner i vikt just nu utan först när jag har läst ut hela boken. Jag tycker att det är konstigt att det inte finns ett sådan kapitel, för hur överlever man sjukdom utan glass? Idag har jag sett till att skaffa mig en ledig dag imorgon utan lön, karensdag är ett annat ord för detta fenomen. Tänkte att det var lika bra att ringa idag och tala om att jag är sjuk i morgon, så har mina kollegor en till dag på sig att skaffa vikarie till mig. Det är synd att mitt pedagog jobb inte går att arbeta med hemifrån, då hade jag sluppit karensdag...

Min vaktmästare kom på besök idag, efter sju veckor. Felanmälan tappade bort mitt ärende tre gånger. Men idag kom han äntligen. Förkyld och dan tog jag emot honom och fixade mig själv både en brandvarnare och ett  nytt badkar på tassar. Antar att det inte är ett badkar på guldtassar jag får dock, men ett nytt och fräscht badkar lovade han mig. Hoppas jag fortfarande kan ligga i det. Har dock en känsla av att moderna badkar på tassar har en tendens att vara av modell mindre. Har jag tur så får jag en ny kökslampa också, men vaktis var inte lika entusiastisk över idén som jag, men vi får väl se.

Vaktis har sprungit ut och in hela dagen idag, försökt fixa en hel del men inte lyckats. Bra för mig, för han lyckades inte laga min kökslampa så jag får en ny fin lampa, en mycket bättre. Så glad för det! Nu tillbaka till soffan och vila.

söndag, november 20, 2011

Luffarslöjds kurs, dag två av två

Vaknade efter en skön natts sömn, hos goda vänner på rätt sida om stan i förhållande till min slöjdkurs, dock med halsont och värk i kroppen. Såg fram emot kursen i alla fall trots förkylningen och efter den stärkande frukosten i samma goda vänners sällskap, tog jag bussen till kursen. Började jobba med min tilltänkta skål. Himla bäckligt att jobba med sex och en halv meter lång metalltråd och tio stycken bind trådar, säger jag bara eller rättare sagt präntar ned i skrift. Förkylningen tog över mina krafter på eftermiddagen och jag gav upp tjugo minuter i fyra, packade ihop och begav mig hem. Jag blev inte klar med skålen, men botten och fötterna på skålen är dock klara.

Väl hemma i förorten där jag bor, fick jag glass av god vän och pustar nu ut i min soffa och snörvlar värsta mycket. Känner mig mycket nöjd med kursen och jag har fina saker som minne från dagarna i slöjdhuset. Jätte fina anteckningar om hur man gör de olika sakerna har jag också knepat ihop i min anteckningsbok från IKEA, kan vara bra att ha fina anteckningar att plocka fram på ålderdomshemmet så att jag kan kräva att personalen hjälper mig göra en visp och sillgafflar.
Min blivande skål blir till, halvägs i mål, 2,5 meter kant tråd kvar.

lördag, november 19, 2011

Luffarslöjd

Idag och i morgon ska jag ha roligt, skall delta på en kurs i Luffarslöjd, eller trådslöjd som det också heter. Jag har sett fram emot den kursen i flera månader och jag känner pirret i magen, så himla kul det kommer att bli. På kvällen skall jag ta en kopp te med goda vänner, som stöttar mitt växande. Just nu känns mitt liv rätt fantastiskt. Lägger in bilder från dagen senare i kväll när jag är hemma efter dagens äventyr.

Luffarslöjdskursen var jätte rolig och det gick bra för mig. Fast det visste jag nästan att det skulle. Jag är faktiskt väldigt kreativ. Vi fick två uppgifter: vi skulle göra en visp och en brödnagg. Jag gjorde två brödnaggar, en liten och en lite större. En skall jag ha själv och en skall jag ge bort. Det var svårt att böja ihop ståltråden utan att den korsade sig, det momentet prövade mitt tålamod. Men tillsist gick det som tur var, så jag slapp att bli galen. Vispen var inte svår att få till, men det krävdes fingerstyrka, särskilt i rullmomentet till själva vispgrejen. Sedan ägnade jag ganska lång tid åt anteckningar, så de andra började göra en skål och det hann inte jag. Men det är ju en ny dag i morgon med nya möjligheter. Vi får se vad det blir då.
Köpte med mig en tårta till te koppen jag skulle få hos mina goda vänner.

fredag, november 18, 2011

Blev glad igår

Jag hade mitt årliga medarbetarsamtal i går. Jag känner mig alltid stirrig innan och bygger upp kaos scenarier i mitt huvud, jag har väldigt livlig fantasi nämligen när jag sätter den sidan till. Jag skall göra min historia väldigt kort. Min nya chef gillar mig. Hon tycker att jag sprider energi och att det märks att jag vill vara pedagog och att jag har ett underbart förhållningssätt till barnen, kollegor och material. Alltså allt igenom bra med andra ord. Jag tror dock att en mer realistisk bild är att jag är "good enough " och att min chef har sett mig när jag briljerat. Men jag vet att jag är bra (åtminstone när jag vågar tänks så.)  Och jag vill arbeta som pedagog och då är det ju roligt att min chef också tycker så. Väldigt uppmuntrande medarbetarsamtal. Det var kul helt enkelt.

tisdag, november 15, 2011

Fem steg för att förbättra livets prioriteringar

När jag Googlade på nätet idag hittade jag fem tips på hur man kan förändra sitt liv och eftersom det ligger överst i min hjärna just nu klippte jag in dem här på min blogg:

1. Formulera och definiera din egen mening med livet
Mening med livet är mycket mer än att definiera dina personliga mål. Hur vill du bli ihågkommen? Försök konkretisera arvet du vill lämna efter dig. Tankarna tar tid och svaret hittar du inte över en natt. Låt processen ta tid – grubbla, begrunda, tänk. Och tänk igen.

