söndag, oktober 16, 2011

Att lägga det förflutna bakom sig

Det är en konst, det där självklara. Att lägga saker bakom sig och med säker blick skåda mot framtiden. Det krävs mod att göra det. Vissa saker och en del människor hör inte hemma i framtiden och det måste man våga se. Min ursprungsfamilj hör inte längre hemma i min framtid och verklighet, men har jag lagt dem bakom mig? I bland tror jag det, men så slår sanningen emot mig med skoningslös kraft. Ett minne, en glimt av det som var, krossar allt i sin väg. Skoningslöst rivs såren upp. Jag blöder. Ångesten hugger tag i det mest sårbara, det som är längst inne. Saknaden, ekar i natten. Av någon anledning är det alltid värst på natten.

Det krävs mod att lyfta blicken och skåda det som nu är, utan att ständigt blicka bakåt på det som en gång var. På egen hand irrar jag runt i spiraler från förr. Slits isär av bojor från mitt förflutna. Tankarna, låser sig. Mina otränade ögon, ser inte möjligheterna runt omkring mig. Mitt i den där hopplösheten har jag tur. Jag vet det. Jag har en trogen guide som gång på gång samlar ihop resterna av mig och höjer min blick. Avslöjar samvetets lögner. För det är där, jag är som mest sårbar. Hon ger mig redskap som gör det möjligt att hålla min blick stadig och forma framtiden som jag själv vill. Vad skulle jag göra utan henne?

"Sometimes we need to forget some people from our past, because of one simple reason, they just don't belong in our future".

Det är viktiga ord. Jag har gjort mitt val, jag väljer att glömma och jag är rätt bra på det nu mer. Ibland korsar det förflutna fortfarande min livsväg, men jag äger färdriktningen nu och den kan ingen rubba. Jag bygger min framtid den hårda vägen. Steg för steg. Minne för minne. Jag erövrar mark, återtar mitt liv och tar kliv bort ifrån mitt förflutna. Det som en gång var, bestämmer inte längre hur det kommer att bli. Jag är fri att drömma stort. Jag vet att jag har vunnit. Jag lever. Det är beviset och jag har min guide att tacka för det. Du vet vem du är. Tack!