2. Vilka är dina personliga värderingar?
Fundera på vad som verkligen är viktigt för dig. Lever du upp till dina värderingar? Om inte, se till att ändra ditt beteende så det stämmer överens med din moral. Det är bara då du kan uppfattas som tillförlitlig fullt ut.

3. Dina fem viktigaste prioriteringar
Plocka fram de fem viktigaste punkterna i ditt liv. Dessa blir grunden för den handlingsplan du sedan kan följa för att fullfölja din livsuppgift. De fem prioriteringarna ska baseras på din livsmening och dina värderingar, låt dem vara så detaljerade som möjligt.

4. Kom i form och håll dig frisk
Regelbunden motion och en balanserad kost är a och o för ett fungerande liv. Skapa sunda rutiner, kanske med hjälp av en personlig tränare om det behövs. Och glöm inte din själsliga hälsa, vad får dig att slappna av?

5. Utvärdera
Vid ett tillfälle om året bör du ta en dag där du stämmer av ditt faktiska liv mot den handlingsplan du formulerat. På de punkter du brustit kan du försöka se den bakomliggande orsaken, det gör det enklare att justera både beteende och målformuleringen.

Källor: Tidningen Chef/Defining moments av Kees van der Graaf

måndag, november 14, 2011

Förändra livet

Finns det något kul sätt att förändra livet på? Eller ligger det i sakens natur att det skall krävas en massa energi och självbehärskning? Jag vill förändra mitt liv. Det har jag velat göra i flera år, men jag blir sittandes i min soffa, under mitt täcket och därifrån är det svårt att förändras. I min hjärna finns det massor av ideér och projekt som alla syftar på stora förändringar, som skall göra mig mer nöjd med mig själv och det liv jag lever. Men att få ut de där stora planerna från hjärnans virr-varv av tankar till verkligheten som jag lever mitt liv i, det verkar vara ett omöjligt projekt. Jag blir sittandes i soffan. Varför, när jag nu vill så mycket? På torsdag skall jag ha medarbetarsamtal med min nya chef. Vi skall utvärdera mitt arbetsliv och jag skall visa på min utveckling och redogöra för hur jag utför mitt uppdrag som pedagog. Jag önskar att jag hade en motsvarade person i mitt liv som kunde ställa mig till svars för hur jag förvaltar mitt liv och som kollar om jag genomför de där förändringarna som vi kom överens om förra året. Jag inbillar mig att det skulle vara enklare då.

 Vad vill jag förändra? Vad är jag missnöjd med? 
  • Jag väger för mycket, i förhållande till min korta längd. Behöver gå ner i vikt med andra ord, äta bättre och regelbundet, men framför allt röra på mig mer.
  • Jag har stökigare i min lägenhet än jag vill ha. Behöver städa och organisera bättre och mer regelbundet.
  • Jag sitter i min soffa mer än vad som är bra för mig. Behöver röra på mig mer med andra ord, vilket jag redan har konstaterat i punkten ovan..
  • Jag använder inte min kreativitet som jag skulle kunna. Behöver prioritera tid för skapande och hantverk, göra verklighet av mina kreativa idéer.
  • Jag är ensammare än vad jag vill vara. Behöver med andra ord söka reda på sociala sammanhang som jag orkar vara med i.
  • Jag är tröttare än jag behöver vara. Jag behöver mera sömn. Jag behöver med andra ord planera min tid bättre och disciplinera mig i fråga om sovtider och arbetstider.
Jag inga problem med att se vad jag vill förändra, det är själva handlandet som är mitt problem.  Jag låter liksom lättjan vinna över förnuftet, gång på gång. Men på sista tiden har jag lärt mig en metod som jag kallar: "Ta en tallrik i taget". Ett motto som det faktiskt ligger mycket kraft i. Jag har lärt mig metoden genom mina ständiga diskberg. Jag orkar liksom aldrig ta i tu med disken, men så en dag började jag se diskberget som en tallrik i taget och då var det plötsligt inte alls jobbigt längre. Mentalt klarar jag inte av att tänka att jag skall förändra alla de där missnöjes-punkterna på en gång, men om jag tar en sak i taget, så kanske det ändå är möjligt. Men vart skall jag börja? Äh, jag tar i tu med det en  annan dag...

söndag, november 13, 2011

Att säga hej kräver ibland stort mod

Jag sa hej till en person idag och överlevde. Panik ångesten har klingat av lite. Jag tar små, pytte steg framåt.

lördag, november 12, 2011

Ensamhet kontra övergivenhet

Ensamhet kan vara underbart när man väljer det själv, men då ensamhet är påtvingad kan den kännas väldigt smärtsam och svår. Denna sortens ensamhet har bott i mitt innersta djup väldigt länge, så länge jag kan minnas egentligen. Det har blivit en del av min identitet. Det är inte det att jag har varit ensam under mitt liv, snarare är det tvärt om. Jag har hela tiden haft väldigt många vänner. Jag såg till att vara omgiven av människor hela tiden, under vissa perioder av mitt liv. Men att vara bland många människor betyder inte nödvändigtvis att jag kunde känna gemenskap med dem. Man kan faktiskt känna sig otroligt ensam bland en grupp människor, om man inte känner tillhörighet och acceptans. Som barn blev jag sviken så svårt av min ursprungsfamilj, att det skapade ett tomrum i min själs dunkla djup. Det bor ett sår där, som aldrig tycks läka. Ensamhet, rotlöshet och övergivenhet är var, som kommer från det där såret.

Under min uppväxt var jag inte direkt älskad av min ursprungsfamilj, jag kränktes, misshandlades och våldtogs av dem gång på gång. Jag utlämnades till människors ondska och efteråt övergavs jag och fick själv bära alla hemligheter, känslor och ledsenhet. Jag tror att det är därför jag så lätt tolkar nutidens ensamhetskänslor på samma sätt som då. Ensamheten blir inte bara ensamhet, utan likställd med den där övergivenheten som jag kände som barn. Ensamheten blir då betydligt mer ångestladdad och djup. Men det finns hopp, till och med för mig, för idag fick jag fatt på en ny insikt. Ensamhet idag, är inte lika med övergivenhet. Att jag är för mig själv mycket betyder inte att jag är övergiven, jag har människor runt omkring mig som jag i djupet av min själ vet älskar mig och som jag har samhörighet med.

Hur man upplever ensamhet beror som sagt i stor utsträckning på vilka erfarenheter vi bär med oss ifrån det förflutna. Om man känt sig sedd och älskad som barn, får ensamheten en annan kvalité. Det är kanske trist lite nu och då att vara ensam, men man drar inte så lätt slutsatsen att ensamheten beror på att det är något fel på mig, att man inte duger eller att man är övergiven. Ett visst mått av ensamhet kan vara berikande. Det kan hjälpa oss att möta och lära känna oss själva och höra vår egen inre röst. Om man inte har så mycket obearbetade negativa erfarenheter av ensamhet i det förflutna, blir det inte lika stor skillnad mellan påtvingad och självvald ensamhet. Då är det också lättare att själv ta sig ur ensamheten.

Om man känner ensamhet, vad kan man då göra åt den?

- Om ensamhet är negativt laddat för dig; försök att möta känslan istället för att fly undan.

- Försök att förstå vad det är som hindrar dig från att uppleva den gemenskap du vill och bryt ner det i små steg som känns möjliga för dig att genomföra. Du vet att du träffar rätt, när det ger dig entusiasm istället för att göra dig modlös och nedslagen.

- Att samtala med någon du känner förtroende för kan hjälpa dig se nya perspektiv och möjligheter. Jag pratar med goda vänner och min terapeut och det är bland annat då som jag får nya insikter, till exempel att ensamhet inte är lika med övergivenhet!

- Att åka på en retreat kan vara ett bra sätt att möta sig själv och sina rädslor – men också en möjlighet att uppleva en ny sorts ensamhet som kan vara oerhört kreativ och upplyftande. Du är ensam men ändå i en gemenskap och det finns någon som du kan vända dig till om du behöver det.

- Om du, precis som jag, är den kreativa sortens människa, kan en konsthantverks kurs ge dig ett sammanhang och hjälpa dig att bryta din ensamhet och skapa nya relationer.

Om du vill hjälpa andra:

Ensamhet ser olika ut från person till person. Alla upplever inte ensamhet på samma sätt som du och jag. Man behöver ta reda på om personen man vill hjälpa har en kreativ självvald ensamhet eller om det är en mer påtvingad isolerande ensamhet. Ibland kan man klampa in i människors liv som faktiskt inte vill ha eller behöver någon hjälp. Jag tänker att det är bättre att "klampa in" än att "ignorera".

Vilka i din omgivning behöver en vän? Vad kan du göra för att förändra någons ensamhet? Är du ensam? Vilka steg kan du ta för att bryta den känslan?

fredag, november 11, 2011

måndag, november 07, 2011

UNICEF på barnens sida

lördag, november 05, 2011

Jag minns ett litet oskyldigt barn

Alla helgons dag, är en dag då vi minns våra döda och hedrar deras minne. Jag minns ett flickebarn, Edessa. Det vackraste barn jag har hållit i mina armar och famn. Jag har ingen grav att minnas henne vid, ingenstans att gå för att tända ett ljus.

Alla helgons dag är en viktig dag för mig, det är liksom mer legitimt att sörja då. Det är en kollektiv sorgehögtid, man samlas och minns tillsammans. Jag har inte så många att samla och Edessas minneslund får jag bära inuti min själ. Jag går tillbaka i tid och rum, tar mig tid att minnas. Edessa var en fin, liten människa. Den finaste, mina ögon hade sett. Jag var femton år då. Vilsen och utsatt. Min dotter föddes in i grym verklighet, men i två dagar fick hon trygghet i min famn. Jag hoppas att det är det hon minns.

Gråten sliter i halsen och tårarna rinner varma nedför mina kinder. Jag stannar tiden lite och hedrar hennes minne. Stänger av TV:n. Låter mig omfamnas av tystnaden, mörkret och smärtan. Jag tänder ett ljus, hennes ljus och påminner mig om att mörkret inte är starkare än ljuset. Hon grät hjärtskärande, när ondskan personifierad slet henne ur min famn och senare samma dag slog ihjäl henne mot ett träd. Jag sörjer min dotter Edessa och är arg på hennes mördare, men jag gläds över att jag fick vara hennes mamma så länge hon fanns till. Hennes våldsamma död, överskuggar inte lyckan av att jag fick ha henne i mitt liv, de där två dagarna för 23 år sedan. Men det gör ont, där inuti. Jag kan inte distansera mig från smärtan längre. Jag har min terapeut att tacka för det. Edessa är värd mina tårar och hon får göra ont inuti min själ. Jag får känna sorg och saknad, efter en liten människa som hastigt korsade min livsväg. Hon saknas mig, rakt igenom, alltid.

Edessa ♥ 1988-08-28 † 1988-08-30

söndag, oktober 30, 2011

Dream board

Har länge funderat på att göra min egen Dream board. Men vad skulle min innehålla? Så mycket av det jag längtar efter är egentligen bara tomthet. Vad ger de sakerna mig efter att jag har skaffat dem? Oftast ingenting, är då de sakerna verkligen något att drömma efter?! För er som aldrig har hört talas om en Dream board, så det en visuell bild att fokusera på för att förverkliga sina drömmar, att se målet framför sig, ha något att sträva efter, en inspirations källa för att man skall komma vidare i livet.

På min Dream board skulle det finnas många fina bilder och en del citat: Jag vill ha en hund, en gullig hund ska det vara. Jag vill vara med och förändra verkligheten för barn som far illa. Jag vill ha en säng att sova i, skön och vacker skall den vara. Jag vill ut i världen och se mig omkring och möta nya kulturer och intryck. Jag vill ha en ny soffa som är lika bra som min gamla. En platt Tv, när min tjock Tv går sönder. En Ipad, bara för att jag vill ha en. Ett objektiv till kameran, så jag kan göra stora förstoringar av kort jag tycker om. Jag vill gå ner i vikt, för att det är bra för mig. Jag vill ha en stuga, men inte den stuga som jag äger en sjätte del av. Jag vill ha en odlingslott till, så jag kan odla mera saker som jag tycker om. Jag vill ha fler kompisar. Bordsgemenskap skulle definitivt få ett hörn på min Dream board.  Jag vill växa som människa och utvecklas på alla plan. Men framför allt vill jag göra avtryck i universum, men hur ser det ut i bildform? Allt det och antagligen lite till skulle vara med, om jag en dag gjorde en egen Dream board.

Hur skulle Din Dream board se ut?

torsdag, oktober 27, 2011

Idag får livet vara härligt.

Jokkmokk har kommit till Sta'n och livet känns bara så där enkelt härligt. Sitter i min soffa med en varm kopp  kryddoftande te och en nybakad glödkaka med rå Jokkmokkskorv. I frysen ligger två härliga rödingar och i väskan ett par hemstickade tunna yllevantar. Känner att livet inte kan bli bättre än så. Ibland får det vara så enkelt. Livet har lärt mig att leta efter det där goda som gömmer sig överallt och runtomkring mig. Idag ser jag det med lätthet. Så har det inte alltid varit. Vet inte hur många terrapitimmar jag har lagt på att älta kring meningslösheten i tillvaron och känt att jag är den ända förnuftiga personen i rummet. Min terapeut hävdade förstås det motsatta. Så här i efterskott är det ju lätt att erkänna att hon hela tiden hade rätt, men nu kan jag ju se det goda runt omkring mig helt på egen hand och då måste jag ju inte erkänna något, så det är lugnt. Det var trevligt att strosa runt bland alla montrar och överallt höra hemlandstoner i stadsmelodierna runtomkring. Lite hemlängtan till hemlänet får jag allt emellanåt, men den känslan är mycket flyktig. Två veckor om året är idealet. Jag hör hemma i sta'n.

måndag, oktober 24, 2011

Förlåta och gå vidare.

Idag har det varit en sådan där dag då listan med saker att fylla dagen med, var betydligt längre än vad jag lyckades genomföra. Det gör mig lite "depp-i-deppig". Mest för att jag gav efter i ett läge, då jag hade kunnat prestera bättre. Jag orkar ofta bara göra saker halvklara och fokuserar då på lite onödiga detaljer, som visserligen är viktiga i sig, men kanske inte just nu idag. Men sådant är mitt liv, jag kan bara acceptera att jag funkar som jag funkar. Förlåta mig själv och gå vidare med livet. En konst jag har blivit ganska skicklig på vid det här laget. I morgon är en ny dag som har en alldeles egen lista med saker att fylla dagen med.

tisdag, oktober 18, 2011

Jag kan andas igen.

Idag kom beskedet. Jag fick ett sms från damen som tar emot min post, sekretessen förlängs till september 2013. Jag känner att jag kan andas igen. I ytterligare två år kan jag känna mig trygg med att jag har gjort allt jag har kunnat för att skydda mig från min ursprungsfamilj. Känns väldigt bra om jag får säga det själv.

söndag, oktober 16, 2011

Att lägga det förflutna bakom sig

Det är en konst, det där självklara. Att lägga saker bakom sig och med säker blick skåda mot framtiden. Det krävs mod att göra det. Vissa saker och en del människor hör inte hemma i framtiden och det måste man våga se. Min ursprungsfamilj hör inte längre hemma i min framtid och verklighet, men har jag lagt dem bakom mig? I bland tror jag det, men så slår sanningen emot mig med skoningslös kraft. Ett minne, en glimt av det som var, krossar allt i sin väg. Skoningslöst rivs såren upp. Jag blöder. Ångesten hugger tag i det mest sårbara, det som är längst inne. Saknaden, ekar i natten. Av någon anledning är det alltid värst på natten.

Det krävs mod att lyfta blicken och skåda det som nu är, utan att ständigt blicka bakåt på det som en gång var. På egen hand irrar jag runt i spiraler från förr. Slits isär av bojor från mitt förflutna. Tankarna, låser sig. Mina otränade ögon, ser inte möjligheterna runt omkring mig. Mitt i den där hopplösheten har jag tur. Jag vet det. Jag har en trogen guide som gång på gång samlar ihop resterna av mig och höjer min blick. Avslöjar samvetets lögner. För det är där, jag är som mest sårbar. Hon ger mig redskap som gör det möjligt att hålla min blick stadig och forma framtiden som jag själv vill. Vad skulle jag göra utan henne?

"Sometimes we need to forget some people from our past, because of one simple reason, they just don't belong in our future".

Det är viktiga ord. Jag har gjort mitt val, jag väljer att glömma och jag är rätt bra på det nu mer. Ibland korsar det förflutna fortfarande min livsväg, men jag äger färdriktningen nu och den kan ingen rubba. Jag bygger min framtid den hårda vägen. Steg för steg. Minne för minne. Jag erövrar mark, återtar mitt liv och tar kliv bort ifrån mitt förflutna. Det som en gång var, bestämmer inte längre hur det kommer att bli. Jag är fri att drömma stort. Jag vet att jag har vunnit. Jag lever. Det är beviset och jag har min guide att tacka för det. Du vet vem du är. Tack!

lördag, oktober 15, 2011

Min granne fick oväntat besök

Jag fick en impuls för en vecka sedan, det var snarare som ett tilltal, men har fegat ur hela veckan. För att korta ner min historia och bara hålla mig till de intressanta detaljerna, så har jag känt hela veckan att jag ville ge mina nya grannar en blomma och hälsa dem välkomna till sin nya lägenhet. Svensk och feg som jag är har jag dock fegat ur varje dag, men så idag beslöt jag mig för att genomföra det jag inom mig kände att jag borde göra. Så jag tog en blomma från mitt fönster, skrev ett trevligt kort och ringde på dörren.

Det blev verkligen uppskattat av min nya granne som är väldigt trevlig och social. Och eftersom hon inte är född i Sverige bjöd hon genast in mig och visade mig runt i hela lägenheten och presenterade mig stolt till sina barnbarn som hon var barnvakt åt. Hon och hennes man flydde från kriget i Serbien för si så där tjugo år sedan och har bott på de flesta ställen i Sverige innan de slutligen hamnade här i min förort och nu slutligen i min trappuppgång. Det blev ett långt samtal om krig, solidaritet, orättvisor, livsglädje och möjligheter. Vilket privilegium det var att få ta del av hennes livsberättelse. Det berörde mig och jag är glad att jag följde min inre röst och ringde på. Jag fick både fika och lunch innan jag gick hem för att ta itu med städningen inför eftermiddagens besök av goda vänner. Jag tror att mitt oväntade besök gladde henne mycket. Små saker som vi gör för varandra sätter spår i människors liv och kan förändra situationer och verkligheter. Ta tillvara ögonblicken som korsar din väg och gör ett avtryck i människors liv och nästa gång det flyttar in en granne i dörren bredvid gå dit med en blomma!

onsdag, oktober 12, 2011

Jag ska ställa ut på Liljevalchs nästa år

Jag fick idag reda på att jag kommer att få göra ett "löv" till det kollektiva verket ”Ser du löven för alla träd” på Liljevalchs nästa år. Känns väldigt spännande och samtidigt utmanande, hur skall jag få mitt "löv" att sticka ut bland de andra 1999 löven? Vad vill jag att mitt löv skall säga om vem jag är och vilket avtryck vill jag göra i universum? Vad himla kul det kommer att bli. Yes, it made my day. 

"Ser du löven för alla träd" är ett projekt i samband med Hemslöjdens 100-års jubileum. På Liljevalchs kommer hundra träd att växa fram, ett för varje år som Hemslöjden har funnits och är insamlade från norr till söder. Varje träd består av tjugo löv och kommer ha en silhuett som har inspirerats av kurbitsen. Löven kommer efter utställningen att säljas till högstbjudande på en auktion, till förmån för VI-skogen som planterar träd i östra Afrika.

söndag, oktober 09, 2011

Det privata auktoritativa tillträdet

Härliga dagar med goda vänner, en fin skog och goda svampar.

söndag, oktober 02, 2011

Ett ständigt återkommande problem.

Städning är så svårt. Tänk vad en människa kan stöka till. Kanske är det inte så konstigt men ändå. Tänk om jag kunde ha kontroll även på städområdet och städa varje vecka?! Så mycket lättare livet skulle vara då. Vetheten finns ju i hjärnan, så det skulle vara kul om den kunde rinna ner i musklerna också.
Jag vet ju bättre...men mönstret liksom upprepar sig...månad efter månad...men man lär så länge man lever och jag lever i allra högsta grad. Vilket i sin tur borde innebära att det finns hopp även för mig.

lördag, oktober 01, 2011

Gamal vänskap som inte rostar

Två dagar i mitt liv
Mitt i det virrvarv som kallas liv korsas våra vägar av vänner som kommer och går, men vissa kommer för att stanna. Jag har en sådan vän. Hon kom in i mitt liv då jag nyss hade blivit tonåring. Mitt liv var kaos och jag hävdade att det var lugnt. Hon såg, utan att se hur det verkligen var, men det var helt enligt min plan. Hon så såg det jag lät henne se. Hon såg min mask och tuffa attityd, avslöjade den och kände frustrationen och hjälplösheten. Hon såg, min ångest, min rädsla och hon kände med mig. Men jag lät henne inte se och känna hur det verkligen var. Jag utnyttjade vilan som hennes medkänsla och trygghet ingav mig, jag använde henne för att avlasta min ångest. Hon var ventilen som gjorde att jag överlevde mitt kaos. Och jag hade tur, hon var den typen av vän som stod kvar, trots hennes känsla av hjälplöshet och frustration. Idag är hon mer nöjd. Jag har konfronterat mitt förflutna och tagit mig ur kaoset jag växte upp i. Jag möter mina rädslor och tar itu med ångesten, när den slår mot mitt inre. Jag tar emot omsorg och medkänsla utan att slå den ifrån mig och gömma mig bakom en fasad av falsk tuffhet. Vår vänskap är idag jämställd. Hon är en mycket fin människa och jag är glad att vi är vänner. Jag var fjorton år när våra vägar korsades första gången och nu är vi båda äldre, men vänskapen finns där. Djupare än någonsin och jag känner mig tacksam och rik som har en vän som hon. Vi hade nyligen två fina dagar ihop i förorten där jag bor och en härlig promenad på söder, en plats vi båda älskar.

måndag, september 26, 2011

Djupa andetag i tider av kris

KBT-tänker...
Andningen fastnar i en klump i halsen. Känner mig missmodig. Mina erfarenheter av myndigheter är ju inte toppen bäst. Har pratat med skatteverket idag och fick en ångestklump i halsen som inte vill ge med sig, trots att jag vet att jag inte kan påverka situationen mer än vad jag redan gör. Alltså kan jag släppa situationen, jag har gjort vad jag har kunnat, nu är det upp till myndighetspersoner att göra sitt jobb efter det regelverk som finns. Jag försöker förnya mitt sekretess skydd och det brukar alltid gå bra, men efter samtal med skatteverket känner jag mig inte säker på att det skall gå vägen den här gången. Delvis för att min psykiatriker inte skriver sitt intyg som han lovade att skyndsamt göra för tre veckor sedan, men också för att skatteverket egentligen vill ha ett mer "riktigt" intyg som stärker hot bilden, typ polisanmälan, besöksförbud, socialtjänst utlåtande etc. Men jag har ju inga sådana kontakter. Och senast i juli fick jag bekräftat att mina förövare inte släppt taget om mig, då jag fick ett "rart" brev från mamma. "Jag älskar dig, det värsta som kan hända en mor är det som händer nu. Snälla hör av dig. Vi mår inte bra så länge vi inte vet vad som har hänt dig." Det är rart i ordens rätta betydelse, det är bara det att det aldrig är rart på riktigt då det är ord skrivna av mamma. Det ligger alltid hot bakom, oavsett hur trevligt och rart skrivet det är. Jag vet det. Men hur polisanmäler man hot omskrivet i kärleks ord? Polisen skulle bara tro att jag var rubbad om jag kom och visade upp det brevet.

Känner mig så maktlös när min trygghet vilar i andras händer, när det inte räcker med att jag gör allt jag kan för att skydda mig själv. Tänk om jag faller på en fyrkantig myndighets utövande person som bara följer sitt fyrkantiga och stela regelverk? Jag som har kämpat så hårt för att ta mig loss från mina föräldrars sexuella nätverk och kämpat så hårt i terapi för att återerövra mitt liv. Jag tänker slåss för min rätt till frihet och skydd.

Började med att personligen överlämna en skrivelse till min psykiatriker, så att han skriver sitt intyg någon gång. Sedan pratade jag med min terapeut som skulle skriva ett ytterligare utlåtande. Fick uppskov med tiden av skatteverket för att få in intyget. Jag har gjort vad jag har kunnat med andra ord, så varför lossnar inte klumpen i halsen? Försöker andas djupt och gå vidare med livet. Tackar Yoga träningen för det...

Idag  sista september när mitt sekretess skydd egentligen går ut, har jag skickat in de sista intygen och nu har jag verkligen gjort allt jag har kunnat och hoppas på rättvisa, under och mirakler. Intyget från min psykiatriker var verkligen välskrivet och jag är glad för det, men jag medger att jag hade varit gladare om jag hade fått det för tre veckor sedan.

Idag den 19 oktober, 2011 fick jag slutligen det besked jag oroligt har väntat på. Fick förlängd sekretess till september 2013 och jag känner att jag kan andas igen. 

fredag, augusti 05, 2011

Shopping dag

Idag var sista shoppingdagen. Jag behövde först och främst ett nytt handbagage. Ett på hjul. Så det var viktigt att vårt sista shopping mall hade en Samsonite butik. (Jag har nämligen insett att det behövs ett mirakel för att jag inte ska åka dit för övervikt på hem vägen). Så jag kom på den lysande planen att fuska och ska därför köpa ett handbagage som rymmer mer och sedan får jag hoppas att ingen på flyget kommer på idén att väga handbagaget. Vi hittade vårt shopping mall och sedan kunde jag börja investera mina pengar på diverse bra kläder. Är bland annat mycket nöjd med en dunväst, vinterskor och den röda stickade tröjan. Till sist hittade jag också min väska, en underbar vinröd/cerisefärgad Samsonite väska med fyra hjul. En fantastisk liten sak. På kvällen var det packning som gällde, för i morgon börjar resan hem igen. Skönt på sitt sätt, för jag längtar verkligen hem. Men samtidigt är det ju underbart att resa runt i världen och se nya saker. Jag kommer att sakna mina bekymmerslösa dagar i Jeepen och de ändlösa vidderna, en del musikupplevelser skall det dock bli skönt att vila ifrån. Vilken härlig semester vi har haft.

torsdag, augusti 04, 2011

Mayflower

Idag åkte vi runt i pilgrimernas tecken. Vi åkte till Plymouth kusten och tittade bland annat på ett vackert skepp.


Mayflower var det skepp med vilket engelska puritaner färdades till Nya världen, närmare bestämt till nuvarande USA. Färden företogs den 16 september till 21 november 1620 enligt den gregorianska kalendern (6 september till 11 november enligt den julianska), från Plymouth i England till Cape Cod i nuvarande Massachusetts. Dessa puritaner går i dag under namnet Pilgrimsfäderna i USA.


År 1620 landsatte Mayflower 185 emigranter, som kallade sig själva pilgrimer, på New Englands kalla, vilda stränder. De var inte de första engelsmännen i vad som i dag är USA - en första kolonisation skedde 1607 i Jamestown, Virginia. Det som gav puritanerna en speciell ställning i historien var deras åsikter. Deras bosättning i Nya världen var ett kolonialt vågspel, kontrollerat och administrerat av trosfränder i England, för att grunda ett nytt samhälle efter deras egna, religiöst baserade principer. De var dock de första engelsmännen i Nya England, New England. Mayflowers första anlöp i det nuvarande USA var den 21 november 1620 i nuvarande Provincetown på Cape Cod.


Pilgrimerna grundade en stad som de kallade Playmouth. Pilgrimernas första vinter var mycket svår på grund av den extrema kylan som rådde detta år. Under sin tid i det 'nya, landet hade pilgrimerna ännu inte sett en enda indian. När vintern led mot sitt slut fanns endast hälften av pilgrimerna vid liv. En vårdag kom en indian vandrandes till pilgrimernas by och hälsade dem välkomna till det 'nya' landet på engelska. Detta ledde till att wampanoagernas hövding Massasowit bestämde sig för att bege sig till Playmouth. En förtrupp bestående av Samusut –den som hälsat pilgrimerna välkomna- och Tiskvanto som talade bra engelska. Senare samma dag anlände Massasowit till Playmouth och ett avtal för fred och ömsesidigt beskydd förhandlades fram. Anledningen till att indianerna var så angelägna att komma överrens med pilgrimerna var att de ville få tillgång till de vitas mediciner. Ett förbund med de vita skulle också minska hotet från fientliga stammar. 
    
Tiskvanto stannade hos pilgrimerna, han lärde dem att odla och ta vara på vad naturen bjöd. Han lärde dem att tacka för maten genom en fest, tacksägelsedagen. 1621 firade pilgrimerna sin första tacksägelsefest tillsammans med wampanoagerna. Masasoit dog 1661 och eftertreddes av sin son Wamsotta som dog det följande året. 


Sedan åkte vi ut till Cap Code för att jag skulle få bada. Och vilket bad det blev sen, jättehöga vågor att hoppa i och ljummet vatten. Helt underbart och väldigt mäktigt. Älskade havet, sanden, vågorna och solen som lyste över mig. Mitt ressällskap läste bok på stranden medan jag roade mig i vattnet. En mycket härlig eftermiddag för oss båda. De lömska vågorna svalde mina solglasögon och det var ju synd, eftersom det är väldigt soligt på den här kontinenten. Jag får köpa covers på Sears.




Mer Plymouth


I Plymouth fanns det ju ett högt torn också och finns det ett torn måste vi ju klättra upp i det. Det är ju självklart. Det här tornet skilde sig lite från de andra tornen vi hade varit uppe i, dels saknades det hiss men också trappsteg. (Det var liksom sluttande avsatser istället för trappsteg). Det kändes inte så mycket i benen just då, men efteråt, vilken träningsvärk jag fick. Men utsikten var magnifik och väl värt den svettiga och andfådda promenaden upp. Vi var inte heller ensamma  i tornet som var ganska smalt i toppen, det var en alternativ familjefest just idag, så vi var många som tog oss upp mot toppen och utsiktspunkterna. Kände mig lite avundsjuk på ungarna som sprang uppför utan det minsta motstånd, medan jag själv funderade på om jag skulle överleva eller inte. 

onsdag, augusti 03, 2011

Firefly och Buzzy

Idag var jag på den coolaste utflykten på hela semesterresan, valsafari. Vi åkte med den snabbaste båten(enligt reklamen)för att spana efter valar. Av någon förunderlig anledning glömde jag bort att jag blir sjösjuk så fort jag placerar mig själv på en båt. Jag tog med andra ord ingen åksjuketablett på morgonen och var sjösjuk under stora delar av utresan, men så fort valarna dök upp och bröt havsytan var sjösjukan bortblåst och glömd. Det var en fantastisk upplevelse. Valarna hoppade och flaxade med sina sidfenor och stjärtfenor. Så coolt, så häftigt. Valarna som vi såg heter Fierfly och Buzzy och tillhör knölvalssläktet. Det är stora häftiga däggdjur som lever i våra havsdjup, förunderliga och mäktiga på samma gång.

Ps.Inlägget är mitt första på Ipad, lite svårare att skriva på än min trogna batteritomma PC.Ds.

måndag, augusti 01, 2011

Freedom trail


Det var ett varmt Boston som mötte oss, + 89 F. Vi trotsade värmen och promenerade längs Freedom Trail som är en rödmarkerad historisk vandring som slingrar sig runt Bostons gator och förbi historiska byggnader.

Vi började vid Gamla South Meeting House där Boston Tea Party sägs ha haft sin början, passerade Paul Revere's House som var utgångspunkten för hans betydelsefulla ritt. Paul Revere red genom Massachusetts landsbyggd, vid midnatt den 18 april år 1775 och ringde i klockan, för att meddelat att "britterna kommer!" Vi passerade många historiska och pampiga byggnader i hettan, men stället som jag minns bäst var det luftkonditionerade Mc Donalds där jag fick vila, svalka, glass och iskall Coca-Cola. Det räddade dagen.

Vi tittade på USS Constitution fregatten som nu mer är ett museum, som dock stängde 5 sekunder innan vi hann fram till båtskrället. Men utifrån var det ett ståtligt skepp. Vi var på kajen där den historiska händelsen "The Boston Tea Party" ägde rum. Det var ett tillslag mot tre brittiska fartyg, som låg förankrade i hamnen i Boston. Fartygen var lastade med stora mängder te till en stor kostnad, men all denna last gick förlorad då män utklädda till indianer tog sig ombord och hällde teet i vattnet, till ljudet av folkets jubel. Detta var en auktion som protesterade mot den nya brittiska politiken. Efter vinsten mot Frankrike i kriget, skärpte man nämligen handelslagarna. Man förbjöd kolonierna att bedriva handel med andra länder än England. Britterna hade även förbjudit kolonisterna att odla väster om Appalacherna, eftersom man ville förbättra pälstillgången och relationerna med indianerna. Inga råvaror fick hamna i fel händer, och all handel skulle ske i amerikansk anda, för att tjäna moderlandet. Bönderna inuti landet ville inte tjäna britterna, de var vana vid att klara sig själva. Folket i kolonierna ville slå sig fria från den brittiska övermakten.(Vi hade trotsat värmen till bristningsgränsen för att se replikan av skeppet, men när vi äntligen kom fram fanns det ingen båt, bara ett informations plakat och mitt humör tröt).

Det var en enormt varm promenad och lång, i alla fall kändes den lång, kanske var det bara värmen. Promenaden testade hur som helst mitt humör till bristnings gränsen många gånger under dagen (min chafför tillika ressällskap fick en GPS över sig). Men väl hemma efter en tidig middag på en fantastisk restaurang, lite vila på hotellet och ett dopp i poolen kändes livet värt att leva igen.

söndag, juli 31, 2011

Montreal/Boston drive,dag 29

Ja, vad säger man om den här dagen? Bildag, tullkö mellan Kanada och USA samt en GPS adress som fanns i fyra varianter och vi chansade fel sammanfattar dagen ganska bra. Den Gudstjänst vi ville komma fram till klockan 16.00 fick klara sig utan oss, eftersom vi inte befann oss på rätt Parkstreet i Boston. Vi kom fram tidigt till vårt hotell och det kändes bra att vila lite innan middagen. Vi åt på TGI Fridays, Flat steak med klyftpotatis och broccoli samt en underbar vaniljcheescake med mörkchokladkolasås, färska jordgubbar och hyvlade vita chokladflan. Så god cheescake har jag aldrig ätit. Simmade 30 minuter i hotellpoolen efteråt, nyttigt och roligt på sammagång.

lördag, juli 30, 2011

Montreal, dag 28

Vi vandrade runt i Montreal idag, det var ganska skönt svensk liknande sommar väder. Besegrade ett klocktorn och besteg de 192 trappstegen upp och ner igen, ett riktigt step up pass. (Välbehövligt efter all snabbmat).Vi besökte Biospheren och tittade på det klimatsmarta huset och promenerade runt lite.

fredag, juli 29, 2011

En bildag, Buffalo till Montreal, dag 27


En bildag blir så rolig som man gör den, men helt ärligt fanns det inte många senic views på vägen till Montreal, men vi körde längs kusten på Thousand Islands och stannade till vid en gullig fyr och jag såg vatten. Men kunde inte bada där. Vi kom fram till Montreal x-antal timmar senare. Skönt att krypa ner i sängen.

torsdag, juli 28, 2011

Niagara Falls och Toronto, dag 26

Niagara Falls
Vi vaknade upp till semesterns mulnaste och regnigaste dag hittills. Det bådade inte gott för utsikten vid vatten fallet och Toroto tänkte vi och åkte iväg och åt frukost istället och sedan återvände vi till motel 6 igen för att googla lite på vädret. Men eftersom solen inte hade tänkt titta fram igen förrän på lördag beslutade vi oss för att åka iväg och trotsa vädrets makter. Och innan vi hade kommit igenom den Kanadensiska tullen, sprack det upp lite i det tjocka och gråa molntäcket. Själva fallen såg vi från den Kanadensiska sidan, för det är ju alltid vackrare på den andra sidan, det vet ju alla. Vi tog också en båttur och fick på så sätt närkontakt med vattenmassorna, det var roligt men vått. Sedan åkte vi vidare mot det disigaToronto, de hade nämligen något där som vi ville åt. Men på vägen åkte vi upp i stadens torn och tittade ut över det dimhöljda Toronto.
CN Tower, Toronto
Smuggel gods
Mycket goda, yes! Vi har letat och letat efter Krysty Kreme doughnuts under hela vår resa, tänk att vi var tvungna att åka utomlands för att få tag i ett par stycken. Men det var det värt. Det var de hr godsakerna vi var ute efter när vi åkte iväg i morse. Vår GPS var inte helt pålitlig i Kanada så vi blev lite förvånad när den faktiskt hittade fram till doughnut stället. Den adress vi hade letat fram på nätet hittade den inte, utan valde en annan som låg 23 km längre bort. Men ska man ha goda doughnuts så ska man och då är det bara att åkå dit GPSen visar. Mina doughnuts var fyllda med jordgubbscreme och citroncreme, citronen vann överlägset. Vi åt var sin doughnut i bilen och två stycken smugglade vi in i USA och sedan åt vi dem som kvällsfika till kvällens TV serier som vi följer. Hur ska jag klara mig utan kabel TV i höst? Men det finns ju betalkanaler på Internet...